Det var en gång något längre sedan än tidigare då det fanns ett bortglömt kungarike som ingen längre kom ihåg namnet på. Medan resten av världen slogs om att ta över nya länder bortom havet och hittade på det ena dödliga vapnet efter det andra och så omtänksamt bjöd på sin egen religion till främmande folk som inte ville ha den, stod detta kungarike kvar i all sin prakt.
Här fanns bördiga åkrar, täta skogar för jakt och en rar by med det vackraste vykortsslott man kunde tänka sig.
I lyckligare tider var riket, med sitt gynnsamma läge i en fridfull dal, en magnet för konstnärer, de originella och fritänkande: les charmantes. De flydde dit när de moderna tiderna snävade in resten av Europa. Det lilla kungariket hade i största lugn tagit sig igenom den mörka medeltiden och renässansen utan några större händelser. Först nu började civilisationen oroshärdar nå fram.
Trots det fanns det fortfarande spågummor som faktiskt lyckades spå framtiden, bönder som kunde pressa vatten från stenar i tider av torka och artister som kunde förvandla gossar till duvor. Och ibland trolla tillbaka dem igen.
Kungariket drog också till sig folk som inte hade några sällsynta talanger. Men kanske kunde erbjuda gott humör och fiffiga knep och helt enkelt trivdes bra bland de andra byborna. Särlingar och drömmare. Poeter och musiker. Trevliga original som fann sig tillrätta där när resten av världen inte ville ha dem.
En av dem var en ung man som hette Maurice. Son till en plåtslagare. En munter vandrare som var såväl händig som påhittig. Men till skillnad från sin far var han nyfiken på förändringarna som drog genom det gamla Europa. Spännande mekaniska landvinningar: en framtid fylld av ångdrivna väverier, ballonger som kunde för folk till fjärran riken och spisar som kunde laga maten själv.
Fast besluten att träda in i denna värld riktade Maurice blickarna både mot det förflutna – som med Heros antika ångmaskiner – och framtiden. Han pratade mer än gärna med folk som hade upplysningar om alla nya underverk han hade läst om. Han var ständigt på jakt efter kugghjul, pistonger och vetenskapliga demonstrationer.
Men Maurice insåg att hans kringflackande liv aldrig skulle leda någonstans; han behövde slå sig till ro och tänka och banka på riktigt stora grejer – maskiner som krävde rejäla eldar och smältugnar. En plats där han kunde förvara allt skrot.
Kort sagt: han behövde ett hem.
Maurice följde sitt hjärta och sin känsla och hamnade i ett hörn av Europa som låg precis lagom ur fas med resten av världen.
Först stannade han i en liten by med en å som var perfekt för att driva vattenhjul. Men snart tyckte han att de invånarna var lite väl inskränkta när de stirrade förfärat på hans kärra med goggles, prylar och böcker, och då insåg han att det inte var rätt plats för honom.
Maurice fortsatte över ån och in i en skog tills han hamnade i ett märkligt kungarike där ingen lyfte på ögonbrynen om man viskade med en svart katt – och katten viskade tillbaka – eller om man tog sig ett glas på värdshuset, fortfarande täckt av silverstoft från dagens arbete och med skyddsglasögonen på. Här kunde han passa in.
Maurice blev fort vän med några grabbar från byn och snart hade han även husrum. Alaric, som var mer intresserad av djur än maskiner, hittade ett rum som de kunde hyra tillsammans bakom ett stall där han hade fått jobb som dräng.
Rummet var litet och hästlukten låg tung men man hade tillgång till en stor gemensam gårdsplan. Maurice byggde genast upp smedja, ugn och arbetsbord.
Han tog glatt alla tunga jobb som erbjöds där han kunde få fatt i byggdelar till sitt senaste projekt. Medan han hackade sten på fälten eller bar tunga kärvar på axlarna funderade han på styrkan hos olika metaller, nya legeringar och hur han skulle skapa den perfekt cylindern som krävdes för nästa moment i uppfinningen.
