Kap. 15.

Avslöjade.

Harry, Ron och Hermione vände sig sakta om. Där stod Peter och Lucius med sina trollstavar riktade mot dem. Bakom dem stod Emma och Carro. De hade blivit hypnotiserade igen. "Släpp era trollstavar," sa Lucius bestämt. Ron och Hermione släppte dem direkt, men Harry höll kvar sin. "Expelliarmus," sa Peter. Alla tre trollstavarna for genom luften, och Peter fångade dem i luften.

"Men ser man på." Lucius log ett elakt leende. "De gick rakt i famnen på oss." Lucius fick syn på Puckelhornet som låg på marken och sov. "Jag ser att ni redan har klarat av figuren som smög omkring här. Tack så mycket". Rep for plötsligt ut ur Peters och Lucius trollstavar. De band Ron och Hermione, och Harry band de ensam lite längre bort från de andra. Emma och Carro stod alldeles stilla och tysta medan de tittade på. När Lucius såg de fastbundna se på dem som om de hoppades på hjälp, sa han "De gör ingenting, fören jag ger order till det". Sedan gick han fram till Harry. "Harry Potter," sa han och log ett lömskt leende. "Det verkar som att Mörkrets Härskare vann tillslut!" Harry svarade inte.

"Du behöver inte oroa dig, Potter," fortsatte Lucius. Varje gång han sade Harrys namn, spottade han ut det som om det brände i tungan. "Oroa dig inte. Vi tänker inte döda dig. Det är något som vår Härskare skall få det stora nöjet att göra."

"Jag är inte rädd för någon av er," sporde Harry. Lucius skrattade. "Det kan jag fixa," sa han. "Peter!"

Peter, som hade sett till att Ron och Hermione satt bundna ordentligt, tittade upp. "Vad är det," frågade han.

"Se till att våra besökare inte får det för bekvämt."

Peter suckade djupt, och hans suckning var hackig. "Crucio," sa han och pekade på Hermione och Ron. Deras skrik av smärta skar i Harrys öron. Han blundade, för han klarade inte av att se dem lida. Så upphördes skriken. Harry tittade upp. Ron och Hermione såg lealösa ut. "Låt dem vara," ropade han.

"Den fantastiske Harry Potter har visst sina svagheter," sa Lucius och skrattade.

"Du skulle bara våga döda dem," skrek Harry.

"Döda dem? Inte skulle vi döda dem," svarade Lucius. "Men däremot finns det två andra som är kapabla att göra det." Han log ännu mer skadeglatt. "Carro, Emma, gör slut på dem båda." Carro och Emma började gå mot Ron och Hermione med trollspöna i beredskap. Harry försökte förgäves komma loss från repen. "Nej," skrek han. Hermione och Ron stirrade skräckslaget på Emma och Carro som höjde sina trollspön.

"Avada Kedavra!"

Det som hände därnäst gick i slow motion. De två gröna blixtarna som träffade Ron och Hermione, de hann bara öppna munnen, inte ens skrika. Om de inte redan satt fastbundna, hade de säkert fallit ihop på marken. Lucius log skadeglatt. Peter stod bara tyst och tittade på. Sedan var scenen över.

"Kan du gissa vad som händer härnäst, Potter," frågade Lucius. Harry svarade inte. Han bara stirrade på Emma och Carro. Och på sina två bästa vänner, som låg där. Döda. Emma och Carro sänkte sina trollspön och blev stående så. De rörde inte en min. Lucius tog tag i Harrys hårfäste och drog upp hans ansikte så att han såg på honom.

"Det som händer härnäst, Harry Potter, är att du följer med oss till min Mästare, och där tror jag att du vet vad som väntar dig." Han släppte omilt Harrys hår, gick fram till Carro och la ut handen framför henne. Carro gav henne sitt halsband. "Det här," sa Lucius till Harry när han gick fram till honom. "Det här är vår flyttnyckel." Halsbandet som Lucius höll i kände Harry igen. Det var det halsbandet som han gav till Carro förra julen.

"Känner du igen det," frågade Lucius. "Jag vet att du gav den till Carro någon gång, och jag tänkte att det skulle vara kul att använda den som flyttnyckel till din död. Peter, Ramstedt, Svensson! Vad väntar ni på, det är dags!" Lucius tog på Harry halsbandet, och sedan höll alla fast vid den. Efter en sekund kände Harry att de lyfte marken, och de for iväg. Ron och Hermione blev lämnade i gläntan.