Kap. 6.

Pietas Ficta.

***

"Vad!?" Ron och Harry hoppade upp ur sina fåtöljer.

"Där, i ett klassrum på femte våningen," sa Hermione och pekade ut stället åt Ron och Harry.

"Vad skall vi göra, Vad skall vi göra," sa Harry om och om igen medan han gick fram och tillbaka medan han tittade på kartan. "Vi måste hjälpa dem!"

"Det är klart, men är du säker på om de verkligen behöver hjälp," sa Hermione som fortfarande höll kartan i knät.

"Det är väl självklart att de behöver hjälp," sa Ron.

"Men jag menar," sa Hermione och tittade på kartan. "De kanske är på deras sida, och då…"

"Vadå 'deras sida'," utropade Harry. "Påstår du att min tjej skulle vara Dödsätare? En anhängare till Voldemort som försöker ta till alla medel för att döda mig? Så du tror sådant om dina vänner," gormade han och viftade vilt med armarna.

"Lugna dig Harry, det var bara en tanke," sa Hermione. "Och sedan så har dom faktiskt betett sig väldigt konstigt på sistone…"

"Det enda sättet att ta reda på det är att gå till dem," sa Ron och tittade på Harry.

"Du har rätt, Ron," sa Harry. "Vi går dit omedelbart," sa han och gick mot porträtthålet. Men innan han hann dit var Hermione ikapp honom. Hon ställde sig i vägen för honom och blockerade porträtthålet.

"Du kan inte gå, Harry," sa hon. "Inte rakt i armarna på Dödsätarna! Det kan vara en fälla!"

"Struntsnack, Hermione! Jag tänker inte låta er gå ensamma! Och vad tror du Carro säger om ni kommer inrusande för att rädda dem när inte jag är med? Hon kommer tro att jag gömmer mig under sängen eller nåt!

"Harry, jag kan inte låta dig…"

"Jo det kan du!" Hermione tittade på honom. Hon hade aldrig sett honom så bestämd i hela sitt liv. "Okej då," sa hon.

"Bra. Jag hämtar osynlighetsmanteln."

***

Harry, Ron och Hermione befann sig på femte våningen under osynlighetsmanteln. De stannade för att lyssna till främmande ljud, för det kunde finnas Dödsätare var som helst. De hade nämligen glömt Marodörkartan i all hast. När de stod där blickstilla hörde de två personer prata med varandra i ett klassrum längst bort i korridoren.

När de kom fram till dörren som stod på glänt till klassrummet. De kikade in och fick syn på Pettigrew och Lucius Malfoy samtala.

"Nå," sa Pettigrew och vände sig mot Lucius. "Skall vi börja direkt?"

"Det går inte," svarade Lucius. "De är under Pietas ficta-besvärjelsen, man kan inte fråga ut dem när de är under den. Det måste du väl ändå veta, Peter!"

"Självfallet," svarade han och tittade ner i golvet.

"Du vet säkert inte ens vad den gör, din korkade råtta?"

"Det är väl självklart att jag vet det," sa Pettigrew. "Helt obegåvad är jag inte. Det är en hypnosbesvärjelse."

"Men se, råttan går att lära."

"Skall vi börja förhöra eller inte?"

Harry viskade till de andra under osynlighetsmanteln. "Vi måste gå in och hjälpa Carro och Emma! Där ser du, Hermione! De är inte Dödsätare!"

"Vi kan inte göra något än," svarade Hermione. "Vi måste höra på vad de har att säga."

Pettigrew gick fram till Emma och Carro och band dem. De reagerade inte, utan stod bara där. Sedan satte han dem mot väggen och gick undan för Lucius.

"Finite Incantatem," sa Lucius och pekade på dem. Deras ögon blev matta och de såg helt plötsligt sjuka ut. De tittade upp och spärrade upp sina ögon när de fick syn på Lucius och Pettigrew.

"De var hypnotiserade," viskade Hermione. "Och nu är de återuppväckta!"

