Anna och Tomally skyndade sig fram för att hälsa på sin gäst. Som alltid anlände hennes mammas bästa vän i en vagn med två män som väntade utanför medan hon hälsade på. Freya hade en gång förklarat för Anna att hon kände sig säkrare med pålitliga kuskar när hon inte reste i sällskap med sin man och dotter.
Nu hjälpte den ena kusken kvinnan i mörk cape med kapuschong. Hon gick med snabba steg in i bageriet och stängde dörren efter sig innan hon fällde ner kapuschongen.
"Tomally!" utbrast Freya varmt och kramade om sin vän. De brukade alltid krama varandra så länge när de sågs att Anna undrade om det någonsin skulle bli hennes tur.
Annas mamma hade berättat att Anna blev adopterad som baby och att Freya var den första som kom på besök för att se henne. Nu hade Anna och Freya umgåtts så mycket under åren att Anna såg henne som sin moster. Hon kunde inte föreställa sig hur livet skulle varit utan henne.
Så lossade Freya och Tomally slutligen sin omfamning. Freya tittade på Anna. Hennes ansikte lyste av rörelse. "Anna", sa hon mjukt och sträckte fram sina armar.
Freya luktade alltid sött, som lila ljung. Anna sprang in i hennes famn och tryckte till. Hon var en riktig kramare helt enkelt. "Så underbart att träffa dig!"
Freya la händerna på Annas axlar och tog ett sten tillbaka för att se på henne ordentligt. "Har du blivit längre? Tomally, har hon inte vuxit? Jo, du har bestämt vuxit en bit!"
"Inte har jag vuxit", log Anna och de andra föll in i hennes skratt. "Jag var lika lång för två månader sedan. Tror jag."
"Du ser större ut", fastslog Freya. Hon hängde capen vid dörren och tog av sin hatt och skakade ut sitt vackra mörkbruna hår. Anna älskade Freyas klänningar. Idag hade hon på sig en mörkgrön klänning med gula och blåa kantband och röda blombroderiet. Anna undrade om Freya hade sytt den själv. Hon var sömmerska och brukade alltid ha med sig nya klänningar åt Anna. "Eller så har du bara blivit lite äldre."
"Jag är femton", sa Anna.
Freya log varmt. "Så är det. Du börjar bli en ung kvinna." Hon såg på Tomally. "Du har verkligen uppfostrat henne fint."
Tomally tog Freyas hand och de såg på varandra med värme. "Det har varit en ära. Hon har varit en helt förtrollande gåva."
"Mamma." Anna himlade med ögonen. Hon tålde inte när hennes mamma blev så känslosam. Varje gång hon och Freya träffades slutade det med att de började gråta tillsammans.
"Förlåt, förlåt." Tomally plockade med kopparna på bordet. "Du måste vara hungrig. Anna ville laga frukost åt dig."
"Jag tänkte faktiskt göra frukost till dig och pappa också", svarade Anna. "De har aldrig tid att äta", sa hon till Freya som slog sig ner vid bordet med Tomally. Under tiden hettade Anna upp stekpannan och knäckte ägg för att laga äggröra.
"Hur går det för bageriet? Bra, hoppas jag?" frågade Freya.
"Vi älskar det, men det har vuxit tack vare Annas specialiteter också, liksom alla beställningar."
"Och går det bra med dina studier Anna?" frågade Freya.
"Jodå", svarade Anna med en suck medan hon rörde i äggröran. "Men jag föredrar att gå i skolan för då får jag träffa andra. Det är inte lika kul att plugga hemma med mamma. Ta inte illa upp."
Freya och Tomally utbytte ett leende. "Kanske det, men det är viktigt med studierna, särskilt med historia och naturkunskap."
Freya ville alltid veta så mycket om Anna och det var rart men det Anna egentligen ville prata om var hennes liv. "Berätta hur ni har det nere vid fjorden. Hur är det med Arendal? Har ni några festivaler på gång eller fester att gå på? Träffar du kungen och drottningen när du hälsar på i slottet? Eller prinsessan?"
Freyas ansikte stelnade till och Anna undrade om hon hade sagt något dumt.
Tomally klappade Annas hand. "Jag tror att din moster är trött efter sin resa. Vi kan ta alla frågor sen. Vad säger ni ska vi äta frukost och baka lite först?"
Anna nickade.
Lite senare var de helt nermjölade.
"Måste du hälla på så mycket mjöl, Anna?" frågade hennes mamma och viftade bort att moln av mjöl från sitt ansikte.
"Jag gillar inte när kakorna klibbar fast, mamma, det vet du ju." Anna siktade mer mjöl på köksbordet som tjänade som bakbord också. Ju mer mjöl desto bättre, tyckte hon. Men det gjorde städningen lite jobbigare.
