Kapitel fyra, Den andra världen
- Katie! Skrek Heather, Kom hit.
Kristin gick på darrade ben ut till Heather, Mandy och Josie som stod i dörröppningen.
- Prata inte med Emily och Lana, de är töntar... skrek Mandy högt
- Jo... jag har märkt det... svarade Kristin tyst.
- Men varför gör du det då? Hörru Katie, jag tog med dej hem till Jos hus, annars skulle du få bo på gatan! Och så här tackar du mej, genom att svika oss, genom att umgås med våra fiender! Ett till felsteg av dej och du åker ut ur huset!
- Öh... okej...
- Lana och Emily känner vi då alltid sa Josie, Dom och deras fisförnämnda kompisar skvallrade på oss när vi skolkade från skolan. De går väll förståss fortfarande där, med alla dom dära äckliga lärarna... usch nej... Josie tystnade... Du går väll inte i skolan Katie, gör du det?
- Öh... nej...
- Tur, jag blev nästan rädd när jag såg ditt ansiktsuttryck! Men i alla fall tjejen, vi ses i eftermiddag! hade så bra!
De vände sej om och gick ut ur butiken.
Kristin stod en stund och såg efter dem. Hon kände ingenting, plötsligt vällde en väldig ilska upp inom henne. Aldrig, aldrig skulle ho återvända till Jos hus. Hon hatade dem, Den hade fått henne att börja röka och dricka, och hon såg ut som en fjolla. Kristin kände Emilys och Lanas blickar i nacken, hon vågade inte vända sej om och titta, de var väll också rasande på henne för att hon hade svikit dem. Kristin öppnade dörren framför sej och sprang ut med tårar i ögonen. Hon sprang iväg, inte för att hon visste vart hon ville bara bort. Efter ett tag stannade hon. Hon satte på sej sin jeansjacka som hon hade haft i handen. I ena fickan låg breven och i den andra pengarna hon inte hade gett till Jo. Alla hennes nya kläder var hemma hos Jo, men hon tänkte inte gå och hämta dem. Hon sänkte blicken och tittade på sina egna kläder. Hon hade på sej en knälång ljusrosa kjol och ett vitt linne knutet på ryggen, hon hade också mycket smink och höga sandaler. Hon gick in på närmaste café och tittade sej i spegeln, eftersom att hon hade gråtit var sminket kletat i hela ansiktet. Hon tvättade sej lite och gick ut på gatan igen. Då märkte hon en pub rakt över gatan. Den Läckande Kitteln. Var det inte det som stod i brevet? Kristin tog upp brevet och tittade, jo det var det. På darrande ben gick hon i på puben och fram till disken.
- hej, sa hon till bartendern, Jag heter Kristin och skulle in till Diagongränd, hur kommer man dit?
Mannen tittade på henne.
- Kan jag få se ett bevis på att du ska dit då flicka?
- Här. Hon gav honom brevet.
- Tack, kom med här. Värdshusvärden tog ut henne på baksidan. Han knackade lätt på stenarna och de började att flytta på sej. Kristin stod bara ock gapade. En massa trollkarlar och häxor gick runt och handlade i alla butikerna...
- Wow... sa hon, Tack så mycket. Hon klev in i den trånga gränden, nu kände hon sej hemma, det var i den här världen hon hörde hemma...
Kristin gick omkring i timmar. Hon tittade i butikerna och köpte det hon behövde. Först av allt var hon tvungen att växla pengar, varelserna som drev banken var ganska läskiga, men det var ingenting att göra någonting åt. När hon hade handlat klart tog hon in på värdshuset. Här kunde hon bo tills skoltåget skulle gå. Det var bara ett problem, hon hade inga pengar, så alltså var hon tvungen att fortsätta jobba på Lucky Café tills hon åkte iväg till skolan.
Nästa dag gick klev hon upp vid halv sju, åt frukost och begav sej iväg. Hon var inte riktigt säker på vägen till caféet så hon fick chansa lite. Kristin kom fram kvart i nio, Emily och Lana var redan där.
