Krokskjutaren

Till både Link och Navis överraskning hade Hyrule Fältet...inte förändrats alls sedan dom såg det sist. Den tidiga morgonsolen visade samma utsträckta land paret kände till. Åldrat gräs eller kanske oberäkneliga döda kroppar var lite förväntat med oråd...men inget sådant så vitt dom kunde se.

Även den motbjudande känslan som hängde över Slottstaden började att lämna paret ju längre bort dom gick, även ingen röta av död, stilla luft eller gråa kvävande moln på himlen. Det verkade som om av någon underlig anledning att Ganondorfs fruktansvärda magi hade rört Hyrule Fältet. Åtminstone så vitt paret kunde se.

"Det är...normalt..." mumlade Link, överraskad av det orörda landet framför honom och Navi. Självklart var han glad över att Ganondorfs magi hade lämnat det massiva fältet orört. Han visste att det var här han skulle spendera en stor del av sin resa då han skulle vandra från plats till plats.

"Kanske han inte tyckte att det var värt att kasta sin magi över det?" gissade Navi som var osäker på vad hon kunde säga efter vad dom hade sett i Slottstaden. Det var som en ful skorpa där vacker hud en gång hade varit. Ett blåmärke, en skamfläck...något ruttet. "Men bara för att det inte finns monster just här betyder det inte att det inte finns alls. Så var på din vakt."

Link var rädd att Navi skulle säga det där men nickade och började att gå mot Kakarikobyn, men stannade plötsligt.

Både pojken och älvan kunde se Dödens Berg från där dom stod...och det var en obehaglig syn. Runt bergets spetsiga topp var en märklig ring av röd energi. En illavarslande och onaturlig närvaro som gjorde berget ännu mer skrämmande än vad Link hade tyckt tidigare. Och...han kunde svära på att något kom ut ur toppen. Någon slags röd skepnad...? Men lika snabbt som han såg den verkade den försvinna.

"Vad har han gjort...?" mumlade Navi som kände sig illamående. "Det är ett Tempel där uppe, det vet jag. Jag tror att jag vet var dom flesta Templen är någonstans, och den där...saken runt Dödens Berg måste vara resultatet av förbannelsen."

I ett försök att ignorera den hemska åsynen gick Link åter igen mot den med Navi vilande på hans axel.

"Var är dom andra?" undrade han som också hade på känn om dom två första Sheik nämnde.

"Tja, Dom Förlorade Skogarna, så klart," sa Navi som kände sig illamående i magen av tanken av att hennes hem åter igen hade blivit förhäxat. "Jag har på känn att Templet goronerna använde för att dyrka deras gamla gud är ett annat, detsamma med zorerna och deras gamla Tempel. Dom hade ett i Hyliasjön. Dom dödas hus...jag är inte säker."

Det lät inte som någon plats i Hyrule som älvan var bekant med! Det lät som den värsta bara av hur Sheik beskrev den.

"Och jag tror att jag vet vart den sista kan finnas...men det kommer att bli lätt lurigt att ta sig dit," fortsatte hon.

Pojken var åtminstone glad över att han kände till tre av dom fem platserna dom skulle gå till. Det var...något åtminstone. Det gjorde att hans resa verkade mindre skrämmande.

"Men varför? Vilken gudinna är det? Din? Faror?" undrade han nyfiket.

"Nä...inte någon av Dom Gyllene Gudinnorna. Jag förklarar senare," svarade Navi och klappade Link på kinden och försökte att ignorera att barnfettet på den var borta. "V bör nog frigöra en plats i taget. Jag är säker på att alla svar kommer att bli tydliga vid någon tidpunkt."

Som vart det fjärde Templet var någonstans...

Självfallet beslöt sig pojken att helt enkelt lita på sin skyddsälva. Han höll också med om att allting var så förvirrande och hände så snabbt...han kände att han fick för mycket information på en gång och det gjorde honom vimmelkantig. Han bara nickade till svar och fokuserade på att gå framåt och ignorera den fruktansvärda ringen runt Dödens Berg...

