Allteftersom dagarna gick började Oliver känna sig mer och mer hemma på slottet. Han upptäckte att han var en ganska bra kvastflygare efter lite övning. Han kunde tillbringa hela dagar ute på quidditchplanen tillsammans med Harry och Ron. Eller så satt han inne i biblioteket tillsammans med Hermione och Josephine och letade efter mystiska örter i gamla böcker. Det var fortfarande något som saknades till det där elixiret de skulle brygga.

Olivers syn på magi hade verkligen förändrats. Magin existerade, det var löjligt att försöka inbilla sig något annat. Men de som utövade magi var nästan precis som vanliga människor – "mugglare", som trollkarlar kallade dem – de hade bara en lite annorlunda "hobby". Fast på sätt och vis var skillnaderna enorma. Sådant som var helt vanligt för Oliver förstod knappt Ron, och sådant som Oliver tyckte var helt sjukt ingick i Rons vardag. Harry och Hermione hade båda vuxit upp i vanliga familjer, och Josephine hade levt hos "mugglare" i Sverige. Hon hade tydligen varit spion hos häxjägarna. (a/n: Läs "To be or not to be...")

Han märkte, till sin förvåning, att han började trivas. Alla var vänliga, och bra kompisar. Till och med Remus var ganska sjyst, men det ville Oliver inte riktigt erkänna. Så kom eleverna tillbaka, och slottet fylldes av liv och rörelse. Men det var inte förrän nästan fyra veckor efter "Läckande kitteln" som Oliver fick höra något mer om Lady Greensleeves. I gengäld var det stora nyheter.

– Är du beredd att följa med på ett litet äventyr i övermorgon? frågade Dumbledore med en underlig glimt bakom de halvmåneformade glasögonen.

– Äventyr? frågade Oliver förbryllat.

Dumbledore nickade.

– Tack vare dina och Remus upplysningar har vi fått reda på en hel del om en viss lady. I övermorgon kommer hon att vara vid andra kanten av Den Förbjudna Skogen. Jag tror att skulle vara bra om du följde med. Vad säger du?

– Ehh... får jag tänka på saken?

– Tänk du, svarade Dumbledore, men tänk inte för länge. Ronald och Harry följer också med, liksom Hermione, Josephine, Remus, och Severus. Det vore bra om du också kom. Sju är ett trevligt tal.

Oliver tänkte.

– Jag kommer, sade han till slut.

– Det gläder mig.

Dumbledore gick vidare.

– Det är en underlig man.

Oliver vände sig om för att se vem det var som talade. Där stod Josephine, och Remus kom gående ur en korridor. De var aldrig långt från varandra.

– En mycket underlig man, höll Remus med. Och en mycket mäktig trollkarl. Jag önskar nästan att han kunde följa med oss i övermorgon.

– Men han hade viktiga affärer med ministeriet, påpekade Josephine.

Tre elever kom springande runt hörnet, och höll nästan på att krocka med Remus.

– Förlåt, professorn, flämtade en av dem innan de försvann igen.

– John Wilsby, Hannah Kerrick och Alinna Wind-Over-Water, sade Remus med underlig röst. Skolans nya rackarungar. Det tycks alltid finnas någon som ställer till oreda här. Förut var det Fred och George Weasly, och naturligtvis Harry, Ron och Hermione. Innan dess...

– ... var det du, James, Peter och Sirius, fyllde Josephine i.

Remus nickade tyst.

– Du saknar dem, sade Josephine.

Remus nickade på nytt. Hans bleka kinder blev en smula röda när Josephine sträckte ut armen och drog honom till sig i en varm kram. Sekunden efter störtade vaktmästaren – inklusive katt – förbi, just där Remus hade stått.

Den stora dagen hade kommit. Oliver kände sig en smula nervös när han tillsammans med de andra sex långsamt vandrade bort mot skolans gräns. Mer än en smula nervös, faktiskt, han skakade i hela kroppen. Det är bara kylan, intalade han sig.

