Sju år senare

Strax efter att Link och Navis syn blev vit svaldes den i mörker. Dom förlorade deras medvetande att dom inte hörde Gerudo Kungens djupa röst.

"Utmärkt gjort! Precis som jag trodde, du höll nyckeln till Tidens Port! Du har lett mig in i Det Heliga Riket, jag är skyldig dig min seger, pojk!"

Även hans fruktansvärda skratt tonades ut till tystnad...

En ny röst hördes, en som Link hörde starkare och tydligare. En mjuk lugn röst.

"Vakna, Link...det är dags att vakna...Ditt öde väntar dig..."

Link öppnade ögonen och han fann sig själv på en ovanlig plats, en som var alldeles främmande för honom. Det var så mycket blått, golvet skimrade i färger. Han stod på en plattform i ett slags tomrum som hade andra plattformar var och en med en mystisk och skimrande vätska som föll ner från dom som vattenfall.

Han såg sig omkring och la snart märke till att han inte var ensam.

Framför honom stod en äldre man. En kort, knubbig figur i en brun forntida klädnad. Vattniga men genomträngande ögon tittade tillbaka mot Link. Mannen hade mustascher som växte ihop med polisongerna. Hans klädnad var elegant med TreKraftens symbol framträdande på mitten och långa ärmar som täckte den äldre mannens händer.

"Mitt namn är Rauru, jag är en Forntida Vise..." presenterade sig mannen med en långsam röst.

Link var tacksam över det. Han kände sig så...omtöcknad och utom sig. Var var han ens? Trotts platsen han befann sig på...kände han ändå frid...

Innan han kunde svara fortsatte mannen.

"För länge sedan byggde jag och dom andra Vise Tidens Tempel för att skydda ingången till Det Heliga Riket. Just nu befinner du dig inne i Dom Vises Kammare inne i Ljusets Tempel. Ljusets Tempel, som finns precis mitt i Det Heliga Riket, är det sista försvaret mot Ganondorf och hans onda påverkan. Det var när du drog ut MästerSvärdet som vägen till Det Heliga Riket öppnades," förklarade Rauru långsamt så att Link skulle förstå i sitt nyvakna tillstånd. "Och vad dig beträffar...tja, titta noga. Försökt att inte få panik!"

"Link...?" hördes en röst. Navi flög upp till hans synvinkel och gned sömnen ur sitt öga. Det verkade som om hon precis hade vaknat.

"Vad...? Var är...? Va?!" utbrast hon, knappt förmögen att forma en mening.

Hon stirrade på Link med uppspärrade ögon, nästan rädd.

"Titta! Du är...!"

Förvirrad och orolig lutade Link huvudet åt sidan.

"Vad är...ngh?!"

Han gav ifrån sig ett kvavt läte av skräck. Hans röst var...den var inte längre hans! Den var ny och djupare! Han tittade på sig själv och såg något som lämnade honom alldeles förstummad.

Han var...längre! Ja, han var inte längre en pojke! Han hade fortfarande sin tunika, men den var större och mer passande för hans nu långa och vältränade form, vita strumpbyxor bars nu under tunikan istället för hans gamla kortbyxor. Dessutom bar han stridshandskar av läder!

Han tittade på sig själv, vände på sina händer och hann precis se ett guldfärgat sken försvinna på baksidan av hans vänstra hand. Med allt som hade hänt undrade han knappt över det.

"Du har vuxit!" utbrast Navi som stirrade på Links nya form. Han var inte längre en tioårig pojke, han var nu en man! Lika lång som en vanlig hylian med matchande muskler! "Du! Rauru, var det? Snälla, berätta för oss vad som har hänt!"

Paret hade ju bara svimmat för en stund, eller? Älvan vände sig till Den Forntida Vise i hopp om en förklaring över vad det var som hände.

Link stirrade också, med oro på sitt nu mogna ansikte. Han kände sig...underlig...annorlunda...pojken kände sig starkare, vikten som var på hans rygg från den där metallskölden inte mycket lättare. I sin brådska att ta in sig själv hade han inte lagt märke till att han saknade sin slangbella, läderpung med ammunition och bumerangen.

"Som jag sa, få ingen panik," svarade Rauru som inte verkade reagera av parets utfall och började att förklara. "MästerSvärdet som nu vilar på din rygg är det ultimata vapnet mot ondska. Som det ser kan bara dom med Hjältens Ande hålla det, som Tidens Hjälte gjorde för många år sedan. Och du, Link, är den nya Tidens Hjälte. Men dock var du för ung för att bära svärdet och därför vilade din ande här i säkerhet i sju år. Nu är du gammal och stark nog för att verkligen bära MästerSvärdet."

Detta förvirrade genast Link, vissa delar av det. Vad var Hjältens Ande? Men det var inte det viktiga!

