Nästa morgon, redan innan frukosten, frågade Josephine om Oliver hade lust att se sig omkring på Hogwarts, som slottet hette. Oliver svarade ja, med delvis låtsad glädje. Han ville verkligen bli god vän med Josephine... och idag verkade han ha sin chans. Remus sågs inte till någonstans. Men Oliver tänkte knappt på honom, slottet var så stort, och så, ja... magiskt. Remus blåstes bort ur hans tankar likt en handfull vissna löv i vårvinden.
Det första Josephine visade honom var, naturligt nog, matsalen, där frukosten redan hade serverats. Det var en fantastisk sal... stor, med ett högt tak som liknade själva himlen. Först trodde Oliver att det bara var en målning, men sedan såg han hur molnen rörde sig. I luften några meter över de stora långborden svävade tusentals ljus. De brann inte – det brukade de inte göra på loven, förklarade Josephine, och det var jullov nu. Det måste vara en storslagen upplevelse, tänkte Oliver, att se dem tända. Sedan blev han arg, han hade lovat sig själv att hålla huvudet kallt, vara kritisk, inte låta sig luras av "magin". Han roade sig för en kort stund med tanken på tusentals levande ljus, som flöt i luften och droppade stearin på alla och envar.
Slottet var – på grund av lovet – nästan tomt. Några lärare, och några, ytterst få, elever, skymtade förbi i korridorerna. Oliver tyckte att det var barnen som var mest onaturliga. De gick omkring i långa klädnader, de också, spelade knallkort och schack med levande pjäser, och såg ut som om det var den vanligaste sak i världen. Det ingav honom en känsla av att det var så här det skulle vara, men den känslan skakade han snabbt av sig.
Det tog hela dagen att utforska slottet, och ändå hade de inte sett allt, sade Josephine. Det fanns hundratals hemliga gångar och passager, flera av dem flyttade dessutom på sig. De gick genom en sådan passage, och sparade flera hundra meter, på vägen till matsalen och middagen.
– När skolan är igång, förklarade Josephine, så sitter lärarna vid ett bord, och de olika elevhemmen vid varsitt av de här långborden. Men nu är vi så få kvar, så nu får man sätta sig var man vill.
De satte sig vid det minsta bordet, bredvid professor Dumbledore och flera andra lärare. Snart dök maten upp på de gyllene serveringsfaten, och Oliver åt med god aptit. Han hade varit en smula misstänksam först, mot maten som bara fanns där helt plötsligt. Men då både frukosten och lunchen hade bestått av fullkomligt normal och ätlig mat, hade hans farhågor stillats.
Det magiska taket var ännu fantastiskare om natten. Det gnistrade av stjärnor, och när de var en bit in på middagen steg fullmånen upp.
– Remus, mumlade Josephine och blev sittande med gaffeln halvvägs till munnen.
– Vad är det med honom? frågade Oliver mest för att vara artig.
– Han är... han är sjuk, sade Josephine och lade ner gaffeln igen. Sviter efter dramat på "Läckande kitteln".
Så var det, ja, Remus hade inte blivit helad på samma sätt som Oliver. Varför inte? Det var något... Oliver var säker på att han hade hört något, men han hade varit försjunken i egna tankar just då. Han såg frånvarande upp mot fullmånen medan han rådbråkade sin hjärna på jakt efter minnet. "S:t Mungo's sjukhus kan tyvärr inte ta hand om varulvar eller dylika mörka varelser..."
Oliver stirrade klentroget på månen, sedan på Josephine.
– Remus är en... en varulv?
Josephine nickade. Oliver var full av frågor som han ville ställa, men han blev avbruten. En ung man, med klarrött hår och ett överflöd av fräknar klev ut ur den öppna spisen. Detta var tydligen inget ovanligt, för mannen gick lugnt fram till bordet medan han borstade sotet av sina kläder.
– Ah, sade professor Dumbledore lika lugnt, Ronald Weasly, så bra att du är här. Kommer Harry också?
