Tack för rewiverna… Elarra gillar sådant. Mycket kul att komma hem och hitta saker i stil med dem crazy_turner skrivit…

Här kommer ett ganska händelselöst kapitel, men håll till godo. Någon gång ska Elarra orka skriva mer. Men inte just nu.

Jag stod och såg ut över sjön, högst upp i astronomitornet, dit jag hade gått för att få vara ifred, när ett rop fick mig att rycka till.

"Isolde! Tack gode Gud, där är du ju!"

Jag vände mig om. I dörröppningen stod Remus, flämtande efter att ha sprungit upp för trappan. Den röda huden runt brännmärket stod ut mot det vita ansiktet, och ögonen var förtvivlade.

"Du vet."

"Att du är en varulv? Ja."

"Du är rädd för mig", sade han.

Jag tänkte över saken. Visst hade jag blivit överraskad, till och med skrämd, när han kom in, men rädd?

"Nej, jag är inte rädd."

"Det borde du vara", sade han med självförakt i rösten. Så verkade han minnas vad han kommit för. Han tog några steg längre fram.

"Isolde, snälla… du får inte säga något. Snälla. De skulle… alla skulle…"

"Jag säger inget", sade jag lugnt. Medan han talat hade jag bestämt mig för hur jag skulle göra. "Jag säger inget. Jag är inte rädd för dig, du kan inte skada mig. Men… du kan få göra en sak åt mig."

"Vad?" Hela hans kroppsspråk sade "utpressning". Jag log.

"Jag vill ha Peter", sade jag, "och du ska hjälpa mig."

Han stirrade på mig i en minut, minst, sedan började han skratta samtidigt som tårarna rann nerför hans kinder. Så hörde vi steg i trappan. Jag klev tyst in bakom ett av teleskopen, och min svarta mantel gjorde mig nästintill osynlig.

"Remus, där är du ju", sade Sofie och upprepade omedvetet en mening som sagts för några minuter sedan. "Shanya sa att hon sett dig gå hit upp. James vill att… men, Remus, vad är det? Mår du inte bra?" Hon tog några steg fram mot Remus, och tog tag i hans hand. "Kom, jag följer dig till madam Pomfrey."

Hon gick ut, och Remus följde efter. Han gav mig en sista kom-ihåg-att-du-lovade-blick, sedan stängde Sofie dörren.

Jag tillät mig ett ögonblick av jubel. Allt hade ordnat sig ändå.

På julaftonsmiddagen var Remus, just som jag hade förutsett, inte där. Jag satt längst ut i ena kanten av det stora Slytherinbordet, som var nästan tomt, och räknade ljus i taket. Jag fick dem till ettusentrehundrafemton. Jag skrev ner siffran i min nyaste anteckningsbok under rubriken "Hogwarts". Det var en idé jag hade fått - om jag nu skrev ner saker om personer kunde jag lika gärna forska lite om slottet, eller hur? Det var nästan så att slottet *var* en egen personlighet, faktiskt…

Applåder hördes, och jag slet blicken från ljusen. Professor Dumbledore hade just avslutat ett tal om julen, och nu regnade det ner smällkarameller. Jag ansåg mig stå över sådant, och gick till biblioteket för att fråga hur många böcker där fanns istället.

"Åh, det är olika, vännen", sade madam Pince, som dagen till ära var iklädd en löjlig röd trollkarlshatt med pälsbrämat brätte. "Det beror på vad det är för dag, och vissa av böckerna kommer och går lite som de vill. Men jag kan säga dig att det finns sjuhundrafem hyllor."

Jag tackade henne, skrev upp siffran och gick ut för att räkna steg i trappan upp till astronomitornet.

Två dagar senare träffade jag Remus igen, när jag just hade frågat madam Pomfrey om antalet sängar i sjukhusflygeln (sjuttiofem, och femton extra tältsängar). Han blev tydligen just släppt därifrån, och vi slog följe ner mot biblioteket igen.

"Vi kanske ska gå någon annan stans, förresten", föreslog jag.

"Vad? Varför då?"

"Du hostar. Madam Pince skulle slänga ut dig efter fem minuter."

"Det är sant", sade han och skrattade en smula osäkert. När han hade hämtat sig från den hostattack som följde på skrattet sade han åt mig att komma med.

"Vart då?"

"Jag vet ett hemligt rum… flera, faktiskt. Det finns ett här i närheten… där."

Remus gick fram till en tavla föreställande en man med lustig trollkarlshatt, röd näsa och joggingkläder. En liten silverplakett på ramen upplyste om att detta var "Hans nåd Mustrum Ridcully den brune, U.U.'s tjugofemte ärkekansler".

"God jul!" sade Ridcully muntert. "Och vad vill ni denna vackra afton?"

Han skruvade av toppen på trollkarlshatten, och tog fram en flaska, ur vilken han drack en djup klunk.

"Vi skulle vilja komma in i ditt rum", sade Remus.

"Aha! En liten kärleksaffär, minsann?"

"Verkligen inte", sade jag stelt. Jag ogillade honom, han påminde alldeles för mycket om den professor Aquila vi hade i Försvar mot Svartkonst. Han blinkade konspiratoriskt åt Remus, och svängde sedan upp, blottande en ganska liten och väldigt dammig dörr. Remus nös, och jag öppnade dörren. Den stängdes efter oss, med ett sista, bullrande skratt från Ridcully.

Rummet vi kom in i var ganska litet, och fyllt med vad som tycktes vara gamla gymnastikredskap. Jag satte mig på en bänk, och Remus på en annan. Ingen vågade röra den stora röda mattan, den såg ut att kunna attackera när som helst.

"Du har inte sagt något, eller hur? Men det är klart, om du hade sagt något så skulle jag ha fått veta, men du *får* bara inte…" Remus tystnade, tydligen medveten om att han inte sade något vettigt.

"Remus", sade jag, "låt mig förklara. Jag är Slytherinare. Det betyder faktiskt inte att jag är elak, däremot betyder det att jag alltid tänker göra det som lönar sig bäst för mig. I och med att du verkar ganska intelligent, och du kan hjälpa mig med en del saker jag behöver hjälp med, är det totalt onödigt att avslöja din hemlighet för någon. Just nu", tillade jag med ett snett leende.