Kap. 12.
Rons efterspårning.
***
Ron skyndade sig ut ur slottet och sprang ner för grässlätten mot den förbjudna skogen. Inga elever syntes till längre. De hade antagligen gått till Stora salen för att äta middag. Till slut när Ron stannade, befann han sig vid utkanten av skogen, precis där Emma och Carro hade trätt in. Där fanns en smal stig, som knappt var synlig mellan träden.
Varför gör jag det här, tänkte han för sig själv när han började följa stigen in i skogen. Efter bara några minuter blev träden så täta, att det blev så mörkt i skogen att han blev tvungen att tända sin trollstav. Försiktigt satte han handen för ljuset så att han inte skulle upptäckas av ovälkomna överraskningar.
Inte ett ljud hördes. Det var nästan för tyst. Vinden var död. Ron stannade. Han tyckte att han hörde något. Lite längre fram hördes röster. Han smög sig fram. Det första han såg var Pettigrew, som stod ungefär fjorton meter längre fram, i en glänta. Ron försökte gå närmre, men gick plötsligt rakt på något framför honom. Han landade baklänges mitt på stigen. Där han stötte på vad-det-nu-var fanns ingenting. Ron kände försiktigt med handen. Där var något, men det syntes inte. Han reste sig upp, släckte trollstaven och följde den osynliga väggen med handen för att se hur bred den var. Han följde den runt gläntan där han hade sett Pettigrew. Det verkade som om väggen var en kupol. När han hade gått runt ungefär halva vägen, var han tillräckligt nära för att kunna höra vad de i gläntan sa. Nu såg han också Lucius Malfoy, Emma och Carro.
"… Det är ingen idé att försöka undanfly," sa Lucius. "Jag har lagt en besvärjelse över gläntan, så ingen kan vare sig ta sig in eller ut."
Så det är det väggen är till för, tänkte Ron. Han lyssnade intensivt på samtalet tills ett knak hördes en bit bakom honom. Han vände sig hastigt om. Lucius och Pettigrew hade tydligen också lagt märke till ljudet. De såg inte ut att veta vem som uppstod ljudet, så därför gömde han sig snabbt i en buske som fans i närheten.
Ett till knak hördes. Det lät närmre den här gången. Och högre. Ron höll andan. Han ville inte ens tänka på vad det kunde vara för odjur som smög omkring i det becksvarta mörkret.
Nu hördes ett ljud.
Ett tungt, fräsande ljud som dröjde kvar i luften som ett högtryck innan åska. Grenar knäcktes, och marken vibrerade lätt. Ron kröp ihop på stället. Emma och Carro höll varandra armkrok och såg sig oroligt omkring. Pettigrew såg ut att falla ihop av nervositet när som helst, och Lucius såg arg, men orolig ut.
"Var inte en sån kruka, Peter," snäste han. "Det kommer inte förbi utelåsningsbesvärjelsen."
Ron ville knapp erkänna för sig själv att han långt hellre hade velat vara inne i gläntan tillsammans med Dödsätarna än utanför med ett vad-det-nu-är strykande i mörkret. Så blev det helt plötsligt tyst. Ron tittade upp. Försvann det, tänkte han för sig själv. Han vågade ändå inte lämna sitt gömställe. Han lyssnade. Vinden gjorde att trädtopparna svajade. Det var först då han märkte att det var bakom honom.