"Måndagar brukar din mamma och jag ta emot folket på slottet för att diskutera deras ärenden rörande kungariket. Jag tror att det är bäst att vi håller fast vid den tiden. Du och greve Peterssen får sitta med och lyssna på deras tankar. Var medkännande, hövlig och lova att vidare befordra deras bekymmer till oss när vi är tillbaka. Och på tisdagar … Elsa? Lyssnar du på mig?"
"Ja, pappa", sa Elsa men egentligen var hennes tankar någon annanstans.
De satt i biblioteket och diskuterade hans veckoschema, men hon var inte riktigt närvarande. Hon hade tillbringat många timmar i det rummet genom åren och redan när hon var liten hade hon känt att tankarna vandrade när hon befann sig mitt bland alla böcker. Det mörka rummet var klätt med fyllda bokhyllor från golv till tak. Hennes pappa satt alltid och läste och hade många uppslagna böcker på sitt skrivbord. Den dagen tittade han i en som inte verkade vara skriven på deras språk. Sidorna var fulla med symboler och avbildningar med troll. Hon ville så gärna veta vad hennes pappa läste, men hon frågade inte.
Just nu ville han informera Elsa om alla hennes plikter när han och hennes mamma skulle resa bort. Om några dagar skulle de åka på en diplomatresa i minst två veckor. Elsa kunde inte ens minnas sist de var borta så länge. Hon kände sig lite nervös. Fast hon visste att hon skulle ha fullt upp med sitt eget arbete och sin fars möten, men hon saknade redan sina föräldrar fastän de inte hade åkt än.
Hennes far la händerna i knäet och log. "Vad är det, Elsa?"
Till och med när de var på tu man hand kändes hennes far som en kung. Och det var inte bara för att han alltid bar sin officiella uniform, med alla medaljer och Arendals stadsvapen hängande om halsen. Vare sig han talade med ett utländskt sändebud eller tackade en av sina anställda på slottet behöll han alltid sin kungliga hållning. Han var mäktig och kontrollerad även när han inte behövde vara det – som när han spelade schack med sin enda dotter. Ibland var hon fortfarande lite blyg. Var det ett personlighetsdrag hon hade? Eller berodde det på att hon inte hade så många omkring sig att prata med? Hon hade haft fjärilar i magen när hon höll tal för folket vid tillställningen med herr Ludenburg. Men hennes pappa såg aldrig obekväm ut. Var det ett självförtroende som kom med tiden?
"Inget", ljög Elsa. Hon kunde inte formulera alla sina tankar i bara några ord.
"Nja, något är det nog." Han lutade sig bakåt i stolen och granskade henne. "Jag känner igen den där blicken. Du tänker på något. Din mamma säger att jag blir frånvarande när jag funderar. Du, mitt barn, är så lik mig."
"Är jag?" Elsa föste undan ett osynligt hårstrå från ögonen.
Det gjorde henne stolt att vara lik sin far. Hon älskade sin mamma och gillade att hitta på saker med henne, men ofta visste hon inte vad hennes mamma tänkte. Ibland verkade hennes mamma vakna upp ur djupa tankar när hon kom in i Elsas rum, eller börja på en mening och sen sluta mitt i den. Det fanns ett stråk av sorg över henne som Elsa aldrig kunnat sätta fingret på.
Som den där dagen till exempel. I åratal hade mamma alltid försvunnit en hel dag var och varannan månad. Elsa hade ingen aning om vart hon gick och varken mamma eller pappa förklarade något för henne. Den här gången kunde inte Elsa hålla sig längre. Hon var trött på hemligheter och samlade mod för att fråga mamma om hon fick följa med. Mamma hade först blivit förvånad, sen lite orolig, för att avsluta med en ursäktande huvudskakning. "Jag önskar att jag kunde ta med dig, älskling, men det här är något jag måste göra på egen hand." Hon hade rört vid Elsas kind och när hennes ögon fylldes med tårar hade Elsa blivit ännu mer förvirrad. "Jag önskar att du kunde följa med." Men hon hade ändå gett sig iväg ensam.
Med pappa var det annorlunda. "Jag tänker inte på något viktigt, pappa. Inte alls."
"Det är något som tynger dig, Elsa", insisterade han. "Vad är det?"
