Hennes säng var varm och skön och de där ihärdiga knackningarna kändes så avlägsna. Anna torkade salivdropparna från munnen och försökte fortsätta drömma, men det var svårt. Någon envisades med att störa henne.

"Anna?"

Hennes namn lät som en viskning i vinden. Det följdes av en ännu mer irriterande knackning. "Anna?"

"Va?" Anna drog en våt hårslinga från sin mun och satte sig upp.

"Förlåt att jag väcker dig men …"

"Nej, nej, nej, det gjorde du inte", gäspade Anna med stängda ögon. "Jag har varit uppe i timmar."

Vanligtvis hade hon varit det. Hon steg alltid upp före soluppgången för att hjälpa sina föräldrar att baka bröd. Deras bageri, Tomallys Bageri, levererade dussintals limpor och bakverk om dagen. Men i natt hade hon haft svårt att sova och hennes drömmar var rastlösa. Hon ropade och ropade på någon men hon kunde inte minnas vem det var, bara att det var en person som hon saknade. Anna kände hur hon flöt iväg i drömmen igen.

"Anna?"

Hon snarkade till och vaknade än en gång. "Va?"

"Upp och hoppa. Freya kommer nu på morgonen."

"Javisst", sa Anna och kände hur ögonlocken tyngdes igen. "Freya."

Vänta. Va?

Hon spärrade upp ögonen. "Freya kommer!"

Anna skuttade upp fort ur sängen och svischade fram barfota. Hon brydde sig inte om att titta i spegeln. Hennes långa röda hår kunde väl inte vara särskilt rufsigt efter att hon hade löst upp flätorna igår, eller? Hmmm … hon kanske skulle ta en snabb titt innan hon tog av sig nattlinnet. Hon kastade en blick i spegeln. Inte bra. Hennes hår såg ut som ett fågelbo.

Hade hon tid att borsta det?

Hon var tvungen att borsta det.

Var låg hennes borste?

Den borde ligga på bordet som alltid, men nu var den inte där. Vad var den?

Åh, tänk, Anna. Hon kom ihåg att hon hade borstat håret igår på morgonen, då satt hon vid fönsterkarmen. Där fanns den bästa utsikten över Arendal. När hon hade suttit där, tittandes på Arendal, hade hon börjat drömma om allt hon skulle hitta på när hon flyttade dit en dag. Hon skulle ha sitt eget bageri såklart och hennes kakor skulle vara så efterfrågade att folk skulle köa dag och natt för att köpa dem. Hon skulle träffa ny människor och skaffa vänner och allt lät så underbart att hon började sjunga och snurra runt i rummet med hårborsten i handen … Åh! Nu kom hon ihåg var hon hade kastat den. Hon gick ner på knä och kikade under sängen. Där log den. Anna rafsade åt sig borsten och körde den genom håret medan hon gick runt i rummet.

Det handmålade klädskåpet hade samma rosmålning som hennes bord, hennes säng och hennes rosa lapptäcke. Hon hade målat allt tillsammans med sin mamma. Hennes pappa hade byggt gungstolen som hon brukade sitta i och läsa, oftast invirad i sin mysiga vita filt. Mest av allt älskade hon trämodellen av Arendals slott som pappa hade snidat åt henne när hon var tolv. Hon hade ställt den under fönsterkarmen så hon kunde beundra den dygnet runt. Hennes rosa rum var inte stort, men hon älskade det. Framför klädskåpet hängde det nya marinblå förklädet med broderi i rött och grönt som hennes mamma hade sytt åt henne. Hon hade sparat det till Freyas nästa besök, och det var ju idag!