- Jasså, hon vågar sej tillbaka sa Lana spydigt
- Umgås du med töntar som oss, som till och med går i skolan? Sa Emily, Och du, utan smink ser du ut att vara runt tretton!
- Jag bor inte med dem längre, och jag går faktiskt också i skolan! Skrek Kristin!
- Katie? Det trodde jag inte... Emily pratade, Lana hade dragit sej tillbaka i ett hörn.
- Föresten, jag heter inte Katie, Jag heter Kristin Paulet och är inte alls femton! Jag bara sa att jag hette Katie till dem! Kristin var röd i ansiktet när hon skrek.
- Hur gammal är du då?
- Jag är tolv! Bara tolv, jag fyllde år den 1:a augusti!
- Herregud Kat... jag menar Kristin... Ljög du bara för att få ett jobb?
- Nej! För att få någonstans att bo när min mamma kastade ut mej!
- Du klär dej inte som en tolvåring, du ser faktiskt äldre ut, sa Lana som nu vågat lägga sej i
- Jaa.. det var ju Heather och Kelly som var med när jag shoppade! Jag kunde inte köpt någonting annat!
- Okej sa Lana och Emily i mun på varandra, du är förlåten.
De närmaste dagarna flöt på som vanligt. Kristin hade berättat för Lana och Emily att hon skulle börja skolan den 1 september så att de inte blev fundersamma när hon försvann. Dagen innan Kristin skulle åka hade de en liten fest när de hade slutat jobba, de gick ut och åt på en fin restaurang.
- Kom ihåg Kristin, att när du kommer hem på loven kan du bo hos någon av oss!
- Okej! Hon fick deras adresser och lovade att skicka vykort. (Hon tvivlade på att man kunde skika vykort från Hogwarts, men det sa hon ingenting om) Nästa dag kom Emilys mamma och hämtade henne utanför Den läckande kitteln klockan tio, de skulle följa henne till tåget.
- Var ligger det dära hotellet du bodde på? Frågade Emilys mamma
- Åh... det ligger just runt hörnet... svarade Kristin. Hon hade sagt att tåget skulle gå halv elva, de kunde ju inte få se henne gå rakt igenom biljettspärren.
Tjugo över elva släppte mrs Thompson av henne vid stationen.
- Vi ses skrek Emily!
- Glöm inte att skicka vykort och brev! sa Lana
- Hejdå, vi ses! Kristin styrde iväg sin vagn mot perrong nio. Hon tittade sej omkring och sprang igenom spärren.
Framför henne stod ett rött ånglok. Kristin andades ut, äntligen var hon på väg! Hon klev på tåget och satte sej i en ledig kupé.
Kristin slumrade till ett tag där hon satt.
- Är det ledigt här?
Kristin vaknade och tittade upp.
- Javisst
- Bra! Vad heter du?
- Kristin Paulet
- Jag heter Anna Lansdale
- Okej. Kristin tystnade. Anna var en blond tjej med rosiga kinder.
- Vilket elevhem tror du att du hamnar i? Frågade Anna
- Jag vet inte, jag vet ingenting om skolan eller någonting.
- Är dina föräldrar mugglare?
- Öh... vad är mugglare?
- Människor utan magiska krafter
- I så fall är min mamma mugglare
- Din pappa då?
- Jag vet inte, jag har aldrig ståt så nära min mamma, förstår du, hon har inte berättat någonting om honom. Fast jag vet att han är lik mej i alla fall. Jag ser inte ut som min mamma.
- Okej
- Förlåt att jag frågar, men hur är din mamma egentligen?
- Hemsk! Jag bor inte ens med henne längre
- Bor du på barnhem?
- Nej! Bli inte skärrad nu Anna, men jag bor ingenstans, hemlös. Ett tag bodde jag med några hemska personer, men jag tålde dem helt enkelt inte, sen bodde jag på hotell, jag jobbade på café.
- Hade du inga vänner i mugglarvärlden?
- Joo... men vi blev osams samma dag som min mamma slängde ut mej, den dagen som dessutom var min födelsedag...
- Gud vad hemskt!!
- Jag vet...
- När fyllde du år?
- Jag fyllde tolv förta augusti
- Tolv? Alla som börjar på Hogwarts är ju elva!