"Gamle Maurice Huvudet-i-molnen", brukade hans arbetskamrater skämta och dunka honom i ryggen. Men de sa det på ett hyggligt sätt, med ett leende, liksom de Josepha på värds huset för "Svarta Häxan." Hon hade starka nävar och kunde lappa till bråkiga kunder så det visslade om det.
På sensommaren arbetade alla stadiga unga män ute på åkrarna – även Alaric, fast han föredrog hästar framför havren de åt. Solbrända och med mörka ryggar staplade de tillbaka till byn varje kväll och sjöng glatt fast de var torra i halsen. Och de gick raka spåret till Josepha.
En natt, när hans vänner redan satt på krogen, tog Maurice först en sväng hem för att damma av sig lite och för att kika närmare på vad som hände på gårdsplanen utanför.
En jättelik karl stod bredbent på gården. Han hade en hotfull gnista i blicken. Det var spännande nog men inte lika intressant som resten av skådespelet.
Mittemot stod den vackraste kvinna Maurice någonsin hade sett och spände ögonen i mannen. Hon var smidig som en dansös och skapt som en gudinna. Det gyllene håret glänste i solnedgången. Men hennes vackra kinder glödde och de gröna ögonen blixtrade av harm.
Hon viftade upprört med ett tunt alspö:
"Det finns inget onaturligt med oss!" sa hon med klar röst men känslosamheten fick henne nästan att spotta ut orden. "Allt Gud skapar är naturligt – per definition. Och vi är alla Guds barn!"
"Du är djävulens barn", sa mannen lugnt, nästan lättjefullt. Som någon som redan har segern i sin hand. "Du skall sopas bort från jordens yta precis som de gamla drakarna, din fräcka kärring. Såvida du inte renar dig."
"Renar?" Den här gången spottade hon verkligen. "Jag är döpt av självaste monsignore och det är minst ett bad mer än du någonsin har tagit, din gris!"
Mannen förde handen nästan omärkligt mot höften. Och trots att Maurice var en godmodig person hade han rest runt tillräckligt för att förstå vad som väntade: en kniv, en pistol, en snabb örfil. Något våldsamt. Han var redo att springa fram och hjälpa flickan.
Men han hann knappt ta ett steg förrän allt var över: en gnistrande blixt, helt ljudlös och luften blev bländande vit. Det dröjde ett ögonblick innan Maurice kunde se igen. Flickan stormade iväg i vrede men mannen stod kvar. I handen höll han en pistol som han tydligen hade tänkt använda. Pistolen föll till marken, redan glömd. Det fanns mer brådskande ärenden att avhandla. Där hans näsa hade suttit fanns nu ett rosa tryne.
"Din gris …" viskade Maurice för sig själv och drog långsamt upp ett leende. "Gris!"
Med ett muntert skratt gick han ner till värdshuset.
Han fann Alaric vid en bänk med det vanliga gänget och där fanns även en ny person: en tunn och härjad man med krokig rygg och böjt huvud. Han såg ut som en olycklig insekt. Kläderna var mörka och blicken flackade nervöst – på alla sätt motsatsen till den glade stalldrängen.
Maurice gick avvaktande fram till dem. Han tänkte fortfarande på vad som hade hänt på gårdsplanen. Inte på blixten, bråket eller gristrynet utan hur solen hade glänst i flickans flätor.
Alaric slet godmodigt ner honom på bänken mellan sig själv och den sorgliga figuren.
"Sitt här! Har du träffat doktorn än? Nä, det har du nog inte. Frédéric, Maurice. Maurice, Frédéric."
Maurice nickade frånvarande. Han ville inte verka oartig. Utan att fråga satte Josepha ner ett glas cidre framför honom.
"Trevligt att råkas", sa Frédéric kraftlöst. "Jag försöker förklara att jag inte är en doktor. Tanken var att jag skulle utbilda mig till det en gång i tiden …"
"Vad hände?" frågade Maurice. Han la märke till att Frédéric hade ett glas fyllt med något som såg dyrt ut. Han måste ha en bildad bakgrund.
"Mina föräldrar skickade iväg mig innan jag var klar med mina studier. De skickade mig till det här … förtjusande lilla stället. Eller, de betalade mig för att stjälpa av mig här."
