MästerSvärdet

Link, Navi och Ruto såg att dom befann sig utomhus med solen som strålade över deras hud och lukten av fisk blev mindre outhärdligt medans det skarpa ljuset löstes upp. Dom två barnen satt med Link alldeles utmattad medans älvan flög ovanför barnen.

Förvånade såg dom sig omkring och upptäckte att dom befann sig på Lord Jabu-Jabus altare med den massiva fisken som tittade ner på dom. Genast var det tydligt att han började att känna sig bättre, hans hud såg mer friskare ut och ögonen var mer livligare.

"Han måste ha fört ut oss från hans innandöme," mumlade Rutor då hon stirrade på huden innan hon vände sig till Link och Navi.

"Jag..." började hon och tittade skamset ner på marken. "Jag beklagar att du blev skadad på grund av mig."

Det tog pojken och älvan med överraskning då dom inte hade förväntat sig att det skulle komma från själva Ruto.

"...Det gör inget," sa Link. Det var ju Ganondorfs fel och inte hennes att allt det här hade hänt.

Hela hans kroppvärkte och stack så pojken tog ut den röda trolldrycken han hade använt tidigare den dagen och drack ur hela flaskan. Såret på benet han hade fått av från varelsen med gadden till svans försvann snart och hans värkande kropp började att kännas bättre.

"Det stämmer! Vad som är viktigt är att vi kom oskadda och vid liv," tillade Navi som tittade mellan dom två barnen och sedan upp mot Lord Jabu-Jabu. Det såg ut som om tiden skulle klara sig...

"...Det stämmer," sa Ruto som tittade upp och log mot Link. "Och...som jag sa, du var fantastisk därinne, Link. Kanske mer än bara lite. Utan dig...vem vet vad den där förbannelsen skulle ha gjort mot Lord Jabu-Jabu och resten av zorerna!"

Links kropp fortsatte att kännas bättre och bättre till smärtan var helt borta och han fick tillbaka sin energi.

"Jag är glad över att jag kunde hjälpa till och...jag menar, utan din bumerang..." började han men stannade till då han inte ville tänka på det. Tan det oförväntat användbara objektet hade dom alla dött.

"Och för att du räddade mig...vill jag att ge dig den här," sa Ruto och höll ut Zora Safiren som gnistrade så vackert i solskenet. "Min mor gav mig den...men du behöver den mer än jag."

Links ögon spärrades upp men han tog sakta emot Den Andliga Stenen och kände en massiv väg av lättnad då den tredje och sista pusselbiten var i hans händer! Nu behövde han bara återlämna den till Zelda och det här uppdraget skulle vara över!

"Tack, Ruto. Jag lovar att att lämna tillbaka den en dag," lovade han. Visst skulle det gå bra efter att Ganondorf hade tagits hand om, eller?

"Nej, den är din för alltid!" sa Ruto och blinkade lekfullt åt Link.

"Min mor sa att jag endast skulle ge den till den man som skulle bli min make. Du kan lika väl kalla den för zora förlovningsringen!" fortsatte Prinsessan och rodnade lite igen.

Öh...va? Det mesta flög över Links huvud. Make? Förlovningsring? Vad betydde det ens?

Han tittade upp mot Navi men var överraskad av att hon höll sig för skratt och pojken kunde knappt se hennes roade min under hennes naturliga sken.

När han inte fick något svar från hennevände han sig till Ruto. Hon gav honom en...märklig blick som fick hans ansikte att hetta till och det fladdrade i magen på honom.

"Åh...öh...tja, okej. Jag blir din make," sa han.

Navi fnittrade till men sålde det under en harkling.

"Och glöm nu inte det, Link," sa hon och lät som om hon var på väg att spricka av skratt.

Förvirrad nickade Link långsamt.

"Öh...tja, jag sa ju att jag skulle göra det. Varför skulle jag glömma?" sa han.

"Då säger vi så!" sa Ruto som såg mer gladare ut. "Men vi håller det här för oss själva. Far skulle inte bli glad om han visste att jag gav bort Zora Safiren som en bröllopsgåva!"

Medans Link inte tyckte om att ljuga förstod Link inte det här med bröllop och make så han gick med på det.

"Jag säger inget, oroa dig inte," lovade han och la Den Andliga Stenen i sin packning ihop med dom två andra. Han visste att han borde känna sig lyckad. En känsla av seger.

Men han var bara så trött.

"Kom nu, vi borde berätta för far att du räddade mig i vilket fall," sa Ruto och reste sig upp. Hon verkade själv trött men inte lika mycket som Link.

"Han verkar inte se så ut men han betalar alltid en gentjänst, även åt utomståenden," fortsatte Prinsessan. "Han kommer säkert att hålla en stor fest till din är! Du är trotts allt en hjälte."

Hjälte. Det ordet ekade i hans huvud och gjorde honom illamående. Det var aldrig något han förknippade sig med. Från hans misslyckande med Det Stora Deku Trädet, med den visserligen orättvisa skuldkänslan av att goroner dog för att försöka lösa ett problem som krävde hans ankomst att lösa.

Men här...var det annorlunda. Ingen dog. Ingen utom Navi, Ruto och han själv visste om förbannelsen inuti Lord Jabu-Jabu. För resten av Domänen var det ingen fara över deras gud eller fears hem. Zora Kungen hade bara en orolig dag och det var allt.

Saker och ting slutade...så smidigt här. Kunde inte få honom att känna sig lättad...för stunden? Det kändes lite pirrigt inom honom av att tänka på det...men han tänkte inte på sig själv som en hjälte. Men kanske när han hade lugnat sig kunde han känna sig bättre över det?

Navi hade samma tanke då hon lyckades lugna ner sig från giftermålet. Se på Link, två bröllopserbjudande på bara fem dagar! Skämt åsido, hon skulle bli tvungen att berätta vad det handlade om...så småningom. Det skulle säkerligen bli pinsamt, så hon såg inte särskilt fram emot det.

I vilket fall insåg också hon hur smidigt det hade gått här. Hon försökte inte underminera vad Link hade gått igenom, men det här var mycket bättre än dom två tidigare platserna vars förbannelser han hade upphävt. Och hon hoppades att han kanske kunde känna sig som en hjälte tack vare hans utföranden. Han förtjänade att känna sig så efter vad han hade utfört...

"Öh...Ruto. Vänta..." småropade Link och ställde sig upp på darrande fötter. Medan den röda trolldrycken hade hjälpt till med hans skador och gett tillbaka lite av hans energi var han fortfarande utmattad.

"Hm? Vad är det?" sa Ruto och stannade då han gick mot henne.

"Kan...jag menar...öh..." började han men av någon anledning rodnade han och kom ihåg den ovanliga blicken Ruto hade gett honom för bara en minut sedan. "Det är inte det att jag inte uppskattar tanken, men...kan vi inte ha något firande? Jag är bara så trött att jag tror inte att jag skulle klara av det."