- Va?? Men jag fick i alla fall mitt brev då!
- Konstigt
- Aja, Anna, nu får du berätta lite om dej!
Hela eftermiddagen satt de och pratade. Anna kom från en ren trollkarlsfamilj. Hon hade en storebror som gick i tredje årskursen i Hufflepuff och en syrra som gick i sjätte i Ravenclaw. Plötsligt stannade tåget.
- Alla ska lämna sitt bagage på tåget så transporteras det till skolan! Hördes en röst genom korridorerna. Anna och Kristin klev av. En jättelik man stod på perrongen.
- Förstaårselever hitåt skrek han. De gick ner till sjön och satte sej i båtarna som åkte över vattnet. De kom runt ett krön och Hogwarts syntes.
- Coolt eller hur? sa Anna
De andra i båten, en flicka och en pojke, suckade båda två.
- Säg inte att du inte har sett Hogwarts förut tjejen sa killen vänd till Kristin.
- Jag är ju förstaårselev, varför skulle jag ha sett det?
- På bild, eller nått annat! Jag heter Aaron, det här är min syrra Nina.
- Jaha, vi heter Kristin och Anna!
- Är ni renblodiga frågade Nina
- Öh... vad är det? sa Kristin
- Du är en mugglare, rör mej inte är du snäll! Aaron flyttade sej år sidan
- Herregud vad larvig du är sa Anna
De gick ur båtarna. Aaron och Nina gick lång ifrån Anna och Kristin. De kom in i entréhallen.
- Jag är professor McGonnagall. Ni är lite sena allihopa så sorteringen börjar direkt.
De gick in i stora salen
- Coolt, eller hur? sa Anna igen
Kristin fick inte fram ett ljud, hon bara stirrade.
- När jag ropar upp er kommer hatten att sortera er i rätt elevhem. McGonnagall tog upp en sliten hatt. Aaron Abraham
- Slytherin
- Anna Lansdale
- Syns sen viskade Anna. Hon gick upp och satte på sej hatten. Skrevan öppnades och hatten skrek...
- Katie! Skrek Heather, Kom hit.
Kristin gick på darrade ben ut till Heather, Mandy och Josie som stod i dörröppningen.
- Prata inte med Emily och Lana, de är töntar... skrek Mandy högt
- Jo... jag har märkt det... svarade Kristin tyst.
- Men varför gör du det då? Hörru Katie, jag tog med dej hem till Jos hus, annars skulle du få bo på gatan! Och så här tackar du mej, genom att svika oss, genom att umgås med våra fiender! Ett till felsteg av dej och du åker ut ur huset!
- Öh... okej...
- Lana och Emily känner vi då alltid sa Josie, Dom och deras fisförnämnda kompisar skvallrade på oss när vi skolkade från skolan. De går väll förståss fortfarande där, med alla dom dära äckliga lärarna... usch nej... Josie tystnade... Du går väll inte i skolan Katie, gör du det?
- Öh... nej...
- Tur, jag blev nästan rädd när jag såg ditt ansiktsuttryck! Men i alla fall tjejen, vi ses i eftermiddag! hade så bra!
De vände sej om och gick ut ur butiken.
Kristin stod en stund och såg efter dem. Hon kände ingenting, plötsligt vällde en väldig ilska upp inom henne. Aldrig, aldrig skulle ho återvända till Jos hus. Hon hatade dem, Den hade fått henne att börja röka och dricka, och hon såg ut som en fjolla. Kristin kände Emilys och Lanas blickar i nacken, hon vågade inte vända sej om och titta, de var väll också rasande på henne för att hon hade svikit dem. Kristin öppnade dörren framför sej och sprang ut med tårar i ögonen. Hon sprang iväg, inte för att hon visste vart hon ville bara bort. Efter ett tag stannade hon. Hon satte på sej sin jeansjacka som hon hade haft i handen. I ena fickan låg breven och i den andra pengarna hon inte hade gett till Jo. Alla hennes nya kläder var hemma hos Jo, men hon tänkte inte gå och hämta dem. Hon sänkte blicken och tittade på sina egna kläder. Hon hade på sej en knälång ljusrosa kjol och ett vitt linne knutet på ryggen, hon hade också mycket smink och höga sandaler. Hon gick in på närmaste café och tittade sej i spegeln, eftersom att hon hade gråtit var sminket kletat i hela ansiktet. Hon tvättade sej lite och gick ut på gatan igen. Då märkte hon en pub rakt över gatan. Den Läckande Kitteln. Var det inte det som stod i brevet? Kristin tog upp brevet och tittade, jo det var det. På darrande ben gick hon i på puben och fram till disken.