"Frédéric har en talang." Alaric böjde sig fram i förtroende och drog lite i kepsen. "Han kan se in i framtiden."
"Minsann", sa Maurice imponerat.
"Inte direkt och inte alltid, bara lite", protesterade Frédéric och skakade på huvudet. "Bara tillräckligt för att min familj skulle skicka bort mig hit … för att jag skulle vara med 'likasinnade' som skulle 'förstå mig'. Eller kanske ta bort det med mer magi. Jag var inskriven vid universitetet som kandidat hos en stor kirurg. Jag skulle ha blivit doktor."
Alaric gav Maurice en menande blick över Frédérics huvud.
"Jag försöker få honom att flytta in hos oss." Stalldrängen tog en klunk öl och torkade av skummet med baksidan av handen i en invand rörelse.
"Tack, det behövs inte", sa Frédéric. "Jag har pengar och vill helst inte bo bland djur. Dessutom har jag redan en liten inkomst. Kungen och drottningen tillkallade mig för att se till deras barn. En förkylning", tillade han kvickt. "Inget annat fel på honom och inget som inte jag – eller en riktig doktor – skulle kunna bota. Ignoramuses! Hur som helst anlitade de mig till sin doktor och jag behöver inte er välgörenhet, tack."
"Äh, vill du inte hellre hänga med grabbar i din ålder? Istället för att hyra ett dragigt rum på vinden hos en gammal änka?"
"Tack för omtanken", sa Frederic lika artigt igen. Det var som om han inte visste hur man betedde sig utan att vara överdrivet artig.
"Alaric, den där flickan …" började Maurice. "På gården … det fanns en vacker flicka med gyllene hår … hon förvandlade en gubbes näsa till ett gristryne …"
"Åh, du menar Rosalind! Hon går inte av för hackor!" skrattade Alaric.
"Det låter lite överdrivet", sa Frédéric med besvärad min. "Det är problemet med häxor."
"Han förolämpade henne", sa Maurice och upptäckte att han redan försvarade en flicka han tills nyligen inte känt till namnet på. "Han anklagade henne för att vara onaturlig och sa att magi var orent."
Alaric smackade med tungan. "Det är en hel del sådant nuförtiden. Innan du kom hit hade vi ett prakt gräl mellan två killar. En charmante och en normal – som vi – de slogs över en flicka. Det gick överstyr och charmanten vann och den andre killen dog. Genom trolldom. Slottsvakterna skickades hit för att avstyra bråket. Anklagelser slungades kors och tvärs. Några vakter hamnade mitt i striden … och åkte på värre saker än gristrynen … som Rosalind ska ta bort igen nästa gång hon träffar honom."
"Du kan knappast anklaga de normala, 'som du' ", suckade Frédéric. "Här är det de magiska som har makten och kan göra sådant som ni inte kan. Ingen ror på dem, inte ens slottsvakterna. De … vi måste hållas kort. Eller göras mindre farliga."
"Fast det var två killar som slogs över en tjej", förtydligade Alaric tålmodigt. "Det händer ju jämt. Killar dör över sådana bråk i vanliga dueller. Här bara råkade det vara magi inblandad. Häng inte upp dig på det."
"Fast om folk håller på med … onaturliga saker … så borde de försöka dölja det snarare än att visa upp det. Dessutom slår magin alltid tillbaka. Det vet alla. Hon borde veta det. Rosalind, menar jag."
"Rosalind", mumlade Maurice som för att smaka på namnet.
"Åh, nej." Alaric spärrade upp ögonen. "Maurice! Säg att det inte är så! Inte så tidigt i vår vänskap!"
"Hennes hår", sa Maurice drömskt, "har exakt samma färg som min smältugn när den är tillräckligt het för att smälta järn."
"Puh, då kan vi pusta ut", suckade Alaric lättad och klappade Frédéric kamratligt på axeln. "Då behöver vi inte vara rädda att hitta ett varsel på vår dörr när vi kommer hem eller tvingas hitta en ny logi."
"Jag har redan sagt att jag inte tänker dela rum med er", upprepade Frédéric tålmodigt.
Men Maurice lyssnade inte längre.