"Men varför är jag vuxen?" frågade han och ryggade nästan till av sin röst. Det var så oäkta av att den där djupa rösten kom från hans mun så där. "Jag är ju en kokiri, vi kan inte bli vuxna! Och...varför behöver jag MästerSvärdet, jag trodde att mitt uppdrag var över!"

Navi grimaserade av vad Link sa och vågade inte titta på honom. Hon hade ögonen på Den Vise med en vädjande blick, bad honom att komma fram med någon slags förklaring. Hon ville inte att Link skulle få reda på sanningen, inte här! Men också hon undrade varför han var tvungen att växa upp för att använda det heliga svärdet...var inte hans resa över nu?

Vare sig Rauru la märke till det eller ens brydde sig kunde Navi inte se. I vilket fall var han tyst en stund innan han skakade på huvudet.

"Allt jag vet är att du har förändrats för att kunna bära svärdet, Link. Det är inte viktigt just nu. Och ditt uppdrag...jag är rädd att det har precis börjat," svarade han.

"Bara börjat?!" utbrast Link som fortfarande hatade sin nya röst. "Men...jag har ju gjort allt som Zelda sa åt mig! Jag skaffade Dom Andliga Stenarna, jag spelade Tidens Melodi...jag lyfte upp MästerSvärdet! Vad mer måste jag göra?!"

Han började att nu att bli upprörd, kände sig illamående av blotta tanken av att behöva fortsätta med det här uppdraget. Det här skulle ju vara slutet på det! Det var vad man hade sagt till honom om och om igen!

"Du har rätt, du gjorde allt som du blev tillsagd," höll Rauru med och nickade med en beklagande min. "Dock var det inte tillräckligt. Även om du öppnade Tidens Port för att rädda Hyrule använde Ganondorf chansen för att träda in i Det Heliga Riket! Han har nu fått tag på TreKraften från Ljusets Tempel och med dess kraft blev han nu Ondskans Kung."

"Vänta, så...du menar att han har tagit över Hyrule?!" utbrast Navi som guppade förtvivlat i luften. "Hur kan vi ens stoppa honom om han har TreKraften?!"

"Jag var på väg att förklara det," sa Rauru som inte verkade bry sig över att bli avbruten. "Ganondorf använde sina onda krafter med dom Hyrules Fem Tempel och på sju korta år förvandlade han Hyrule till en värld av monster. Mina krafter har nu lite påverkan även i detta Heliga Rike. Men ännu finns det hopp! Dom andra Vises krafter kvarstår. Du måste hitta dessa Vise och återställa dom mörklagda Templen till deras ursprungliga skick. När alla Vise är närvarande kan vi försegla Ondskans Kung där han inte kan skada någon annan någonsin!"

"Kan...jag verkligen göra det här?" frågade Link som kände oråd fulla honom från topp till tå. "Även med MästerSvärdet, är...är jag ingen krigare eller hjälte! Jag är ju bara en kokiri..."

För första gången verkade Rauru upprörd över Links ord.

"Nej, du är Ödets Barn! Tidens Hjälte! Du bär Hjältens Ande, något du föddes med! På så sätt kan bara du återställa freden i Hyrule! Det finns fem Vise som du måste hitta, med mina krafter vid din sida. Med Mod och svärdet du nu bär är du vårt enda hopp!"

Link började att känna sig ännu mer illamående, all press och ansvar föll ner över hans axlar.

"Jag...Navi...?" mumlade han och vände sig till sin skyddsälva för vägledning och tröst.

Efter att ha lyssnat noga kände sig Navi själv illamående. Det verkade som om det inte fanns något annat val. Bara Link kunde bära MästerSvärdet och det verkade som om det heliga svärdet var det enda som kunde stå emot Ganondorf!

"Link...jag beklagar verkligen, men...jag tror att Rauru har rätt. Det finns ingen annan som kan stoppa honom än du."

Link var rädd att hon skulle säga det. Förstummad tvingade han tillbaka känslorna medans all press växte i hans bröst. Han ville gråta, skrika och be av att bli befriad från ödets tvungenhet...men han visste att det inte skulle föra honom någon vart eller ändra på något. Om han gav upp nu...skulle Hyrule falla i ännu större ruiner!

"...Jag förstår..." var Links enda svar då han tvingade ut orden. Den själviska och barnsliga delen av honom ville inte göra det här. Han ville bara gå tillbaka till sin normala form oh bara...gå hem. Men Prinsessan Zelda hade sagt att det var hans uppgift...han visste att många skulle dö om han bara gav upp.

Raurus ögon mjuknade lite och gav Link vad som kunde ses som medlidande.

"Bra. Mina krafter kommer att vara med dig, som jag sa, för att hjälpa dig på din resa. Du måste gå nu och hitta domandra Vise!"

Innan Link och Navi kunde svara var dom åter igen bländade av ett starkt ljus.

När dom väl kunde se igen befann dom sig tillbaka i Tidens Tempel, stående framför piedestalen där MästerSvärdet hade varit inkilat.