Link mådde dåligt av den begäran som om han spottade på Rutos gästvänlighet och uppskattning. Men han kunde bara inte gå igenom samma förfarande som goronerna hade gjort när han hade upphävt förbannelsen över dom.

Istället för att bli arg log Ruto åt honom som om han hade sagt ett roligt skämt.

"Åh, en blygsam hjälte? Oroa dig inte, jag förstår vad du menar. Så vitt far kommer att veta har inget extraordinärt hänt därinne," svarade Prinsessan som om det fanns en hemlig mening i vad han sa. "Men du kan väl åtminstone stanna lite? Jag har hört att Hyrule Fältet är rätt farligt på nätterna..."

Det stämde. Solen skulle gå ner om en timme eller två. Han skulle aldrig hinna tillbaka till Prinsessan Zelda i tid för att undvika varelserna som lurade ute på Hyrule Fältet! Link ville verkligen inte möta skelettbarnen igen någonsin...

Link tvingade bort dom obehagliga minnena och tittade upp mot Navi då han självfallet ville se vad hon tyckte innan han beslöt något.

"Vad tror du, Navi? Jag...tja, jag skulle inte ha något emot av att vila lite..."

Navi tänkte likadant som Link. Paret skulle aldrig hinna i tid till Slottsstaden innan solnedgången och han var så klart utmattad. Hellre än att spendera natten längst floden kunde dom vila här.

"Jag tycker att det är en god idé, vi stannar här för natten," godkände hon med en nickning.

Link nickade och vände sig till Ruto.

"Vi stannar. Tack för erbjudandet, Ruto," sa han och kom ihåg att vara artig.

Genast sken zorens ovanliga lila ögon upp och ett ivrigt leende växte fram.

"Vad bra! Vi kan lära känna varandra lite mer! Om du trotts allt ska bli min make bör vi först spendera mycket tid med varandra!" sa hon.

Pojken la inte märke till hur Navi försökte att hålla tillbaka sitt skratt då han småförvirrat tittade på Ruto. Där var det där med make igen. Men vad betydde det? Kanske var det något bland zorer. Han fick se till att Navi förklarade för honom senare!

Åter igen skakade han bort tankarna.

"Det skulle jag vilja, Ruto," sa Link som gillade tanken av att bli vän med en jämnårig. Visst tyckte han om Rohan, Darunia och dom andra goronerna, men dom var alla vuxna. Och vuxna var fortfarande märkliga för honom. Han förstod sig inte alls på dom och åsynen av en storväxt människor gjorde honom nervös på något sätt.

Ett liv där man levde med bara barnliknande skogsandar skulle verkligen ha den effekten för någon.

"Men visst måste vi väl tala med din far först, eller?" frågade han.

Ruto nickade som om hon också kom ihåg den lilla detaljen.

"Ja, det måste vi. Men låt mig ta hand om det. Kom nu!" sa hon och utan att vänta på Link rusade zorens i förväg lite ivrigt.

Medans paret såg henne springa in i tunneln som ledde tillbaka till Domänen tittade Navi på Link.

"Hon verkar verkligen gilla dig, va?" frågade hon och försökte hålla tillbaka sitt skratt.

Den här gången la Link märke till det tittade förvirrat upp mot henne.

"Vad händer? Du beter dig konstigt, Navi..." fnös han.

Älvan harklade sig och skakade på huvudet.

"Ingenting! Det är ingenting!" insisterade hon och blev genast allvarlig. "Du, Link...mår du bra? Jag vet att det var rätt mycket vi fick gå igenom och att det här skulle vara lätt..."

Han hade nästan glömt den lilla detaljen. Att han var övertygad om att han inte skulle behöva slåss eller dräpa monster för den här Andliga Stenen. Link ryste till, ljudet av dom där klumpar as skrin hördes fortfarande i hans huvud. Det hjälpte...men bara lite...av att dom här varelserna var så främmande. Märkliga klumpar och former som knappt såg levande ut.

Det hindrade honom dock inte från att känna sig skyldig eller illamående...

"...Jag klara mig. Vi borde nog bege oss, Ruto och hennes far väntar troligtvis på oss," sa Link och tvingade fram den utryckslösa minen då han gick mot tunneln till Zoradomänen.

Navi fnös då hon hade hoppats att så fort dom var färdiga och hade lämnat över Dom Andliga Stenarna...skulle Link öppna upp sig mer. Hon skulle behöva tvinga honom att släppa ut sina känslor en dag.

Men hon beslöt att inte bråka med honom om det för stunden och följde efter den unge pojken då han långsamt begav sig.

Bakom dom såg Lord Jabu-Jabu på han som hade dräpt den mörka parasiten. Guden blinkande långsamt och såg pojken och älvan försvinna in i tunneln. Bara när dom var utom synhåll stängde den massiva fisken ögonen för att ta sig en tupplur...

Då Link och Navi närmade sig tronsalen hördes en röst.

"Jag är så lättad! Den unge pojken, Link, räddade dig?" utbrast Zora Kungen, mer livligare än pojken och älvan någonsin hade hört honom.

Väl i salen kunde paret se den massiva zorens krama om Ruto med en lättad min på konsekvens ansikte. Men Ruto såg lite mindre glad ut.

Då hon såg Link rodnade hon lite.

"Far! Lugna dig, det var ingen stor sak! Och du skämmer ut mig!" svarade Prinsessan som tydligt höll sin del av löftet att inte säga något om den verkliga faran över deras gud.

"Men jag var orolig," svarade Zora Kungen tillbaka och släppte taget om Ruto. Hans utåtstickande ögon vände sig till Link och Navi. "Och ni två! Ni hjälpte min dotter! Hur kan jag återgälda tjänsten?"

"Det var...det var ingenting, Ers Höghet," tvingade Link fram utan att möta kungens ögon. Det kändes fruktansvärt att tvinga ut dom orden som om det inte värdesatte allt han hade gått igenom den dagen och gjort det obetydligt. Men han höll upp en uttrycklös och avkopplad min på sitt ansikte trotts att han inombords kände sig illamående.

Monarken skrockade roat.

"Nåväl, du må se det så men det gör inte jag," svarade Kungen och lugnade ner sig så att hans ögon återgick till halvstängda. "Men Zora Safiren? Det lovade jag i gengäld för att rädda min älskade dotter."

Ruto svarade den här gången.

"Oroa dig inte, far, jag hade den med mig och han förklarade allt! Så jag gav den till honom som en belöning!" sa Prinsessan och tittade på Link och Navi med en vetande blick.

Zora Kungen nickade som om det gladde honom.

"Jag förstår! Utomordentligt, det gör allting lättare," sa han nöjd.

"Jag...lovade dom också något," la sig Ruto i igen. "Det börjar att bli sent och Hyrule Fältet är så farligt på nätterna..."

Hon fortsatte och såg verkligen orolig ut.

"Så jag sa att han kunde stanna här en dag eller två. Det borde väl vara acceptabelt, eller?" sa Prinsessan och tittade up på sin far med bedjande lila ögon.

