Kap 24.

Sista veckan.

Harry, Emma och Carro gick långsamt upp till sjukhusflygeln. Ingen sade något.

När de kom fram, stod madam Pomfrey och väntade på dem.

"I säng med er, " sa hon när hon fick syn på dem. "Vad ni behöver är mycket vila och kanske något varmt. Om ni inte är skadade, förstås."

"Ingen av oss är skadade," sa Carro förstrött och gick till en säng för att lägga sig. Harry och Emma följde hennes exempel och lade sig i var sin annan säng.

Efter en stund kom madam Pomfrey tillbaka med tre rykande bägare fulla med en varm klarröd vätska.

"Det här gör att ni somnar gott," sa hon. "Och ni kommer inte vakna fören ni har vilat ut er fullständigt. Drick upp alltihop!"

De gjorde som hon sade. Den varma drycken var god, och de kände hur det spred ut sig i kroppen. De blev genast dåsiga, och snart hade de alla somnat.

Emma var den första som vaknade. Hon gned sig i ögonen på grund av det starka dagsljuset som lyste på henne. Det första hon gjorde var att se om Carro eller Harry hade vaknat. De låg och sov fortfarande, Carro till vänster om henne, och Harry till höger. Så tittade hon mot dörren, och höll nästan på att falla ur sängen.

Där stod Draco Malfoy. Han hade inte sett att Emma var vaken. Han flinade skadeglatt mot Harry. Armarna hade han i kors, och han stod lutad mot väggen. Emma ville inte tänka på varför Draco var så glad. Antagligen hade han hört att hans pappa har tagit över platsen som mörkrets Härskare, eftersom Lucius var Voldemorts sekundant.

Nu stod han alltså och flinade mot sin ärkefiende, som hjälplöst sov i sin säng.

Emma låtsades vakna. Draco var inte beredd på det; han spratt till och stirrade på Emma. Emma stirrade tillbaka med en arg blick som fick Draco att inte vilja säga det första ordet.

"God morgon," sade Emma kyligt.

"God eftermiddag skulle passa bättre," svarade Draco. "Klockan är halv fyra."

"Vad är det för dag," frågade Emma. Hon släppte inte sin blick.

"Torsdag," svarade Draco. "Du har sovit i fyra dagar. Sovit gott?"

"Håller räkningen, ser jag," svarade Emma. "Och jag sov gott tills jag stördes av din aura."

"Alla pratar om var ni har varit," sade Draco utan att bry sig om henne. "En del säger att du och Svensson gick in i förbjudna skogen, men att ni aldrig kom tillbaka. Därefter togs slutsatsen, av eleverna, att ni hade blivit uppätna av något vidunder. Lärarna vet såklart vad ni har haft för er, så dom lät den historien hållas."

"Varför är du här," frågade Emma misstänksamt.

"Jag visste att ni inte var döda," fortsatte Draco. "Jag vet precis vad som har hänt."

Nu var det Dracos tur att ge en mordisk blick, men Emma lät sig inte skrämmas.

"Voldemort," sade hon bara. Draco ryste till.

 "Säg inte namnet," sa han.

"Voldemort," sade Emma igen, som om hon hade sagt 'potatissäck'.

"Håll käft," sa Draco argt.

"Voldemort, Voldemort, Voldemort," fortsatte Emma och flinade. Draco var högröd i ansiktet.

"Håll käft då, jävla smutsskalle!"

"Volle, Volle, Voldemort, Voldemort, Voldemort," sjöng Emma till samma melodi som 'Bergakungens sal'.

Det gick Draco på nerverna, men han kunde inte hoppa på henne, dels för att de var i sjukhusflygeln (madam Pomfrey skulle dyka upp direkt), och dels för att Emma var en tjej (med andra ord; Draco visste att Emma skulle vinna). Han gick med bestämda steg ut från Sjukhusflygeln, och i dörrspringan räckte han ilsket ut tungan. Emma skrattade.

Nästa dag vaknade Carro, och några timmar efter vaknade Harry. Det var bara en vecka kvar till avslutningen, och de hade missat proven i Trolldryckskonst och Försvar mot Svartkonster.

"Det är klart att ni inte behöver göra provet," sade Emble. "Ni får MVG, alla tre, för ni lyckades ju utplåna Ni-vet-vem!"

"Inte vi," svarade Harry. "Carro!"

"Nehe då," svarade Carro generat. "Vi gjorde det tillsammans!"

"Jag håller med Carro," svarade Emma, som över huvud taget inte hade gjort något.

I Trolldryckskonst fick de IG.

"Vem bryr sig," sa Harry. "Vi skulle ha fått samma betyg, även om vi gjorde proven!"

Resten av veckan var full av prov, men som om det inte skulle vara nog, hade de hela tiden elever efter sig om var de hade varit dom senaste dagarna.

De flesta trodde som sagt att de var döda, och många kom med högst irriterande frågor som "gick ni till Hogsmead och bodde där några dagar, " eller "Jag såg er på väg mot förbjudna skogen, är ni i maskopi med Ni-vet-vem eller?"

Ingen av eleverna, med ett undantag för Crabbe, Goyle, Draco, och Emma, Carro och Harry förstås, kände till vad som hade hänt. Ingen visste att Voldemort var utplånad, och ännu mindre att det var av deras förtjänst.