Men...då slog en tanke honom.

"Navi...jag borde kontakta Saria," sa han och utan att vänta på älvans svar stoppade pojken undan MästerSvärdet och skölden för att ta fram Tidens Okarina från bältet. En gnutta skuldkänslor spred sig i honom då han kom ihåg vad som hände med Sarias...

Genast flöt Sarias Melodi genom det tomma fältet, ekade långt ut...

Men...ingenting.

Link varken kände något eller hörde Sarias röst. Han väntade en stund innan han spelade melodin igen, men...det var samma resultat. Ingenting.

"Link, hör inte något? Ingenting alls?" frågade Navi som önskade att hon också kunde höra samtalen mellan Link och Saria. Om bara så att spänningen i denna stund kunde försvinna...

"Ingenting alls...! Varför svarar hon inte?!" sprack hans röst med byggande stress och oro inom sig. Medans han inte hade spelat melodin flera gånger hade Saria åtminstone alltid svarat!

"Kanske...hon sover?" sa älvan som kände att det var en usel ursäkt då den lämnade hennes läppar. Sheik sa att Saria var inne i Skogens Tempel, men...det var åtminstone möjligt! "Kom ihåg att hon väntar på dig, så hon måste vara oskadd. Han kanske verkar...rätt mystisk...men jag är säker på att vi kan lita på Sheik."

Han ville tro på henne att det var så...men han var för orolig för att kunna acceptera en sådan enkel ursäkt. Han satte fast Tidens Okarina tillbaka på bältet och fortsatte framåt. med längre steg och täckte mer mark med sina nya längre ben.

"Vi måste skynda oss så fort vi kan! Vi hittar...vad det nu är något vi letar efter i Kakarikobyn!" sa han beslutsamt.

Älvan ville inte att han skulle oroa sig så mycket men hon tvivlade på att det fanns något hon kunde göra eller säga för att lugna ner honom.

Resten av vandringen var allt tyst. Link rörde sig snabbare, nästan springande, då Dödens Berg och byn vid dess sluttning kom allt närmare. Timmar gick och det var till runt eftermiddagen dom nådde trapporna till Kakarikobyn.

Märkligt nog hade dom inte sprungit på något monster på vägen. Hade dom bara tur eller var det inte så stora problem med Hyrule Fältet? Eller kanske det var som för sju år sedan att den sanna skräcken kom fram på natten? Link och Navi ville verkligen inte få reda på det och snart nog kom dom fram till byns port.

Just som dom anlände kände pojken och älvan oråd. Luften var tung och det var en metallisk smak i luften. Inte bara det, paret kände att något iakttog dom. Något okänt och inte bara en hylian. Det var ju, trotts allt, en vakt vid porten precis som när dom var där sist. Men det var inte han. Kanske det var något...mer.

"Resenärer?" frågade vakten mer överraskad då Link och Navi närmade sig. "Vi får inte mycket nu för tiden. Jag antar att fälten är mer säkrare på dagen, precis som innan..."

"Vi hade bara tur, antar jag," svarade Navi då dom gick förbi.

Till skillnad från Slottstaden hade Kakarikobyn inte förändrats så mycket sedan dom var där. Inga förstörda byggnader, gräs och träd som fortfarande levde, inga monster eller varelser. Men det var fortfarande den där känslan i luften, en slags oråd som om själva byn var dyster och tom på energi.

Hylianer gick omkring, visst, men dom var så långsamma och deras ansiktsuttryck hopplösa. Ingen log, och även om dom gjorde verkade det mest tomt och framtvingat. Det fanns äldre och svaga människor som verkade göra små hem för sig själva utav delar av byn gjorda från presenningar eller lakan. Det påminde Link om den hemlösa mannen han hade sett när han var med Impa, han som pojken hade gett några rupier till.

Han undrade vad han var nu.

