Kap. 14.

Tillbaka till Ron.

***

Ron vände sig sakta om. Där, bakom honom stod ett stort monster med grå hud och två långa horn. Den gick på bakbenen, och på fötterna hade den bara fyra tår. Ron fick hålla sig själv för att inte skrika. Han hade ingen aning om vad det kunde vara för slags djur, om man nu kunde kalla det förskräckliga vidundret för djur. Den hade tydligen inte sett Ron ännu, men den kunde tydligt känna lukten av honom. Han önskade att den bara kunde gå vidare in i gläntan och äta upp Lucius och Peter. Ron kröp ihop på sitt gömställe, knep ihop ögonen och försökte minnas någon besvärjelse eller trollformel som skulle kunna hjälpa mot odjuret. Han kom inte på någonting. För första gången önskade han att han hade lyssnat till Embles oändligt tråkiga föredrag. Han försökte tvinga sig själv att minnas vad han hade sagt, men det ända han kunde minnas, var ett lågt surrande i huvudet, precis ett sådant surr han brukar höra när han dagdrömmer på hans lektioner.

Så kände han en flåsande andedräkt rakt framför sig. Med hopp om att inte se det han trodde att han skulle se, öppnade han långsamt ögonen.

Odjuret stod böjd framför honom och stirrade honom rakt in i ögonen. Ron skrek det högsta han kunde. Han ville springa där ifrån, men han var för rädd för att röra sig.

Så började odjuret gå till attack. Ron hann precis slänga sig åt sidan, när ett av de vassa hornen stångades mot honom. Han hamnade utanför busken, och han reste sig snabbt på fötter med trollstaven i beredskap. Odjuret vände kurs och började attackera honom igen. Ron gjorde en snabb kullerbytta, men fick ett djupt sår på armen när odjuret högg efter honom med hornen. Han landade på mage, men han bara vända sig om på rygg när odjuret attackerade en tredje gång. Ron blundade hårt för att bereda sig på vad som skulle hända härnäst. Hela hans liv passerade i revy. Han mindes den gången då han var tre år då Fred tog hans Puffsurrare och använde den som dunkare. Han mindes den dagen då han följde med sin pappa till jobbet - då var han sju år. Han förstörde hela kontoret när han lyckades få tag på sin pappas trollstav. Han mindes också den första gången då han mötte Harry, på Hogwartsexpressen, alla äventyr som han och Hermione hade gett sig ut på. Och så mindes han Emma och Carro. Då hörde han en tung duns bredvid sig. Ron öppnade långsamt ögonen. Det första han fick se var stjärnorna och trädtopparna. Så dök Harrys huvud upp i det hela.

"Ron, mår du bra," frågade han.

"Harry! Vad gör du här? Monstret…" svarade han och reste sig upp. Så fick han syn på Hermione.

"Sch," sa Harry. "Låt inte Dödsätarna höra dig!"

Ron tittade bredvid sig. Där låg monstret bredvid honom. Den sov tungt. "Vad hände," frågade han. "Vad är det där för något?"

"Det är ett djur som kallas Puckelhorn. Vi kastade en sövningsbesvärjelse över den," viskade Hermione. "Var tyst nu, Dödsätarna får inte veta att vi här."

"Men det vet vi redan," sa en röst bakom dem.