Ronald tittade förvånat på Dumbledore, och sedan på Oliver.
– Han är väl redan... började han. Hallå, du är inte Harry!
Ronald såg ännu mer förvirrad ut.
– Ron, sade Josephine, det här är Oliver Potter. Vi förklarar mer senare. Var är Harry?
– Han borde komma snart i så fall, sade Ron, han...
Ännu en gestalt dök upp ur den öppna spisen. Nykomlingen gick fram mot dem, samtidigt som han borstade bort sot från kläderna och ur det kolsvarta, rufsiga håret. Oliver stirrade på honom. Om man bortsåg från de förvånansvärt gröna ögonen bakom runda och ganska smutsiga glasögon, så såg han ut som Olivers egen spegelbild. Det måste vara hans unga släkting, Harry.
Först nu verkade Harry få syn på Oliver. Han stelnade till, med en fot halvvägs upp i luften, och hans ögon blev mycket stora och runda. Sedan svimmade han.
Oliver väcktes morgonen därpå av en uggla som knackade på fönsterrutan. Han suckade och hävde sig upp ur sängen. Av ren elakhet – Oliver var absolut ingen morgonmänniska – väntade han med att öppna fönstrets tills han hade duschat och klätt på sig.
Ugglan var en god bit på väg mot att bli en isbit när Oliver slutligen släppte in den. Så fort han tagit bort den stelfrusna pergamentsbiten flög den bort till den öppna spisen. Oliver struntade blankt i den, och började veckla upp meddelandet. Pergamentet var så fruset att det bröts i två bitar, men den korta texten var ändå lätt att läsa.
"Krismöte i dag klockan halv nio, i lärarrummet. Din närvaro är nödvändig. /Albus Dumbledore."
Oliver tittade på klockan, sedan sade han ett par saker som skulle få en sjöman att rodna. Klockan var tio i nio, och han hade absolut ingen aning om var lärarrummet låg. Han halvsprang ut ur sin svit och smällde igen dörren efter sig. Ett tiotal tavlor – eller snarare figurerna på dem – vände sig om och tittade nyfiket på honom.
– Varthän skall ni, i sådan brådska? frågade en dam i stel grön klänning.
– Lärarrummet, inte för att jag har en aning om var det ligger, sade Oliver.
– Ett Sök! ropade en riddare på en rund ponny. Följ mig, jag skall vägleda er, eller själv gå under på vägen!
Oliver stönade. Den här galenskapen höll på att gå för långt.
– Det är dörren längst bort till vänster i den här korridoren, sade en liten flicka som stod mellan några träd med famnen full av rosor. Vill du ha en blomma? tillade hon vänligt och sträckte fram en djupröd ros.
– Jag överlever utan, sade Oliver torrt.
Han sprang iväg genom korridoren. I dörren till lärarrummet stötte han ihop med Harry, som just öppnade för att se om det var någon utanför. Harry såg en smula chockad ut när han fick syn på Oliver. Sedan bröts hans ansikte upp i ett stort leende.
– Det är lugnt, flinade han, jag tänker inte svimma igen. Men vid Merlins skägg, jag fick verkligen en chock igår. Du heter Oliver, va?
Oliver nickade.
– De säger att jag är din fars kusin.
– Åh. Jag har inte fått veta så mycket. Du har kanske inte träffat Poppy – madam Pomfrey, menar jag – men hon är en smula... tja, överbeskyddande. Men jag antar att vi ska få reda på saker och ting nu. Kommer du?
