Kap 20.

Accio och Lamslå.

Harry hade väntat ett tag när han plötsligt kom på osynlighetsmanteln.

Den är ju perfekt att använda när det är dags att lämna huset, tänkte han. Om han bara hade den med sig.

Så kom han att tänka på Accio-besvärjelsen. Men det skulle ju vara omöjligt att locka till sig den, den befinner ju sig flera mil bort. Harry lät tanken flyta bort en stund, men hela tiden gnagde den i bakhuvudet på honom. Till slut beslöt han sig för att försöka. Han hade ju ändå inget bättre för sig. Han tog sin trollstav, blundade för att koncentrera sig bättre, och mumlade 'Accio osynlighetsmantel' om och om igen för sig själv. Ingenting hände på en bra stund, och Harry höll på att ge upp, när något skymde fönstret så att ljuset inte kunde lysa igenom. Han öppnade ögonen för att se vad det var, och fick en glimt av det när det plötsligt försvann. Harry tyckte att han kände igen det, och han gick fram till fönstret för att se efter vad det var. Längst ner på gräsmattan, utanför fönstret, låg ett tygstycke.

Osynlighetsmanteln! tänkte Harry glatt. Det lyckades!

***

Peter var på väg till Sällskapsrummet där Lucius antagligen befann sig. Men när han väl kom dit, var det ingen där. Han gick igenom rummet och fram till en dörr på andra sidan. Det var dörren till arbetsrummet. Peter knackade lite försiktigt, för om Lucius var där inne så skulle han bli vansinnig i fall han bara stegade in. Dörren öppnades, och Lucius tittade ner på Peter som var avsevärt mycket kortare än honom.

"Vad vill du," frågade han när han fick syn på honom.

"Jag har ett meddelande från Du-vet-vem," sa Peter ynkligt. Hans röst blev pipig och opålitlig som den alltid blev när han talade till någon han fruktade, som Voldemort till exempel. Lucius hade hört den rösten förut, men det verkade som det var så vanligt att han inte brydde sig.

"Kom in då," svarade Lucius och släppte in honom. Rummet var alldeles fyrkantigt med gröna väggar, flera bokhyllor i trä, och ett stort skrivbord. Lucius satte sig vid det och fortsatte med det jobb som låg på skrivbordet; pappersarbete.

"Vad har Han att meddela," frågade Lucius medan han fortsatte skriva på sina pergament.

"Ehm, jo Han vill att vi skall förhöra flickorna igen," sa Peter tyst. Han vågade inte se på Lucius. Att ljuga för honom var som att förråda Voldemort själv, och tanken på det fick honom att rysa ända in i märgen. För att lugna sina nerver försökte han tänka sig in på att åtminstånde Lucius skulle förstå att han var skyldig Harry en tjänst, även om han ändå faktiskt aldrig skulle förstå det.

"Igen," frågade Lucius. "Men vi har ju Potter…"

"Han vill att vi pressar dom på hur vi kan få tag på Dumbledore också," svarade Peter hastigt. Lucius lade ifrån sig fjäderpennan. "Jag förstår…"

"Var är de," frågade Peter

"De är med Hill, hon ser till dem. Ramstedt, Svensson! Kom hit," sa Lucius med en befallande ton. Sedan väntade de under tystnad. Efter några minuter kom Emma och Carro instegade i rummet och stannade vid dörröppningen. Lucius reste sig upp, gick fram till dem och läste avbesvärjelsen. Emma och Carro blev sina vanliga jag, men de hade fått för stora doser av Pietas Ficta-besvärjelsen. Emma var så sliten av behandlingen att hon inte orkade stå upp; hennes ben gav vika, och hon föll ner på golvet. Carro vinglade till och lutade sig mot väggen, samtidigt som hon hasade sig ner på golvet och blev sittande så. Peter visste att det var tillfället då han måste attackera Lucius, men något hindrade honom. Han vågade inte. Skulle han misslyckas, skulle han bli straffad, kanske rent av dödad.

"Nå, din dumma råtta, vad skulle vi förhöra om," frågade Lucius irriterat. Peter svarade inte. Dumma råtta? Visst kunde han förvandla sig till en råtta, men det gjorde inte att han fatiskt var en. Han var trött på att bli förolämpad, trött på att höra hur korkad han var. Korkad. Han måste ha sett väldigt korkad ut, för Lucius blev bara mer irriterad. "Nå, din korkade fladdermask," sa han. "Svara mig!"

Peter tittade på Lucius. Sedan tittade han på Emma och Carro. Carro blundade och höll sig för pannan. Emma såg ner i golvet. Peter tittade på Lucius igen.

"Lamslå," ropade han plötsligt. Lucius hann inte röra en min. Han föll raklång ner på golvet bredvid Emma och Carro, som förskräckta och förvånade tittade upp på Peter, som fortfarande hade sin trollstav höjd.

"Följ med här," sa Peter när han hade återhämtat sig från sitt dåd. Han gick mot dörren bakom de två. Emma och Carro reste sig upp.

"Varför gjorde du sådär," frågade Emma Peter.

"För att jag är skyldig Potter en tjänst," svarade han kort. "Kom nu."