Efter en händelselös båtresa över sjön samlades vi förstaåringar i stora hallen. De andra var redan inne i salen, jag kunde höra dem prata och skratta. En häxa med svart hår, strängt ansikte, fyrkantiga glasögon och namnet McGonagall sade åt oss att ställa upp i bokstavsordning efter våra efternamn. Jag hörde hur dem runt mig började prata om vilket elevhem de ville hamna i. Jag var redan ganska säker…

Och visst hamnade jag i Slytherin, alltid.

"Intelligent, ambitiös…" hade hatten viskat i mitt öra. "Du låter visst ingenting hindra dig, du? Nå, det kan inte bli annat än… SLYTHERIN!"

Under bifall från ett av borden och burop och visslingar från merparten av de andra fick jag gå och sätta mig. Jag såg att mina nyfunna "vänner" från tåget verkade förvånade. Inte Remus, förstås, han kände mig.

Nästa Slytherinelev kom och satte sig bredvid mig.

"Victoria Malfoy", sade hon och sträckte fram handen.

"Isolde Galahad", sade jag.

Victorias ögon smalnade, och hon tittade skärskådande på mig.

"Inte dotter till Gwydion Galahad, väl?"

"Jo, faktiskt."

"Hm", sade Victoria, och jag visste att hon visste något om det som hade hänt förra året.

"Ärade elever," sade Albus Dumbledore, rektorn, samtidigt som han reste sig upp. Därpå följde ett långt tal, som jag lyssnade på med ett halvt öra, och bedömde som för meningslöst för att lägga på minnet.

Jag fick dela rum med tre andra förstaårsflickor, Rainye, Tanya och Victoria. Ingendera sade särskilt mycket medan vi började packa upp våra saker. Plötsligt hördes det en skarp knackning på dörren.

"Är Victoria Malfoy där?"

"Det är Lucius – min bror", sade Victoria. "Överlever ni om jag öppnar?"

Regeln hade vi fått strängeligen inpräntad – inga pojkar i flickornas sovsal – men ingen brydde sig om den. Victoria öppnade dörren, och släppte in en äldre pojke. Han gick – fick jag senare veta – sitt femte år här på Hogwarts. Han var en exakt kopia av sin syster… eller tvärtom, kanske.

"Far har sänt en uggla…" sade han. Victoria nickade, och följde med honom ut.

Jag bestämde mig för att ta reda på mer om även detta.

Nästa dag började lektionerna. Vår första lektion var förvanlingskonst, dubbeltimme med Huffelpuff. Läraren var samma McGonagall som mött oss när vi kom. Hon var ännu strängare än hon såg ut, men verkade ganska trevlig ändå. Jag var medelmåttig på förvandlingskonst, och hade tidigare ogillat det, men hon fick det att låta ganska intressant.

Egentligen ansåg jag vuxna som lägre stående, men Minerva McGonagall tilldelade jag statusen "tänkande varelse".

Efter lunchen hade vi Trolldomshistoria, med Gryffindorarna. Läraren var ett utomordentligt tråkigt gammalt spöke vid namn Binns. Alla satt och sov, utom jag. Jag är och har alltid varit närmast förälskad i historia. Det är väl lite i stil med mitt kategoriserande av personer, kan jag tänka. Men… det var en till som också var vaken, minsann, en borta på Gryffindorsidan. Peter Pettigrew, en av de som jag hade åkt tåg med dagen innan. Intressant. Honom skulle jag nog hålla koll på.

Det var också denna dag jag fick reda på fejden mellan Gryffindor och Slytherin.

Den var inte så allvarlig som den senare skulle bli, men den fanns där. Det hade tydligen börjat redan någon gång vid Hogwarts grundande, sade Victoria, då Godric hade huggit huvudet av en av Salazars älsklingsormar, och Salazar påstått att han tänkte med svärdet. Därifrån hade det utvecklats. Jag tvivlade inte på att Gryffindorarna hade en liknande berättelse.

