"Låt mig presentera prinsessan Elsa av Arendal!"
Elsa steg ut ur sina föräldrars skugga och in i solskenet. Hennes folk stod och väntade. De välkomnade henne på bytorget med dundrande applåder. Hundratals undersåtar hade samlats idag, unga som gamla. De viftade med flaggor med det kungliga släktvapnet, kastade blommor och jublade. Barn satt uppflugna på sina pappors axlar, en del bybor hade ställt sig på vagnar medan andra lutade sig från fönster i närheten. Alla ville se prinsessan ordentligt. Hennes föräldrar var vana att möta folket i kungariket, men Elsa var arton år gammal och hade bara nyligen blivit inbjuden att följa med dem vid officiella framträdanden.
Ärligt talat föredrog hon fortfarande ett liv i skuggan men plikten kallade.
"Välkommen, prinsessan Elsa!" ropade folket. Elsa och hennes föräldrar stod på en upphöjd scen som hade specialbyggts för tillfället. Den vette mot den stora gården utanför slottsportarna och gav henne en god utsikt. Samtidigt som det kände som om hon själv stod på uppvisning. Och det var antagligen själva tanken med det hela.
"Titta! Det är Arendals prinsessa", hörde hon en mamma säga till sin lilla dotter. "Visst är hon vacker? Ge henne din present."
Den lilla flickan stod framför scenen med en bukett lila ljungblommor i handen. Det var Elsas älsklingsblomma. Varje gång flickan försökte sträcka sig upp och överlämna buketten till Elsa knuffades hon tillbaka av folkmassan.
Elsa sneglade på sin mamma för att få råd. Drottningen nickade lätt och Elsa steg nerför trappan. Hon höll upp kjolen på den ljusblå klänningen som hon bar med en matchande åtsittande jacka. Hon hade samma ljusa ögon som sin mamma men hon var egentligen mer lik sin pappa med sitt ljusa hår, Elsa brukade bära det i en flätad knut i nacken.
"Tack för de vackra blommorna", sa Elsa till flickan och tog elegant emot buketten innan hon steg upp på scenen igen för att tala till folkmassan. Hennes pappa hade lärt henne hur man håller tal inför en stor grupp.
"Det är en stor glädje att ni alla kan närvara med oss denna eftermiddag när Axel Ludenburg avtäcker statyn av den kungliga familjen som han så älskvärt har skänkt till kungariket", började hon. Folket applåderade. "En liten sak före avtäckningen: eftersom herr Ludenburg har arbetat i flera år med den här statyn misstänker jag att jag kommer se betydligt yngre ut gjuten i brons än jag gör när jag står framför er idag."
Folket skrattade varmt och Elsa sneglade stolt på sin far. Den meningen hade varit hennes idé. Han gav henne ett uppmuntrande leende.
"Hans bidrag är mycket viktigt", sa Elsa och log mot konstnären. "Och nu är det hög tid att presentera herr Ludenburg." Elsa tog ett steg åt sidan för att släppa fram den äldre herren.
"Tack, prinsessan." Herr Ludenburg bugade så djupt för henne att hans vita skägg nästan nuddade vid knäet, sedan vände han sig mot folket. "Jag vill uttrycka min tacksamhet mot kung Ragnar, drottning Iduna och vår vackra prinsessa Elsa för att de lät mig skapa en staty till deras ära. Det är min förhoppning att denna staty ska stå innanför Arendals slottsportar och välkomna alla gäster från när och fjärran byar när de besöker slottet." Han tittade på sin assistent som skyndade fram, knöt upp repet runt tygstycket som dolde statyn där den stod mitt i en fontän och ryckte av det. "Låt mig presentera Arendals kungafamilj!"
Ett sus gick genom folkmassan och snart bröt applåderna ut.
Det var första gången som kungen, drottningen och Elsa såg den färdiga statyn. Elsa kom ihåg hur hon som elvaåring hade suttit modell när herr Ludenburg skissade, men hon hade nästan glömt att han fortfarande arbetade på statyn tills hennes pappa sa att hon skulle hålla tal vid den kungliga avtäckningen.
"Den är så vacker", sa Elsa till herr Ludenburg. Och hon menade det verkligen.
När hon tittade på bronsstatyn var det som att betrakta ett stycke frusen tid herr Ludenburg hade modellerat fram kungafamiljen perfekt. Den unge kungen såg ädel ut i sin krona och mantel bredvid den vackra drottningen i tiara och fin klänning. Mittemellan dem stod deras enda barn, prinsessan Elsa av Arendal, som såg mycket yngre ut än de arton år hon var idag.
Att se sig själv som elvaåring väckte en storm av känslor hos Elsa. Som enda barnet hade livet i slottet känts ensamt. Hennes föräldrar arbetade hårt med att sköta kungariket och även om hon själv hade fullt upp med sin undervisning tillbringade hon långa stunder med att vandra runt de tomma rummen, allt medan klockan tickade på. Visst hade hennes föräldrar sett till att hon hade lekkamrater bland adelsfamiljens barn, men det var inte samma sak som att växa upp med ett syskon som man kunde anförtro sig åt. Denna börda höll hon för sig själv, hon ville inte störa sina föräldrar med hennes känslor. Hennes mamma hade aldrig lyckats få fler barn efter Elsa.
