Kap. 16.
Fångade.
De landade utanför ett stort hus. Stjärnorna speglade sig i fönstrena. Harry hann knappt blinka fören han fick en näsduk i munnen, som gjorde att han inte kunde få ut ett ljud. Peter puttade till honom som tecken att han skulle gå upp mot huset. Lucius gick först, sedan Harry och Pettigrew, och sist Emma och Carro. Lucius öppnade ytterdörren till huset, och de steg in i en mörk, dammig hall. Det fanns en tung byrå med en guldspegel där inne. Där fanns också en tjock matta. De gick upp för en trappa som fanns där, och sedan gick de i en korridor som vek av vänster åt trappan. Där fanns gamla dammiga tavlor upphängda på väggen. Harry hann inte se så noga vad tavlorna föreställde när de gick i så snabbt tempo, men han lyckades uppfånga en bild på en familj. Där var en man som såg väldigt stolt ut. Han hade en svart kostym på sig och han hade en mustasch. Vid sidan av honom stod en pojke i exakt samma kläder. En kvinna fanns där också, hon hade en gul klänning på sig, och hon höll i ett gult parasoll. Hon var blond och hade sitt hår uppsatt. Det satt två flickor framför kvinnan. Den ena flickan hade en ljusgrön klänning, och den andra flickan hade en rosa. Men det som Harry främst lade märke till vara att alla tavlor rörde sig, precis som dom på skolan. Harry hann inte tänka mer på det när Peter knuffade in honom i rummet som Lucius precis hade gått in i.
Rummet var inte särskilt stort, och möbleringen bestod av en tung röd fåtölj, en byrå och en matta. En brasa brann där också. Harry, som hade fallit omkull då han blev inknuffad, reste sig upp. Det var då han upptäckte att det fanns ytterligare två personer där, än dom som han redan kände till. Och en av dom var Voldemort.
Peter drog upp Harry, som fortfarande var bunden, på fötter. Lucius hade ställt sig vid sidan av Voldemort som satt i fåtöljen. Emma och Carro hade ställt sig vid byrån och tittade ut i luften.
"Harry Potter," sa Voldemort. "Vi möts igen." Även om Harry hade velat svara, så kunde han inte på grund av näsduken han hade i munnen. "Du var lättare att få tag på än jag trodde," fortsatte Voldemort, och han reste sig upp. "Vi hade inte väntat besök av dig fören om ungefär två månader, om planen skulle gå som den skulle." Han gick fram till Harry och drog våldsamt ut näsduken ur hans mun. Det dök upp en våg av smärta i huvudet på Harry. Samma smärta som alla gånger då Voldemort hade varit i närheten. Han ramlade omkull och ville bara att det skulle sluta. Det var precis som att han blev träffad av en Cruciutalusförbannelse, fast smärtan satt bara i huvudet. Han kände ett par iskalla händer som hårdhänt grabbade tag i honom. Det var Voldemort som reste upp honom. När Harry tittade upp såg han det groteska ansiktet precis vid sitt. Det log ett elakt leende. Smärtan i ärret blev olidligt, värre än någonsin. Så släppte Voldemort honom, och han dunsade ner på trägolvet så att dammet yrde. Dödsätarna i rummet skrattade. Alla utom Peter, som höll sig i bakgrunden som vanligt, och tittade på Harry. Harry tittade tillbaka. För en sekund möttes deras blickar, och det var först då som Harry förstod varför han höll sig i bakgrunden. Peter mindes fortfarande sin skuld egentemot Harry, om att han hade räddat hans liv. Peter tittade bort när han upptäckte att Harry tittade på honom.
"Jag tänker inte ge dig samma chans att försvara dig den här gången Harry," sa Voldemort.
"Vadå? Är du rädd att jag skall undkomma en tredje gång," svarade Harry. Dödsätarna gav Harry ilskna blickar, men Voldemort brydde sig inte om hans ord. Så plötsligt flammade brasan till bakom honom och en röst hördes från den.
"Herre, nödsituation!" Voldemort vände sig om, och Harry fick en skymt av brasan. Där var ett ansikte på en kvinna som Harry aldrig hade sett förut, men hon var antagligen Dödsätare.
"Det är bäst för dig att det är något viktigt, Hill," sa Voldemort ilsket.
"Det är det Herre," svarade kvinnan Hill. "Aurorer är på väg i riktning mot ert gömställe!"
"Är du säker?" Lucius steg fram till brasan.
"Helt säker, jag borde väl veta, Malfoy! Jag har ju själv jobbat som Auror." Och därmed försvann Hills huvud. Lucius rätade på sig. "Ni kan gömma er hos mig, min Herre, om ni så önskar."
"Jag vet, Lucius. Vi beger oss till ditt hus omedelbart. McNair, du fixar en flyttnyckel åt våra små vänner."
"Skall vi ta med oss Ramstedt och Svensson," frågade McNair.
"Ja, de har en uppgift kvar innan vi dödar dem," svarade Voldemort. "Sno på nu!"
McNair gick ut ur rummet på jakt efter ett föremål att förvandla till flyttnyckel. Han kom nästa genast tillbaka med en vas. "Jag har förvandlat den redan," sa han. De band loss Harry och tvingade honom att röra vid vasen, och allesammans reste de iväg, mot Malfoys Herrgård.