Han höll upp dörren, och Oliver trädde in i lärarrummet. Där verkade alla redan vara samlade. Runt ett bord satt Josephine och – fan också, tänkte Oliver – Remus och professor Dumbledore, Ron Weasly och flera andra. De presenterade sig en efter en. Minerva McGonagall var en kvinna med strängt ansikte, håret uppsatt i en hård knut, och fyrkantiga glasögon. Hon såg hård, men ganska rättvis ut. Professor Flitwick var en löjligt liten man, som undervisade i trollformler. Remus, vars efternamn visade sig vara Lupin, talde om att han var lärare i Försvar mot Svartkonster. Han såg inte ut att må särskilt bra. Faktiskt såg han sämre ut än när Oliver först hade sett honom, på sjukhuset. Oliver hade föredragit om han inte hade kommit alls. Nu hade han själv – Oliver – ingen chans hos Josephine, som satt tätt intill Remus med ena armen om hans midja.
Presentationen fortsatte, med en man som såg helt bisarr ut. Han hade ett träben, och hans ena öga såg konstigt ut. Dessutom verkade det röra sig helt oberoende av det andra ögat. Han hette Alastor Moody.
– Monsterögat Moody, brukar folk kalla mig, sade han. Jag är inte lärare, jag är Auror. Du vet kanske inte vad det är?
Oliver svarade att han faktiskt visste det, Josephine hade talat om det dagen innan. Aurorer kallades de främsta "riddarna" i kampen mot Mörkrets Herre, Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn.
Den siste som presenterade sig var läraren i trolldryckskonst, en otrevlig karl. Han hade gulaktig hy, kalla ögon och stor örnnäsa. Hans svarta hår var flottigt, det såg inte ut ha blivit tvättat på länge. Oliver satte upp honom på sin hatlista näst efter Remus. Han såg ut som om han trodde att han var skrämmande. Du kanske skrämmer treåringar med den där blicken, tänkte Oliver, men inte mig.
När presentationen var överstökad började professor Dumbledore med att redogöra för händelserna inne på "Den läckande kitteln". Oliver fick äntligen reda på vad som egentligen hänt. En av Voldemorts – för Dumbledore kallade Mörkrets Herre vid namn – anhängare hade uttalat en kraftfull förbannelse, en av de förbjudna förbannelserna. Den kallades "Avada Kedavra", och alla i rummet bleknade när Dumbledore talade om det.
– Avada Kedavra var det, sade Dumbledore, och den var riktad mot dig, Remus.
Nu tog det ett tag innan det blev så tyst att Dumbledores röst hördes. Vad Oliver förstod så var "Avada Kedavra" en dödande förbannelse, och alla var oerhört upprörda. Remus såg ut att ha fått en chock, och Josephine kramade honom ännu hårdare än innan. Professor McGonagall mumlade något och svängde sitt trollspö. En ganska ful vas förvandlades till en rykande silverbägare. Sedan, som om hon kommit att tänka på något, förvandlades den till guld istället.
– Här, sade hon och räckte bägaren till Remus, drick. Sedan måste vi fortsätta, det här ska faktiskt föreställa ett krismöte.
– Tack, Minerva, sade Dumbledore, då fortsätter vi. Av något okänt skäl fungerade alltså inte förbannelsen som den skulle. Istället för att döda Remus, vilket hade varit en stor förlust för oss, så förstörde den hela värdshuset. Jag antar att det är någon mer än jag som kan dra vissa paralleller...
– ...till det som hände på Godric's Hollow, ja, sade professor Snape.
– Just det, sade Dumbledore. Men den som uttalade förbannelsen dog inte den här gången, utan är fortfarande på fri fot. Ronald, Harry, nu kan ni nog ta över.
– Ja, sade Harry, vi kom dit bara någon halvtimma efteråt. Då var allt bara svartbrända ruiner, men genom att fråga ut folk har vi fått en ganska klar bild av vad som hände. Omkring klockan halv elva kommer alltså den här Dödsätaren in, ser sig omkring och upptäcker var Remus sitter.
– Dödsätaren drar sitt trollspö, fortsatte Ron, och uttalar förbannelsen. Men den slår slint på något sätt, och Remus är nära att bli en Harry Potter den Andre.
– Välkommen i klubben, sade Harry till Remus. Men nu kommer vi till det väsentliga. Dödsätaren skadades inte nämnvärt, utan lyckades fly.