Bageriet var ganska litet och mörkt; fönstren satt högt upp, strax under takbjälkarna. Anna fick kisa för att kunna läsa av måtten. Slevar och kastruller hängde längs väggarna och i mitten stod det stora träbordet, där Anna och hennes mamma brukade baka bröd, kanelbullar och Annas berömda kakor. Gjutjärnsugnen tog nästan all plats i köket. Den var både vacker och praktisk och Anna sprang hela tiden in i den – eller råkade snubbla över den, det var därför hon hade små brännmärken på armarna. Hon fick brännmärken även när hon skyfflade in och ut brödet ur ugnen. Hennes föräldrar brukade säga att hon bäst på att avgöra den perfekta temperaturen för ett riktigt saftigt gott börd. Och då gjorde det inte så mycket att hon var lite slarvig när hon bakade. Hon lyfte sin sikt igen och mjölet flög runt i luften så att Freya var tvungen att nysa. "Förlåt!"
"Ingen fara", sa hennes moster och plockade fram en näsduk. Anna såg att näsduken var broderad med Arendals kungliga vapen.
Hon släppte en stor degklump på bakbordet och tog upp en näve mjöl till. "Jag bara älskar att se mjölet falla. Det påminner mig om snö."
Freyas blåa ögon blänkte till. "Tycker du om snö?"
Anna tryckte ut degen och rullade ut den med brödkaveln. "Jag älskar snö! Vi får massor här uppe i fjällen, såklart, och jag har alltid gillat att åka skridskor, leka i snön och bygga snögubbar."
"Av alla dina god kakor har de här alltid varit mina favoriter", sa hennes moster och sneglade kärleksfullt på snögubbeformarna på bordet. "När var det du började baka snögubbar? Var det förra året?"
"Ja." Anna lyfte en kakform. "Det känns som om jag känner snögubben. Alltså inte känner honom men jag har sett honom förut."
"Hur menar du?" frågade Freya.
Snögubben i hennes fantasi hade alltid en stor snöboll längs ner, en mindre i mitten, ett ovalt huvud och två kvistarmar. Och så skulle han ha en morotsnäsa och tre knappar av kolbitar. Han såg glad och vänlig ut. "Jag ser honom i mina drömmar. Och när jag höll på att rita honom om och om igen så sa pappa att han skulle göra en kakform som liknade honom, och nu bakar jag så många kakor att pappa ha fått göra ett dussin former. Vi sålde slut alla kakor igår. Vem kunde tro att så många kunder gillade snögubbar på sommaren?"
Hennes moster log. "Jag hjälper dig gärna att baka fler kakor. Det är så roligt att se dig arbeta. Och din mamma har rätt – du är en fantastisk bagare."
"Anna skapade receptet helt själv", sa hennes mamma stolt.
"Gjorde du?" frågade Freya. Anna nickade. "Jag gillar att experimentera. Och så har jag ärvt min mammas kärlek till att baka."
"Det syns." Freya följde noga med när Anna försiktigt lyfte snögubbarna med en kniv från bakbordet till plåten.
Anna kikade upp. "Du har inte berättat om alla gillade sirapskakan."
"Den var underbar!" svarade hon med ett leende. "Din pa … min man bad dig att baka en till snart så att jag kunde ta hem den till honom."
Freya var alltid på vippen att försäga sig. Anna gjorde det själv hela tiden. Det var för att hon hade så mycket att berätta på så kort tid. Hon var som en kastrull med smältande choklad: orden bubblade över.
"Gillade han de kanderade apelsinskalen jag dekorerade kakorna med?"
"Åh, ja! Han sa att han aldrig sett något liknande förut."
Anna ryckte på axlarna. "Jag gillar att hitta på egna grejer i recepten. Det är för att jag vill vara unik, om du inte har märkt det förut."
"Jo, det har jag", log Freya. "Min man skulle säkert gärna vilja träffa dig. Du och jag är glada och gillar att skoja medan han" – hon suckade – "alltid går omkring och oroar sig, tyvärr. Lite som min dotter."
Freya pratade ofta om sin dotter men det var synd att hon aldrig tog med henne. Men Anna förstod på Freya att hon var mycket intelligent och allvarlig. Anna önskade att hon kunde träffa henne så hon kunde pigga upp henne lite. Alla behövde få slappna av lite ibland. Och så skulle det vara roligt med en kompis i hennes ålder.
Vägguret i köket slog och Anna tittade upp. Den första satsen med kakor var klar när som helst; sedan skulle de läggas på ett nytt fat. Efter det måste de baka fyra olika sorters bröd, krumkakor (fast hon tänkte inte fylla de med kräm i denna värme) och åtminstone tre kryddkakor. Hennes mamma gillade inte när hon bakade kakor som inte sålde ("Ingredienserna är dyra"), men Anna visste att folk skulle vilja köpa dem och kakorna tjänade de alltid bäst på. Det var en lönsam affär.
"Du måste säga åt honom att inte oroa sig hela tiden", sa hennes mamma. "Livet blir som det blir. Allt har en mening."