– Kom ihåg, sade Dumbledore som gick med dem, att transferera hem innan månen går upp. Det är viktigt. Om ni inte är... klara... innan dess, Remus, så får du ta dig tillbaka själv. I god tid, kom ihåg det.

Remus nickade. Han var kritvit i ansiktet, och trots sin tjocka mantel skakade han ännu värre än Oliver.

– Bra, sade Dumbledore. Nu har vi kommit såpass långt från skolområdet att ni kan transferera härifrån.

Alla tog fram sina trollstavar. Oliver tittade sig förvirrat omkring. Han kunde ju inte...

– Oliver, sade professor McGonagall, du följer med mig. Håll dig fast ordentligt.

Hon gick fram till honom, och tog med sin ena arm ett fast grepp runt hans midja. Lite generat gjorde Oliver likadant. Jag undrar hur det kommer att kännas, tänkte han. Kommer jag att sugas iväg, eller kanske bli liksom knuffad?

Det kändes inte alls. I ena ögonblicket stod han och stirrade på den lilla byn Hogsmeades hus, nästa ögonblick var det träd han stirrade på. Han vände sig om. Inget stort svart slott skymde horisonten. Det enda han kunde se bland snödrivorna utanför skogen var några enstaka träd, och ett litet, litet hus.

– Vad är det, frågade professor McGonagall plötsligt, Remus, har det hänt något?

– Jag vet inte, sade Remus. Min trollstav tycks inte fungera, men det kan ju vara något annat. Jag menar, det är fullmåne, och jag är en smula...

– Får jag se på den? avbröt McGonagall och tog staven ur Remus hand. Hmm... jag kan inte se något fel på den...

Hon svängde den några gånger och mumlade något ohörbart. Det hände absolut ingenting. Hon försökte några gånger till. Fortfarande inget resultat.

– Det är märkligt, sade hon.

Hon tog fram sitt eget spö och knackade det mot Remus stav. Ingenting hände. Med ett frustrerat uttryck i ansiktet svängde hon sitt eget spö och sade, högt, "Lumos"! Hon tittade nästan förtvivlat på de andra.

– Det fungerar inte, sade hon.

De andra tog upp sina trollstavar och började också de mumla saker. Känslan av panik blev intensivare. Till slut sade Hermione det ingen riktigt ville erkänna:

– Magin fungerar inte.

– Jaha, sade Ron efter en stunds tystnad, vad gör vi då? Remus...

– Jag klarar mig, sade Remus, antar jag. Jag har druckit stormhattselixir, jag kan tänka förnuftigt. Men ni andra... och Greensleeves... vi har vårt uppdrag att tänka på.

Oliver tog ett djupt andetag.

– Jag vet inte hur det är med er, sade han och försökte låta modig, men jag klarar mig utan trollerier. Vi borde göra... något. Kanske inte anfalla direkt, men något.

– Ja, sade Hermione en smula för vasst, men vad?

– Något sorts läger, sade Harry bestämt.

– Ja, nickade Josephine, det låter som en bra idé. Det tjänar ingenting till att bara stå här och frysa.

Dessutom visste de inte när de kunde bli räddade, men det var det ingen som sade. Det var som om dem trodde att det skulle bli mindre sant om dem inte talade om det. Men sanningen var ju den, att om det fanns något här som gjorde så att trollstavar inte fungerade, hur skulle någon kunna rädda dem då?

I ett försök att tiga ihjäl den obehagliga sanningen satte de sju igång med att bygga en sorts snögrotta. De grävde ur en av de stora drivorna som hade bildats runt ett enormt träd, och hade snart fått ett riktigt mysigt litet rum. Ron ville göra det större, men, som Hermione påpekade, det var ingen bra idé.

– Våra kroppar skulle inte kunna värma upp så mycket, sade hon med förklarande röst. Den är såpass stor att vi kommer ha gott om syre, det räcker. Men kom, vi ser om alla får plats.

De kröp in i grottan. Alla fick plats, även om dem fick trängas lite. Hermione och Josephine bredde ut tre av mantlarna på golvet, och de kurade ihop sig med de andra som täcke.

