Kap. 17.

Peters dolk och besök av Narcissa.

De landade i Herrgårdens enorma hall. Malfoy ledde genast Voldemort till salongen, varefter han beordrade Emma och Carro att föra Harry till ett rum på övre våningen, där de låste in honom. Voldemort hade ingen invändning om det hela. Det verkade mest som han behandlade Lucius mänskligt, men det kunde ju också bero på att Lucius var den mest trogna Dödsätaren som fanns, och var därmed Voldemorts högra hand och sekundant.

***

Emma och Carro slängde vårdslöst in Harry i ett rum med ett enda fönster. I rummet fanns det en gammeldags träsnidad himmelsäng, en garderob och en byrå med guldspegel. Rummet såg ut att ha varit orört väldigt länge. Emma och Carro gick ut, stängde och låste dörren efter sig och gick sedan iväg. Harry var ensam kvar på golvet i rummet. Där satt han en lång stund, utan att röra sig, och tänkte på allt som hade hänt. Hans tankar fastnade vid scenen där Emma och Carro dödade Hermione och Ron. Utan att han själv lade märke till det, rann det varma tårar ner för hans kinder. Allt kändes hopplöst. Voldemort kunde lika gärna kunde göra slut på honom. För nu kändes livet helt meningslöst. Så började han tänka på Carro och Emma. Han började tänka på om han skulle förlåta dem eller hata dem.

De var ju under hypnos, tänkte Harry för sig själv, så därför vore det fel att klandra dem. Men samtidigt kunde han inte låta bli att tänka att det nu var deras fel att han aldrig mer skulle få se sina bästa vänner igen. Till slut bestämde han sig för att gå efter vad Ron och Hermione hade velat att han skulle göra. Han skulle förlåta Emma och Carro, och låta sin ilska och sitt hat istället klandra Lucius. För det var han som hade beordrat Carro och Emma att döda dem.

Tillslut reste sig Harry upp. Hans ben hade somnat och han kände hur blodet åter strömmade ner i dem igen. Han tittade sig omkring, och hans uppmärksamhet fastnade på fönstret. Han gick fram till det för att med lite hopp försöka få upp det. Tyvärr misslyckades försöket. Han satte sig då på sängen för att tänka lite till på vad han skulle göra. När han inte kom på någon lösning om hur han skulle kunna komma därifrån med livet i behåll, började han rota i byrån. I den översta lådan fanns det inte mycket. Bara lite pergament, några trasiga fjäderpennor och en liten ask med ett halsband i som föreställde en orm som slingrade sig runt ett smaragdprytt 'M'. I nästa låda fanns det bara Tom Dolders dagbok som han hade stött på när han gick sitt andra år på Hogwarts. Den tredje och sista lådan fanns det mest bara gamla pergament och trasiga smycken. Så fick han syn på något som blänkte till av ljuset från fönstret. Först vände sig Harry om för att få reda på vart ljuskällan kom ifrån. Det var ju natt. Ljuset kom från soluppgången som sakta, men ändå synligt blandade sig i den gråa himlen. Harry återvände till lådan och lyfte bort sakerna som låg ovanpå det som hade blänkt till. Det var en dolk. Harry mådde illa när han såg den. Dolken såg exakt likadan ut som den som Peter hade använt när han högg av sig handen sist de möttes på Harrys fjärde läsår.

Han tog upp den. Den var iskall i handen. Harry var säker på att det var just en sådan dolk som Peter hade använt, frågan var bara varför den låg längst ner i en byrålåda, hemma hos Malfoy?

Helt plötsligt hörde Harry steg från korridoren utanför. Snabbt som ögat stängde Harry igen lådan och gömde kniven under klädnaden i skärpet på byxorna han hade på sig. Dörren låstes upp, handtaget drogs ner och dörren öppnades. Där stod en kvinna med långt ljust hår, och hon hade en silvrig klädnad på sig, med gröna fållar. I handen höll hon en tänd ljusstake.