Föräldrarna hade fullt upp med bageriet och hann inte träffa så mycket folk, men hennes mamma såg alltid till att ta ledigt en stund när hennes bästa vän, Freya, kom på besök. De var barndoms vänner och älskade fortfarande att umgås. Freya brukade hälsa på dem vid Harmon var och varannan och då brukade Anna och hennes mamma tillbringa hela dagen med att prata och baka tillsammans med Freya. Anna älskade höra Freya berätta om Arendal, där hon arbetade som sömmerska, och hon blev så glad över alla fina presenter! Hon hade fått en porslinsdocka, mörkchoklad som smälte som is på tungan och festklänningen i grönt siden från ett fjärran land som hade hängt i hennes garderob i två år. Hon hade aldrig tillfälle att ha på sig en så fin klänning eftersom hon stod i bageriet hela dagarna täckt av mjöl och smörfläckar. En sådan klänning förtjänade att gå på bal under kristallkronor med massa folk som skrattade och pratade och slippa degkladd. Visst fanns det fester i byn men Anna var en av få femtonåringar i Harmon. Säkert fanns det många fler ungdomar i Arendal än i deras by.

Hon drog på sig sin vita klänning och gröna tröja, rafsade åt sig ett förkläde, borstade håret och fick slita hårt med en rejäl tova.

Nu knackade det på dörren igen. "Anna!"

"Kommer!" Solen började redan gå upp utanför hennes fönster och hon hade massor av saker att göra innan Freya kom. Freya var aldrig sen till skillnad från Anna som jämt låg fem minuter efter, hur punktlig hon än försökte vara.

Anna fiskade upp sina skor från golvet och hoppade mot dörren medan hon försökte få skorna på fötterna. Hon sprang nästan omkull sin pappa, Johan, som tålmodigt stod och väntade utanför hennes dörr.

"Pappa!" Anna kramade om honom. "Förlåt, förlåt!"

"Ingen fara", svarade han och klappade om henne.

Johan var en rundlagd man och brukade alltid säga att han provsmakade lika många kakor som han sålde. Han var minst ett huvud kortare än sin dotter och luktade ofta mint från pepparmyntan som han gick runt och tuggade på. (Han hade en upprörd mage). Så länge Anna mindes hade han varit flintskallig, men hon tyckte att det klädde honom.

"Varför påminde du mig inte om att Freya skulle komma?" frågade Anna medan hon förgäves försökte släta ut sitt hår.

Hennes far svarade med ett djup skrockande som fick hans mage att hoppa till. "Anna, vi nämnde det två gånger i går kväll och varje dag i förra veckan."

"Då så!" instämde Anna men hon var inte riktigt säker på att hon mindes det. Igår hade hon lämnat två tårtor till Vandraröstens Handelsbod och Bastu. Det var hans tvillingarsfödelsedag och Anna hade insisterat på att de skulle ha varsin tårta. Sedan skulle det lämnas kanelbullar till bymötet i rådhuset. Efter det hade hon vispat upp en sats med sina berömda snögubbekakor för att hålla jämna steg med efterfrågan. De var barnens favorit, även på sommaren.

Freya älskade också dem. Hon bad alltid om ett dussin så hon kunde ta med sig hem. Anna undrade om det fanns några snögubbekakor kvar åt henne.

"Jag måste hjälpa mamma", sa hon till sin far och skyndade nerför trappan. Hon sprang genom deras mysiga vardagsrum, genom det lilla köket och rusade ut genom dörren till bageriet, som var i hopbyggt med deras hus. En kort kvinna med brunt hår stod redan vid träbordet och blandade mjöl och ägg i en skål. Hon tittade upp mot Anna och log.

"Ja, det var på tiden att du kom ner." Hennes mamma pussade henne på kinden och la en vild hårslinga bakom Annas högra öra innan hon knöt åt hennes förkläde. Hon ville alltid att Anna skulle se fin ut när Freya kom på besök.

"Jag vet, förlåt", sa Anna och snurrade runt för att kontrollera alla kakor som skulle läggas ut i butiksdisken. Och precis som hon misstänkte var fatet med snögubbar tomt. "Mina kakor är slut! Freya älskar dem."

"Jag vispar redan ihop en ny sats." Hennes mammas bruna ögon såg trötta ut.