För stunden vandrade Link omkring, fortfarande oförmögen att skaka av sig känslan av att han var iakttagen. Ändå när han såg sig omkring såg han att ingen tittade på honom. Innan han insåg det fann Link sig själv stå framför brunnen. Stencirkeln verkade densamma efter alla dessa år.

Men när pojken och älvan kom närmare la dom märke till en stor skillnad. Brunnen var alldeles torr. Innan hade den varit fylld till bredden med vatten...nu när dom tittade in såg dom inget vatten alls. Dom kunde knappt se dess botten eftersom det var så mörkt, men om det fanns vatten skulle solens spegelbild blinka till lite...

"Navi...vart har allt vatten tagit vägen?" frågade Link vars röst ekade så att älvan hörde frågan en andra gång.

"Jag önskar att jag visste, Link...jag har aldrig sett den så uttorkad förut," svarade Navi som kände sig orolig. Känslan av att dom var iakttagna växte sig starkare nu och på något sätt kände älvan att det inte var något mänskligt som såg på dom. Kunde det vara en del av förbannelsen som var närvarande på Dödens Berg som blödde sig ner ända till Kakarikobyn? Eller var det något annat?

Link svalde och kände sig törstig bara av att stirra på den uttorkade brunnen.

"Men...du sa att det var här dom fick sitt vatten ifrån, eller? Vad dricker folk om brunnen är uttorkad?" sa han och tyckte synd om byborna. Alla såg så sorgsna ut...så uttorkade...

"...Jag vet inte..." sa Navi som kände sig skyldig av att hon inte kunde ge ett bra svar. "Jag antar att dom fortfarande kan samla regnvatten. Kanske goronerna fortfarande kan få tag på det från Dödens Berg."

Det var om goronerna nu var oskadda. Saker och ting såg så fruktansvärt däruppe...men paret var tvungna att ta sig an dom en åt gången. Saria kom först. Älvan visste att Link aldrig skulle gå en till omväg bara så där, även om han också brydde sig om goronerna. Hon kunde knappt klandra honom med tanke på allt Sheik sa, relationen mellan Link och kokiri flickan och att hon inte svarade av sin egen melodi...

Pojken fnös och stirrade ner i mörkret nedanför.

"Det är...fruktansvärt..."

Vad kunde han annars säga? Han önskade att han kunde hjälpa till, men vad kunde han göra?

Han fnös då något annat hände. Från brunnen tyckte han att han hörde något. Något slags rusande ljud...och var det något som...rörde sig där nere? Han lutade sig mera för att ta en bättre titt. Något annat började att komma upp från brunnen...en röst...?

"Du kommer inte att hitta något vatten därnere," sa en röst bakom dom.

Pojken och älvan snodde runt och såg en vacker ung kvinna stå där. Långt svart hår, bruna ögon och ett rätt vackert ansikte. Hon bara normala kläder, men hennes klänning var kanske lite för kort.

"Åh! Öh...vi bara..." började Link utan att veta hur han skulle förklara vad dom gjorde. "Det är inget."

Den unga kvinnan nickade och tittade upp och ner på Link och log lite.

"Jag såg dig tidigare, du stiliga främling. Tro inte att jag har sett dig här förut," sa hon.

Stilig? Det var inte ett ord som någonsin hade använts för att beskriva Link. Söt av Saria, visst. Men stilig? Det kändes märkligt men Link skakade bort det.

"Öh...tja, Navi och jag kom precis. Vi är inte...härifrån," förklarade han.

Åter igen nickade kvinnan.

"Jag är då glad att du kom. Jag har lite besvär...det är så kallt om nätterna och du verkar som om du kunde hjälpa mig att hålla värmen lite..." sa hon och gav Link en blick han inte förstod.

Navi började genast ana oråd. Den här flickan tänkte väl inte...eller? Absolut inte!

"Link, kom ihåg vad vi är här för!"

