– Oliver, sade Dumbledore, du kan börja.

– Hon... tja, hon var min tjej en gång. Förbannat underlig var hon. Klädde sig... annorlunda. Gjorde konstiga saker. Försvann flera dagar i sträck, och kom tillbaka blek som ett spöke och med ett mystiskt uttryck i ögonen. Inte fan vet jag vad hon gjorde då, hon ville aldrig tala om det.

– Men jag vet vad hon gjorde, sade Remus. Innan jag började mitt första år som lärare här var jag tvungen att bevisa för Kommittén för bortskaffandet av magiska djur att jag var... ofarlig. Då såg jag henne.

– Är hon med i kommittén? frågade Harry.

– Nej.

– Men då förstår jag inte...

– Lady Greensleeves, sade Remus allvarligt, är varulv. Hon...

Han avbröt sig med en grimas av smärta, och kramade guldbägaren så hårt att knogarna vitnade. Professor McGonagall reste sig.

– Remus? Vad...

– Muskelvärk bara, svarade han med ansträngd röst. Månen är nära nu. Transformationen var... inte behaglig.

Han drog ett djupt andetag.

– Det är lugnt, sade han, jag mår bra.

Ingen trodde på honom, inte ens Oliver.

– Jag tror att vi bryter mötet här, sade Dumbledore lugnt. Frukosten väntar, och jag tror att vi alla måste tänka på vad som har sagts.

– Remus, sade professor McGonagall, Poppy sade att jag skulle se till att du gick direkt till sjukhusflygeln efter mötet.

Remus nickade och reste sig. Josephine reste sig hon också, med ett oroligt uttryck i ansiktet, och tillsammans gick de ut ur rummet. Oliver tänkte ett par saker som du mår bäst av att inte läsa, och följde med de andra ner i matsalen.

Eftersom Josephine hade stannat kvar i sjukhusflygeln med Remus, så tillbringade Oliver förmiddagen tillsammans med Harry och Ron. Harry verkade helt överväldigad av att plötsligt ha en släkting.

– Jag hade bara Dursleys innan, de där som jag bor hos, förklarade han, och de är inte mycket till släkt.

De visade också Oliver delar av slottet som Josephine inte ens hade hört talas om.

– Vi, sade Ron, är förmodligen de enda som känner till alla lönngångar, eller åtminstone nästan alla.

– Jag tror att Dumbledore känner till dem också, sade Harry.

Ron nickade.

– Jag undrar om det är något på den här skolan som han inte vet om. Men, vem är det där... Hermione!

En ung kvinna med tjockt, rödbrunt hår kom gående genom en korridor längre bort. Hon vände sig om när hon hörde sitt namn ropas.

– Ron? Harry?

Ron och Harry sprang fram till Hermione, och Oliver följde efter.

– Skulle inte du till Frankrike? frågade Ron och gav henne en snabb kram.

– Jag har varit där, sade Hermione, men Dumbledore skickade en uggla och bad mig komma hem. Ni skulle inte möjligen kunna förklara vad det är som pågår? Vem är det där?

Hon pekade på Oliver.

– Oliver Potter, till er tjänst, sade Oliver spefullt.

– Han är kusin till min pappa, sade Harry. Oliver, det här är Hermione Granger, hon gick här på skolan samtidigt som Ron och jag. Hon är Auror nu, precis som vi.

– Och då kommer vi till min första fråga, sade Hermione, vad har hänt?

Ron och Harry gav henne en kortfattad version av händelserna. Hon verkade inte ett dugg förvånad.

– Åh, sade hon, då förstår jag att jag blev hitkallad. Jag borde gå till biblioteket...

Både Harry och Ron skrattade.

– Nu märker man att du inte har förändrats, sade Ron. Lösningen på allt – gå till biblioteket.

– Men just nu, sade Harry, ska åtminstone jag gå till matsalen. Det är lunch om fem minuter.

De började gå bort mot matsalen, och fick strax sällskap av professor McGonagall och Moody. Båda två hälsade Hermione välkommen tillbaka, liksom de andra lärarna när de hade kommit in i matsalen. Den enda som inte verkade glad var professor Snape. Hermione brydde sig inte.

– Var är professor Lupin – Remus, menar jag? Skulle inte han vara här?

Hon såg sig omkring i matsalen, som var nästan helt tom förutom dem själva och några elever som satt längre bort.