Navi la märke till hur lätt Ruto ljög för sin far om det. Som om hon gjorde det regelbundet eller något liknande. Det fick älvan att undra vad för slags fuffens Prinsessan hade gjort i det förflutna. Det hjälpte henne åtminstone och Link behövde en plats att stanna på under hans vistelse än att sova utomhus...

Link kände sig lite obekväm då han stod där med alla möjliga känslor över vad som hade den dagen medans dom två zorerna hade dess samtal som om han inte ens var där. Men det gjorde honom lite glad. Ju mindre han behövde prata desto bättre. Speciellt i den här stunden.

Monarken funderade en stund och nickade ner på sin dotter innan han vände sig mot pojken och älvan.

"Jag ser inte någon anledning att neka. Vi har ett speciellt rum för viktiga gäster och du passar verkligen in i det," sa han.

"Tack så mycket!" sa Navi som ville sköta talet åt Link mer än vanligt med tanke på hur utmattad den stackars pojken måste känna sig. "Vi uppskattar det verkligen, Ers Höghet."

Link uppskattade att Navi tog rollen som talskvinna i så många situationer. Så många gånger visste han bara inte vad han skulle säga eller hur han skulle reagera på saker och ting. Han hade ju så klart begränsad social cirkel under sin uppväxt. Men han ville ändå visa sin uppskattning också.

"Tack så mycket, Ers Höghet, det är verkligen snällt av er."

Monarken skrockade lite som om han var road över Links och Navis artighet.

"Ja, nåväl, det är det minsta jag kan göra. Jag skickar efter en vakt att visa er-"

"Jag gör det!" avbröt Ruto men insåg snabbt vad hon gjorde och rodnade generat. Hon harklade sig och tvingade tillbaka det. "Jag...jag menar jag vill göra det. Jag kan göra det för att visa min uppskattning också, eller hur, far?"

Under en stund tittade Kungen ner på sin dotter innan han långsamt nickade.

"Nåväl, om du så behagar, låt gå. Men det är då bäst att du återvänder hit genast efteråt. Om du går några omvägar..." började den väldiga zoren.

"Det gör jag inte!" fnös Ruto och vände sig till Link. "Kom så går vi! Det är nära så oroa dig inte!"

Utan att vända sig om rusade hon i förväg, vilket tog Link med överraskning innan han småsprang efter för att hinna ikapp.

"Ruto...öh...tack. Jag menar...för att hålla det här hemligt..." sa han. Om Zora Kungen sa hade han skulle hålla en stor fest för Link som Darunia gjorde hade den stackars pojken svimmat!

"Efter allt du har gjort, hur kan jag säga nej? Dessutom håller du också en hemlighet!" påpekade Ruto som tittade tillbaka mot Link med en vetande blick då dom passerade vakterna vid ingången till Zora Kungens kammare. Vakterna saluterade ordlöst Prinsessan då hon gick förbi.

Viss ja. Den hemligheten. Den om äktenskap och make. Vad nu än det var för något. Han fick fråga Navi om det...senare. Men inte idag, han kände att det skulle vara något komplicerat och han ville bara sova.

Solen hade inte gått ner ännu men han kände att han skulle somna så fort hans huvud landade på kudden. Förhoppningsvis...hade väl zorer kuddar.

Medans han och Navi hade gått in i ett hem eller två av misstag under deras sökande efter Ruto hade han inte sett någon säng alls.

Men å andra sidan hade ju goroner normala sängar så varför inte zorer?

"Det stämmer...oroa dig inte, jag håller också mitt löfte," sa Link då den unga zoraflickan ledde dom genom Domänen. Förbigående zorer tittade milt överraskade på henne men ingen av dom hindrade dom två barnen.

Ruto bara fnittrade till svar vilket förvirrade pojken. Hade han sagt något lustigt? Han tittade upp mot Navi men hon erbjöd ingen visdom över vad som pågick med den underliga kungliga medlemmen.

Nåja.

Tillslut ledde Ruto pojken och älvan till en ny trappa som ledde upp som den till Zora Kungens kammare. Istället för två vakter var en fackla tänd på varsin sida av ingången som fladdrade och spred värme. Då dom trädde in i rummet såg sig Link och Navi omkring.

Det var ett rätt stort rum med en säng som såg mysig ut, en byrå, en garderob, en spegel och ett skrivbord. Ett antal saker Link inte skulle använda. Bara sängen.

Det fanns en mjuk matta undertill som var omatchande med den steniga inredningen av resten av Domänen dom hade sett. Och som tur var var sängen normal. En stor mjuk möbel med blåa lakan.

"Vad tycker ni?" frågade Ruto sina två gäster.

Det var verkligen mer finare än var Link hade varit innan! Goronerna hade inget så överdådigt så vitt han visste!

Innan pojken svarade gick han genast över till sängen, klädde av sig sin utrustning och satte sig på möbeln.

"Ååååh...den var lika mjuk som den såg ut att vara!

"Jag gillar det mycket...tack, Ruto," sa han.

Det gjorde att Prinsessan skrattade lite. Hon verkade vara helt annorlunda än den barnsliga ungen tidigare.

"Vad bra! Åh...jag glömde nästan. Du kan behålla bumerangen om du vill. Du använde mycket än vad jag gjorde," sa Ruto.

Visst ja! Link hade glömt bort bumerangen! Han hade lagt den på golvet med resten av sina objekt utan att tänka på det. Sarkasm okarina fick en speciell plats på nattduksbordet bredvid sängen.

"Är du säker? Du har redan gett mig så mycket..." sa han försiktigt.

"Jag menar, jag har många saker. Jag kommer inte att sakna en leksak!" sa Ruto emot. "Dessutom har verkligen gjort dig förtjänt av den."

"Det var verkligen snällt av dig, tack, Ruto," sa Navi som vilade sig på nattduksbordet bredvid okarina. Hon var också trött men inte lika mycket som Link kunde hon gissa. "Jag tror att vi bör vila oss, det har varit en händelserik dag."

Hon skämdes lite över att schasa ut Ruto men hon visste att Link behövde koppla av och återhämta sig. Det...och hon hade på känn av att han skulle säga något på egen hand så lätt.

Ruto verkade snopen en stund...men hon höll tillslut med Navi och nickade.

"Ja, jag förstår!" kvittrade zoren. "Vi ses imorgon, Hjälten!"

Utan att vänta på ett svar gick Prinsessan ut.

Medans hon gjorde det var det dödstyst en lång minut. Bara när hennes fotsteg inte längre kunde höras bröts tystnaden.

Link kunde inte längre hålla tillbaka tårarna som rann ner för hans ansikte och hans axlar skakade då han började att gråta.

Navi, som hade förväntat sig det, susade över till Link och la en hand på hans kind medans pojken gnydde så ynkligt.

"Link...såja, såja..." mumlade älvan som visste att det var lite hon kunde göra eller säga för att ens hjälpa till.

"Vad var dom där...dom där varelserna?!" frågade Link med en tjock röst, dom blöta lätena från dom där klumparna ekade i hans huvud hur han än försökte blockera ut dom.