Dumbledore vill nämligen att det stora avslöjande skulle äga rum på avslutningen.

Så var det äntligen dags.

Skolavslutningen ägde som vanligt rum i Stora salen. Eleverna var glada och muntra, så när på några som inte visste var Hermione och Ron höll hus. Många hade frågat dem var de var någonstans, men de hade bara svarat att de skulle få svar på avslutningen.

Dumbledore ställde sig upp och klingade i sitt glas som ett tecken på tystnad. Sorlet försvann genast, och Dumbledore harklade sig.

"Ett nytt år på Hogwarts är förbi, och det har varit både tråkiga och ovanligt goda stunder, inte bara här på Hogwarts," började han. Viskningar hördes bland eleverna.

Emma tittade bort mot Slytherinbordet. Draco flinade elakt mot Emma. Hon hade berättat för Harry och Carro om hans besök, men de sade bara att hon skulle strunta i honom.

"Som vi ser, vinner Hufflepuff elevhemspokalen i år, med 587 poäng" sade Dumbledore. Det ekade och vrålade av applåder och busvisslingar från Hufflepuffbordet, medan de andra elevhemmen klappade lamt av förvåning och av en smula ilska.

"Tvåa kom Ravenclaw, med 491 poäng, trea blev Gryffindor, med 344 poäng, och sist, men inte minst, " tillade Dumbledore och log mot Slytherinarna, "kom Slytherin, med 184 poäng!"

Skrattsalvor ekade i salen. Slytherineleverna såg ut att sjunka ner på sina stolar tills vissa hade näsan i bordet. Emma skrattade mot Draco, som flinade surt tillbaka.

Dumbledore fortsatte. "Som några av er säkert har märkt, är Miss Granger och Mr Weasly inte närvarande. Det är för att deras mod för att hjälpa sina vänner i nöd, var så stark, att de gav sitt liv för dem."

Många elever såg ut som stora frågetecken, medan de ivrigt viskade med varandra.

"Miss Granger och Mr Weasly är dödade, på grund av Voldemorts"(en rysning gick i salen)"anhängare. Men de dog inte förgäves, för jag kan nu säga att tack vare Mr Potter, Miss Svensson och Miss Ramstedt är Voldemort borta för alltid!"

Dumbledore hade tydligen väntat sig ett vrål av glädjetjut och applåder, men salen var knäpptyst. Lärarna smålog lite mot eleverna (de visste redan om nyheten) som försök på bevis på att det inte var något stort skämt.

Dumbledore harklade sig. "Vi vet inte hur vi skall kunna belöna er. Stig fram hit, Harry Potter, Carolina Svensson och Emma Ramstedt."

De tre Gryffindoreleverna reste sig. Alla eleverna på hela skolan höll sina blickar fästa på dem. De gick fram till Dumbledore.

"Era namn kommer att stå skrivna i varenda historiebok," sade Dumbledore (Carro tänkte på Emma och Trollkonsthistorian). "Jag vill härmed utdela var sin medalj, för att ha räddat världen undan från en hemsk ondska.

Till Mr Harry Potter, för att ha visat sann vänskaps mod och styrka. För att ha riskerat sitt liv för sina vänner och för att ha visat uthållighet och stora prov på djärvhet." Dumbledore hängde en medalj om Harrys hals. Harry såg ner i golvet. "Till Miss Emma Ramstedt," fortsatte Dumbledore och vände sig mot Emma. "För att ha visat styrka på lojalitet när svåra prov har utsatts, för att inte ha gett upp när det setts omöjligt att undfly eller räddad." Emma blev lite röd i ansiktet och log tacksamt. Dumbledore gick vidare till Carro. "Miss Carolina Svensson, dig har vi mest att tacka för. Du räddade inte bara Mr Potters liv, utan därmed räddat världen från att gå under, vilket skulle hänt om inte Potter hade överlevt. Till dig, Miss Svensson, för otroligt mod, kvicktänkthet och uthållighet." Carro tog emot sin medalj och strålade glatt. "En pokal kommer att ställas i Pokalrummet, som minne på vad mästerligt dåd ni har utfört. Dessutom delar jag ut 50 poäng till er var!"

Eleverna räknade upphetsat snabbt ut vilka poäng Gryffindor hade nu. Det skulle inte förvåna dem om Gryffindor skulle ta ledningen, men de som räknade snabbast upptäckte att Gryffindor kom tvåa med 494 poäng. Några blev besvikna, men det gjorde det samma. Tvåa var bättre än trea i alla fall, och sedan så hade Hufflepuff aldrig vunnit förut.

När Harry, Carro och Emma vände sig om för att gå tillbaka till sina platser, började Dumbledore applådera. Lärarna följde hans exempel, och snart applåderade alla i salen, förutom Draco och hans gäng, som inte hade någon större lust att applådera för vare sig Emmas, Harrys och Carros ära, eller för Gryffindors andraplats.

Festen började, och alla var glada. Folk åt, drack och skrattade.

Men detta var bara början till det värsta året. Någonsin.

SLUT

Fort. Följer i nästa berättelse ~_^