"Visst är det en underbar staty av oss, mamma?" frågade Elsa.
Hennes mamma stod tyst intill henne. Elsa såg hur hon tog in minsta millimeter av bronsstatyn med sina blåa ögon och avslutade med en knappt hörbar suck. Hon sneglade på Elsa med sorgsen blick. "Ja, det är den verkligen", sa hon och tryckte sin dotters hand. "Det är ett så fint porträtt av vår familj och allt vi står för. Eller hur?" tillade hon riktat mot kungen.
Trots den glädjefyllda stunden verkade hennes föräldrar lite vemodiga. Var det för att statyn speglade en tid när de var så mycket yngre? Blev de ledsna när de tänkte på hur snabbt tiden gick? Hennes pappa pratade jämt om dagen när hon skulle ta över tronen, fast han fortfarande var en kraftfull kung. Elsa undrade vad det var som tyngde dem men hon höll sina tankar för sig själv. Det passade sig inte att ifrågasätta sina föräldrar inför folket.
"Ja, det är sannerligen en ära", svarade hennes pappa och tittade på Elsa. Han verkade ha något mer på tungan men tystnade. "Det är dags för dig att tacka våra undersåtar för att de kommit hit, Elsa", sa han till slut. "Vi håller en middag på slottet till herr Ludenburgs ära, så vi måste hem och göra oss i ordning för att välkomna gästerna."
"Ja, pappa", sa Elsa och gjorde som hon blivit tillsagd.
När de senare satt vid bankettbordet i stora salen höll kungen upp sin bägare högt och utbrast: "För Axel Ludenburg och hans strålande konstverk!" Och gästerna svarade på samma sätt. "För Axel!" ropade de och klirrade med glasen.
Sällskapet trängdes vid det överdådigt dukade långbordet fyllt med makalösa rätter. Kungen hade bett sin närmaste vän, greve Peterssen, att närvara vid firandet. Herr Ludenburgs familj var också samlad. De hade seglat från Vesselby, ett land som länge haft handelsförbindelser med Arendal. Hertigen av Vesselby var också på plats och slog sig ner vid Elsas sida.
"Och för Arendal och Vesselby!" tillade hertigen. Han hade en stor mun för att vara en så liten man. Elsa kunde inte låta bli att lägga märke till att han var minst ett huvud kortare än alla andra gäster, även när han stod upp. "Må våra riken växa och blomstra länge tillsammans!"
"För Arendal och Vesselby!" ekade gästerna.
Elsa skålade med sin mamma.
"Jag är så glad att vi äntligen får en middag tillsammans", sa hertigen till mamma när tallrikarna samlades in och betjänterna serverade efterrätten. "Och så trevligt att få träffa prinsessan och skåda Arendals strålande framtid." Han rynkade ögonbrynen. "Jag har länge tänkt på att hon inte synts till på så många offentliga tillställningar."
Elsa log artigt tillbaka men sa inget. En viktig regel för en prinsessa, brukade mamma påminna henne, var att lyssna på folk men vänta med att svara tills man hade något viktigt att säga.
"Elsa har fullt upp med sina studier just nu så vi har inte bett henne att delta i så många framträdanden än", sa mamma och tittade på herr Ludenburg. "Men såklart skulle hon vara med när vår familjestaty avtäcktes. Det är ju det som hela kvällen handlar om: familjen."
Elsa dolde sitt leende bakom handen. Hennes mamma var duktig på att prata på.
Det var första gången Elsa träffade hertigen av Vesselby. Men hon föredrog hertigen av Balkeston med sina vänliga ögon. Han brukade komma till slottet med fickorna fylla av choklad som han stack åt henne när middagssamtalen blev för tråkiga.
Rättelse: de viktiga förhandlingarna. Som hennes mamma påminde henne om. Hon måste förbereda sig inför den dagen när hon själv skulle överta tronen. Just nu delade hon sin tid mellan undervisning i handskrift, vetenskap och statskunskap med sin guvernant och pappas möten. Hon var nu också tillräckligt gammal för att delta vid alla otaliga banketter på slottet. Dagarna var länge sedan förbi när hon fördes ut för att hälsa på gästerna, för att sedan skickas till ett annat rum för kvällsmat. Livet var inte lika ensamt nu men hon längtade fortfarande efter någon jämnårig att dela sina tankar med. Men nu var det slut med att bjuda hem lekkamrater.
"Visst, visst! Men hon är en alldeles för viktig tillgång för att gömmas undan", sa hertigen och slog i bordet. Han rörde sig så mycket när han pratade att hans tupé flaxade till i nacken.
"Instämmer, Ers Höghet", sa greve Peterssen. "Hon är en ung dam nu och redo att delta i kungarikets diskussioner."