"Link...jag beklagar så..." var dom första orden som kom ut ur älvans mun då hon flöt framför sin skyddsling...som nu var i en vuxen form. Det var en ovanlig åsyn och om det var så overkligt för henne kunde hon bara föreställa sig hur Link kände sig. "Jag tror...jag trodde verkligen att när vi kom tillbaka..."

"Det är inte ditt fel," avbröt Link som fortfarande fann sin nya röst obehaglig. "Du visste ju inte...eller hur?"

Visst skulle hon säga något till honom om hon verkligen gjorde det?

"Nej! Självfallet inte! Om jag gjorde det skulle jag ha sagt det!" insisterade älvan. Hon var förtvivlad över Link och Hyrule över att Ganondorf lyckades lägga beslag på sådan mäktig magi. Om Dom Förlorade Skogarna, Dödens Berg och Lord Jabu-Jabu blev så tungt påverkade innan...hur skulle Hyrule vara nu? "Vi borde gå...jag vet inte vart dessa Vise kan vara men kanske någon annan vet."

Men var Slottstaden oskadd? Tidens Tempel verkade vara det, det hade inte förändrats ett dugg sedan dom trädde in för sju år sedan verkade det som.

Navi hade rätt, det hade hon ju alltid. Ju snabbare Link började desto snabbare skulle det här bli överstökat. Men...visst skulle han väl återvända till sin riktiga kropp, eller? Ja...självfallet...

Han vände sig om och tog några steg framåt...

...och föll omkull.

Den här nya formen...dom långa benen och den annorlunda kroppsbyggnaden hade en annan tyngdpunkt. Han var ostabil så att han snubblade och föll. Han hann åtminstone fånga sig själv och landade på händerna.

"Är du oskadd? Mår du illa?" frågade Navi. Även genom magi, att sova i sju år på det sättet kan ha varit för mycket för hans kropp! Eller...? "Eller är det din nya kropp?"

"Jag tror att det är kroppen..." gissade Link och kämpade för att resa sig upp. Han kände sig inte svag eller som om han hade någon sjukdom. Hans ben fungerade bara inte rätt! Han tog ett steg, men föll nästan igen och lyckades hejda sig.

"Tidens Hjälte verkar visst inte kunna gå ens," sa en röst bakom dom.

Link och Navi snodde runt och pojken sträckte sig efter MästerSvärdet av ren reflex. Men när han såg vem som var bakom dom släppte han kaveln.

Framför paret stod där en människa och inget monster som dom fruktade en sekund tidigare. En slank ung man i en kroppsdräkt med nästan hela sin kropp täckt. Bara stycken av hans fingrar och lite av hans ansikte var synligt. Näsan och munnen var övertäckta, ett öga gömdes bakom lång och okammat blont hår. Hans mest framträdande drag var hans synliga genomträngande röda öga och sheikah symbolen på hans bröst.

"Va?! Vem är du?!" frågade Navi som flög emellan främlingen och Link för att skydda sin skyddsling. Han kunde inte gå bra så hon tvivlade på att hans ens kunde slåss.

"Jag vill er inget ont. Jag skulle annars ha anfallit," förklarade den unge mannen med en platt och allvarlig röst, lite ljusare än Links nya röst.

"Jag har väntat på dig, Tidens Hjälte," fortsatte han och tittade förbi Navi såg djupt in i Links ögon.

"Men vem är du?" frågade Link som kände en märklig utstrålning från den här mannen. Han verkade inte skrämmande byggd, lite längre och slankare än vad Link var nu. Men...det var något med honom som inte verkade...stämma. Och det var inte hans öga. Vänta, ett rött öga...men det...

Mannen tog till orda igen och väckte Link ur dennes tankar.

"När ondska härskar över allt, kommer en nyväckt röst från Det Heliga Riket att kalla på dom som är utvalda att bli Vise, som finns i dom fem templen," fortsatte han och verkade ignorera Links fråga. Han höll upp en hand och räknade upp fingrarna medans han fortsatte. "En finns i en djup skog. En på ett högt berg. En under en stor sjö. En i dom dödas hus. En inuti Sandens Gudinna. Tillsammans med Tidens Hjälte kommer dom uppvaknade att försegla ondskan och återställt fredens ljus över världen..."

Nu tog Navi till orda då hon insåg dom omfattade ledtrådarna den här mannen gav dom.

"Snälla, berätta för oss vem du är och hur känner du till den här informationen?"

Det verkade som om han var åtminstone var på deras sida, vilket paret desperat behövde.

"Jag känner dessa ord för dom är en del av legenden som berättats vidare av mitt folk, Sheikaherna. Jag är Sheik, en överlevande från Sheikaherna," fortsatte mannen med sitt synliga genomträngande röda öga som stirrade in i Links blåa utan att blinka en gång då han pratade.

"Vänta, jag trodde att Impa var den sista överlevande!" påpekade Navi, det var vad hon hörde om och om igen. "Finns det fler?"