"Jag önskar att jag visste," erkände Navi, men hon tvivlade av att veta det skulle ens hjälpa. "Men allt det där är nu bakom oss. Du är färdig, du har alla tre Andliga Stenar! Du räddade Lord Jabu-Jabu och alla är säkra tack vare dig..."

Det var sant...något Link hade tänkt på. Det var inte som med Det Stora Deku Trädet, ingen hade dött den här gången. Ingen utom monster. Men smärtan och skräcken var färsk inom honom och pojken kunde inte hantera det! Det kändes fortfarande som om han var under fara, som om ett monster skulle dyka upp från ingenstans och försöka döda honom...

"Förlåt...Förlåt..." upprepade sig Link mellan sina skuggningar, osäker på vad han annars skulle säga.

"Säja..." svarade Navi som också var osäker på vad hon kunde säga. Hon förstod att det inte fanns något hon kunde säga för att trösta honom från att gråta. Han behövde bara få ut alla sina känslor.

Och det var det han gjorde, han grät och la sig tillslut ner och grät in i kudden, gömde skamset sitt ansikte. Navi satt bredvid honom och gjorde det lilla hon kunde på grund av sin storlek tills hennes skyddsling blev utmattad och somnade.

Med en suck tittade Navi på sin sovande skyddsling med medlidande. Hon flög över till nattduksbordet, hukade ihop sig och somnade.

I hennes sömn la hon knappt märke till gnyende och läten av obehag då Links tankar fylldes av fruktansvärda mardrömmar...

Nästa morgon vägrade Link prata om natten eller hans känslor från gårdagen. Navi försökte att få honom att öppna sig men pojken höll henne utestängd. Paret bara satt där i tystnad med Link liggande på sängen och Navi sittande på kudden.

Dom bara vilade sig i väntan på om Ruto skulle komma för att hämta dom. Dom skulle annars inte tillbaka till tronsalen på egen hand...

Det dröjde inte länge förrän Prinsessan dök upp och log åt Link och Navi.

"Ni båda har säkert sovit gott, eller? Rummet är verkligen lyxig, även för icke-kungliga," sa Ruto.

"Det gjorde vi, ja," svarade Link med ett litet leende, trotts att han inte kände för det. Hans sömn hade varit fylld med mardrömmar av elektriska chockar och skrien från dom där klumparna till monster...

Om Ruto la märke till det falska leendet visade hon det inte.

"Kom nu! Vi går och har oss en stor frukost!" sa hon och utan att ens vänta på ett svar rusade hon tillbaka ner för trapporna.

"Du måste äta, Link," påpekade Navi, osäker på om Link ens hade någon aptit kvar för stunden. "Försök att få i dig så mycket du klarar av."

Efter att ha satt på sig stövlarna och fäst okarina i bältet nickade han.

"Ja, jag vet. Jag ska försöka, Navi," sa han, tog ett djupt andetag genom näsan och följde efter Zora Prinsessan.

Dagen gick bättre än vad Link hade tänkt sig. Måltiden han hade var rätt stor, lite kokt kött och fisk med lite mjölk! Ruto hade även i smyg gett paret choklad att mumsa på vilket förbättrade pojkens humör.

Link försökte att hålla ett gott uppträdande, gömde sin oro medans han och Navi spenderade dagen med Ruto. Trotts att Zora Prinsessan var anknuten över vad som just hände lyckades han att inte tänka på det. Det hjälpte också av att hon förvirrade honom ibland.

Under hela dagen insisterade Ruto att dom höll varandras händer under deras promenad och hon verkade stirra mycket på honom också. När han frågade om det fnittrade zoren bara och ibland Navi. Det var bara så förvirrande för den stackars pojken och det fick honom att känna sig generad.

Dom två barnen gick genom Domänen och pratade. Ibland spelade Link på sin okarina för Ruto som njöt av det. Vid en tillfällighet hade även Zora Kungen fyllt Links flaskor med röd trolldryck, för att vara på den säkra sidan enligt monarken. Proviant som bröd och frukt ingick även för den kommande dagens resa.

Vid slutet av dagen satt dom på soffan i Link och Navis tillfälliga rum och pratade.

"...Du kommer väl tillbaka snart, eller? Åtminstone på besök?" frågade Ruto och tittade förväntansfullt på Link medans Navi vilade sig på pojkens axel.

Det var en svår fråga! Link...visste inte om han ens skulle kunna komma tillbaka. Han överlevde ju utanför Dom Förlorade Skogarna just nu, men...skulle han fortfarande när hans uppdrag väl var avklarat? Han hoppades det för att han skulle hata att aldrig kunna återse dom nya vänner han hade skaffat sig. Och så kunde dom så klart inte kunna besöka honom...

"Jag hoppas det," var det första Link sa och kände att det var rätt svar. Han ville inte erkänna att han inte var en hylian eftersom Navi hade varnat honom vad som kändes flera veckor sedan. Den här resan kändes som om den hade tagit längre än vanligt...

"Du hoppas? Aldrig i livet!" sa Ruto emot med ett irriterat läte. "Du måste lova mig att du kommer tillbaka snart! Vi ska ju gifta oss en vacker dag! Jag tänker inte släppa det!"

Link höll lugnande upp händerna och nickade.

"Okej! Jag...jag lovar att jag kommer tillbaka en dag...!" sa han. Han hoppades bara att han kunde hålla det löftet! Han ville fortfarande veta vad äktenskap ens var för något...men han fick fråga Navi lite senare.

Det gjorde Ruto nöjd då hon log och nickade.

"Bra! Förresten, du berättade aldrig i detaljer om vad ditt äventyr! Kom igen nu, kan du inte berätta mer för mig? Jag vet inte ens vart du kommer ifrån...!"

Navi beslöt sig att ta till orda.

"Vi kanske borde vänta lite med det till senare..." sa hon då hon inte ville att Link skulle tänka på dom traumatiserade händelserna så plötsligt. "Det kommer att ge dig något att se fram imot när han kommer tillbaka!"

Link beslöt sig att följa Navi och nickade, tacksam över att hans skyddsälva hade avbrutit dom.

"J...Ja! Nästa gång jag kommer berättar jag allt!" sa han.

Ruto stirrade på dom ett långt ögonblick på dom...och gav ifrån sig ett litet fnitter.

"Link, du bara retas så! Nåväl...jag antar att jag kan vänta! Men jag hoppas på varenda detalj!"

"Självklart!" lovade Link utan att tänka sig för i hopp om att det skulle bli lättare att prata om det mycket senare när...om...han kom på besök igen en dag.

Åter igen verkade zoren nöjd och med ett leende nickade åt honom.

"Bra!" sa hon, var tyst en stund innan hon suckade lite. "Det börjar att bli rätt sent, så jag borde nog låta er sova. Ni måste ju bege er rätt tidigt imorgon, eller?"

"Vi vill bara vara säkra på att vi hinner fram innan solnedgången," insisterade Navi som åter igen tog till orda för Link.