– Vi har inget bättre för oss, sade McGonagall, vi kan lika gärna försöka få lite sömn. Remus, tror du att du vaknar innan... det?

– Det gör jag, svarade Remus. Jag tror att jag borde gå ut under transformationen...

Det märktes att han hade svårt att prata om det här.

– ... men, kom ihåg, jag har kontroll över mig själv. Jag är inte farlig.

Han lät allt annat än farlig just då.

Det fanns inte mer att säga, och snart sov alla. Jag undrar om det här verkligen är smart, var det sista Oliver tänkte innan också han gled in i en tung, drömlös sömn.

Oliver vaknade av att Remus, som hade legat bredvid honom, snabbt reste sig upp. Han satte sig upp, han också.

– Vad är det?

– Månen, viskade Remus. Det var nära att jag inte vaknade. Jag gillar inte det här stället.

Oliver förstod alltför väl vad han menade. Det låg en tung, kvävande känsla över hela platsen, som gjorde det svårt att tänka. Dessutom – en smula mer prosaiskt, kanske – höll han på att frysa tårna av sig.

– Jag följer med ut, viskade han. Jag håller på att frysa ihjäl.

Remus såg tveksam ut, eller åtminstone trodde Oliver det. Det var svårt att avgöra i mörkret.

– Låt gå, sade han till sist.

Han kröp ut ur den trånga grottan och Oliver följde efter. Ute var det mycket ljusare. Snön var nästan självlysande vit, med blå skuggor.

– Snart går den upp, mumlade Remus.

Sedan började han, till Olivers stora förvåning, ta av sig kläderna.

– Vad gör du?

– De skulle gå sönder annars, sade Remus enkelt. Vargen är större än jag är.

– Hur stor? frågade Oliver nyfiket.

Remus tänkte efter ett tag.

– Tja, har du någonsin sett en varg? frågade han.

– Ja...

– Dubbelt så stor.

Tystnad. Nu låg kläderna i en prydlig hög på marken, och Remus stod och skakade i bara manteln.

– Vi går en bit bort, mumlade han och började gå.

De gick utan ett ord bort mot skogen. Plötsligt stannade Remus, och hejdade Oliver med ena handen.

– Henne hade jag glömt, sade han i en skarp viskning.

– Vem... började Oliver, sedan såg han.

De var inte ensamma. En bit bort, längre in bland träden, i mörkret, stod en kvinna. Hon hade inte ens mantel på sig. Lady Greensleeves var också varulv.

Remus såg ut att vilja säga något, men det enda som kom över hans läppar var ett egendomligt gnällande ljud. Oliver tog ett steg bakåt, och sedan ännu ett. Uttrycket i trollkarlens ansikte var en märklig och skrämmande blandning av smärta, skräck och... något annat. Oliver ville helst inte veta vad det var. Så gick månen upp.

Oliver vände sig hastigt bort. Han hade inte riktigt vant sig vid magi än, och det här var mer än han klarade av. Han började springa bort mot snögrottan.

Ett skrik skar genom luften, fyllt av smärta, men fullkomligt mänskligt. Sedan förändrades ljudet, fick en annorlunda klang. Det var en vargs tjut. Två vargars tjut.

Nu hade de andra också kommit ut ur grottan. De hade allihop sina trollstavar dragna, vilket var fullkomligt meningslöst, och alla stirrade stint på något. Oliver vände sig om för att se vad det var.

De två vargarna, båda onaturligt stora, kretsade långsamt, vaksamt, runt varandra.

– Den brunaktige är Remus, viskade Josephine.

Oliver nickade, men tog inte ögonen från kampen. För en kamp var det, även om ingen av vargarna hade gjort annat än att betrakta den andra. De sex människorna var totalt bortglömda.

Så, plötsligt, tog den ljusare grå vargen ett oväntat språng, och landade på den brune vargen. Striden utvecklades till en närkamp, med tänder långa som ett av Olivers fingrar glittrande i månskenet. Den upprivna snön under dem färgades röd när den ljusa vargen fick ett bett i benet.

Oliver kunde knappt andas. Han ryckte till varje gång den ljusgrå vargen gjorde ett utfall. Josephine skrek högt när Remus fick ett hårt bett i ryggen.