"Var finns Gryffindor uppehållsrum," frågade Lucius och gick fram till Emma och Carro. Ingen av dem svarade. "Låt mig inte behöva upprepa mina frågor, som jag var tvungen att göra förra gången. Var ligger Gryffindors sällskapsrum?"

"Vi måste göra något," viskade Harry igen. "Tänk om de lyckas få dem att säga något!"

"Han har rätt," viskade Ron. "Vi kan inte bara stå här."

"Varför skulle vi berätta det för dig," frågade Emma.

"Kanske därför att det är ni som är bundna, och inte vi," svarade Lucius. "Kommer ni inte ihåg att vi redan vet massor av information som ni har berättat för oss. Det är ingen idé att inte säga något."

"Ursäkta mig, Lucius," sa Pettigrew plötsligt. "Är det inte smartare att använda ett sanningselexir på dem?"

"Peter, din trögtänkta snigel, fattar du ingenting? Man kan inte använda sanningselexir eller dylikt på någon som har varit under hypnos!"

"Förlåt då," svarade Pettigrew, knappt hörbart. "Jag kan väl inte veta allt om alla besvärjelser…"

"Låt oss fortsätta," sa Lucius och vände sig till Emma och Carro igen. "Jag vet allt om era liv, vilka era vänner och ovänner är. Jag vet exakt hur många elever det finns på skolan, jag vet var alla lärares kontor ligger, jag vet vilka drömmar ni drömmer om nätterna, och mycket mer därtill. Och allt detta har ni berättat för mig!" Emma och Carro tittade på varandra. "Så, om ni vill vara så snälla och berätta det jag vill veta så kommer ingen till skada," sa Lucius och böjde sig ner så att hans ansikte nästan snuddade vid Carros. "Det är du som är ihop med Harry Potter, eller hur," sa han.

Hermione kände att Harry blev alldeles varm.

"Ja," sa Carro tyst. Emma skrattade plötsligt.

"Vad är det med dig nu då," sa Lucius och tittade mot Emma istället. Emma tystnade.

Lucius reste sig.

"Okej, Vi smyger oss in i klassrummet," viskade Hermione. Och så gjorde de. De fick nätt och jämt plats i den smala springan i dörren. Ron råkade stöta till den med armbågen så att den gick upp lite mer, men ingen märkte det. Förutom Emma, som tittade mot dem som om hon kunde se dem.

"Nu är jag trött på de här barnsligheterna! Säg nu var Gryffindors sällskapsrum ligger, annars får vi helt enkelt ta till hårdare medel!"

"Jag tänker då inte berätta ett skit. Vad säger du, Emma," sa Carro.

"Nu räcker det!" Lucius reste sig så häftigt att stolen han satt på föll omkull.

"Visst, gör vad du kan," sa Emma. "Ni kan ändå inte döda oss. För om ni gör det så tror jag inte att Voldemort blir särskilt glad." Pettigrew gnällde till och skyddade huvudet med händerna. Lucius stirrade på henne.

"Hur vågar du uttala mörkrets herres namn," sa han ursinnigt, och hans ögon blixtrade till.

"Tja, det är inte särskilt svårt. Carro kan också göra det." Carro tittade menande på Emma. "Eller hur Carro?" sa Emma igen.

"Voldemort," sa hon tyst medan hon blundade. Lucius såg ut som om han ville mörda.

"Crucio," utropade han och pekade på Carro. Hon åkte på sidan ner på golvet och skrek av smärta.

Hermione och Ron högg tag i Harry som höll på att slänga av sig manteln och hoppa på Lucius. "Avslöja oss inte nu," viskade Hermione ilsket.

Efter en stund slutade Carro skrika. Pettigrew tog tag i henne och reste på henne så att hon satt bredvid Emma igen.

"Plåga oss hur länge ni vill, Malfoy," sa Carro. "Ni kan ändå inte döda oss."

"Jo, i fall det visar sig att ni inte är användbara så kan jag nog se till att ni får en så plågsam död att ni inte ens kan föreställa er det i era vildaste fantasier!" Lucius var högröd i ansiktet av ilska.