"Det låter förnuftigt. Jag kommer förmodligen inte att hinna se er ut," erkände Ruto. "Men jag lyckönskar er ändå! Och kom ihåg vad du lovade."

Innan Link kunde svara lutade hon sig fram och kysste honom på kinden. Hennes läppar kändes kalla mot hans hud...men ändå kände han en växande värme i sitt ansikte. Med en okynnig blick reste sig Ruto upp och nästan studsade ut ur rummet, allt mer gladare än hon var för några sekunder sedan.

Navi fnittrade lite och flög framför Link.

"Hon gillar dig verkligen," retades älvan. Stackars Link var mer omtyckt än han visste hur han skulle klarade av!

"Jag...mmm...jag antar..." sa Link förvånad, osäker på vad han skulle säga. Ingen han mindes hade kysst honom så där förutom Saria. Även Navi hade inte ens gjort det! Varför fick det att kännas varmt i hans ansikte och pirrigt inom honom? Det var ju bara en kyss...

Navi beslöt sig att hon kunde fortsätta reta Link lite senare och flög över till nattduksbordet.

"Det är bäst att du lägger dig. Vi har en lång resa framför oss imorgon bitti," sa hon.

Link tvingade tillbaka känslorna och nickade. Han tog av sig mössan och vek ihop den åt Navi så att hon kunde sova på den.

Paret sa lite då dom gjorde sig redo att gå och lägga sig och somnade genast.

Åter igen hade link fruktansvärda drömmar där han alldeles ensam gick genom köttiga gångar...

Det var inte ens sol ljust ute då dom vaknade. Och Ruto var som sagt inte där för att ta farväl. Deras avgång var händelselös. Dom steg upp, Link klädde på sig och paret gick till Domänens ingång. Pojken hade hoppats att Ruto skulle vara där eller att dom åtminstone skulle springa på Ledo...men dom såg ingen av dom på vägen.

Och som det visade sig var han tvungen att spela melodin en gång till för att kunna gå ut. På grund av hans trötthet...tog det några försök men tillslut särade sig vattenfallet på sig och bron kom ut så att dom kunde bege sig.

Allt var tyst då dom gick längst floden. Link rörde sig långsamt eftersom han var så trött och Navi höll utkik ifall stenbläckfiskar skulle dyka upp. Förmodligen var det till och med för tidigt för dom också.

Tillslut började pojken att vakna till lite mer, speciellt när Navi lät honom stanna och ha en snabb frukost när hon såg att hans energi började att ta slut. Efter det hade han mer piggare steg och gick snabbare.

Timmar gick och inget hände förutom någon enstaka stenbläckfisk, men paret lyckades ducka undan alla projektiler som kom emot dom. Tillslut kom dom till utgången som ledde till Hyrule Fältet då Link sa:

Åh! Öh...Navi, kan jag kontakta Saria? Jag vill berätta för henne att jag snart kommer hem."

Kanske inte idag, det skulle inte vara tillräckligt med tid för det men han var ju så nära att slutföra uppdraget.

Navi var faktiskt orolig över att återvända till Dom Förlorade Skogarna...men hon skulle bli tvungen att ta sig an den situationen när den kom till Link. Annars kunde hon inte avböja en sådan begäran.

"Självfallet, Link. Men dröj inte för länge," nickade hon.

"Nä då. Jag vill bara berätta snabbt för henne..." sa Link som satte sig ner mot ett träd efter att ha tagit av sig sin packning. Han la okarinan mot sin mun och började att spela Sarias Melodi vars noter dansade tvärs över den rinnande floden.

"Link! Du mår bra!" hördes Sarias röst inne i hans huvud.

"Saria? Självklart mår jag bra. Varför...låter du så överraskad?" frågade Link förvånad.

Kokiriflickan suckade lite vilket lät rätt ovanligt då det lät inuti pojkens huvud.

"Jag hade precis fruktansvärda drömmar...jag vet att det låter fånigt, men dom verkade så äkta och jag var orolig! Jag vet att dom inte betyder något men..."

"Det gör inget. Jag förstår," avbröt Link och kände sig skyldig över att Saria oroade sig för honom så mycket. "Men jag är helskillnad. Och jag har också goda nyheter. Jag har alla Andliga Stenar. Navi och jag kommer att ge dom till Prinsessan senare idag. Jag kommer hem om en dag eller två!"

Link kunde praktiskt taget höra Saria le.

"Fantastiskt! Jag är så stolt över dig! Bara...var försiktig. Jag vet att du nästan är färdig men du måste hålla dig uppmärksam uti fall att!" sa hon allvarligt vid dom sista orden.

"Det planerade jag redan, så oroa dig inte," sa Link som kände sig lite bättre över att Saria brydde sig om hans välmående.

"Bra! Berätta, hur var det att få tag på den sista Andliga Stenen?" frågade kokiriflickan.

Pojken hindrade sig själv från att rygga till och höll tillbaka en rysning.

"Det var...tja...inte lika lätt som Navi hade sagt och som jag hade förväntat. Kan...jag vänta tills jag kommer tillbaka innan jag berättar för dig?" frågade Link med en nervös röst.

Saria uppfattade det då hennes ton blev mer allvarlig.

"Självfallet. Om det är vad du vill. Mår...du bra, Link?" frågade hon.

"Jag mår fint. Jag är bara trött," svarade Link utan att tänka. Saria svarade inte först så pojken undrade om hon hade fångat upp hans lögn.

Vare sig hon gjorde det eller inte gav hon samma svar.

"Jag förstår. Det låter ju förståndigt. Men nåväl, jag ska inte hålla kvar dig. Du har ju en leverans att göra! Bara...lova mig att du kommer tillbaka snart," sa skogsflickan.

Ett litet leende rycktes i Links mungipa och han nickade även om Saria inte kunde se det.

"Jag lovar, Saria, jag kommer snart tillbaka. Jag älskar dig..." sa han.

"Jag älskar dig också, Link. Du har gjort mig så stolt," sa hon mjukt.

Innan Link kunde reagera hade deras länk avslutats. Han blinkade lite överraskat och tittade upp mot Navi.

"Jag...är redo att bege mig," sa han.

Navi, som inte kunde höra Saria, såg orolig ut.

"Mår du bra? Vad är det för fel?" undrade hon.

"Det är inget. Det är...bara något jag måste tänka på," sa Link då han satte på sig sin packning. Av någon anledning kändes det så märkligt för honom över att Saria var stolt över honom, kanske för att han hade så svårt att sammanlänka alla svårigheter på sin resa som något positivt. Visst hade han skaffat sig några vänner...men när han tänkte tillbaka...kände han bara en virvel av negativitet angående hans uppdrag.

Navi valde att inte pressa Link så hon bara nickade medans dom fortsatte.

Mörka moln började att samlas då dom tillslut närmade sig Slottstaden. Dom var nästan svarta och höll tillbaka solskenet som om dom täckte hela världen i mörker. PÅ avstånd, och som närmade sig, mullrade åska och stänkande av ljus föll från himlen.