Hon kände sig fånig om hon skulle säga att hon inte ville att dem åka, men det fanns ett korn av sanning i det. När dem var borta låg Arendal i hennes händer. Visst, rådgivarna och greve Peterssen fanns till hands om hon var tvungen att fatta viktiga beslut, men när henens föräldrar var bortresta var det hon som var ansiktet utåt i kungariket och ansvaret tyngde henne. Snart skulle de vara tillbaka och livet skulle vara detsamma igen, men just den här resan kändes som en påminnelse om att hon en dag skulle regera riket själv. Tanken gjorde henne skräckslagen.
"Elsa?"
Två veckor helt ensam i det stora slottet. Elsa var inte säker på att hon skulle stå ut. "Måste ni verkligen åka?" frågade hon. Hon kunde inte låta bli.
"Du klarar dig fint, Elsa", lovade kungen.
Då knackade det på dörren. "Ers Majestät?" Kai steg in i rummet. Han hade arbetat i slottet sedan innan Elsa föddes. Medan kungen skötte riket, skötte Kai slottet. Han visste vart allt och alla hörde hemma. Kai var en så viktig del av kungaparets liv att han till och med hade rummet intill deras. Kai drog lite i en tråd som hängde från den gröna uniformsjackan han alltid bar. "Hertigen av Vesselby vill träffa dig."
"Tack. Hälsa att jag tar emot honom i rådsalen strax", sa kungen.
"Javisst, Ers Majestät." Kai log mot Elsa och försvann ut.
Pappa vände sig mot henne. "Du ser ut att ha något mer på hjärtat."
Det var för stora frågor och för lite tid. "Jag funderar bara på vad jag ska servera när jag tar emot folket i slottet", sa Elsa istället. "Brukar ni bjuda på mat? Jag tänkte att det kunde sitta fint med något stärkande efter att dem rest till slottet för att träffa oss? Eller hur?"
Han log. "Det låter som en strålande idé. Jag har alltid varit förtjust i dina krumkakor."
"Mina krumkakor?" Elsa kunde inte minnas att hon någonsin hade bakat åt sin far. "Nu ger du mig beröm för något Olina måste ha bakat, men jag vidarebefordrar det gärna."
Olina hade hand om köket i slottet och ledde det dagliga arbetet. När Elsa var barn smet hon ofta iväg för att sätta sig hos henne i köket. Men det var längesedan nu. Och hon mindes inte att hon någonsin bakat kakor.
Pappa rynkade på pannan. "Visst. Men goda är de. Kanske Olina kan baka krumkakor åt våra gäster."
Elsa halv reste sig. "Var det något mer, pappa?"
"Ja." Han ställde sig upp. "Innan du går är det en sak jag vill ge dig. Följ med mig, Elsa."
Elsa gick med sin far till föräldrarnas sovrum. Hon såg på när han gick fram till bokhyllan längs ena väggen och tryckte på en av böckerna. Hela väggen öppnades som en dörr. Bakom låg ett litet mörkt rum. Elsa kisade för att följa honom med blicken, men pappa bad henne inte att följa efter. Det fanns fullt med liknande lönngångar och hemliga rum i slottet. När hon var liten hade hon lekt kurragömma med sin pappa i några av de hemliga rummen, men nu visste hon att rummen var till för att sätta kungafamiljen i säkerhet ifall de blev invaderade.
Strax kom hennes pappa ut med ett stort grönt träskrin. Det var ungefär lika stort som en frukostbricka och handmålat i vit och gyllene rosmålning med guld krokusen, Arendals officiella stadsblomma. Locket var vacker välvt.
"Det här skrinet vill jag att du ska ha." Han ställde skrinet på bordet framför henne. Elsa lät fingertopparna glida längs det gyllene familjevapnet över det rundade locket. Skrinet var identiskt med det nyckelskrin som hennes far hade på sitt skrivbord och bar med sig när han skulle träffa sina rådgivare. I skrinet brukade det finnas dokument som skulle signeras, privata brev och papper från militären och kungarikena runt omkring. Ända sedan hon var liten hade hon fått veta att man inte skulle pilla på den där lådan.
"Får jag lov?" frågade hon med handen svävande över låset. Hennes far nickade.
Skrinet var tomt. Insidan var klädd med tjock grön sammet.
"Det här skrinet gjordes för din monarki", sa han och mötte hennes förvånade blick. "Eftersom du står näst på tur till tronen och snart blir myndig, tyckte din mamma och jag att det var hög tid att du fick ditt eget regentskrin."
"Åh, pappa, det är så vackert", sa hon. "Men jag behöver inte det än."