"Jag vet. Och det tror jag han också gör, Tomally, men ibland känns framtiden så fjärran", sa Freya.
"Då får man vara här och nu istället", sa Anna. "Och just nu hittar du på roliga saker med mig."
Hennes moster skrattade. "Det är sant. Vi har mycket att vara tacksamma för."
Anna drog ut plåten med kakorna ur ugnen för att låta dem svalna. De var gyllenbruna, precis som hon gillade dem. Hon lyckades alltid grädda dem prefekt.
"På tal om mat, jag glömde nästan …" Freya rotade i sin korg och plockade fram ett paket som hon öppnade. Inuti log precis vad Anna önskade sig: flera block av den mörkaste och finaste choklad hon någonsin hade sett.
Anna lyfte ett chokladblock mot näsan. Chokladen luktade gudomligt gott. "Tusen tack! Jag lovar att nästa kaksats ska räcka ända tills du hälsar på. Kanske."
"Det låter bra", skrattade Freya. "Jag kanske kan ta med mig choklad från ett annat kungarike. Min man och jag ska ut och resa i några veckor."
"Resa?" Annas ögon lyste upp när hon sköt in nästa kakplåt i ugnen. "Vart ska ni åka? Hur kommer ni dit? Ska din dotter följa med? Gillar hon också att resa? Vad ska du ha på dig?"
Freya skrattade gott igen. "Så många frågor!"
Annas mamma skakade på huvudet. "Så är det alltid. Den här flickan slutar aldrig prata."
Anna log. "Jag kan inte låta bli."
"Vi åker själva och vår dotter stannar hemma med … hjälp från vänner", sa Freya. Hon hade svårt att hitta rätt ord. "Det blir en lång resa så det känns bra att någon är kvar där hemma och håller ställningarna. Hon är tre år äldre än dig, så hon är nästan vuxen."
Anna började röra ihop glasyren med äggvita och florsocker. "Jag har aldrig rest någonstans. Jag har inte ens lämnat det här berget."
"Jag vet", svarade Freya tankfullt. Hon tittade på Annas mamma. "Det vore underbart om ni kunde besöka Arendal en dag."
Anna tappade sleven i glasyren med ett högt plask. "Menar du det? Då tar jag med kakor. Vilka är din dotters favoriter? Snögubbarna? Och din man gillar kryddkakor, det vet jag …"
Hennes mamma avbröt henne. "Nu tar vi det lugnt, Anna."
Freya tystnade ett slag och var fylld av sina egna tankar. "Om jag en dag kunde hitta ett sätt för dig att hälsa på, skulle du då vilja komma och bo hos mig?" frågade hon med en bruten stämma.
"Om jag skulle vilja komma? Såklart jag vill komma!" utbrast Anna förtjust.
Hennes mamma log sorgset mot Freya. "Anna har alltid velat besöka Arendal. Tror du att det finns en möjlighet att ordna med det?"
"Det vet man inte förrän man frågar", sa Freya till Tomally. Sedan såg hon på Anna. "Du har väntat tillräckligt länge."
Det var som om de pratade med kodord. Hon förstod inte vad de menade. Det var ju bara en resa till Arendal. Varför tvekade de? Anna ville glasera kakorna fort så de kunde fortsätta samtalet. Hon hällde lite glasyr på den första snögubben för att prova, lät smeten rinna ner från skeden på kakan och väntade sedan tills den spred sig ner över sidorna tills snögubben var helt vit. Hon fortsatte med fler snögubbar innan hon lade ner glasyren och vände sig mot Freya och sin mamma.
"Jag vill så hemskt gärna besöka moster Freya i Arendal", sa Anna. Hon ville inte såra sina föräldrar men hon visste också att det inte var hennes framtid att stanna i Harmon. "Får jag åka? Snälla, mamma?"
Hennes mamma suckade och mötte Freyas blick. "Vi har fullt upp med bageriet just nu och har inte råd att släppa iväg dig en längre tid." Hon tystnade. "Men jag ska prata med din far. Jag kan inte lova något än", förtydligade hon, "men jag ska fråga. Du kommer ju ändå hamna där förr eller senare."
"Jag har alltid velat träffa din dotter", sa Anna till Freya. "Det vore kul att baka tillsammans med någon i min ålder. Inte för att vara oförskämd men …" Freya och Tomally skrattade.
"Snart nog kommer ni två träffas", sa Freya. "Det har dröjt alltför länge nu."
Arendal. Anna kunde nästan föreställa sig kungariket hon hade betraktat på avstånd så länge. Nu skulle hon få se mer än tornspetsarna. Hon skulle vara mitt i smeten med Freya, som kände till alla platser. "Tror du att pappa kommer säga ja?" frågade hon sin mamma.
"Kanske", svarade Tomally.
Freya log och fångade upp Annas hand. Hon såg hoppfull ut. "När jag kommer hem från min resa så ska vi hitta ett sätt för dig att komma till Arendal."
