Elsa hörde knackningen och vaknade till med ett ryck. Den sena eftermiddagssolen kastade långa skuggor som vandrade längs väggarna. Hon måste ha somnat när hon läste.

Gerda stack in huvudet i rummet. "Åh, prinsessan Elsa!" sa hon förvånat. "Det var inte meningen att väcka dig. Jag skulle bara hämta dig till middagen innan jag knackade på hos dina föräldrar."

"Ingen fara. Jag är uppe", sa Elsa och sträckte på armarna. Om hennes föräldrar var med på middagen betydde det att hennes pappas möte med hertigen av Vesselby var klart och att hennes mamma var tillbaka. "Jag kan ju hämta dem istället?"

Gerda gick fram till Elsas säng och slätade ut täcket och puffade upp kuddarna. "Tack ska du ha, prinsessan!"

Elsas rum låg ovanför hennes föräldrars kammare, som i sin tur låg ovanför stora salen där middagen skulle serveras. Medan Gerda städade upp i hennes rummet slank Elsa nerför trappan men stannade till när hon hörde sina föräldrar bråka. De brukade aldrig bråka. Förvånat smög hon närmare och la örat mot deras sovrumsdörr.

"Det måste finnas något sätt! Så här kan vi inte fortsätta!"

Det var hennes mor som talade.

"Vi har diskuterat det här hundratals gånger, Iduna", svarade hennes pappa frustrerat. "Vi har inget val. Vi måste vänta."

"Jag är trött på att vänta! Vi har levt med det här alldeles för länge!"

"När det gäller magi finns det ingen tidsgräns. Han varnade oss för just det här."

Magi? Magi var något som fanns i barndomens fantasivärld. Sådant man läste om i sagoböcker. Varför pratade hennes föräldrar om något som inte fanns?

"Men vi var desperata. Vi kunde inte tänka. Vi skulle ha försökt ändra deras öden. Kanske om vi vänder oss till Pappsen igen …"

"Nej! Vi får inte visa oss där igen. Till och med dina resor till byn börjar bli för farliga. Tänk om någon fick veta vart du gick? Vem du såg? Inser du vad som skulle kunna hända om vi tog hit henne?"

Vem pratade de om? Elsa försökte höra mer. Handlade detta om varför mamma försvann iväg då och då? Allt de pratade om verkade så obegripligt.

"Jag är alltid försiktig och jag vägrar sluta med mina besök." Hennes mamma lät stridbar. "Vi har redan missat så mycket."

"Det var enda sättet. Både du och jag vet det. Magin upplöses snart."

"Nu har det gått tio år och det har fortfarande inte gått över! Det är inte rättvist mot någon av oss, särskilt inte mot Elsa."

Elsa ryckte till. Vad hade det här med henne att göra?

"Elsa mår bra."

"Nej, Elsa mår inte bra, Ragnar. Hon är ensam."

Ja! Elsa ville skrika rakt ut. Jag är ensam. Hennes mamma kunde läsa hennes innersta tankar. Hon blev alldeles gråtfärdig av lättnad. Men hon förstod inte vad det hade att göra med deras bråk.

"Vi ska presentera henne för fler. Hertigen av Vesselby nämnde en prins som han trodde att hon skulle passa bra ihop med. Vi har börjat ta med henne på officiella uppdrag. Det viktiga är att hon är trygg. Det är de båda två. Det var väl det vi ville?"

"Hon förtjänar att få veta vad hon kan åstadkomma, Ragnar."

"Och det kommer hon göra tids nog. Vi har inte sett några tecken på att hon fortfarande kan …"

"Där är du ju, prinsessan!" Gerda dök upp precis bakom henne och Elsa hoppade till av förvåning. "Jag undrade just om du hade gått vilse. Olina har redan börjat servera middagen. Har du pratat med dina föräldrar?"

"Jag …" Elsa kände värmen över kinderna när hennes föräldrar öppnade sin sovrumsdörr och steg ut i hallen. Deras blickar gick från Elsa till Gerda.

Mamma kysste Elsa på pannan. "Hur länge har du stått här?" frågade hon.

"Jag hade precis kommit fram till er dörr när Gerda kom", ljög hon.

Hennes mamma spände av i ett leende. "Jag har saknat dig idag." Hon stoppade sin arm under Elsas och tillsammans började de gå nerför hallen till trapphuset. "Berätta vad du hittat på medan jag var borta."

"Inget särskilt." Fast det var sant visste Elsa att det fanns mycket som hon förteg. Hennes föräldrar pratade om vardagliga saker under middagen men Elsa kunde inte koncentrera sig. Hon tänkte på deras bråk och på det som hennes pappa hade sagt. Inser du vad som skulle kunna hända om vi tog hit henne?

Elsa kunde inte sluta tänka på det: vem var 'hon'?