Mannen skakade på huvudet och sänkte handen.

"Nej. Impa och jag är dom enda två. Men det har ingen betydelse," sa han då han slutade stirra in i Link och tittade på MästerSvärdets kavel. "Då jag ser dig stå där med MästerSvärdet ser du verkligen ut som den legendariska Tidens Hjälte. Det sägs att för länge sedan innan Hyrule ens blev ett kungarike kom en krigare som bar just det svärdet ner från himlen, även reste genom tiden för att stoppa en stor ondska. Nu måste du göra samma sak, hitta och väcka dom fem återstående Vise under din resa."

Det här var alldeles för mycket! Men Link var tacksam för orden och kunskapen den här mannen gav honom. Om Sheik inte hade berättat för honom vart dom fem Vise befann sig...skulle han inte ens veta vart han skulle börja eller om Navi ens visste vad dom skulle göra. Men, ett kungarike med monster och återställa fem tempel lät mycket svårare än hur resten av hans resa hade varit för honom...

Åter igen beslöt sig Navi att föra ordet åt dom så att Link kunde ta in all information.

"Men hur börjar vi? Med fem Vise, en måste väl vara nära än dom andra," sa hon, även om hon hade en känsla av var dom flesta var någonstans. Bara några få av dessa platser visste hon inte om.

"Sheik tittade tillbaka in i Links ögon och fortsatte att förklara.

"En Vise väntar på Tidens Hjälte i Skogens Tempel. Den Vise är en flicka jag tror du känner, Link," sa han.

Vänta...det kunde inte betyda...

"Saria?!" utbrast Link och tog ett litet steg mot Sheik. "Du menar Saria?! Mår hon bra?! Vad hände henne?!"

Till hans skam hade han glömt bort att ens tänka på vad hans bästa vän hade gått igenom i sju år. Allt hade hänt så fort att han inte tänkte på henne.

Den unge mannen verkade inte reagera av Links panik, utan stod fullkomligt stilla och fortsatte att titta in i hans ögon.

"Det kan jag inte säga. Inte för att jag inte vill berätta, men jag vet bara inte." sa Sheik som lät lite ursäktande, den enda gnutta av uttryck som verkade framträda. "Men så som du är nu kan du inte nå henne."

"Men om han inte hade somnat så länge hade han kunnat förbereda sig?!" avbröt Navi lite irriterad. Link hade redan upplevt magisk sömn i sju år, vilka fler förändringar behövde han?!

"Jag menar att han inte har den rätta utrustningen. Du kommer inte att kunna träda in i Templet utan en sista stycke utrustning. Du kommer att hitta vad du letar efter i Kakarikobyn. Förstår du, Link?" frågade Sheik.

Pojken undrade vad han kunde hitta där och han kände att Sheik inte tänkte tala om det för honom.

"Jag...jag tror det, ja," svarade han.

Sheik svarade inte först...men tydligen tyckte han att det svaret var tillräckligt och nickade.

"Utmärkt. Jag stannar här och väntar vd Tidens Piedestal. När du har befriat Skogens Vise kom tillbaka hit så pratar vi igen. Gå nu. Jag har inget mer att ge dig," sa han.

"Kom nu, så går vi. Lugnt och fint nu..." sa Navi och tittade nyfiket på Sheik. Vem var den här unge mannen? Var det verkligen en andra överlevande från Sheikah klanen? Det där röda ögat var fast bevis för hans påstående. Sheikaherna var alltid så hemlighetsfulla så en gömd överlevande skulle väl inte vara så svår att tro på.

Link nickade och svalde högt, hans hals alldeles torr.

"T...Tack, Sheik," sa han och med det vände sig om och började sakta att gå nerför trapporna. Som tur var föll han inte igen men hans gång var rätt skakig.

När dom väl kom till huvud delen av Tidens Tempel la dom också märke till att också där hade det inte skett några förändringar. Dom Andliga Stenarna som dom hade jobbat så hårt för att få tag på var fortfarande på deras plats. Kyrkbänkarna, mattan, kaklet och fönstren...var alla orörda.

"Link...mår du..." började Navi försiktigt.

"Snälla, fråga inte hur jag mår," avbröt Link utan att tänka sig för. Självfallet mådde han inte bra. Han kände sig...illamående...och så kände han sig förstummad. Det var som om hans kropp tappade all känsla med hans riktiga kropp. Även när han skakigt gick kunde han inte känna att hans ben rörde sig eller hans fötter snudda marken. Det var som om han inte ens var där alls.

Han hatade den här nya kroppen, fyllt vetande att den inte var naturlig. Han var en kokiri! Han var en ande som skulle vara kvar i formen av ett barn för alltid! Det här var nästan som en hädelse och han skämdes av att låta Saria se honom så här. Han kände sig även förödmjukad av att Navi såg honom så här.

