Kap 21.
Påkomna.
Harry gick av och an i rummet. Han hade väntat en bra stund nu, och varken Narcissa eller Peter var tillbaka.
Han hade försökt öppna fönstret för att försöka få tag på osynlighetsmanteln, men fönstret gick fortfarande inte att rubba. Harry tittade på dolken som Peter hade tappat. Den blänkte i dagsljuset. Harry kände på sig att det var något med den som var illa bådande. Samtidigt var det som om dolken ropade på honom.
Ta den, tänkte en röst i Harrys huvud. Ta den.
Men han ville inte ta den.
Ta den. Ta den.
Nej, tänkte Harry strängt för sig själv. Han satte sig på sängen för att distrahera sig på något annat. Han granskade därför fönstrets vita gardiner. De var mjuka, lätta sammetsgardiner, som räckte ner till golvet. Harry försökte så gott han kunde koncentrera sig på dem, men han kunde ändå inte sluta tänka på dolken. Han vände sig om för att se på den, men den låg inte längre kvar där. Harry reste sig häftigt upp och tittade sig omkring. Så märkte han att dolken låg vid fotändan av sängen. Skaftet såg ut att glöda i solljuset.
Då hördes steg i korridoren. Harry slet blicken från dolken och stod orörlig på plats. Stegen kom närmre och närmre. Just när stegen upphörde, trycktes handtaget ner, och dörren öppnades.
Det var Carro.
"Carolina," ropade Harry till när han såg henne. Han sprang fram till henne, men fick dörren på sig när Emma öppnade dörren lite till så att hon också kunde gå in. Harry föll baklänges och höll för näsan.
"Oj, förlåt Harry," sa Emma förvånat när hon såg honom. Carro skrattade.
"In med er," sa Peter som stod bakom Emma. "Skynda er så att ingen ser oss!" Han puttade in Emma i rummet och stängde dörren med en smäll.
"Jag undrade just vart du hade tagit vägen," sa Harry. "Och du glömde din dolk." Han pekade mot stället där kniven hade legat sist.
"Var," frågade Peter.
"Där!" Harry vände sig om. Kniven låg inte kvar.
"Du håller i den Harry," sa Carro och pekade. Harry ryckte till och han tappade dolken som faktiskt befann sig i hans hand. Peter tog upp den och lade den i fickan. "Har inte Narcissa kommit än," frågade han.
"Nej," svarade Harry, som plötsligt kom på osynlighetsmanteln nedanför fönstret. "Du Peter, min osynlighetsmantel ligger därute," sa han, och nickade mot fönstret.
"Gör den," frågade Emma och gick fram till fönstret för att titta. "Hur hamnade den där?"
"Med hjälp av Accio-besvärjelsen," svarade Harry. "Men jag kan inte få upp fönstret, och Alohomora fungerar inte heller."
"Det är inte så konstigt," svarade Peter. "Det där fönstret öppnas bara om man kittlar det på det översta vänstra hörnet." Han gick fram till fönstret och kittlade det. Fönstret öppnades direkt. Harry såg moloken ut över att inte ha tänkt på det med en gång. Huset var ju trots allt inget mugglarhus. Peter kallade osynlighetsmanteln till sig, och tog in den i rummet. Ett tag tittade han bara på den.
"Är det något fel," frågade Harry.
"Nej då, det är bara det… Den här osynlighetsmanteln är, ja, den var James…"
"Och nu är den min," svarade Harry och snappade åt sig den. I samma ögonblick öppnades dörren på nytt. Det var Narcissa.
"Har allt gått bra," frågade hon Peter. Peter nickade. "Bra," fortsatte Narcissa. "Då föreslår jag att vi…" Hon avbröt sig. Tunga steg närmade sig utanför dörren.
"Det kommer någon," viskade Narcissa. "Göm er!"
Emma och Carro slängde på sig osynlighetsmanteln, Peter slängde sig under sängen, och Narcissa hade precis hunnit gömma sig i garderoben när någon låste dörren och drog i handtaget.
"Varför har dörren stått olåst," utropade någon från andra sidan dörren. "Jag spränger rummet i bitar om han har rymt!" Dörren låstes upp, och in klev McNair och Hill. De såg till sin lättnad att Harry var kvar i rummet.
"Gå och hämta Malfoy," sa Hill till McNair. "Jag väntar här." McNair skyndade sig iväg, och Harry tycktes höra ett svagt ljud från Peter. Harry stod som förstenad. Minuterna gick, och Hill stod hela tiden vid dörren och betraktade tyst Harry. Så stormade McNair in. "Malfoy har blivit förstenad," utropade han.
"Vad," svarade Hill förvirrat. McNair berättade för Hill att han hade hittat Lucius förstenad i sitt arbetsrum, att han hade väckt honom, och att Peter var den skyldige. Hill vände sig mot Harry.
"Var är han, den smutsiga förrädaren," frågade hon. Harry svarade inte.
"Svara mig," sa Hill på nytt, med hotfull röst.
"Lamslå!" sade en röst bakom Harry. Narcissa hade hoppat fram från sitt gömställe. Hennes besvärjelse träffade Hill. McNair stirrade förvånat på Narcissa i några sekunder, och skulle just attackera henne när Peter kom fram och skrek "Avada Kedavra!" McNair föll ner på golvet. Han var död. Korta skrik hördes från ett hörn av rummet. Det kom från Emma och Carro som fortfarande hade osynlighetsmanteln på sig. Harry stirrade på Peter. Narcissa stirrade på McNair. Peter stirrade på dörren.