Kap. 3.
Oro.
Nästa dag gick Harry ner till frukosten som vanligt. Han var inte särskilt hungrig, för han hade ätit sent igår, på grund av att han hade haft Quidditchträning. När han kom ner var Ron och Hermione redan där. De pratade tyst med varandra.
"Harry," ropade Hermione och vinkade honom till sig. "Har du sett Emma eller Carro? De har vart borta hela natten."
"Nej, det har jag inte," svarade Harry. "Men det är väl inget att oroa sig för, eller hur? De är som oss, de gillar att ströva omkring nattetid."
"Jag gillar inte att ströva omkring nattetid," svarade Hermione kallt. "Och det är visst rätt att oroa sig. Kommer de inte tillbaka senare idag, så varskor jag McGonagall!" Hermione reste sig upp, tog sina böcker och gick sin väg. Harry satte sig på Hermiones plats.
"Vad är det med henne," frågade han Ron.
"Hon är bara orolig för dem," svarade han. "Och det är jag också. Du har rätt i att de gillar att smyga omkring på natten, de har ju blivit upptäckta fler gånger än Fred och George, men de brukar alltid komma tillbaka innan gryningen."
"Jag är helt säker på att de är okej," sa Harry och sträckte sig efter ett äpple. Han ville gärna avsluta samtalsämnet. Det var inte så att han inte var orolig för Emma och Carro… Ja, speciellt Carro, eftersom de är ihop, men samtidigt så sade något inom honom att det är onödigt att oroa sig. Det är i alla fall vad Carro hade sagt i fall Hermione och Ron var borta. Harry tänkte inte mer på det, utan gick iväg till lektionen i Trolldryckskonst.