Belle glömde alltid att ta smygvägen till Lévis bokhandel. Antigen läste hon eller drömde eller sjöng eller så var hon bara så djupt intresserad av världen utanför stugan där hon och hennes pappa levde ett lugnt liv. Därför hamnade hon på något sätt alltid på vägen genom byn och pratade med – och blev själv pratad om – av byborna.

Ärligt talat gjorde hon det nog lite med flit. Det var behagligt men lite ensamt på deras lilla gård. Belle var alltid pigg på att inleda samtal men blev ständigt lika beskriven på hur de slutade.

"Så fint, Belle."

"Vill du köpa bullar, Belle?"

"Tror du att det blir regn, Belle?"

"Ska du inte sluta läsa och … borsta till håret?"

"Visst är min bebis söt, Belle? Hon är så lik mina andra sex …"

"Har du sagt ja till Gaston än?"

Om de bara för en gång skull kunde bry sig om samma saker som hon. Men det kunde hon glömma i den lilla byn med samma hundratal invånare som alltid hade bott där – och alltid skulle göra det.

Fast idag verkade alla lite mer dämpade. Inte så mycket folk som drog runt och skvallrade på gatan. Kanske hade någon just öppnat en tunna cidre för provsmakning eller så hade en kossa fått en kalv med två svansar.

Nej, till och med det vore för spännande för den här byn.

Hon suckade och la en hårslinga bakom örat när hon steg in i bokhandeln.

"God morgon, monsieur Lévi."

"God morgon, Belle!" Den gamle mannen lyste upp. Han hade alltid ett leende åt henne och blev lika glad varje gång hon tittade in. Och det var ofta. "Hur mår din pappa?"

"Åh, han skruvar in de sista bultarna i den ångdrivna vedklyven inför marknaden", sa hon och snurrade runt på tåspetsarna för att titta på alla hyllor så att den bruna hästsvansen lyfte i nacken och för ett ögonblick kände hon sig nästan som ett barn igen.

"Fantastiskt!" sa Lévi och drog upp mungiporna så att alla stora tänder syntes. "Den mannen förtjänar ett pris. Eller ett erkännande för sin genialitet!"

"Du är nog den enda som tycker det", log Belle med en suck. "Alla andra tycker att han är tokig eller slösar bort sin tid."

"Alla tyckte att jag var tokig som öppnade en bokhandel här av alla ställen." Lévi föste upp sina glasögon och kikade på henne över kanten. "Men det är lugnt och skönt utan en massa kunder. Jag får läst många böcker."

Belle log sitt halvironiska leende. Det som hon var så känd – eller kanske ökänd – för.

"På tal om att läsa …"

"Inget nytt den här veckan, tyvärr", suckade han.

"Såvida du inte vill läsa några av de där religiösa pamfletterna som Madame de Fanatique beställde."

"Är de filosofiska?" frågade hon hoppfullt. "Som polemik mot Voltaire? Eller Diderot? Jag läser gärna folk som har andra åsikter."

"Tyvärr. Det är den gamla vanliga visan. Och om det ändå vore visor i dem. Riktigt tråkiga grejer. Och så har jag … några smått morbida … essäer som doktor Mörk ska hämta till asylen", sa han och gjorde en besk min. "Men de får du tyvärr inte ens röra vid. Han är mycket petig."

Belle himlade med ögonen. "Jaja. Då får jag väl låna någon av de gamla istället."

"Varsågod", sa Lévi med ett leende och drog ut handen i en gest över hela affären. "Välj en bok."

Hon måste hitta en intressant bok. Livet var ännu tystare och lugnare när hennes pappa inte var hemma. Och det enda hon hade att se framemot den här kyliga hösten var att mata husdjuren och gå på samma gamla tråkiga promenader genom byn.

Belle behövde något roligt, något spännande som förgyllde vardagen tills hennes pappa kom hem igen – eller tills hennes eget liv började.