– Fullmånen, sade Harry.

– Åh.

– Den står tydligen nära jorden nu, sade Ron, och det inverkar på transformationen på något sätt, jag vet inte hur. Han var nära att klappa ihop helt på mötet idag – han var ju dålig efter "Läckande kitteln" också.

– Jaså, sade Hermione och såg orolig ut.

Oliver fattade inte vad det var med honom, men Remus verkade ha förvridit huvudet på skolans två snyggaste tjejer. Vad såg de egentligen hos honom?

– Vi kanske kan gå och hälsa på honom efter maten, föreslog Harry. Han skulle säkert bli glad att se dig.

Sagt och gjort. Efter maten gick alla fyra bort mot sjukhusflygeln. Oliver hade ingen större lust att träffa Remus igen, men han hade inget annat att göra. Efter att ha talat ett tag med madam Pomfrey fick de tillåtelse att träffa honom i en halvtimme.

– En halvtimma, sade hon, och inte en minut längre. Han behöver vila.

Så öppnade hon dörren, och de fick komma in.

Remus satt upp i sängen och pratade med Josephine. Han hade antagligen druckit något smärtstillande, tänkte Oliver, för han hade samma stora pupiller och lätt frånvarande ansiktsuttryck som Oliver sett många gånger. Främst på knarkare, i och för sig, men han tvivlade på att Remus, som knappt ville dricka alkohol, skulle använda knark.

Harry hade helt rätt, Remus blev glad över att se Hermione. Efter en varm kram och en kyss på kinden (och den vanliga frågan om Frankrike) var de snart inbegripna i ett invecklat samtal. De var båda tydligen mycket intelligenta, och talade om saker som ingen annan förstod. Det var något med magiska örter, ett elixir av något slag. Hermione hade tydligen letat efter ledtrådar om vilka örter som var de rätta när hon varit i Frankrike. Exakt vad de skulle vara rätt till förstod inte Oliver, men det skulle bli ett botemedel mot någon sorts sjukdom – lychantropi, vad nu det kunde vara. Vad det än var, så verkade det vara viktigt för Remus. Han hade tårar i ögonen när Hermione sa att hon kommit på nästan allt.

– Nu har ni fått fyrtiofem minuter.

Alla vände sig mot dörren. Där stod madam Pomfrey med ett mycket bestämt ansiktsuttryck.

– Nu har ni fått fyrtiofem minuter, upprepade hon. Ni får gå nu. Du också, Josephine, patienten behöver sova.

– Ingen idé att säga emot, viskade Josephine. Vi ses i morgon, Remus.

Hon gav Remus en kram och en kyss, och likadant gjorde Hermione. Sedan gick de alla fem ut.

– Nu måste jag verkligen gå till biblioteket, sade Hermione. Jag ska kolla upp några saker åt Remus, sedan ska jag leta ledtrådar till varför "Avada Kedavra" kunde slå fel.

Hon började gå bort genom en av korridorerna. Oliver följde efter. Kunde han inte få Josephine, så var Hermione god ersättning. Hon såg nästan bättre ut än Josephine, och hon var smart. Han hade inte riktigt bestämt sig ännu. Hermione – eller Josephine. Det tålde att tänkas på...

Efter någon timme började Oliver önska att han inte hade följt med till biblioteket. Hermione satt vid ett stort bord, med höga travar av böcker brevid sig. Nästan helt orörlig satt hon, rörde sig bara för att vända sida eller anteckna något med en fjäderpenna. Så, plötsligt reste hon sig, gick fram till någon bokhylla och drog ut en bok. Sedan återgick hon till orörligt läsande.

Oliver satt och läste i en bok som han hittat, "Hogwarts historia". Den var ganska intressant, men inte riktigt Olivers stil.

– Vad betyder egentligen "lychantropi"? frågade han för att bryta tystnaden.

Hermione tittade upp. Det verkade ta ett tag för henne att komma tillbaka till den vanliga världen.

– "Lychantropi"? Det är en sjukdom... kan man säga. Det borde finnas något bättre sätt att förklara det på, men det är det man har om man är varulv, som Remus.

– Så det är det du försöker hitta en medicin mot?

– Ja. Du är inte trollkarl, eller?

Oliver skrattade.

– Inte särskilt. Tills i förrgår hade jag ingen aning om att magi var verklighet.

