Kap. 7.
Spioneri.
Huset låg en bra bit utanför London, där Voldemort och hans anhängare befann sig. Det var ett stort hus, och det hade säkert varit väldigt fint på sin tid. Nu stod det tomt för sig själv, med stora, svarta stängsel som var minst två och en halv meter höga. Den stora svarta grinden var rostig, och det hela skulle ha sett väldigt skrämmande ut, om det inte var en sån lugn och ljus natt.
En falk syntes på himlen. Den cirklade runt huset, som om den väntade sig att få syn på något. Så landade den på en fönsterkarm på den övre våningen, och så satt den där och tittade intensivt in i fönstret.
Inget hände.
En man gick förbi utanför huset med sin hund. Mannen skänkte inte en blick på vare sig falken eller huset. Det verkade nästan som om han inte kunde se vad som var där.
Ingenting hände, förrän mannen hade svängt in på en annan gata. Då öppnades fönstret som falken hade stirrat in i. Den flög in, och fönstret stängdes.
"Varför i hela friden tog det så lång tid att öppna ett fönster," frågade Lucius irriterat. Han hade förvandlat sig till människa igen.
"Jag var tvungen att vänta, på order från vår Herre. Mugglaren på gatan du vet," svarade Pettigrew och nickade mot fönstret.
"Vi tar inga risker," sa en mörk röst längre bort i änden av rummet. Där, i en fåtölj, satt Voldemort. McNair stod bredvid honom. Han såg inte glad ut.
"Självklart Herre," sa Lucius och bugade. "Jag tänkte inte på…"
"… Riskerna, jag vet," avbröt Voldemort honom. Man såg knappt hans ansikte, mest bara hans kontur, på grund av brasan som brann strax bakom honom. Lucius bugade igen.
"Pettigrew anlände för en stund sedan," fortsatte Voldemort. "Han ville berätta om förhöret, men jag vet redan."
"Men ni kallade, Sir," sa Lucius. Han undvek noga att titta på sin Herre, så som alla andra i rummet gjorde.
"Ja, jag kallade," svarade Voldemort. "Men bara för att berätta att ni båda är så odugliga att ni inte ens kan hålla koll på ett enda rum!" Det sista nästa skrek han.
Lucius tittade oförstående på Pettigrew. Pettigrew tittade bort.
"Hade jag inte kallat på er så hade ni förstört hela planen," sa Voldemort. Man hörde att han var rasande.
"Men, jag förstår inte…" sa Lucius.
"Det är självklart att du inte förstår," skrek Voldemort. "TRE OINBJUDNA GÄSTER VAR I SAMMA RUM SOM ER!"
Lucius såg både förskräckt och oförstående ut. "Men det är omöjligt," sa han. "Ingen befann sig i rummet, förutom jag, Pettigrew och flickorna! Jag skulle ha sett dem i fall…" Där avbröt han sig. Man såg på hans ansikte att han långsamt lyckades sätta ihop två och två. "Osynlighetsmanteln," utropade han för sig själv och tog sig för pannan. "Och dörren! Den stod på glänt…!"
"Och detta inser du nu," svarade Voldemort. "Ha dörren på glänt, vad tänkte ni på?"
"Jag är hemskt ledsen, min Herre, jag…"
"Jag vill inte ha några ursäkter," vrålade Voldemort. "Jag vill att du och Pettigrew omedelbart reser tillbaka till Hogwarts och rättar till misstaget! Se till att våra tre små vänner blir undanröjda!"