– Hittills har ni inte sagt något nytt, grymtade Moody. Vad fick ni reda på egentligen? Vet ni den där Dödsätaren heter, eller hur han ser ut?
Ron började nästan skratta.
– Vad är det ni finner så lustigt? frågade Dumbledore och höjde ena ögonbrynet.
– Det är ingen "han", sade Ron.
Alla i rummet stirrade förvånat på honom.
– Det är en kvinna, sade Harry, och vad hon heter vet vi inte. Men hon kallar sig Ladyn av de Gröna Ärmarna, Greensleeves.
– Det är en ny, påpekade professor Snape. Åtminstone har jag aldrig hört talas om henne förut. Hur ser hon ut?
– Vi vet inte riktigt, sade Ron. Alla vi har pratat med är sådana som inte såg henne personligen, eller bara på långt håll. Men hon ska vara ung, ganska snygg, med långt, mörkt hår.
– Jag minns henne, sade Remus med ganska svag röst.
Alla i rummet vände sig mot honom.
– Jag minns vad som hände, upprepade han. Jag satt i ett hörn och drack te – jag kan inte dricka starkare saker tillsammans med stormhattselixiret. Jag tänkte just gå upp till mitt rum igen när hon kom in. Hon... men det är kanske bättre om jag visar er...
Med en smula ostadiga händer tog han upp sin trollstav, och mumlade några ord. Ett av fönstrena blev helt mörkt. Sedan började en bild framträda. Det var dörren till "Den läckande kitteln", sedd inifrån. Oliver var glad att han inte syntes i bilden, han hade ingen lust att de andra skulle få se honom som han antagligen såg ut den natten. Så öppnades dörren. En kvinna steg in – och detta var otvivelaktigt Lady Greensleeves.
Hon var både ung och vacker, men ansiktet hade något kallt över sig. Hennes långa, mörkröda hår var fullt av små flätor och smältande snö. Hon tog av sig sin mantel, och blottade en mörkgrön klädnad. Kjolen var vid, och svepte och virvlade runt benen när hon gick och hängde upp manteln på en krok. Runt midjan hade hon ett bälte som blixtrade av guld och små ädelstenar, och ett vackert halsband vilade på bröstet. Det syntes varför hon kallades Greensleeves. De gröna ärmarna på hennes klänning var så vida att de nästan nuddade golvet, och smyckade med guldbroderier.
Hon tittade sig otåligt omkring, det såg ut som hon letade efter något. Sedan riktades hennes blick rakt mot dem, eller så såg det ut. Hon hade funnit det hon sökte. Hon drog fram ett trollspö någonstans ifrån. Hon svängde med det och mumlade något, mycket tyst, men tydligt. "Avada Kedavra." En grön blixt for ut ur trollspöet.
Oliver var nära att hoppa till när blixten slungades rakt mot dem som satt i rummet. Så splittrades blixten, och bilden i fönstret uppfylldes av blekgrönt ljus. Sedan blev allt svart – Remus-för-två-dagar-sedan hade kastats bakåt och slagit huvudet i väggen, han var medvetslös. Bilden bleknade, och fönstret återgick till att visa en äng och en igenfrusen sjö.
– Tack, Remus, sade Dumbledore. Då vet vi alltså hur hon ser ut. Och kom ihåg det ansiktet, för hon är för tillfället vår farligaste motståndare, näst efter Voldemort, förstås.
– Men varför är hon så farlig? frågade Josephine.
– Hon har stigit snabbt i graderna, sade professor Snape, från att vara totalt okänd till att vara Hans högra hand. För det är hon.
– Jag har hållit ögonen på det där packet i decennier, sade Moody, men jag känner inte igen henne. Men hon är farlig, det syns på henne.
Oliver tänkte. Han mindes... något. Det var något viktigt, det visste han, men han kunde inte komma på vad. Det hade med Lady Greensleeves att göra...
– Nu minns jag! utbrast Oliver och Remus samtidigt.
De stirrade på varandra.
