Kap 23.
Dumbledores kontor.
Stället de hade kommit till, kände de alla igen. Det var Dumbledores kontor, och det var tomt. De tittade förvirrat omkring, omtumlade över att vara på en trygg plats till sist. Tavlorna föreställande de gamla rektorerna på Hogwarts, sov i sina ramar. Allt var tyst, stilla och fridfullt.
Så stormade någon helt plötsligt in i rummet. Det var Snape. "Vad gör ni här," utropade han när han såg dem. "Var är Dumbledore? Var har ni varit? Straffkommendering!"
Emma, Harry och Carro tittade förvånat på varandra. Den sista de vill möta just nu var Snape.
"Vi vet inte var professor Dumbledore är," svarade Carro.
Och angående var vi har varit, "fortsatte Emma," så är det just det vi vill prata med rektorn om. Så ge oss inte straffkommendering fören du vet vad som har hänt, professorn!"
Snape tittade på dem. "Har ni något att göra med…" började han. "Nå, strunt i det. Marsch iväg till ert Sällskapsrum. Nu!" Snape pekade mot utgången. De tänkte just ge sig av, när Dumbledore steg in på kontoret. "Jaså," sa han. "Så mitt kontor har blivit en samlingslokal. Severus, var snäll och lämna kontoret för en stund. Jag måste prata med eleverna här."
"Mitt ärende är mycket viktigt," sa Snape.
"Jag vet vad ditt ärende är," svarade Dumbledore. "Alla som har det har märkt det."
"Och det betyder att…" började Snape.
"Att han är borta," sade Dumbledore kort. Snape stirrade på Dumbledore. Så vände han blicken mot Harry.
"Seså, ut härifrån nu, om jag får be," sa Dumbledore till Snape. "Vi får prata mer senare."
Snape gick ut från kontoret, men kastade en sista blick på Harry.
"Vad menade professor Snape," frågade Carro med ens när Snape hade försvunnit.
"Att hans Dödsätarmärke är borta," svarade Dumbledore. "Och jag antar att ni har något med det att göra?"
"Jag hoppas att du inte är arg på oss," sa Emma. "Det är så svårt att förklara."
"Narcissa har underrättat mig så gott hon kunde," svarade Dumbledore. "Men innan jag skickar iväg er till sjukhusflygeln för en kort hälsokontroll, vill jag höra historien från er synvinkel."
"Har Mrs Malfoy redan varskott er," sa Harry förvånat.
"Ja," svarade Dumbledore. "Det finns ett sätt för magiker att sända information, men det krävs avancerad magi för det. Hon skickade informationen till mig via tankeöverföring. Men nog om det, berätta nu för mig om vad som hänt er."
Emma och Carro fick börja berätta, eftersom allt började hos dem. Men de kunde inte berätta mycket, bara om de tillfällena då de inte var under Pietas Ficta-förbannelsen, alltså då de blev förhörda. Dumbledore var inte arg över att de hade informerat till Lucius om Hogwarts. Han satt bara och lyssnade, och nickade då och då förstående utan att avbryta dem. Sedan blev det Harrys tur att berätta. Emma och Carro var lika intresserade över att lyssna till Harry som Dumbledore var, eftersom de inte hade hört något om det som Harry upplevt.
När Han kom till den biten då Ron och Hermione dödades, hejdade han sig. Han visste inte riktigt om han ville berätta för Carro och Emma att dom hade dödat två av sina vänner. Det gjorde ont i honom att tänka på Ron och Hermione. Han önskade bara att de kunde få leva…
"Så Miss Granger och Mr Weasly är döda," sa Dumbledore, precis som om han hade läst Harrys tankar. Emma och Carro gapade förskräckt och tittade på Harry. "Är det sant," frågade Carro. Harry visste inte vad han skulle säga.
"Jag är rädd för att det är sant, Miss Svensson," sa Dumbledore. Harry kände tårar falla ner på hans kinder, och han gjorde sitt bästa för att dölja att han grät.
"Inte är det någon skam i att sörja sina vänner," sa Dumbledore till Harry.
Han har rätt, tänkte han, och ångrade sin fåfänghet. Han tittade upp, och såg att Emma och Carro grät tyst dom också.
"Jag antar att ni aldrig fick någon chans att säga farväl," sa Dumbledore. Harry svarade inte. Så reste sig Dumbledore upp från stolen han hade suttit på, och tog ner en burk från en hylla. Han öppnade locket, och där låg ett pulver. Det glittrade som silver. "Detta är ett pulver som kan återuppväcka en person i några minuter," sa Dumbledore. "Jag märker att du har svårt att säga vad som egentligen hände." Han tog lite pulver och slängde ut det i luften. Pulvret dalade sakta ner som glittrande snö, och i irrvarvet av pulverkorn, syntes svaga skuggor, som blev allt tydligare. När det sista kornet föll ner på golvet, syntes Ron och Hermione fullständigt, det vara bara det att konturerna var en aning suddiga.
En stund stirrade de bara på varandra. Så log Hermione plötsligt. "Hej," sa hon. Och så tittade hon på Emma och Carro. En sorgsen blick for förbi hennes ansikte, men så log hon plötsligt igen. "Det är inte ert fel," sa hon.
"Vadå 'vårt fel'," svarade Emma.
"Att vi är döda," svarade Ron.
"Varför skulle vi tro att det är vårt fel," frågade Carro.
"Jag har inte hunnit berätta," sa Harry till Ron och Hermione. "Jag kan inte…"
"Harry," sa Hermione med hårdhet i rösten. "Inte kan du dölja vad som hänt! Gjort är gjort, och det går inte att ändra."
"Jag vet," sa Harry dystert. Det blev tyst en stund igen. Så började Ron berätta om varför och hur de blev dödade. Emma och Carro stirrade först på Ron och Hermione, och sedan på dem själva. Carro såg att Emma grät, och hon kände också tårar falla ner på hennes kinder. Hon ville inte tro att det var sant. Inte Emma heller. De hade dödat sina två bästa vänner, helt bara sådär, helt utan känslor. Helt utan barmhärtighet.
De tittade på Ron och Hermione igen.
"Ta det inte så hårt," sa Hermione.
"Nej, vi förlåter er," log Ron. "Vi är bara glada att Harry fortfarande lever, och att ni alla lyckades fly undan Ni-vet-vem."
"Pettigrew är också död," fortsatte Hermione. "Han berättade vad som hade hänt. Och han sade också att du kunde behålla dolken om du ville det, Harry."
Harry hade helt glömt bort dolken som han höll i. Han tittade på den. Just nu såg den bara ut som en vanlig kniv.
Så började Ron och Hermione sakta försvinna.
"Hej då," sade Ron.
"Vi möts igen," ropade Hermione. De båda vinkade.
"Hej då," sade Emma med gråt i halsen.
"Förlåt oss," ropade Carro efter dem.
Men de hann inte svara.
Dumbledore vände sig mot Harry. "Vill du fortsätta historien nu?"
"Helst inte, men jag antar att jag måste," svarade Harry. Dumbledore sade inget.
Harry fortsatte berättelsen, medan Dumbledore tyst lyssnade. Emma och Carro sade inget dom heller.
När han var klar med sin berättelse, sa Dumbledore "Jag skulle helst vilja ta beslag på Peters dolk, Harry. Men eftersom det är en gåva från honom, kan jag inte ta den. Iväg med er nu till sjukhusflygeln!"