Men skulle inte det här vara över? Vad gjorde han för fel? Hur fick Ganondorf tag på TreKraften? Om han hade stoppat honom där vid bryggan, så...

"...Link, jag är bara orolig för dig," svarade Navi så att pojken rycktes ur sina tankar. "Men om du inte vill prata om det...så gör det inget."

Hon önskade att han gjorde det, men nu var det inte rätta tillfället.

"Jag tror att vi bör stanna här. Låta dig röra omkring, vänja dig vid din nya kropp. Du borde även svänga med MästerSvärdet ," föreslog älvan.

Det lätt förnuftigt. han kände sig så klumpig och ojämn då han gick nerför gången. Även att prata kändes ovanligt och han hatade det!

"Du har rätt, Navi. Jag borde göra det," sa han, för det var ju, trotts allt, en värld med monster så han skulle nog bli tvungen till att slåss...att döda...mer än han hade gjort innan.

Sakta tog Link ut MästerSvärdet ur skidan, tog även loss skölden och la den på sin arm. Han var överraskad av att hur mindre och lättare dom två objekten såg ut att vara nu. Skölden hade varit en plåga att bära, men nu...var den som hans gamla träsköld. Och MästerSvärdet var som hans gamla...

Vart hade Kokiri Svärdet tagit vägen? Och...hans bumerang och slangbella! Han upptäckte tillslut att dom var borta! Det måste ha varit Rauru...

Link märkte, då han gröpte tag i MästerSvärdet, hur...rätt det kändes för honom. Som om han...var menat att hålla det. Var han verkligen någon slags hjälte? Rauru nämnde att han hade Hjältens Ande, men vad betydde det ens? Sedan när var han en hjälte? Han kunde inte ens rädda sin egen far! Kanske under sitt nya uppdrag skulle han få reda på det...

Medans Link tänkte svängde han med svärdet och det kändes nästan som en förlängning av honom då han gjorde det. Han högg i luften, förundrad av hur lätt det kändes i hans grepp. Om han hade sin normala kropp tvivlade han på att han skulle kunnat ha lyft det ordentligt!

"Hur känns det, Link? Du rör dig mycket bättre," påpekade Navi som flög ovanför Link för att se på hur han övade. Hon var överraskad av hur lätt han hanterade det, men...tydligen var det ett svärd som han var menad att ha. Hon visste inte vad Hjältens Ande betydde men hon hade hört legender om MästerSvärdet.

"Jag känner mig bättre och...det känns så naturligt," svarade pojken som tittade upp mot Navi. "Det är svårt att förklara..."

"Jag förstår, det är inte exakt en normal situation," sa älvan som tittade mot utgången. "Om du nu kan röra dig ordentligt...är det bäst att vi beger oss. Men håll svärdet framme...vem vet vad som finns därute."

Var Slottstaden säker? Tidens Tempel var helt...

Rädd vände sig Link mot utgången. Han hade inget annat val än att gå framåt, tydligen tvingade själva ödet honom att fortsätta med hans resa. Han hatade fortfarande tanken av att det var så eller att ödet visade honom hans väg, en väg han inte ens ville vandra. Allt han ville var ett fridfullt liv med Saria och Navi och inget annat.

Han tog ett djupt andetag och traskade ut ur Tidens Tempel med Navi strax bakom sig...

Det första som träffade dom var stanken av död i luften. Så mycket att paret stannade till och såg på marken efter färska lik. Dom såg inga men det var något som luktade ruttet kött som om det hölls upp under deras näsor.

Med äcklade miner gick dom ut ur porten och såg sig omkring. Gräset som hade varit grönt och frodigt var nu torrt och brunt, dött sedan länge utan ett ogräs att dekorera omgivningen. Dom två ryktesstenarna var oskadda men dom vände deras uppmärksamhet mot huvud delen av Slottstaden.

Från där dom stod kunde Link och Navi se byggnader och hus i ruiner. Krossade fönster, knäckta balkar, hål i väggarna, några byggnader var helt förstörda till spillror. Det verkade som om ett monster hade sprungit löst genom staden, förstört allt som stod i dess väg medans det dödade allt det gröna samtidigt. Från vad dom kunde se hade bara Tidens Tempel skonats.

Ovanför dom hade himlen en sjuk grå färg. Det var nästan omöjligt att kunna se timmen på dagen, men det verkade vara runt en tidig morgon. Även luften var död, ingen småvind svepte Links ansikte eller genom Navis hår. Ändå verkade den döda stanken fortsätta att blåsa mot dom som om den steg upp från marken under dom.

"Han...förstörde allt..." mumlade Link efter att ha stoppat en spyreflex av den förruttnade luften runt om honom. "Hur kunde han göra allt det här?!"

Inte utan moral, men bokstavligen. Var Ganondorf verkligen så mäktig? Gjorde han allt det här, eller hans monster? Vad hände med vakterna, kunde dom inte ens stoppa honom?!