Det var tydligt vem som hade övertaget. Den brune vargen började bli trött. Han tog sig plötsligt lös, och började löpa in mellan träden. Den silvergråa vargen följde efter.

– Vi borde nog stanna här, sade McGonagall när Harry verkade vilja ge sig iväg efter de båda varulvarna.

Harry började protestera, men en blick från den svarthåriga häxan tystade honom.

– Det är nog klokast, ja, sade han tillslut. Professorn.

De andra tittade frågande på honom.

– Den där blicken får mig att känna mig som en förstaåring som ertappas på något förbjudet ställe, sade han förklarande.

Den natten kändes evighetslång. Det fanns inte mycket annat att göra än att sitta i snögrottan och stirra in i snöväggen. Ingen hade lust att prata, ingen hade heller ro att sova. Till slut, när natten nästan var över, hörde de ljud utanför. Snabbt tog de sig ut ur grottan.

Den brune vargen släpade sig fram genom snön. Hans ena bakben verkade obrukbart. Han lyckades ta sig nästan ända fram till dem, sedan föll han ihop i snön. Månen gick ner.

Vargen förvandlades. Den blev mindre, och pälsen försvann. Sedan var det ingen varg längre. Remus lån i snödrivan, naken, och blödande ur flera stora sår och otaliga småsår. Han rörde sig inte.

– Är han… började Josephine med darrande röst.

Oliver gick fram och böjde sig över den orörliga gestalten. Han hade sett sådana här skador, och värre, efter slagsmål i London, och han hade efter ett tag lärt sig ett och annat. Remus puls slog, och han andades, även om både pulsen och andningen var mycket, mycket svag.

– Han lever, sade Oliver. Men han kommer inte att göra det länge till om vi inte gör något.

Vad jag behöver är lite ljus, tänkte han. Han måste ha uttalat sin tanke högt, för Hermione drog fram sitt trollspö och viskade "Lumos". Spetsen på spöet började lysa.

– Det fungerar, sade hon lyckligt.

Josephine tog ett steg framåt, med ett nytt hopp tänt i ögonen.

– Om magin fungerar igen, mumlade hon, då borde man kunna...

Hon nuddade försiktigt ett av såren med sitt trollspö, och viskade några invecklade magiska ord. Såret slöts.

– Det här är bara provisoriskt, sade hon. Det är bättre om Poppy gör det ordentligt senare.

– Och nu borde ni ta er tillbaka till skolan, sade Ron.

– Vad menar du med "ni"? frågade McGonagall.

– Tja, sade Ron med en axelryckning, någon borde stanna kvar här och kolla upp läget. Men Remus borde nog tillbaka till skolan så fort som möjligt.

– Och, tillfogade Harry, det borde nog ni också, professorn.

– Försöker du antyda att jag börjar bli gammal? frågade McGonagall skarpt.

– Tja... började Harry.

– Ja, fastställde Ron.

– Tack så mycket, sade McGonagall torrt. Men, som ni vill. Jag, Josephine och Remus transfererar till skolan. Vet någon var hans mantel är.

Accio mantel, sade Hermione.

Manteln uppenbarade sig i hennes händer, och hon svepte den runt Remus. Sedan lyfte McGonagall upp den medvetslöse mannen, och hon och Josephine försvann.

Oliver, Harry, Ron och Hermione började gå bort mot det lilla huset. När de var nästan framme stannade Ron till.

– Vad är det? frågade Hermione.

– Hör ni, vore det inte bättre om två av oss letade rätt på den vördade ladyn? Jag misstänker att hon är allvarligt skadad, om inte till och med död, eftersom vi kan använda magi igen.

– Det är nog ett bra förslag, sade Harry. Vilka går?

– Jag och Oliver, sade Ron. Om hon är skadad lär hon inte kunna använda särskilt mycket magi mot oss, så det räcker med en trollkarl. Men man vet aldrig vad som kan finnas i huset.

De kom överens om det, och så började Oliver och Ron gå in mot skogen.