"Kallt? Behöver du någon med dig ikväll?" frågade Link oskyldigt. Han kunde vagt komma ihåg att sova med Saria i hennes säng när han var liten och hur varmt det var.

"Just det! Du avböjer väl inte en stackars flicka i nöd, eller?" frågade kvinnan som lutade sig nära den förvirrade pojken med fladdrande ögonfransar.

En märklig känsla fyllde Links inre...men sedan uppfattade han Navis ord.

"Öh, beklagar. Men vi är mitt i något. Vi kommer inte ens att vara kvar här ikväll," sa han.

"Åh, typiskt! Nåja...om du fortfarande är kvar då kom och hitta mig," sa kvinnan och med det vände hon sig om och gick sin väg på ett märkligt sätt så att hennes höfter svängde sida från sida.

Det var märkligt och Link var inte säker på vad som just hänt.

"Jag tycker synd om henne...hon är kall på nätterna...jag undrar om många av byborna har det likadant..." sa han med medkänslig oro.

Navi var på väg att säga vad hon tyckte om den där slynan...men hon beslöt sig att låta bli. Det skulle tvinga fram saker och ting som älvan inte var beredd att prata om!

"...Tja, vi kan inte oroa oss för det just nu. Vi måste hitta något som kan ta oss till Skogens Tempel! Om bara Sheik kunde säga vad det var!" sa älvan då hennes ögon föll mot Impas hus och en tanke slog henne. Var fanns Impa och Zelda? Sist dom sågs flydde dom från Ganondorf...var dom kanske här? Hemma hos Sheikahn? "Impa...kanske finns kvar här. Kanske Prinsessan Zelda också...dom borde veta!"

Links ögon spärrades upp, han hade också glömt bort dom två kvinnorna. Skuldkänslor väcktes i honom men samtidigt hade det hänt så mycket sedan han drog ut MästerSvärdet. Under dom senaste timmarna kunde han bara tänka på Saria...men nu började han att tänka på dom andra. Zelda, Impa, Darunia, Ruto, Malon...var dom oskadda?

"Borde vi gå dit och fråga?" sa han.

Älvan nickade och flög upp i luften.

"Tja, det är en bra start. Om Impa är här är hon det bästa att fråga om något sådant här. Kom så går vi, Link!" sa hon.

När Link gick förbi den torkade brunnen försökte han att ignorera alla sorgsna stackars människor i byn. Paret passerade många människor klädda i bara trasor, magra och hade tydligt inte tillräckligt att äta. Han ville hjälpa dom...men medans dom hade varit ute på Hyrule Fältet hade Link tittat i sin packning och sett att all mat var borta! Navi hade kommenterat att dom skulle behöva skaffa ny mat här.

I ett försök att inte tänka för mycket på det var snart Link och Navi snart framför Impas hus. Precis som förra gången stod där en vakt vid ingången.

"Öh...herrn?" ropade pojken då han närmade sig så att mannen vände sig mot honom. "Impa...är hon här?"

Vakten fnös åt Link och blängde rätt otrevligt mot honom.

"Skämtar du med mig? I så fall är det inte alls roligt. Impa har varit borta i sju år och ingen vet vad som hände henne. Är du ny här? Vart kommer du ifrån?"

Link ryggade till och kände sig skyldig av att ha ställt till det oavsiktligt. Men det gick genast över till oro. Om Impa har varit borta i sju år...var fanns hon då? Och Zelda? Han frågade nästan men kände att det skulle förvärra allting.

"Jag...förlåt...jag..." stammade han innan han gick tillbaka nerför trapporna med Navi efter sig.

"hallå, kom tillbaka! Vem är du?!" ropade vakten men stannade på fläcken. Tydligen var det inte värt att lämna hans post för att springa efter dom. Tillslut var han utom syn-och-hörhåll.

"Hon är verkligen inte här alls...?" frågade Link då dom stannade vid ett hus för att tänka ut deras nästa drag. "Tror du att hon är oskadd?"