"Kom med här," sa hon och vinkade Harry till sig. Harry såg genast att kvinnan var Narcissa. Hennes röst lät vänligt sinnat, men det kunde säkert bero på att Harry hade umgåtts med Dödsätare den senaste timmen. Han följde med henne ur rummet, och de började gå längs en lång korridor. En tanke om att attackera Narcissa med kniven for i hans huvud, men den försvann lika snabbt igen. Även om han skulle kunna göra det, vad skulle det då tjäna till? Hela huset var säkert full av Dödsätare. Och sedan skulle han ändå aldrig klara av att döda någon bara sådär. Det skulle vara mord. Istället beslöt han sig för att snällt följa med Narcissa till det ställe hon förde honom. De gick säkert genom hela huset, och det tog lång tid. Narcissa tog konstiga omvägar, men tillslut kom de fram till sitt mål. Det var köket som hon hade fört honom till. Harry tittade sig förbryllat omkring. Rummet var tomt, så när på två husalfer, som blygsamt närmade sig dem.

"Sätt dig ner," sa Narcissa och pekade på ett borde med stolar. Harry tittade på Narcissa. Narcissa lyckades ge ifrån sig ett besvärat leende, och Harry satte sig. Narcissa satte sig mitt emot honom. Husalferna började ila omkring i köket på jakt efter porslin och matvaror.

"Jag tänkte att du kanske var hungrig," sa Narcissa.

"Varför gav du mig inte maten på rummet i så fall? Jag kan ju rymma," svarade Harry utan att tänka på att han lät oartig. Narcissa tittade förvånat på honom.

"Du har inget att rymma från just nu," svarade Narcissa. Harry tittade oförstående på henne. Den ena husalfen kom springande med en tallrik som den satte framför Harry. På den fanns det två mackor med mycket pålägg på. Den andra husalfen gav Harry ett glas saft.

"Ät upp," sa Narcissa och log ett av hennes besvärade leenden igen. Harry tittade misstroget på maten.

"Mina husalfer skulle aldrig förgifta maten," sa Narcissa. Det trodde han inte heller. Det kändes bara konstigt att bli bjuden på frukost hos en Dödsätare. Harry tittade på Husalferna. De stod där sida vid sida. Den ena hade kökshandduk på sig, virat runt kroppen som en toga. Den andre hade en plastpåse på sig. De log nervöst när Harry tittade på dem.

"Tack," sa Harry till Husalferna när han tog den ena mackan. Husalferna såg förvirrat på honom.

"De är inte vana vid tacksamhet," sa Narcissa. Harry tänkte något som han inte mindes sekunden efteråt. Han åt upp mackorna och drack saften. Narcissa satt tyst och tittade på. Då och då reste hon sig i stolen och lyssnade. Sedan återgick hon till att se på Harry. När han hade ätit färdigt kom Husalferna genast fram och dukade av. Harry tittade på Narcissa och undrade för sig själv om hon skulle leda tillbaka honom till rummet för att låsa in honom igen.

De satt där tysta en lång stund. Harry fick tillslut känslan av att de väntade på någon, och han gissade på att det kunde vara Lucius eller Voldemort. Han började fundera på om han skulle attackera Narcissa med kniven trots allt.

"Inte behöver du använda något vapen mot mig," sa Narcissa plötsligt, precis som om hon hade läst Harrys tankar. "Ta fram dolken du har under klädnaden och lägg den på bordet."

Harry stirrade på henne utan att röra sig.

"Lägg fram den, jag kan lägga fram mitt trollspö om du vill det." Hon lade sitt trollspö på bordet. Harry lade långsamt också sin dolk på bordet, och han släppte inte blicken från henne. Faktum var att det var hennes blick som fick honom att lägga fram den. "Hur visste du att jag hade en kniv," frågade Harry.

"När jag var på väg till dig när du var inlåst, hörde jag dig stänga byrålådan," svarade Narcissa.

Antingen måste hon vara otroligt korkad, eller också vill hon mig faktiskt inget ont, tänkte Harry. Så hördes steg utanför. Lätta, men ändå hörbara korta kliv. Narcissa reste sig så häftigt att stolen hon suttit på välte. Husalferna rusade fram i sista sekunden och hindrade stolen från att smälla i kakelgolvet.

"Jag måste ta mitt trollspö, Potter. Ta du din kniv om du vill det," sa hon och slet åt sig trollspöet. Harry ryckte kvickt tillbaka sin dolk. Stegen kom närmre, och dörren öppnades.