Kap. 18.

Övertalning.

Peter hoppade nästan en halvmeter upp i luften när han fick syn på Harry och Narcissa. Han gav till ett pip, och skulle just springa ut från köket, när Narcissa svängde med trollspöet, och dörren låstes. Peter försökte envist få upp dörren genom att rycka och dra i handtaget, men utan resultat.

"Ni ligger illa till, Mrs Malfoy," sa han häftigt, medan han medan han försökte få upp dörren. "Ordern var att inte låta honom vistas utanför rummet, det vet ni!"

"Det vet jag," svarade Narcissa. "Pedica!" Peter tryckes upp mot väggen. "Jag behöver din hjälp," sa hon när hon närmade sig honom. Harry stod tyst kvar vid bordet, och Husalferna hade sprungit iväg till den andra änden av rummet och blundade, de ville tydligen inte vara ögonvittnen till detta.

"Narcissa…! Vad håller du på med? Släpp ner mig, jag kvävs…!" flämtade Peter. Han såg fullständigt vettskrämd ut.

"Om du lovar mig att du håller dig lugn och att du lyssnar på mig innan du varskor Lucius och de andra," svarade Narcissa med hårdhet i rösten.

"Jag lovar! Jag lovar!" svarade Peter.

"Ge mig din trollstav," sa Narcissa. Peter gav henne den. "Harrys också," fortsatte hon. Peter sträckte långsamt fram den. Narcissa släppte ner honom och gav Harry sin trollstav. Peter, som hade landat på golvet, reste sig snabbt upp och borstade av klädnaden.

"Nu när du sett oss, får du helt enkelt vara en del av planen. Det gör allt lättare," började Narcissa.

"Ursäkta, men vilken plan," frågade Harry. Narcissa slog sig för pannan. "Javisst ja! Jag hann ju aldrig berätta för dig om att jag tänkte hjälpa dig här ifrån," sa hon.

Peter trodde inte sina öron. "Hjälpa honom härifrån," utropade han. "Är ni skvatt galen, kvinna?"

"Varför vill du hjälpa mig," frågade Harry misstänksamt. "Du kan väl inte på något sätt tjäna på det?"

"Jodå, visst tjänar jag på det," svarade Narcissa. "Det är nämligen så att i fall Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn dödar dig, kommer han så småningom att bli härskare över världen, och då tänker han också döda alla Siare och Aurorer."

"Hur vet du att Mörkrets herre kommer bli världshärskare," frågade Peter.

"Därför att jag var Siare en gång i tiden," svarade Narcissa irriterat.

"Men varför skulle Voldemort…" längre hann inte Harry på sin mening när han blev avbruten av att Peter hoppade ännu en gång högt upp i luften medan han pep till och skyndade sig att hålla för öronen. Narcissa ryckte till som om hon fick iskallt vatten på sig.

"Säg inte namnet," utropade Peter.

"Vad? Är du rädd för att höra din egen herres namn?" Harry flinade. Peter skämdes och tittade bort. Harry fortsatte. "Varför skulle Vol… Jag menar, Du-vet-vem…" han flinade mot Peter. "… Vilja döda dig, Mrs Malfoy? Du är ju hans högra hands fru!"

"Tror du verkligen att Han bryr sig om det?" Narcissa himlade med ögonen. "Glöm inte att Han inte är mänsklig! Han har inga känslor över huvud taget!" Peter mumlade något knapp hörbart, som lät exakt som "Tell Me about it." Harry flinade ännu mer.

"Så du vill alltså rädda mig för att rädda ditt eget skinn," sa Harry till Narcissa.

"Ja," svarade Narcissa långsamt.

"Visst, det är OK för mig," sa Harry muntert. "Men vi måste rädda Emma och Carro också," tillade han snabbt.

"Varför?"

"För att de är mina vänner," utropade Harry. Peter och Narcissa tittade oförstående på varandra. "Vill du inte bara komma undan själv," frågade Peter.

"Nej," sa Harry bestämt. "Och jag förstår att du inte kan fatta att en vän riskerar sitt liv för en annan, Pettigrew!" Han tittade argt på honom. Peter tystnade.

"Ja, tack för underrättelsen, Narcissa," sa han plötsligt sedan. Han bugade sig lätt. "Men nu måste jag genast gå och varsko Honom." Han tog tag i dörrhandtaget för att öppna den, han hade tydligen glömt bort att den var låst.

"Peter," sa Narcissa varnande. Han slutade dra i handtaget.

"Ge mig en anledning," sa han. "Till att inte säga något!" Narcissa tystnade.

Harry harklade sig. "Du har väl inte glömt att du är skyldig mig en gentjänst," sa han. Peter såg ut att få ett sammanbrott när som helst. Han svor högt och sade sedan "Du har rätt. Men genom den tjänsten är jag inte skyldig Remus eller Sirus något heller!"

"Självfallet," svarade Harry.