"Det är svårt att säga. Sheikaherna är beryktade att vara starka och uthålliga...men med Ganondorf som skaffar sig så mycket kraft så vet jag inte," svarade älvan med en fnysning då hon ckså kände sig orolig för Impa och Zelda. "Men det betyder också att vi inte kan be henne om råd och jag vet inte vad vi kan kan vända oss till. Jag antar att vi får fråga oss omkring. Det skulle ha varit mer lättare om vi visste vad vi letade efter."

Det gjorde det verkligen svårt. Det var något som kunde hjälpa honom att komma in i Skogens Tempel...men vad betydde det? Var fanns ens Skogens Tempel? Kokirinerna hade ingen sådan plats. Den enda plats han ens kunde tänka på var...den ovanliga byggnaden på Sarias gömställe. Var det platsen dom letade efter?

"Navi, vet du vart Skogens Tempel finns?" frågade Link och tittade upp på sin skyddsälva.

"Jag har hört rykten i det förflutna för länge sedan. Men jag har aldrig varit där eller vetat några detaljer om det. Men vi kan hitta det, det måste vara en plats där förbannelsen kan kännas av. Energin är starkare så det är lättare att peka ut," förklarade älvan.

"...Den där byggnaden då? Där Saria har sin favoritstubbe?" frågade Link som beslöt sig att han kunde lika väl prova och undersöka den platsen. Han var inte säker på hur ett Tempel såg ut förutom Tidens Tempel. Såg dom alla likadana ut? Eller var dom helt olika? Speciellt eftersom kokirinernas hus var väldigt olika dom som hylianer och goroner bodde i.

Älvan tänkte på det. Hon hade aldrig varit därinne tidigare och visste inte ens vad byggnaden var för något. Det tillhörde verkligen inte Dom Förlorade Skogarna alls. Hylianer kunde inte ha byggt den såvida Det Stora Deku Trädet skyddade dom av någon anledning. Kokirinerna hade såklart aldrig sett byggnader som inte var gjord av träd förut.

"...Jag tror att du har något där, Link! Jag är inte säker på om det ens är ett Tempel...men vi har ingen annanstans att undersöka. När vi har fått tag på objektet här går vi dit och ser oss omkring," sa Navi.

Link kunde inte låta bli av att le av det lilla berömmet han fick av Navi. Det kändes mera som om hon alltid hade dom bästa idéerna och tankarna om allt. Han visste att hon var hans skyddsälva men det fick honom ändå att känna sig lite skyldig ibland.

"Då så! Hjälper det dig att veta vad vi letar efter?" frågade han.

Tyvärr...gjorde det inte. Allt hon kunde tänka på var något som kunde hjälpa Link upp mot höga platser. Ett rep? Något magiskt objekt som gjorde att han kunde sväva kanske?

"Nä...jag beklagar, Link. Vi får helt enkelt fråga oss omkring om det nu verkligen finns ett speciellt objekt här i byn. Kanske någon vet något som vi kan bearbeta med," sa Navi. Det var en omotiverad plan...men det var så lite dom kunde göra för stunden.

Så paret gick runt i byn och frågade. Navi skötte talet eftersom Link fortfarande kände sig nervös över att prata med vuxna. Älvan insåg allt mer och mer hur lite han hade förändrats mentalt. Hans vanor och hur han pratade hade inte förändrats alls. Det var nästan lite kusligt av att se honom gå och prata som ett barn fast med en vuxen kropp och djup röst. Men det var såklart inte hans fel.

Medans det hände var det inte för många människor som egentligen inte var intresserade av att hjälpa. Dom flesta vägrade att prata med Link och Navi men andra ryckte på axlarna och sa att dom inte visste om något som kunde hjälpa. Dom hade nu gått omkring i en timme innan dom besvikna beslöt sig för att vila.

"Tror du att vi bör gå tillbaka till Slottstaden?" frågade Link där han satt mot en byggnad utan några hemlösa hylianer. Han ville inte störa någon. "Kanske Sheik kan berätta mer för oss."