Elsa log mot honom. Greve Peterssen var mer än en rådgivare; en nära vän till hennes pappa. Elsa hade alltid sett honom som en farbror. Och som en farbror hade han varnat Elsa för hertigens ovana att snoka.
"Exakt!" instämde hertigen. "Prinsessan Elsa, du har säkert lärt dig om fjordarna och hur användbara de är." Elsa nickade. "Nåväl, i Vesselby var det min farfar som utforskade den första fjorden. Och det är tack vare honom som vi …"
Hertigen malde på tills greve Peterssen harklade sig och sa. "Fascinerade, Ers Höghet! Vi kanske kan fortsätta samtalet senare? Nu serveras visst desserten." Han vände sig om innan hertigen kunde avbryta honom. "Herr Ludenburg, jag hoppas att du fortfarande är hungrig!"
Som på ett tecken dök servitörerna upp med silverfat fyllda med frukt och godsaker som de ställde på bordet.
"Och vi har minst lika mycket gott att bjuda på i Vesselby", förklarade hertigen medan han sträckte sig efter en tårtbit och tre mandeldrömmar.
Elsa visste att det var fel att tänka så men Vesselby påminde henne alltid om vesslor, snabba och listiga djur. Och det fanns något vesslelikt över hertigen. Hon sneglade på pappa. Hade han någonsin tänkt på den kopplingen mellan hertigen och hans rike? Hans tankar var alltid lite hemliga. Just nu satt han och pratade med herr Ludenburgs fru. Greve Peterssen pratade med konstnären själv och hans nästa projekt. Så nu satt hertigen, Elsa och hennes mamma tysta ett slag.
"Ers Majestät har en förtjusande dotter", sa hertigen och genast kände Elsa dåligt samvete över sina tankar. "Hon blir en strålande drottning."
"Tack", sa mamma. "Det blir hon alldeles bestämt."
"Ja, jag har lärt mig av mina föräldrar", tillade Elsa och log mot sin mamma. "När min dag kommer vet jag att jag kommer vara redo att styra över Arendal."
Hertigen granskade henne nyfiket. "Ja absolut! Det är jag övertygad om. Men det är ju synd att du är den enda arvtagaren. I Sydöarna har kungen tretton söner i tronföljd."
Elsa tryckte sin bägare hårt mot bordet för att inte svara något olämpligt som hon skulle ångra. Märkligt nog kändes bägaren iskall. "Jag tror knappast att …"
Mamma avbröt henne. "Vad Elsa tänkte påpeka var att det var många arvingar." Mamma verkade helt oberörd, hon hade fått frågan många gånger. "Mitt öde har varit att bara få ett barn, men livet är fullt av överraskningar." Hon log mot Elsa och ögonen glänste till. "Jag vet att hon kommer att klara sig fint i framtiden.
"Vårt kungarike behöver bara en stark ledare", tillade Elsa med säker röst. "Och det får de redan i mig."
Hertigen rynkade på pannan. "Jo, men om något skulle hindra dig från att ta över tronen …"
"Vi är fast beslutna att leda Arendal in i framtiden, det kan jag försäkra dig", sa mamma med ett leende.
Hertigen kliade sig i nacken. Tupén gled lite åt sidan. Han vandrade med blicken från drottningen till Elsa över sina glasögon. "Hon blir myndig om några år. Finns det några tänkbara friare på kartan? Ett förbund mellan våra riken eller en annan handelspartner skulle vara gynnsamt."
Elsa stirrade ner på sin servett i knäet. Hon kände hur kinderna hettade.
"Elsa har gott om tid på sig att hitta en make", sa mamma. "Just nu vill vi att vår dotter fokuserar på sina kungliga plikter."
Provet i statskunskap som hennes guvernant gett henne på morgonen mycket svårare än att hitta en friare. "Tack för er omtanke, Ers Höghet", sa Elsa. "När jag hittar en friare blir du den första som får veta det." Hon var ironisk men hertigen verkade väldigt nöjd med hennes svar. Mamma gav henne en förmanande blick men Elsa följde sin inre kompass.
När hertigen äntligen drog sig tillbaka och herr Ludenburg och hans familj tagit farväl, förflyttade sig kungen, drottningen och Elsa till sin privata slottsvåning.
"Du klarade dig bra", sa mamma till henne. "Du konverserade med stor säkerhet och imponerade på hertigen med dina kunskaper om handelsavtal."
"Han verkade förvånad över att jag visste så mycket", sa Elsa. Hon var spänd över axlarna, som om hon hade burit kungarikets tyngd på de under kvällen. Nu kände hon en begynnande huvudvärk och längtade efter tystnaden i sitt rum.
"Jag är så stolt över dig", sa pappa och släppte för första gången sin strama hållning den kvällen. Han log mot sin fru och la sin hand på henens arm.
Elsa älskade att se sina föräldrar tillsammans. De var fortfarande så förälskade. Och det var nästan svårt att inte känna avund över de starka banden mellan dem.
"Du kommer att bli en fantastik drottning en dag, Elsa", sa kungen.
"Tack, pappa", svarade hon utan att tänka vidare på saken.
Att bli drottning låg långt fram i tiden.