Det var en märklig åsyn för Link eftersom han aldrig hade sett något moln i Dom Förlorade Skogarna. Så att moln kunde bli svarta så här skrämde honom lite. Åska hade han såklart hört så många gånger innan. Inte ens dimman över hans gamla hem kunde dämpa stormarnas dån.

"Navi...Vad är det som händer? Vad är det för fel på himlen?" frågade han med lite rädsla i rösten då han tittade uppåt.

Navi insåg snabbt problemet att det här var nytt för Link.

"Jag berättade visst aldrig för dig, eller? Det är så här himlen ser ut under en storm. Det kan verka skrämmande men det är inte farligt," försäkrade hon sin skyddsling.

Bara dom orden fick Link att känna sig bättre. Han litade genast på sin skyddsälva. Men den goda känslan varade inte länge till då dom kom fram till Slottstadens ingång.

Bryggan var uppe.

"Ska den vara så där? Den är ju uppe på nätterna, eller?" frågade Link som tittade från den stängda ingången till sin älva.

"Det...ska den inte vara..." mumlade Navi. Det här var rätt ovanligt. Var det något som hände inne i Slottstaden?

Då dom närmade sig började bryggan att sänka sig samtidigt som gnäggandet från en häst ekade över det fallande regnet och den mullrande åskan i fjärran.

Strax efter att bryggan hade kommit ner på marken dundrade något ut så snabbt att pojken och älvan hoppade åt sidan. Bara när det passerade dom kunde paret se tydligt vad det var.

Ridande ut mot Hyrule Fältet var en vit häst som galopperade iväg. Men det var dom två personerna som han la märke till mest. Zelda och Impa! En beslutsam blick på sheikahns ansikte och en orolig på Prinsessans!

Dom rörde sig så snabbt att Link eller Navi hann ropa efter dom och fråga vad det var som hände. Ändå vände sig Zelda om och hennes ögon låstes fast i Links under ett snabbt ögonblick då hon kastade något. Den flög i en båge i luften och landade i vallgraven utanför Slottstadens väggar.

Och lika snabbt som det hände var dom borta, dom försvann bortom en kulle.

Link och Navi stirrade efter dom, häpna över vad som hände. Den grönklädde pojken tyckte att allt det här verkade bekant på något sätt. Men hur kunde det vara...?

Innan någon av dom kunde säga ett ord föll en förpestad atmosfär över dom Det var som att vara tillbaka i Det Stora Deku Trädet och Dodongo Grottorna igen..

"Dom kom undan..." mumlade en röst bakom dom, en låg och vidrig ting.

Dom snodde snabbt runt och såg mannen i svart rustning, mördaren till Skogens Fader, Gerudo kungen. Ganondorf satt gränsle över en massiv svart häst, odjuret hade kusliga orange glödande ögon och svart rustning som sin ryttare.

Personligen var den fruktansvärda utstrålningen som mannen gav ifrån sig mycket värre. Så mycket att Link och Navi fick undra om det här ens var en man. Det fick dom att vilja svimma som om hans närvaro sög ut deras energi.

För Link var det mycket värre, behovet av att spy när som helst växte i honom då han stirrade på mannen som hade skapat så många problem i hans liv.

Efter ett ögonblick vände sig Ganondorf sin uppmärksamhet mot den grönklädde pojken, hans genomträngande ögon verkade stirra rakt igenom honom.

"Du där. Pojk. Den där vita hästen, vilket håll red den? Du måste ha sett den komma förbi!"

Trotts hans misstro mot mannen, hans hat...kände Link att han måste svara. Något i honom ryckte till i honom, krävde at han sa sanningen till gerudon.

Men han vägrade.

Istället med en darrande hand tog han ut svärdet och höll det i sina båda händer medans han stirrade på den fruktansvärda mannen.

"Jag...J-Jag tänker inte berätta för dig! Din...Din..." stammade Link då han försökte att anklaga mannen för att ha mördat hans far, men inga ord kom ut. Blotta tanken över att bekämpa den här mannen, om hanens kunde bli kallad för det, skrämde Link...men han måste skydda Zelda!

"Link! han är för stark! Vi måste härifrån!" utbrast Navi som visste att Link hade mött större och mer monstruösa varelser än det här...men älvan hade illavarslande känsla om att Ganondorf var mer farligare.

Ganondorf verkade såklart inte reagera alls av den trotsiga tioåringen. Han var istället road, ett flin växte på hans ansikte.

"Va? Du tror att du kan skydda dom från mig?" utbrast han med ett lågt mullrande skrockande som verkade skära sig i links ben. "Du vill verkligen försöka bekämpa mig? Mycket roande...jag gillar ditt sätt!"

Med det höjde mannen sin handflata.

"Men jag har inte tid med dig. Jag är Ganondorf och snart kommer detta land att tillhöra mig!"

Medans han sa det började en fruktansvärd lila energi ta form runt hans hand och blev sedan en boll av bländande ljus. Innan Link hann reagera sköts den imot honom. Den träffade honom i bålen så att han flög baklänges tills han landade på rygg med en mörk och smärtfylld chock som spred sig genom hela hans kropp medans han tjöt till.

Utan att säga ett ord gav gerudon kommando till sin häst att fortsätta framåt och det väldiga vidundret bar sin ryttare ut mot Hyrule Fältet och var snart utom synhåll. Då han red iväg försvann med honom den förpestade atmosfären han omgav.

"Link!" utbrast Navi som flög över till sin skyddsling. "Mår du bra?! Hur känner du dig?!"

Under ett ögonblick kunde Link inte svara eftersom luften hade slagits ut ur honom. Det tog ännu en stund för honom att inse att han inte var så allvarligt skadad. Det verkade som om den märkliga magin inte lyckades tränga sig genom Den Stora Älvans välsignelse.. Hans tunika hindrade den riktiga skadan från att nå honom!

Han reste sig upp i en sittande position.

"Jag...ja. Min tunika skyddade mig..." sa han medans han tittade ner på sina händer och hans ögon spärrades upp följt av en kvävd flämtning.

"Va?! Vad är det?!" frågade Navi som var utom sig av oro och nervositet då hon följde hans blick. Hennes hjärta sjönk av vad hon såg. "Åh...Link..."

Sarias okarina. Den låg där krossad i tusentals bitar på marken och på Links knän. Det verkade som om stöten hade träffat den direkt.

Älvan tittade tillbaka mot Link och såg tårar bubbla fram i hans ögon.

"Saria...hennes okarina..." mumlade han med en starka skuldkänslor i sitt bröst. "Hon kommer att h-hata mig!"

"Link...kom igen nu..." svarade Navi som klappade honom på kinden. "Hon kommer inte att hata dig för det, fåna dig inte! Saria älskar dig så mycket och en okarina kommer inte att förändra något..."

"Men...jag lovade att jag skulle tillbaka den till henne..." snyftade Link. Först Urdo och hans sköld...och nu det här! Han fortsatte att ställa till det, bryter sina löften!