- hej, sa hon till bartendern, Jag heter Kristin och skulle in till Diagongränd, hur kommer man dit?
Mannen tittade på henne.
- Kan jag få se ett bevis på att du ska dit då flicka?
- Här. Hon gav honom brevet.
- Tack, kom med här. Värdshusvärden tog ut henne på baksidan. Han knackade lätt på stenarna och de började att flytta på sej. Kristin stod bara ock gapade. En massa trollkarlar och häxor gick runt och handlade i alla butikerna...
- Wow... sa hon, Tack så mycket. Hon klev in i den trånga gränden, nu kände hon sej hemma, det var i den här världen hon hörde hemma...
Kristin gick omkring i timmar. Hon tittade i butikerna och köpte det hon behövde. Först av allt var hon tvungen att växla pengar, varelserna som drev banken var ganska läskiga, men det var ingenting att göra någonting åt. När hon hade handlat klart tog hon in på värdshuset. Här kunde hon bo tills skoltåget skulle gå. Det var bara ett problem, hon hade inga pengar, så alltså var hon tvungen att fortsätta jobba på Lucky Café tills hon åkte iväg till skolan.
Nästa dag gick klev hon upp vid halv sju, åt frukost och begav sej iväg. Hon var inte riktigt säker på vägen till caféet så hon fick chansa lite. Kristin kom fram kvart i nio, Emily och Lana var redan där.
- Jasså, hon vågar sej tillbaka sa Lana spydigt
- Umgås du med töntar som oss, som till och med går i skolan? Sa Emily, Och du, utan smink ser du ut att vara runt tretton!
- Jag bor inte med dem längre, och jag går faktiskt också i skolan! Skrek Kristin!
- Katie? Det trodde jag inte... Emily pratade, Lana hade dragit sej tillbaka i ett hörn.
- Föresten, jag heter inte Katie, Jag heter Kristin Paulet och är inte alls femton! Jag bara sa att jag hette Katie till dem! Kristin var röd i ansiktet när hon skrek.
- Hur gammal är du då?
- Jag är tolv! Bara tolv, jag fyllde år den 1:a augusti!
- Herregud Kat... jag menar Kristin... Ljög du bara för att få ett jobb?
- Nej! För att få någonstans att bo när min mamma kastade ut mej!
- Du klär dej inte som en tolvåring, du ser faktiskt äldre ut, sa Lana som nu vågat lägga sej i
- Jaa.. det var ju Heather och Kelly som var med när jag shoppade! Jag kunde inte köpt någonting annat!
- Okej sa Lana och Emily i mun på varandra, du är förlåten.
De närmaste dagarna flöt på som vanligt. Kristin hade berättat för Lana och Emily att hon skulle börja skolan den 1 september så att de inte blev fundersamma när hon försvann. Dagen innan Kristin skulle åka hade de en liten fest när de hade slutat jobba, de gick ut och åt på en fin restaurang.
- Kom ihåg Kristin, att när du kommer hem på loven kan du bo hos någon av oss!
- Okej! Hon fick deras adresser och lovade att skicka vykort. (Hon tvivlade på att man kunde skika vykort från Hogwarts, men det sa hon ingenting om) Nästa dag kom Emilys mamma och hämtade henne utanför Den läckande kitteln klockan tio, de skulle följa henne till tåget.
- Var ligger det dära hotellet du bodde på? Frågade Emilys mamma
- Åh... det ligger just runt hörnet... svarade Kristin. Hon hade sagt att tåget skulle gå halv elva, de kunde ju inte få se henne gå rakt igenom biljettspärren.