De många långa timmarna i bageriet tärde på hennes energi. Anna försökte hjälpa till så gott hon kunde när hon inte höll på med sitt skolarbete, men hennes föräldrar insisterade på att hon skulle fokusera på sina studier även under loven. Eller som hennes pappa brukade säga: "Rikedomar kommer och går, men ingen kan ta ifrån dig din utbildning." Hon förstod men det betydde också att hennes dagar ibland var lika långa som deras: stiga upp tidigt; baka; sköta hushållsarbete; gå till skolan eller plugga hemma med att skriva, läsa och räkna; arbeta i bageriet och sen falla ihop på sängen för att göra samma sak igen nästa dag. Det blev inte mycket tid över för att träffa kompisar. Det var därför hon såg så mycket fram emot Freyas besök: det kändes som en glimt från en värld bortom Harmon.

"Vi kan baka nya tillsammans med Freya idag", sa hennes mamma.

"Bra idé!" Anna svepte med fingret i kaksmeten och slickade av det. Hennes mamma slog till henne lätt med sleven. "Förlåt! Men du säger alltid att en kock måste smaka på maten."

Hennes mamma skrattade. "Så sant. Du ser verkligen till att hålla mig sysselsatt, Annabjörn."

Anna pussade sin mamma på kinden. "Och tur är väl det! Kan du tänka dig ett liv utan mig, mamma?"

Hennes mamma slutade vispa och såg på henne, sedan rann leendet av från hennes ansikte. Hon smekte Anna över hakan. "Nej, det kan jag inte. Men den dagen kommer, det är jag säker på."

Anna svarade inte. Hon blev ledsen när hennes mamma sa så. Och det var därför hon inte hade berättat om sina planer att lämna Harmon och flytta till Arendal när hon fyllde arton. Hon älskade Harmon och alla byborna, men det var så litet jämfört med andra byar och världen var så stor. Hon längtade efter att få veta hur livet var där kungafamiljen bodde.

"Kan du se efter om vi har te hemma?" frågade hennes mamma.

Anna tittade i skafferiet. "Jag ser inget te."

"Tänk om du skulle springa till torgmarknaden och handla?" frågade hennes mamma och måttade upp socker från en burk och hällde i skålen. "Jag vill alltid ha teet klart när hon kommer. Freya har så långt att åka. Finns det något annat vi behöver?"

Freya gav sig alltid av tidigt på besök och lämnade Arendal redan vid gryningen då brukade hon inte ha hunnit äta frukost än. "Mamma, tror du hon gillar ägg?"

Hennes mor log. "Det blir utmärkt."

Anna krängde av sig skorna och stoppade fötterna i stövlarna innan hennes mamma hade avslutat meningen. Hon slängde på sig sin lila cape vid dörren. "Jag skyndar mig."

"Anna, du skyndar dig aldrig", svarade hennes mamma med ett fniss.

"Joho – den här gången gör jag det." Anna smet ut genom dörren, tog korgen på trappan och fortsatte nerför gatan. Först skulle hon stanna till på torget och köpa te; sedan fortsätta till en bondgård lite längre bort för att köpa ägg. Himlen var blå som havet på de stora oceanerna och luften varm utan att vara fuktig. En bra sak med att bo i bergen, brukade folk påpeka för Anna, var att det inte var lika hett som i Arendal. Bergsluften var svalare och livet mycket lugnare. Anna kastade en blick mot berget och sökte efter Arendal längst ner. Hon undrade vad folket i Arendal gjorde just nu. Så hörde hon någon prata och stannade tvärt med korgen i handen.

"Vad vill du, Sven?"

Mamma burkade kalla henne sin glada Annabjörn. Pappa kallade henne Harmons bästa vän. Hon gillade verkligen att prata med folk, men det här var en röst hon inte kände igen från sin lilla by. Harmon var bara några rader med hus, tätt intill varandra på bergssluttningen som vette mot Arendal. Alla hus var målade i olika starka färger – grönt, blått, rött. Bageriet var oranget. Anna kände invånarna i varje hus. Personen som pratade var inte en av dem.