Dagens sista lektion var örtlära med den otroligt korta professor Flitwick, bara Slytherin den här gången. Hon* älskade sina växter, och hela lektionen gick åt till att lära oss hur man skulle bete sig inne i växthusen. Inte röra något, särskilt inte den där plantan, för då får ni blå fingrar livet ut, barn… Pojkarna gjorde grimaser bakom hennes rygg. Jag var tyst och lyssnade andaktsfullt. Inte för att jag var ett uns intresserad, men lärarna gillade när man gjorde så, och det var lika bra att hålla sig väl med lärarna.
Vid middagen diskuterade vi som bäst trollkarlspolitik – skulle gamle Columbian Crowley få sitta en period till som trolldomsminister? – när dörrarna öppnades, och en försenad Slytherinelev kom in. Det var Severus Snape, viskade Victoria, en andraåring, och det syntes varför han var försenad. Hans hår var klargrönt, och både det och klädnaden var blöta efter misslyckade försök att tvätta ur färgen. Han såg otroligt komisk ut, med det där håret, och ansiktet rött av raseri. Jag vågade inte skratta. Gryffindorbordet, däremot, brast ut i vrål, skratt och applåder som skakade hela salen. Hufflepuff och Ravenclaw stämde snart in, och jag såg att flera vid mitt bord hade svårt att hålla ansiktet allvarligt. Severus satte sig utan ett ord, samtidigt som Dumbledore reste sig och äskade tystnad.
I korridoren på vägen ut råkade jag gå bakom Severus, och hörde precis hur han viskade "Det här ska ni få igen för" till James Potter och Sirius Black.
"Du skulle inte ha sagt så där åt Peter på trolldryckslektionen", svarade Sirius oberört. "Föresten, vem har sagt att det var vi?"
Severus bara fräste, för arg för att få ur sig ett vettigt svar.
Det var på det här sättet som jag fick reda på fejden inuti elevhemsbråket – den mellan Severus och James Potters gäng.
Det kan tilläggas att färgen satt kvar i tre dagar, tills den bleknade till en gråblå nyans, som satt kvar i en vecka.

När färgen tillslut försvunnit ur Severus hår, hade jag hunnit träffa och skaffa mig en ganska god uppfattning om alla lärarna. McGonagall (som var föreståndare för Gryffindor, fick jag veta), Flitwick och Binns har jag redan nämnt. Vidare fanns där professor Scaevola Sinistra, lärare i astronomi, ganska ung och väldigt lättmanipulerad. Där var professor Achilles Aquila ,Hufflepuffs föreståndare, lärare i Försvar mot svartkonster, en stor, bullrig man, som var lätt att ha att göra med, om man delade hans humor. Jag gjorde det inte. Professor Vasilisa Tonks undervisade i trollformellära, hon var föreståndare för Ravenclaw, och verkade en smula förvirrad. Professor Brenna Atterby undervisade i trolldryckskonst, hon var ganska kort, tunn, och gjorde ett intryck av att ständigt vara mörkrädd. Lite oturligt, eftersom fängelsehålorna där hennes lektioner hölls var fyllda med mörka vrår.

Sedan fanns det ju förstås lärarna i alla de tillvalsämnen vi skulle få, men dem slapp vi ju en på ett tag.

En lärare till fanns det, som jag kanske borde nämna, och det var vårt eget elevhems föreståndare - och läraren i talmagi - Lycien Lucidor. Berättelserna om honom var lika många som om de övriga lärarna tillsammans, och i två veckor fick jag nöja mig med berättelserna, eftersom han var bortrest. Var? Det visste ingen, tycktes det, utom Victoria, och hon ville inget säga.

"Nyfikenhet kan döda en katt", halvsjöng hon och skakade lite på sitt långa, silverblonda hår när George Gordon, en tredjeåring ur Gryffindor, gick förbi. Han stannade upp, omedvetet, och Victoria skrattade åt hans stora ögon.

"Förresten borde han komma tillbaka idag", tillade hon. "Varför går vi inte och ser efter?"

"Jag har inte bråttom", sade jag, men vi började gå mot Stora Salen.

Lucidor mötte oss i dörren.

Han var precis som han hade blivit mig beskriven. Medellång, svart hår med röda högdagrar, skarp näsa, gröna ögon. Mjuk röst, lite för vänligt leende. Gudar, de där ögonen var *kalla*.

"Victoria, välkommen hit", sade han och log strålande mot henne.

Den orubbliga Victoria rodnade.

"Jag hoppas att du blir oss till lika stor glädje som din bror", tillade han. Vad det bara som jag inbillade mig, eller lade han extra stor vikt vid ordet "oss"? Vilka "oss"?

"Hälsa Lucius att han kan infinna sig på mitt kontor när det passar honom. Och vem har vi här då? En vän till dig, Victoria? Ah… nu ser jag. Miss Galahad." Tonen hade blivit kallare nu, bara en liten aning. "Du liknar din far."

Jag nickade, och drog med mig Victoria in till lunchen.