Navi suckade och tyckte synd om pojken.

"Jag förstår, men Saria kommer att bli så glad att du har klarat dig," sa hon och kände sig fruktansvärd över vad hon skulle säga nu. "Link, vi kan inte dröja kvar här. Något har hänt...Zelda behöver oss mer än någonsin!"

Pojken insåg att Navi hade rätt. Det här var nte rätta tillfället att gråta! Han tvingade tillbaka sina känslor och torkade bort tårarna. Han samlade ihop spillrorna och la dom i sin packning. Den verkade omöjligt att fixa, men...kanske det var möjligt ändå!

"Men...vad gör vi? Hur kan vi hjälpa?" undrade han. Det var inte som om han kunde jaga Ganondorf...eller ens besegra honom om han hann ikapp.

Älvan var lika vilsen av vad dom kunde göra, men då kom hon ihåg!

"Vänta, Link, Prinsessan...hon kastade något i vallgraven! Det måste vara viktigt! Fort dyk efter den!" sa hon.

Så mycket hade hänt Link, han kunde knappt minnas det själv! Han tog av sig sin utrustning och dök snabbt ner i vattnet trotts hur kallt det var. Det var mörkt så det var lite svårt att hitta objektet, men tillslut såg han något blått och högg tag i det.

När han kom upp ur vattnet hämtade han andan medans han skakade lite på gräset. I hans hand var...en okarina!

"Det är bara en okarina..." sa han. Men ändå kändes det som något mer än det. Den verkade nästan lysa och den kändes lite pirrig i hans hand. Pojken kunde bara inte vända blicken från den.

"Vänta, det...det måste vara Tidens Okarina..." andades Navi ut som också kände energin inom objektet. "Vad annars kunde Zelda lämna åt oss efter sig?"

Hon tittade på Link som inte svarade. Han fortsatte bara att stirra.

"...Link?" undrade älvan.

"...Link..." ropade en röst i hans huvud. Det var inte Sarias. Det var Zeldas! "Lyssna, du måste höra på mina ord..."

Hennes röst lät så lågt och desperat.

"Jag beklagar, jag kunde inte vänta längre. Ganondorf...tja, det kan inte ändras på nu. Du måste till Tidens Tempel och spela Tidens Melodi framför altaret därinne. Du måste skydda TreKraften! Lyssna..."

En melodi hördes i Links huvud, en vacker sådan som var nästan långsam och melankoliskt.

Hans fingrar rörde sig av sig själva och lades över okarinans hål, hans kropp lärde sig genast melodin. Det var en makt i noterna, så mycket visste han...

"Link!" hördes Navis röst som skar sig genom pojkens tankar just som han lärde sig den sista tonen. "Mår du bra?"

Pojken reste sig upp och samlade ihop sin utrustning.

"Jag mår fint. Jag...jag måste till Tidens Tempel. Jag hörde Zeldas röst, hon sa åt mig!" sa han.

Självfallet hade älvan inte hört något. Men ändå trodde hon på sin skyddsling. Det var ett samband mellan honom och Prinsessan och detta var tydligt ett ännu ett exempel.

"Visst! Då så, då går vi! Jag har varit i Tidens Tempel innan, jag kan visa dig vägen," sken hon upp.

Med älvan susande före sig följde Link efter då dom kom till Marknadsplatsen, springande över den våta kullerstenen.

Till skillnad från förra gången var Marknadsplatsen tom på folk. Bara regn, några vakter och en herrelös hund var samlade där.

En av männen i rustning talade då Navi ledde Link förbi.

"Du där, pojk! Du måste ta skydd! Har du inte hört, det har varit ett anfall på slottet!" sa vakten med oro och vad som verkade vara rädsla i rösten.

"Oroa er inte, jag leder honom till säkerhet!" sa Navi som ville få bort den påträngande vakten så fort som möjligt.

Link, som var mer trotsig än vanligt, rusade i förväg utan att ens se hur vakten reagerade. Dom var tvungna att fortsätta, för att hjälpa Prinsessan och Hyrule!

Medans dom fortsatte hördes ett rop förbi pojken genom det fallandet regnet. Det verkade komma från en gränd i närheten.

"Navi, vänta!" sa Link och åter igen nådde ropet hans öron då han stannade på fläcken. "Jag tror att någon är i trubbel..."

"Link, vi måste..." började älvan men hejdade sig. Vad skulle hon säga? Lämna personen bakom dom? Även i deras brådska kunde hon inte säga det! "Kom, så ser vi efter!"

Paret rusade in i gränden mellan två stenbyggnader. Sittande mot väggen var en till vakt, ensam utan ett spjut. Hans rustning hade bucklor och ett hål i ringbrynjan. Blod rann ut ur hans sår och regnet sköljde bort det röda.

"Du...pojken..." ropade mannen då hans ögon landade på Link.

Pojken närmade sig, rädd då han såg allt blod och hur skadad mannen var. Vad kunde ha gjort detta? Var inte rustningar menade att skydda och vara mer tåliga?

"Vid Faror! Vad hände?!" frågade Navi då paret närmade sig vakten. "Mår du bra?!"

"Det...är inte viktigt. Du måste lyssna," sa vakten som stirrade in i den grönklädda pojkens skräckslagna ansikte.

"Du är pojken från...s-skogen, visst?" frågade han och hans röst verkade tappa all styrka för varje ord. "Prinsessan...hon väntade på dig men...Ganondorf...han förrådde Kungen! Jag försökte att stoppa honom...! Han..."

Mannen hostade till så att det kom ut röd spott.

"Prinsessan...hon gav dig ett objekt...om du h...har det...måste du skynda dig till Tidens...Tempel..."

Med det gav mannen ifrån sig ännu ett fruktansvärt kväljande ljud. Han slumrade till mot väggen, hans haka föll mot hans hans bröst, hans hjälm blockerade hans fortfarande stängda ögon.

Under en lång stund stirrade Link på mannen och tog snabbt fram en flaska med röd trolldryck ur sin packning. Nej, nej, han skulle klara sig! Han...han behövde bara lite trolldryck!

"Link..." mumlade Navi då hon såg på då pojken tog ut flaskan. "Sluta, det kommer inte att..."

"Nej!" skrek Link, avbröt desperat älvan. "Han klarar sig! Han kommer att klara sig! Jag kan hjälpa honom!"

Pojken höjde flaskan mot mannens läppar i ett försök att hälla i trolldrycken, men den rann bara nerför kinden och på rustningen.

"Drick! Snälla, bara...d-drick..." vädjade han.

"Link, su slösar bort trolldrycker! Han är borta!" utropade Navi. Det var hårt och ärligt men Link behövde höra det, behövde acceptera att mannen var borta.

"Nej, det är han inte! Jag kan fortfarande rädda honom!" envisades Link som nte kunde låta någon dö på grund av honom! Hans hand började att skaka så att flaskan slank ur hans grepp och krossades på marken och spillde ut resten av innehållet på marken.