"Nej", log han. "Men en dag är det dags och då ska du vara förberedd. Kai och hela personalen vet hur skrinet ser ut och att innehållet är privat. Vad du än väljer att lägga i skrinet så är det bara ämnat för dina ögon, Elsa. Här är dina hemligheter säkra. Så jag föreslår att du förvarar skrinet till ditt rum." Hans sökte hennes blick för en överenskommelse.
Strök över det gröna sammetsfodret. "Tack, pappa."
Han la sin hand över hennes. "Det känns kanske inte så nu men en dag kommer hela ditt liv att förändras på ett sätt du inte kunnat föreställa dig." Han tvekade. "Lova mig när det är dags och om jag inte är här för att vägleda dig …"
"Pappa …"
Han avbröt henne. "Lova mig att du söker vägledning i det här skrinet när den dagen kommer."
Söka vägledning? Det var ett skrin. Ett vacker skrin, men trots allt bara en låda. Och ändå kändes det högtidligt att nu överräckas ett likadant regentskrin som hennes pappa hade, precis som alla kungar och drottningar före honom. "Jag lovar", sa hon.
Han kysste henne på pannan. "Förvara det på ett säkert ställe."
Elsa lyfte upp skrinet och gick fram till föräldrarnas sovrumsdörr. Pappa följde efter henne ut i hallen utan att ta blicken ifrån henne. "Det ska jag", lovade hon.
Pappa log och gick tillbaka till sitt arbete i biblioteket.
Elsa fortsatte till sitt rum med skrinet i famnen. Luften var varm och trots att knappt någon vind drog in genom de öppna fönstren kunde hon höra ljuden från byn slingra sig in i slottssalarna. Elsa stannade till vid ett fönster i närheten och blickade ut över slottsmurarna, över slottsgården och vidare ut mot världen utanför. Det var fullt liv med människor som vandrade runt i byn. Hästar och vagnar körde förbi. Fontänen med deras staty vid slottsportarna sköt höga vattenstrålar upp i luften som en gejser. Bybarnen plaskade runt i fontänen med kläderna på och för att svalka sig i värmen. Hon såg en mamma släpa ut sin son från fontänen och skälla på honom. Trots bråket verkade pojken ha roligt i vattnet. När var senaste gången Elsa hade haft kul?
Hon önskade att mamma hade var där den eftermiddagen så att de kunde dricka te tillsammans. Det var trist att sitta ensam i ett slott en varm sommardag. Var höll mamma hus en sådan fin dag? Och varför lär hon inte Elsa följa med henne?
"Är det något du behöver, prinsessan Elsa?" frågade Gerda. "Lite vatten, kanske? Det är ju så varmt idag!" Precis som Kai hade Gerda redan varit på slottet innan Elsa föddes. Hon såg till att Elsa fick det hon behövde. Just nu hade hon en bricka med bägare fyllda med kallt vatten. Elsa tänkte att de säkert var till hennes pappa och hertigen.
"Tack, Gerda", svarade Elsa, "jag klarar mig."
Gerda skyndade vidare. "Då så. Bara säg till att hålla dig i skuggan. Så att du inte blir överhettad!"
Elsa fortsatte gå med armarna hårt om skrinet. Hon behövde hitta på något att göra tills mamma skulle komma hem. Kanske Gerda hade rätt: hon behövde hålla sig sval. Kanske skulle hon ta en sväng runt slottsgården. Eller kanske plugga lite till provet. Hennes pappa hade gett henne en trave böcker att gå igenom som handlade om Arendals avtal med andra kungariken.
Hon visste att han ville att hon skulle lära sig mer om sitt arbete i framtiden, men just nu kändes det knappast lockande att sitta med kungarikets räkenskaper. Elsa öppnade dörren till sitt rum och gick fram till sitt skrivbord. Hon la ner skrinet och stirrade på det ett slag. Det gröna skrinet passade inte alls in med alla hennes andra saker.
Kanske var det så att ett så viktigt skrin inte skulle ligga framme alls. Vilka viktiga papper hade hon att lägga i det? Vilken brevväxling höll hon på med? Hon var inte drottning än. Skrinet behövdes ju inte just nu och skulle förhoppningsvis inte komma till användning på ett bra tag. Hon la försiktigt ner skrinet i sin brudkista och smekte den handmålade bokstaven E på locket innan hon la över ett mjukt lapptäcke som hennes mamma hade sytt åt henne när hon var baby. Sen stängde hon kistlocket och gick fram till sitt nattduksbord, tog fram en bok och började läsa. Och det dröjde inte länge förrän hon glömt bort det gröna skrinet.
