De följande månaderna behöver jag knappast beskriva ingående. Det är ingen idé att tråka ut er, som har lyssnat troget än så länge. Det räcker att nämna att jag fyllde ännu en anteckningsbok, och att Victoria rönte oväntat stor framgång i sina försök att krossa Gordons hjärta. Den stackars pojken insåg inte att hon bara lekte, jag tror till och med att han tyckte att hon skulle känna sig hedrad över att en tredjeåring var kär i henne, som bara var elva. Han såg nog aldrig hur hon tittade på hans huskamrat, Black.

Själv hade jag på mitt eget sätt blivit förälskad i den mest otänkbare av alla - Peter Pettigrew. Åh, nog var jag naiv på den tiden. Jag trodde att jag var så beräknande, och jag hade efter långt vägande av för- och nackdelar bestämt mig för att älska Peter. Och varför inte? Han var vänlig, såg inte allt för illa ut, och om - nej, *när* - jag väl hade honom, skulle han helt säkert förbli min. Nej, det var inte kärlek, inte då. Hur mycket jag än ville kunde jag inte bara bestämma mig för att älska någon. Nej, det var inte kärlek än. Den kom, men det var senare.

Vidare kan nämnas att Severus hår fram till jul hade haft sju olika färger, och hans klädnad elva nyanser av rosa. Hans skolväska hade exploderat två gånger, och hans mat hade vid ett, minnesvärt tillfälle attackerat honom. Ryktena om vad han mer råkat ut för var många. James och Sirius i sin tur hade blivit nedknuffade från sina kvastkäppar av en örn med en näbb som på ett lustigt sätt liknade Severus näsa, de hade fått väskorna fyllda med stinkbomber och blivit förvandlade till apor under en middag. Kriget pågick, samtidigt som alla intriger som alltid pågår i en skola.

Jullovet kom, och i princip alla Slytherin-elever åkte hem. Jag stannade. Jul hemma var aldrig särskilt kul. Då kom mina kusiner, som var antingen bortskämd, sjukligt blyga eller för små för att vara särskilt kul. Ibland alla tre alternativ på en gång. Och jag var säker på att jag skulle skrika högt efter det tjugonde "Nej, men så stor du har blivit!". Julklappar fick jag ju ändå - godis, kläder, en vacker fjäderpenna, några anteckningsböcker och ett halssmycke med en ingraverad orm.

När jag satt i biblioteket och skrev en uppsats om Uric den Underlige, en av mina favoritpersoner i hela magihistorien, var jag så inne i mitt arbete att jag knappt märkte hur Remus Lupin satte sig vid bordet. Han hostade till, och jag tittade upp.

"Åh, hej", sade jag, med tankarna kvar hos Urics föräldrar.

"Jag hoppas att det går bra att jag sitter här?" sade han med ett nervöst leende.

"Visst, visst…"

"Vad skriver du?"

"Uppsats om Uric den Underlige, två fot och fem tum", svarade jag. Hade han två farbröder, eller var det tre… nej, två och en faster. Jag märkte att Remus hade fortsatt.

"…genom världshistorien."

"Ursäkta?"

"Jag sa att du kan titta i 'Practical Jokes genom världshistorien'. Där finns en del intressant material om honom."

"Åh." Jag reste mig upp.

"Hyllan där borta", sade Remus och pekade. "Tredje raden uppifrån, sjunde boken från vänster."

Jag hämtade boken. Den var tjock, och välanvänd. Det satt små lappar lite överallt, som bokmärken. Jag slog upp en av de markerade sidorna, och hittade en beskrivning på hårfärgningselixir. Marginalerna var fullklottrade med anteckningar, i stil med "Notera: Blå färg blir lila i svart hår". Jag tittade på recepten -

"Ni måste vara hyfsat skickliga om ni lyckats med de här", sade jag.

Remus tittade upp från sin bok och pergamentsrulle. Jag visade honom de uppslagna recepten, och fick ett snett leende till svar.

"Peter och James är bra på trolldrycker."

"Det förvånar mig att ni inte har provat den här", sade jag, som hade kommit till de mer spektakulära färgerna. Remus tittade.

"Grönt med lila blinkande fläckar? Åh, det gjorde vi, men det fungerade inte. När de hade i puffsurrarskinnet smälte kittelbottnen. Jag tror det var det som hände, i alla fall, jag var… sjuk då."

"Du är sjuk rätt ofta", sade jag. Jag hade studerat Peter, och då hade jag sett och lärt en hel del om hans vänner också. "Jag kan inte minnas att du var sjuk överhuvudtaget när vi bodde i Diagongränden", tillade jag, för tanken hade just slagit mig.

Remus hostade igen, och verkade väldigt försjunken i sin bok. Han hade blivit lite rödare om kinderna - jag var något på spåret. Men det fanns inget skäl att pressa honom. Istället bytte jag samtalsämne.

"Vad är det du skriver om?"

"Paracelsus, tre fot åt Binns", svarade han, och lyckades nästan dölja hur lättad han blev över samtalets nya inriktning. "Han hade en del intressanta idéer, trots att han var mugglare. De här konstgjorda människorna till exempel…"

Jag, som rest mig för att hämta en bok till, böjde mig över Remus axel för att se bilden i boken. Han ryckte till, och tryckte handen mot kinden.

"Vad är det?" frågade jag förvånat.

"Ingenting", svarade Remus hastigt. För hastigt.

"Nej, nej" sade jag. "Nå, jag ska väl gå nu. Tack för boktipset, det visste jag *verkligen* inte om Uric."

Han log, tydligen glad över att jag inte envisades med att få reda på vad det var. Naiv pojke. När jag ställt tillbaka böckerna smög jag tillbaka, och skärskådade hans ansikte där han återigen satt böjd över sin bok. På högra kinden hade han ett vitt, cirkelformat märke, och huden runt omkring var röd och irriterad. Det påminde en smula om ett brännmärke, och det hade inte varit där när han kom. Hur…

Sedan föll pusselbitarna på plats. Jag höll upp mitt julklappssmycke i handen - en silverplatta prydd med en orm, i samma storlek som märket på Remus kind.

Jag funderade ett tag på hur jag skulle säga det.

"Vi ses på middagen i kväll", sade jag.

Remus vände sig om. Han var nära att säga något, men hejdade sig.

"Eller, det gör vi väl inte", fortsatte jag. "För det är väl fullmåne i kväll?"

Jag ångrade mig faktiskt när jag såg hans reaktion. Han släppte fjäderpennan han höll i, och blev kritvit i ansiktet. Ögonen var vidöppna, skräckslagna, och han flämtade efter luft.

Jag vände mig om, och flydde.