"...Jag..." sa han med kvav röst då han stirrade på den döda vakten med regnet som gömde tårarna som rann ut ur hans ögon.

Navi suckade då hon såg hur skräcken i Links ögon växte sig starkare.

"...Vi...Vi måste gå nu. Om vi inte går till Tidens Tempel...dog han för ingenting," sa hon mjukt.

Det väckte Link ur hans trans. Utan att säga ett ord, knöt han nävarna och lämnade liket bakom sig med Navi före sig. Han bet sina kinder för att hindra sig själv från att gråta för att han hade svikit ännu en. En främling, men en han kunde ha räddat om han hade varit mer snabbare...

Strax efteråt började dom att skynda sig igen med Link springande i ett försök att glömma bort vad som just hade hänt. Tillslut anlände dom till en del av staden som var avskild.

En stor stenbyggnad stod framför paret. Den var inte lika stor som Hyrule Slottet men större än dom andra byggnaderna. Bara av att titta på det kunde Link se att den var forntida. Men den höll sig stark med torn på varsin sida med stora fönster. TreKraftens symbol var uthugget ovanför ingången vars dubbelportar var vidöppna. En stark men ändå obehaglig utstrålning kom ut ur byggnaden som om den levde. På varsin sida av trappan var en ryktessten placerad.

"Tidens Tempel..." andades Navi ut. "Jag har bara varit här en gång...kom nu bäst att vi fortsätter."

Link var nervös av att träda in och såg sig omkring då han gick över tröskeln till den heliga byggnaden. Inuti växte sig utstrålningen allt mer och ljudet av regnet upphördes trotts den öppna dörren. Som om inredningen inte tillät sådant oljud från att störa tystnaden.

Väggarna var gjorda av grå sten, golvet rutigt och fläckfritt. Link såg långa stolar pryda golvet vilket han inte visste att dom kallades för kyrkbänkar. På andra änden av rummet var en liten matta, en sten med tre fördjupningar som stod framför en massiv dörr med TreKraftens symbol ovanför.

Paret var ensamma.

Link gick långsamt fram, höll andan och nästan rädd över att bryta tystnaden rummet höll. När han nådde fram till mattan såg han att stenen hade skrifter på den.

"Vad står det, Navi?" frågade han knappt ovanför en viskning.

Navi harklade sig och tittade på den forntida men ändå läsbara texten.

"Det står: Eder som hållen Dom Andliga Stenarna, stig fram med Tidens Okarina och spela Tidens Melodi," läste hon högt. "Jag tror att du måste placera stenarna i fördjupningarna."

Link nickade då han gjorde som han blev tillsagd, tog försiktigt fram Dom Andliga Stenarna och la dom i varsin lucka. Till hans förundran började dom att flyta lätt ovanför fördjupningarna och snurrade långsamt på fläcken. Ett lågt surrande fyllde rummet som om en kraft började att byggas upp.

"Och nu...Tidens Melodi..."

Link knäppte loss Tidens Okarina från sitt bälte, höjde det heliga instrumentet mot sina läppar. Utan att tänka sig för stängde han ögonen och spelade Tidens Melodi vars noter studsade från väggarna och verkade bli allt starkare än dom borde vara. Han spelade den perfekt som om han hade gjort det hundra gånger i det förflutna.

Pojken öppnade ögonen och fick hålla tillbaka ett förundrat läte då dörren började att mullra och öppna sig med TreKraftens symbol som lyste i guldfärg. Snart var vägen framåt utan hinder och en gång sträckte sig framför paret.

"Kom nu...Vi måste fortsätta..." sa Navi i förundran över vad som hade hänt. Vad fanns därinne? TreKraften? En ingång till Det heliga Riket? Skulle hon bevittna det?

Link svalde nervöst medans han fäste Tidens Okarina tillbaka på bältet, gick runt altaret och in i gången och lämnade Dom Andliga Stenarna han hade jobbat så hårt att samla ihop.

En sista gåva från sin far, en tecken över Svuren Broderskap och symbolen över ett löfte pojken inte kunde förstå...

I slutet av den korta gången fanns ett annat rum, mindre och tommare än det förra. Allt som fanns där var en rund trappa med ett enda objekt på det. Ett massivt fönster på väggen lyste ett mystiskt ljus trotts den molniga stormen utanför.

Det var ett svärd inkilat i en sten piedestal. Både piedestalen och golvet runt om hade TreKraftens symbol.

"Link...det är...!" flämtade Navi ut och susade över till objektet med uppspärrade ögon. "Det är...det är det legendariska svärdet! MästerSvärdet!"

"...MästerSvärdet...`" frågade link så lågt att han knappt hördes. Även när han gick mot det. En märklig kraft verkade stråla ut sig i luften och hans fotsteg verkade inte göra något ljud alls.

"MästerSvärdet...Ondskans Fiende...Svärdet som Förseglar Mörkret...Dom är alla namn för detta vapen," förklarade Navi som vilade sig på Links axel då han stod där inför piedestalen. "Det är ett forntida och mäktigt vapen, ett som var skapat att hålla borta ondska. Jag...jag visste inte att den vilade inuti Tidens Tempel...men det måste vara samma svärd!"

Link förstod inte vad vissa av dom orden betydde, men från Navis ton...var det här ett väldigt viktigt objekt.

"...S...S-ska jag ta det...?" frågade han försiktigt.

Älvan var tyst en stund. MästerSvärdet hade rykten om att vara petig. Det har sagts att bara speciella hjältar kunde hålla det. Link var ju Ödets barn, men...betydde det att han också kunde hålla ett sådant svärd?

"Ja. Ta det, Link. Dra ut det ut piedestalen," sa hon. Hon visste att om det var någon som kunde hålla detta svärd...så var det hennes skyddsling.

Det verkade rätt stort att bära, men Link lydde sin skyddsälva. Han ställde sig på piedestalen, rörde långsamt med en darrande hand kaveln för att se om det var säkert. Då han gjorde det kände han en energi flöda in sig i hans hand. Det gjorde inte ont men det tog honom med överraskning! Och...i hans huvud kunde han svära att han hörde en röst...

"Herre...du har...återvänt..."

Rösten var så svag, så trött att Link knappt kunde uppfatta vad han hörde alls.

"Navi, sa du något? frågade Link och tittade på sin skyddsälva.

"Va? Nä...jag sa inget," svarade hon och flög nu ovanför pojkens axel.

Som ett test rörde han kaveln igen...men ingen röst hördes. Han tyckte, kanske, att han hörde en slags suck. En trött lycklig suck.

Vetande över att han inte skulle få något svar om han frågade Navi gröpte han hårt tag i kaveln med båda händerna. Med all sin styrka drog han upp svärdet och klingan lossnade lätt från piedestalen.

Runtom Link och Navi sken ett blått ljus från TreKraftens symbol runt piedestalen och sträckte sig upp från golvet ända upp till taket. Det blev mer och mer bländande tills deras syn var fullkomligt vit...