Navi landade på Links axel och kände sig snurrig av luften. Det var som att jämföra med dom förhäxade platserna hon hade varit på. Men nu var det mer intensivt och vidrigare.

"Link, jag tror att det är bäst att vi fortsätter. Jag tror...inte att det är hälsosamt för oss att stanna här," sa älvan som redan kände sig illamående i magen. En del av henne undrade om själva luften ens var giftig.

Långsamt fortsatte Link framåt med ögonen öppna efter alla möjliga sorters monster. Fanns dom i ruinerna? Han kunde inte vara säker så han var tvungen att hålla sig på sin vakt.

Men medans paret vandrade varken såg eller hörde dom något, bara ljudet av deras egna andetag och ljudet av sten och krossat glas under inks stövlar. Det var inte förrän dom kom till Marknadsplatsen, eller vad som återstod av den, då dom såg något. Eller någon. Det var en figur ihopkrupen vid fontänen med ryggen vänd mot Link och Navi. Det var mörkt och detaljerna var svåra att utskilja på personen. Även om det var en man eller kvinna var svårt att se.

"En person...?" viskade Navi som började ana oråd. "Varför skulle någon vara här av alla platser?"

Kanske Ganondorf tvingade folk att bo här?

"Herrn...? Öh...fröken?" frågade Link och närmade sig figuren.

Han hade stoppat undan svärdet då den hukade figuren vände sig om vilket fick pojken och älvan att ropa till och rygga tillbaka med Navi som flög högre upp i luften.

Vad paret trodde var en undernärd person i nöd var ingen person! Blottade tänder, en mask gjord av röd lera, den undernärda kroppen...! Det var som den där varelsen under Kakariko Kyrkogården! En till av dom där fruktansvärda vidundren!

Monstret gav ifrån sig ett förfärligt onaturligt skri där den stod och släpade sig fram mot Link med ruttna tänder tuggande och gnisslande mot varandra då den närmade sig sin måltid.

Till skillnad från förra gången paret hade sprungit på denna fasa var det Link som agerade först. Just som den öppnade munnen för att ge ifrån sig ett skri svingade han sin arm av ren reflex.

Till deras överraskning hände saker och ting annorlunda än förra gången. MästerSvärdet levde verkligen upp till sin legend då dess klinga skar igenom den lufsande formen som om den var inget annat än luft!

Med ett skri av smärta som blev kortvarigt delades varelsen med leransiktet föll på den föråldrade kullerstenen.

Flämtande tittade Link ner på liket och kände sig för en gångs skull överraskad av att hans illamående av att ha dödat inte kom först. Var det så lätt? En sådan här varelse hade ju såklart nästan dödat honom tidigare...men nu hade han dräpt den innan den ens kunde lägga ett finger på honom!

Det var när det gröna blodet började läcka ut på marken som dom välbekanta skuldkänslorna började väckas upp i honom. Även för en sådan här varelse...kändes det fruktansvärt av att döda den.

"Det var...så lätt den här gången..." mumlade han och med det menade han den fysiska ansträngningen.

"Du har blivit mycket starkare och det där svärdet hjälpte också mycket..." sa Navi som vilade sig på Links axel. Luften var fortfarande obehaglig och det fick henne att känna sig yr. "Den där varelsen var ond så MästerSvärdet skar sig igenom det! Det är verkligen Ondskans Fiende!"

Striden...varade åtminstone inte så länge, ingen kamp eller smärta den här gången.

Link försökte hitta något mer positivt.

"Navi...var är alla människor?" undrade han.

Älvan ville inte tänka på det. Det var så märkligt, visst, att se den alltid folkfyllda och höga Marknadsplatsen så tyst och stilla. Även på nätterna var det åtminstone vakter och herrelösa hundar som vandrade omkring. Drickande vänner vackla omkring skrattande och skrika glatt, kärlekspar som kysste varandra, barn som var ute efter sängdags...

Men nu var det bara smuts, damm och sten. Även fontänen mitt i Marknadsplatsen hade torkat ut.

"Jag tror inte att det längre är folk här," svarade älvan lågmält. "Jag tror...det måste finnas överlevande i Kakarikobyn."

Visst skulle väl Ganondorfs grepp inte sträcka sig så långt ut, eller? Inte så starkt nog, i alla fall. Men hon hade på känn att ett Tempel, ett på ett högt berg, var på Dödens Berg...så tänk om ondska läckte ut till byn nedanför också?

Link hoppades att hon hade rätt och han skulle precis svara när ett hemsökande ljud hördes. Ljudet av släpande fötter och jämranden fyllde den tomma luften. Dom snodde runt och såg en grupp av varelser närma sig dom, jämrande och dräglade på paret med sina tomma ögonhålor som på något sätt visade så mycket hunger och illavarsel.

Utan att ens tänks vände Link på klacken och sprang åt det andra hållet med Navi som höll hårt fast i hans tunika för att inte falla av hans axel. Trotts att precis ha dödat en av deras like ville han inte bekämpa en hel grupp av dom! Det och hans ben...bara rörde sig av sig själva. Rädsla tog över honom och hans kropp lydde.