Tjugo över elva släppte mrs Thompson av henne vid stationen.
- Vi ses skrek Emily!
- Glöm inte att skicka vykort och brev! sa Lana
- Hejdå, vi ses! Kristin styrde iväg sin vagn mot perrong nio. Hon tittade sej omkring och sprang igenom spärren.
Framför henne stod ett rött ånglok. Kristin andades ut, äntligen var hon på väg! Hon klev på tåget och satte sej i en ledig kupé.
Kristin slumrade till ett tag där hon satt.
- Är det ledigt här?
Kristin vaknade och tittade upp.
- Javisst
- Bra! Vad heter du?
- Kristin Paulet
- Jag heter Anna Lansdale
- Okej. Kristin tystnade. Anna var en blond tjej med rosiga kinder.
- Vilket elevhem tror du att du hamnar i? Frågade Anna
- Jag vet inte, jag vet ingenting om skolan eller någonting.
- Är dina föräldrar mugglare?
- Öh... vad är mugglare?
- Människor utan magiska krafter
- I så fall är min mamma mugglare
- Din pappa då?
- Jag vet inte, jag har aldrig ståt så nära min mamma, förstår du, hon har inte berättat någonting om honom. Fast jag vet att han är lik mej i alla fall. Jag ser inte ut som min mamma.
- Okej
- Förlåt att jag frågar, men hur är din mamma egentligen?
- Hemsk! Jag bor inte ens med henne längre
- Bor du på barnhem?
- Nej! Bli inte skärrad nu Anna, men jag bor ingenstans, hemlös. Ett tag bodde jag med några hemska personer, men jag tålde dem helt enkelt inte, sen bodde jag på hotell, jag jobbade på café.
- Hade du inga vänner i mugglarvärlden?
- Joo... men vi blev osams samma dag som min mamma slängde ut mej, den dagen som dessutom var min födelsedag...
- Gud vad hemskt!!
- Jag vet...
- När fyllde du år?
- Jag fyllde tolv förta augusti
- Tolv? Alla som börjar på Hogwarts är ju elva!
- Va?? Men jag fick i alla fall mitt brev då!
- Konstigt
- Aja, Anna, nu får du berätta lite om dej!
Hela eftermiddagen satt de och pratade. Anna kom från en ren trollkarlsfamilj. Hon hade en storebror som gick i tredje årskursen i Hufflepuff och en syrra som gick i sjätte i Ravenclaw. Plötsligt stannade tåget.
- Alla ska lämna sitt bagage på tåget så transporteras det till skolan! Hördes en röst genom korridorerna. Anna och Kristin klev av. En jättelik man stod på perrongen.
- Förstaårselever hitåt skrek han. De gick ner till sjön och satte sej i båtarna som åkte över vattnet. De kom runt ett krön och Hogwarts syntes.
- Coolt eller hur? sa Anna
De andra i båten, en flicka och en pojke, suckade båda två.
- Säg inte att du inte har sett Hogwarts förut tjejen sa killen vänd till Kristin.
- Jag är ju förstaårselev, varför skulle jag ha sett det?
- På bild, eller nått annat! Jag heter Aaron, det här är min syrra Nina.
- Jaha, vi heter Kristin och Anna!
- Är ni renblodiga frågade Nina
- Öh... vad är det? sa Kristin
- Du är en mugglare, rör mej inte är du snäll! Aaron flyttade sej år sidan
- Herregud vad larvig du är sa Anna
De gick ur båtarna. Aaron och Nina gick lång ifrån Anna och Kristin. De kom in i entréhallen.
- Jag är professor McGonnagall. Ni är lite sena allihopa så sorteringen börjar direkt.
De gick in i stora salen
- Coolt, eller hur? sa Anna igen
Kristin fick inte fram ett ljud, hon bara stirrade.
- När jag ropar upp er kommer hatten att sortera er i rätt elevhem. McGonnagall tog upp en sliten hatt. Aaron Abraham
- Slytherin
- Anna Lansdale
- Syns sen viskade Anna. Hon gick upp och satte på sej hatten. Skrevan öppnades och hatten skrek...