Emma och Carro hade inte tänkt på det som Lucius sa fören nu. Modet sjönk i bröstet på dem.

"Nå, tänker ni samarbeta nu eller inte," sa Lucius. Emma och Carro tittade på varandra igen.

"Vi samarbetar," svarade dom.

***

"Utmärkt," svarade Lucius. "Berätta då var…" Han blev avbruten. En smärta skar sig i hans arm, och likadant hände med Pettigrew.

"Vår Herre kallar," sa Pettigrew som hade hållit sig i bakgrunden den sista stunden. Lucius svor till.

"Du går i förväg och talar om för vår mästare att jag bara skall sätta hypnosbesvärjelsen på dem igen."

"Jag går genast," svarade Pettigrew.

Men hur kom dom in på skolan, frågade Hermione till sig själv. Man kan ju inte använda spöktranferens inom det här området!

Svaret kom snabbt. Pettigrew öppnade dörren, förvandlade sig till råtta och kilade ner för trappan i korridoren.

Lucius tog fram sin trollstav, och sa "Pietas ficta." En lång ljusstrimma omringade honom, Emma och Carro. Lucius fortsatte upprepa samma ord. Emma och Carro reagerade inte alls. Men så blev deras ögon mystiskt klara, samtidigt som deras blickar långt ifrån närvarande.

"Jag har läst om den här besvärjelsen," viskade Hermione. "Lucius säger åt dem hur de skall bete sig genom tankeöverföring. Han beordrar dem t.ex. att inte säga något om vad de vet, utan bara ta reda på saker."

"Men vi kan bara ta bort besvärjelsen sen, eller hur Hermione," frågade Ron. "Man säger ju bara Finite Incantatem…"br

"Det är inte så lätt," viskade Hermione tillbaka. "Det enda kända sättet att ta bort besvärjelsen är att den som skapade den säger Finite Incantatem."

Ljusstrimman försvann, och Lucius tystnade. Sedan lösgjorde han Emma och Carro som ställde sig upp och förblev orörliga. Sedan öppnade Lucius fönstret, förvandlade sig till falk och flög iväg. Ingen hade anat att Lucius var en Animagus.

Carro stängde fönstret efter honom.

"Carro! Emma!" Harry slängde av sig manteln och stoppade dem, de var på väg ut från klassrummet. De tittade oförstående på honom.

"Hur mår ni? Känner ni inte igen mig," frågade Harry. Ron och Hermione gick fram till Harrys sida.

"Klart att vi gör," sa Carro. "Flytta på er är ni snälla, vi är trötta och vi vill gå till sällskapsrummet."

"Nej," sa Harry. "Lyssna på mig, ni är inte er själva!"

"Harry," sa Hermione. "De vet inte att de är under hypnos, och de hör bara det de får höra."

"Vad menar du," frågade Ron.

"Det som vi pratar om nu," svarade Hermione. "De lyssnar inte till det som kan göra att de får reda på att de är under hypnos!"

Ron fnyste. "Det är det som är problemet med dessa besvärjelser, de skall alltid vara så invecklade! "

 "Vad skall vi göra nu då," suckade Harry. Han tittade medlidsamt på de båda flickorna som hade börjat prata med varandra på deras hemspråk.

"Det är nog bäst att vi låter dem göra som dom vill tills vi kommer på något botemedel," sa Hermione.

"Nej, vi kan inte bara låta dem gå omkring så, tänk om det händer dem något," sa Harry.

"Det är ingen fara," svarade Hermione. "De har säkert varit hypnotiserade i evigheter innan vi kom på dem. Och de har klarat sig alldeles utmärkt!"

"Ja," sa Ron. "Och sedan så har vi Marodörkartan. Vi kommer att se var de är hela tiden!"

Harry suckade igen. Han gillade inte deras idé, men han gick med på det.

Tillsammans gick de alla fem tillbaka till Gryffindortornet.