Som det visade sig tog paret inte vägen som ledde till Hyrule Fältet som dom hade hoppats på. Till Link och Navis fasa insåg dom att dom var på väg till Hyrule Slottet.

Stigen var inte längre grön eller uppmuntrande, aska och jord var allt dom såg av marken med skalen av döda träd åt sidan.

"Vänta! Link, vi måste vända om!" ropade älvan.

Link fortsatte att tittade efter deras förföljare bara för att se att dom hade stannat vid liket av deras fallne kamrat och verkade bara...stå eller buga nära den.

Men han fortsatte att springa, men tvärstannade när han tittade rakt fram och såg Hyrule Slottet. Eller...vad det hade blivit.

Framför pojken och älvan var en helt annorlunda byggnad än dom var bekanta med. Borta var dom vackra majestätiska tornen som Link hade sett för, vad som kände för honom, månader sedan. Dom forntida stenarna och dom gröna taken hade blivit ersatta med en svart grund och vassa taggar. Tornen var taggiga och själva slottet var mer smalare. Och istället för att täcka ett stort stycke mark var det mera som en pelare gjord av små torn som sträckte sig upp mot himlen.

Det nya slottet, där Ganondorf nu höll till, var utan tvivel en skrämmande åsyn. Dom taggiga tornen verkade mera som tänder och klor och själva strukturen var nästan som ett monster. Det verkade stirra ner på pojken och älvan som om det utmanade dom att ens försöka träda in.

"Ganondorfs Slott..." mumlade Navi som visste att gerudon måste vara därinne. Var annars kunde han möjligen vara? Hon var överraskad när Link fortsatte framåt. "Link? Du, vi måste bege oss! Dom Vise...!"

"Men vad kan vi göra för att stoppa det här?" frågade Link med handen hårt om MästerSvärtet. Det var inte så att han önskade att döda, även en man som Ganondorf...men det verkade vara det snabbaste sättet. "MästerSvärdet borde väl dräpa honom...eller? Jag har en starkare kropp nu och vi kan bara stoppa allt det här just nu!"

Det kunde stämma men Navi flög flög framför Links ansikte vilket tvingade honom att stanna.

"Men tydligen vet Rauru att vi behöver Dom Vises styrka för att kunna stoppa honom! Annars skulle han ha sagt till oss att komma hit genast, eller?" påpekade älvan.

Link höll med om det och visste att Navi hade rätt...men han gick ändå imot det svarta slottet med sin skyddsälva bredvid sig.

"Jag vill bara avsluta det här så snabbt jag kan..." sa han. Inte bara för hans egen skull, men för Hyrules befolkning. Medans han inte visste hur kungariket var utanför Slottstaden...kunde det knappast vara bättre. Ju längre han dröjde med sitt uppdrag ju mer kunde folk lida!

Men som det visade sig hade det ingen betydelse av hur starkare Link var. Då paret närmade sig såg dom att träda in i slottet inte skulle vara möjligt. Ganondorfs nya hem var placerat på en plattform av sten som flöt ovanför en lavagrop. Eftersom han aldrig hade sett lava förut eller ens visste vad det var för något undrade han vart den extra hettan kom ifrån. Det var nästan behagligt eftersom det hjälpte till att liva upp den döda luften han och Navi hade tvingats att andas in i sedan dom lämnade Tidens Tempel.

"Åh...vi måste verkligen tänka igenom det hela den här gången..." mumlade Navi som aldrig hade sett en sådan magi eller kraft som det här. Mellanrummet mellan fastlandet och den flytande ön var alldeles för brett för att Link skulle kunna hoppa över. Och så skulle det innebära att falla mot sin död.

"Det är lava därnere, Link," förklarade hon. "Det är varmare än något annat du någonsin har stött på, till och med eld! Faller du ner där...tja, så kommer du aldrig upp igen."

Bara att nämna eld fick Links axel att pulsera då han kom ihåg dodongo kungen och dess eldiga andedräkt.

"Så...vi måste alltså välja. Vi måste gå och leta efter Dom Vise," sa han.

"Ja..." höll Navi med och undrade vad dom kunde fullborda av det. "Kom nu, vi beger oss till Kakarikobyn. Du får helt enkelt bara springa förbi dom där...varelserna."

Link ville inte komma i närheten av dom men han visste att han var tvungen till. Innan han kunde säga något hördes ett bekant ljud i luften. Det var ett rusande läte från en varelse.

"Är det...?"

När pojken och älvan gick imot ljudet kom dom fram till en fallen pelare från som en gång hade varit en del av Hyrule Slottet. På den var en syn paret aldrig hade förväntat sig. Där roterande i en cirkel var en gyllene döskalletulla.