– Det märks, sade Hermione.

– Hur då?

– De flesta som var uppfostrade som trollkarlar skulle inte reagera som du om dem fick höra att jag vill hitta ett sätt att bota lychantropi.

– Inte?

– Inte alls, sade Hermione med ett snett leende. De skulle titta förstummat på mig i några minuter, sedan skulle de fråga varför i hela världen jag skulle vilja ha något med varulvar att göra.

Hon suckade.

– De flesta trollkarlar är nästan löjligt rädda för varulvar. De döljer det bakom ett omänskligt hat, de vill inte inse att varulvar också är människor. Jag vet inte hur många som har blivit "bortskaffade" -avrättade – av Kommittén för bortskaffandet av magiska djur. Och du kanske hörde på S:t Mungos – de vägrade att behandla Remus. Föreslog en veterinär, det är helt sjukt. Men du har inget emot varulvar, eller?

Oliver tänkte efter.

– Nej, jag tror inte... nej, det har jag inte.

Han var inte särskilt förtjust i Remus, men det var lite mer personligt. Varulvar som princip hade han ingenting emot. För helvete, han hade faktiskt varit ihop med en. Vänta ett tag... hade han varit ihop med Greensleeves?

Som ett svar på hans tankar kom professor Dumbledore gående mellan bokhyllorna.

– Ah, Oliver, Hermione, så bra att jag fick tag på er. Hermione, jag ser att du redan har börjat arbeta?

– Har du någonsin sett mig utan arbete? skrattade Hermione.

– Jag har för mig att jag minns ett sådant tillfälle, sade Dumbledore fullkomligt allvarligt, vid julbalen ditt fjärde år på Hogwarts.

– Och vad ville du mig? frågade Oliver en smula misstänksamt.

– Jag tänkte be dig om en tjänst, om du vill hjälpa oss.

– Jaså? Och vad skulle det vara?

– Enligt vad du själv har sagt, så känner du Ladyn av de Gröna...

– Det är klart jag gör, sade Oliver retligt, eller gjorde, snarare. Vi var ju ihop!

– Bra, sade Dumbledore orubbligt. Då skulle jag vilja be dig att du skriver ner allt du vet om henne. Vad hon kallade sig då, om du tror att hon kan ha varit Dödsätare då också, allt du kan komma på. Kan du göra det?

– Det kan jag väl, sade Oliver.

– Utmärkt. Hermione kan säkert dela med sig av pergament och bläck.

Dumbledore fortsatte bort mellan en annan rad med hyllor. Hermione räckte Oliver ett ark pergament och en fjäderpenna.

– Du väntar dig väl inte att jag ska skriva med den där? frågade Oliver och pekade på fjäderpennan.

Hermione skrattade.

– Du kanske är lite ovan vid sådana, ja. Men istället...

Hon svängde med trollspöet.

– Accio kulspetspenna.

En kulspetspenna uppenbarade sig i hennes hand. Hon räckte den till Oliver.

Oliver började skriva ner allt han visste om sin förra flickvän. Han roade sig med att göra det som ett protokoll.

Kallas: Ladyn av de Gröna Ärmarna, Greensleeves.

Namn: Emerald Smith (förmodligen falskt).

Hårfärg: Mörkrött.

Ögonfärg: Grön.

Längd: 173½cm.

Skonummer: 37

Oliver visste att några av sakerna var rent löjliga att skriva ner, men han hade roligt.

Adress: Okänd.

Födelsestad: Okänd.

Älsklingsfärg: Grön.

Älsklingsdjur: Ormar.

Speciella kännetecken: En underlig tatuering på vänster arm. Ett ärr i pannan, vid högra ögonbrynet.

Medlem i "Dödsätarna": ...

– Hermione, hur ska jag kunna veta om hon var Dödsätare redan när jag kände henne?

– Alla Dödsätare har ett märke, svarade Hermione, det ser ut som en dödskalle med en orm. Som en sorts tatuering.

Jaså, det var det tatueringen betydde. Oliver fortsatte skriva.

Efter några timmar hade han åstadkommit en rapport som han själv var ganska nöjd med. Han gav den till Hermione, som sade att hon skulle lämna den till Dumbledore. Sedan gick han iväg för att leta reda på Harry – han och Ron hade lovat Oliver en lektion i kvastflygning.