Det var en gång en ung prins som levde i ett glänsande slott långt borta i fjärran land. Trots att han ägde allt han kunde begära var prinsen bortskämd, självisk och elak.
Men så en vinternatt kom en gammal tiggarkvinna till slottet och erbjöd honom en enda blodröd ros i utbyte mot att få komma in i värmen. Prinsen tyckte att den hennes härjade utseende var motbjudande ut och hånade gåvan och drev bort den gamla kvinnan – hon varande honom då att inte låta sig luras av ett utseende, för skönheten finns inom oss. Men då han avvisade henne för andra gången förvandlades den fula gumman till en underskön förtrollerska.
Prinsen försökte då be om förlåtelse men det var försent, för hon hade sett att det inte fanns någon kärlek i hans hjärta. Och som straff förvandlade hon honom till ett fruktansvärt odjur och förtrollade slottet och allt och alla som bodde där.
"Du får fram till din tjugoförsta födelsedag att bli lika vacker på insidan som du var på utsidan. Om du inte lär dig älska en annan person – och blir älskad tillbaka – tills det sista kronbladet faller från rosen kommer du, slottet och alla som bor här bli förbannade och glömda i all evighet."
I skam över sitt hemska utseende stängde odjuret in sig i sitt slott. En magisk spegel var hans enda fönster mot yttervärlden.
Åren gick och prinsen blev alltmer förtvivlad och hade gett upp allt hopp – för vem kunde någonsin lära sig att älska ett odjur?
Det var en riktig bra historia.
Och den roade ofta kvinnan som log i sin mörka håla till rum fastkedjad vid en hård, kall säng.
Hon hade upprepat den i sitt minne i flera år. Ibland mindes hon vissa delar annorlunda: ibland var rosen rosa som en soluppgång över havet. Men det lät inte lika bra som blodröd.
Och det som hände allra sist, när förtrollerskan lämnar slottet och kastas in i en svart vagn som försvinner i ett töcken i natten – nja, det lät inte lika storslaget. Hon utelämnade alltid den biten.
De flesta andra hade tömt sin fantasi vid det här laget. De hade kapat den tills de fullständigt glömde bort sig själva.
Vissa tankar var tokiga när de snurrade runt, runt i den uttorkade tekitteln som nu hade blivit insidan av hennes huvud. Om hon inte aktade sig skulle tankarna spinna loss och försvinna ur sprickorna i hennes minne. Men det skulle sluta i fullkomligt vansinne och där var hon inte riktigt än.
Tio år hade gått och hon hade nästan glömt bort sig själv. Men inte riktigt.
Fotsteg i hallen.
Hon blundade för att skärma bort den yttre galenskapen som försökte nässla sig in i hennes mörka privata galenskap.
Röster som småpratade. Ännu fler fotsteg. Svepet från en sliten mopp på det evigt kladdiga golvet. Klirret av nycklar.
"Skippa den. Det är tomt därinne."
"Men det är låst. Varför är det låst om det är tomt?"
Hon måste skrika, hon måste skaka, hon måste explodera – vad som helst för att slippa höra samma dialog igen. I fyratusen dagar hade hon hört den, med smärre variationer:
"Åh, den här är låst. Men hörde inte du också ett ljud inifrån?"
"Den här dörren är låst. Vad säger du, är den låst?"
"Dörren här nere är låst – men jag minns inte att man låst in någon här."
Det var som om en högre makt testade alla möjliga repliker över hennes farsartade liv och ännu inte hade fått till rätt version.
Nästa två minuter var lika förutsägbara som orden från en förälder till ett barn som vet satt det har uppfört sig illa och hukar inför den oundvikliga domen som kommer farande.
En nyckel som vrids om i låset.
Dörren som knarrar när den öppnas.
Ett motbjudande ansikte, motbjudande för att det var så bekant, samma överraskade min som alltid, sedan evigheten började. Ansiktets ägare bar en bricka i den hand som inte höll nycklarna. I hallen bakom henne stod kvinnan med moppen. Och bakom henne stod en storväxt tystlåten man, redo att brotta ner fångar som inte var fastkedjade.
Fången öppnade sina ögon när överlevnadsinstinkten trumfade över förnuftet. På dagens bricka stod fyra soppskålar. Ibland var det fem, ibland tre. Ibland bara en.
"Tur för dig att jag fick tag i en extra skål", sa hon med brickan och rättade till sin bylsiga kjol och det smutsiga förklädet när hon satte sig.
Den repliken ändrades aldrig. Någonsin.
Fången skrek desperat utan att kunna bärga sin längtan efter denna enda stund varje dag – utfodringen med den tunna sörjan som skulle föreställa näring.
Kvinnan med moppen muttrade bittert.
"Jag har då inte hört något om någon nykomling. Men man är tacksam att de rensar ut sådana där typer ur världen."
"Ja, här har vi en i alla fall. Seså, svälj."
Kvinnan sa det med samma falska ömhet som alltid. Skålen höjdes allt fortare tills soppan rann nerför fångens hals. Motvilligt greps fången av en sådan desperation att kedjorna spändes när hon försökte slicka i sig de sista dropparna innan skålen drog bort igen.
"Den här är gammal nog att ha barn", sa sopkvinnan utan minsta medkänsla. "Tänk va? Att sådana som dem har barn att uppfostra."
"De är som djur, hela bunten. Djur uppfostrar också sina barn. Men man fattar ju inte varför de har kvar dem. Varför inte ta livet av dem så blir vi av med dem?"
"Vänta bara, snart nog, du ska få se", sa sopkärringen filosofiskt och reste sig. "De klarar sig inte länge här nere."
Fast nu har det gått tio år.
Den här gången orkade inte kärringen slänga ur sig någon torftig kommentar när hon gick. I samma ögonblick som hon klev ut över tröskeln existerade inte fången för henne längre.
Och nästa dag skulle de två kvinnorna upprepa allt igen som om det var första gången … och i övermorgon … och dagen efter det …
Fången skrek ohämmat rakt ut en sista gång innan mörkret la sig igen.
Hon måste börja om historien. Om hon bara började berätta och spela upp allt för sitt inre igen så skulle allt bli bra.
Det var en gång en ung prins som bodde i ett skinande slott i ett fjärran land …