"Jag hade glömt bort dom där..." mumlade Navi som nästan ryste till av blotta minnet av dom förhäxade hylianerna. "Förbannelsen vilar fortfarande över dom efter alla dessa år...?"

Link hade också glömt bort dom. Åtminstone då han hade mött Ganondorf vid vindbryggan. Han ville berätta för Prinsessan Zelda om familjen, kanske kunde hon eller Hyrule Kungen hjälpa dom...ifall Link inte kunde lämna Dom Förlorade Skogarna igen.

Men nu hade det ingen betydelse.

"Vi får bara fortsätta hålla ögonen öppna efter dom här," svarade pojken. Visst skulle dom väl dyka upp när eller inne i Templen?

Han tog ett djupt andetag och dräpte den kroppsliga delen av förbannelsen med sitt svärd och den försvann spårlöst.

I ett försök at inte tänka på vad som just hände gick Link tillbaka till Marknadsplatsen med sin skyddsälva efter sig.

Då dom kom fram var liket av den dräpta varelsen borta, liksom dom andra. Några bara stod där utan att ha lagt märke till paret ännu. Hade dom där monstren ätit kroppen av deras fallne? Varken Link eller Navi ville ens tänka på det.

Link andades djup och susade nerför Marknadsplatsen och höll sig på avstånd från monster som platsen kryllade av. Vissa la märke till paret och skriade då dom följde efter. men deras släpande gångstil var bara för långsamt och pojken stannade inte ens för att ta hand om dom.

Dom skyndade sig så fort dom kunde med Link springande och Navi flygande ovanför honom för att hålla utkik efter fler av dom där monstren. Som tur var när dom närmade sig bryggan behövde dom inte bekymra sig över det.

När dom nästan var framme vid bryggan medans dom passerade resterna av vakthuset ropade en röst ut.

"Hallå! Du där, vänta!"

Det var en spänd röst, något som lät som om den gurglade genom damm och stenar.

Oförväntade av att höra en röst på den här döda platsen stannade pojken och älvan för att titta. Väggen till vakthuset hade rasat in så att titta in var inga svårigheter. Det var knappt något möbleringsmässigt. Lite förstörda stolar, krossat glas och en säng placerad i hörnet. På sängen satt den mest ovanligaste människoliknande varelse paret någonsin hade sett.

Den var ihopkrupen klädd i trasor och en mantel. Vitt nerför bålen och som slutade vid dess knän och en rikligt lila mantel över dess huvud. Det var en överraskning av att se TreKraftens symbol på dom vita trasorna. Ansiktet var...tja...omöjligt att se. Den skymdes helt av luvans skugga så att bara en enda röd sfär kunde ses. Dess armar och ben såg mer hylianska nog men ändå knotiga och svaga. Varelsen såg ut att inte ens kunna gå, eller verkade hotfull. Det enda den verkade kunna göra var att svinga med trästaven den höll i handen.

"Vem...vem är du?" frågade Link. Han frågade nästan vad den här...varelsen var. Han kunde inte ens se om det var en man eller kvinna.

"Åh, jag? Jag är lika nyfiken över vad ni två gör här! Har inte sett ett ansikte med kött i...sju år mer eller mindre!" svarade varelsen som lät som om han desperat behövde harkla sig.

Navi visste inte heller vad det här var för något. Men den verkade ofarlig...vad det nu än var.

"Varför är du här? Hur överlever du på en sådan här plats?" ville hon veta.

Varelsen gav ifrån sig fruktansvärda kvävande ljud vilket dröjde ett tag innan Link och Navi insåg att det var ett skratt.

"Åh...jag klarar mig! Och angående vem jag är...kalla mig för Lyktgubbe Samlaren. Ja...eftersom det är min hobby. Men med ett ansikte som ditt, unge man, kunde jag ha haft ett annorlunda yrke!"

Link visste absolut inte vad det innebar.

"Du samlar...på lyktgubbar? Vad menar du...?"

"Det är som jag säger, jag samlar på spöken!" utbrast varelsen vars röda öga verkade lysa starkare. "Andar fastbundna på den här planen. Inte som i Dom Förlorade Skogarna, nej...dessa andar lurar på många platser."

"Du kan inte samla på spöken..." svarade Navi som kom ihåg Kompositör Bröderna. "Kom, Link, så går vi. Jag tror inte att den här personen har sitt förstånd kvar."

Att kalla Lyktgubbe Samlaren för en 'person' verkade generöst.

Link höll med, vände sig om och gick mot vindbryggan som nu var rätt dålig skick. Att gå över den var rätt svårt eftersom några delar hade sjunkit ner i vallgraven!

Ändå lyckades han med Navi efter sig då Lyktgubbe Samlaren ropade efter dom.

"Och var försiktig därute, unge man! Det är farligt, vet du!"

Den gav ifrån sig ännu ett av dess obehagliga skratt vilket blev svagare då pojken och älvan trädde ut i det utsträckande Hyrule Fältet...