"Ge mig något gott!" Nu hördes en annan röst, mycket djupare än den första.

Nyfiket gick Anna runt hörnet till torget och såg en pojke i hennes egen ålder. Bredvid honom stod en stor ren fastspänd vid en släde lastad med enorma isblock. Under skolterminen mötte hon ungdomar i olika åldrar, men den här pojken hade hon aldrig sett förut. Östern bodde högt uppe i bergen och hans barn kom inte så ofta till Harmon, fast det såg inte ut som någon av dem heller. Pojken framför henne hade yvigt ljust hår och bar en mörkblå skjorta med uppkavlade ärmar, mörka byxor och beigea stövlar. Men det märkligaste var att kan verkade prata med en ren.

"Vad är det magiska ordet?" frågade han renen.

Folk rörde sig runtom dem, bar tunga lådor med grönsaker som skulle säljas på torget. Anna såg hur pojken ryckte en knippe morötter från lådan när ingen såg på. Han höll upp en morot ovanför renens huvud.

"Kan jag be att få?" sa han med mörkare röst.

Renen försökte snappa åt sig moroten som dinglade över hans nos.

"Så, så, så!" Pojken drog undan moroten. "Vi delar!" Sedan bet pojken av en bit morot, bröt resten i mindre bitar och gav de till renen.

Okej, det var lite konstigt, men intressant. Pojken pratade till och med åt renen. Skumt. Hon kunde inte låta bli att fnissa. Pojken ryckte till och fick syn på henne.

Anna drog djupt efter andan. Skulle hon säga hej? Springa? Nu hade hon chansen att träffa någon i sin egen ålder – även om han nyss nallat morötter. Hon borde säga hej. Hon tog några steg närmare.

Ljudet av hovar mot kullerstenarna fick henne att hoppa tillbaka. En vagn gnisslade till när den stannade framför henne, några gubbar hoppade kvickt ner och började lasta av grönsaker och bära dem till torget.

Jag skulle ju skaffa te och ägg! Så glömmer jag bort det. Dessutom hade hon lovat sin mamma att skynda sig och ändå började hon vandra runt. Fast hon bara kunde hälsa på pojken på torget. Hon svängde runt hästarna för att komma fram till honom. Men han var borta.

Jaha, då var det inte meningen att vi skulle träffas. Anna suckade, men hon hade inte tid att stå kvar och drömma. Hon sprang in och köpte te, la det i sin väska och sprang vidare nerför vägen med korgen i handen. Fru Aagard, hos skomakaren, sopade trappa.

"God morgon, fru Aagard!" ropade Anna.

"God morgon, Anna! Tack än en gång för brödet igår", svarade kvinnan.

"Det gläder mig." Anna skyndade vidare, förbi ännu fler hus och var snart framme vid bondgården med hönsfarmen. Hon öppnade nätgrinden för att plocka nyvärpta ägg. "God morgon, Erik, Elin och Elise", hälsade hon på hönsen. "Jag har lite bråttom idag. Freya kommer och hälsar på!" När hon hade fått ihop ett dussin ägg stängde hon hönsgården och vände hemåt igen, korgen med äggen bar hon försiktigt i handen.

En gammal man drog en vagn med blommor nerför gatan. "God morgon, Anna!"

"God morgon, Erling!" svarade Anna. "Vilka vackra blommor du har idag. Har du mina favoriter?"

Erling plockade fram två guldkrokusar. De gula blommorna glänste som solen. Anna drog in den söta doften. "Tusen tack! Titta in lite senare så får du nybakat bröd. Den första satsen är klar på förmiddagen."

"Tack, Anna! Det ska jag göra!" sa han och fortsatte skynda hem. Hon försökte att inte krossa äggen eller stanna till igen. Hon brukade oftast stanna till och småprata på vägen. Väldigt ofta.

"Mamma! Jag har ägg och te! Är Freya här än?" ropade Anna när hon öppnade ytterdörren. Innan hon hann stänga efter sig körde en vagn fram utanför huset. Nu kom Freya.