"Kanske...men det är för långt bort. Då vi kommer dit är långt efter solnedgången," svarade Navi. Dom var ändå tvungna att vandra över Hyrule Fältet vid solnedgången med tanke på hur långt det var till Dom Förlorade Skogarna, men älvan ville undvika den situationen så mycket som möjligt. "Om vi inte kan hitta något tills imorgon går vi tillbaka."

Det lät bra för Link. Dom två gånger han hade varit fast ute på fältet under nätterna var illa nog. Och tydligen värre nu! Han ryste lite då han kom ihåg dom glödande orangea ögonen och dom föråldrade fingrarna av dom där skelettbarnen...

"Herrn! Snälla, fånga den där kuukonen! Herrn!" ropade en dams röst.

Link tittade upp och såg en kuuko komma springande åt deras håll med en kvinna jagande efter den. Han ställde sig snabbt upp och lyfte upp fågeln som försökte att slita sig loss ur hans grepp. Men slutade genast då den verkade inse att den inte skulle komma loss.

"Åh, tack så mycket!" sa kvinnan som närmade sig pojken och älvan och såg andfådd ut med ett graciöst leende på sitt ansikte. "Jag skulle ha fångat den själv, men...jag kan egentligen inte röra kuukoner."

Det var då Link kände igen kvinnan. hon var kuukodamen för sju år sedan! Rött hår, blåa ögon och ett snällt leende. Hon hade inte förändrats mycket sedan pojken hade sett henne sist, men han var ju såklart van vid att alla omkring honom inte blev äldre, så det la han inte märke till.

"Åh! Det är du!" utbrast han utan att tänka.

Kuukodamen fnös lite förvirrat och tittade på Link.

"Ursäkta mig? Jag tror inte att vi har setts förut," sa hon.

Link skällde ut sig själv mentalt för att ha glömt bort att han också hade förändrats även om hon inte hade gjort det.

"Öh...förlåt, jag...misstog dig för någon annan," ljög han snabbt.

Kuukodamen tittade på Link en stund innan hon verkade acceptera hans svar med en liten nickning.

"Jag förstår. Det gör inget. Men som jag sa så kan jag inte röra kuukoner eftersom jag är allergisk. Skulle du vilja hjälpa mig att ta tillbaka den till inhägnaden?"

"Javisst," svarade Link och följde med kuukodamen som ledde honom tillbaka hem till sig. Medans dom gick beslöt han att fråga om vad Sheik berättade för honom om.

"Förresten...har du hör något om ett ovanligt objekt här i byn?" sa han.

"Det är verkligen viktigt och är förmodligen rätt sällsynt," tillade Navi som satt på toppen av Links mössa medans pojken gick.

Då Navi pratade tittade den unga kvinnan upp överraskat på henne, då hon tydligen inte hade lagt märke till älvan tidigare.

"En älva? Det har varit ett tag sedan jag sist såg en..." kommenterade hon och log lite. "Men vad för slags objekt menar ni? Vad letar ni efter exakt?"

"Det är just det...vi vet inte själva. Har du hört något ovanligt? Något slags rykte, kanske?" pressade Navi på i hopp om att det åtminstone fanns någon i den här byn som kunde hjälpa dom...

Då dom kom fram till inhägnaden släppte Link kuukonen ner till dom andra och fågeln hade nu lugnat ner sig och gick nu omkring med sin flock. Kuukodamen "hmmm"-ade högt och tittade mot begravningsplatsen.

"Tja...det är en sak..." mumlade hon och såg lite osäker ut. "Jag hörde viskningar om att den gamle gravförvaltaren Dumpe hade en slags skatt som han grävde ner. Men...tja, han dog förra månaden så det är inte som om ni kan fråga honom."

En slags skatt? Det lät unikt nog och ordet betydde inte alltid en stor mängd rupier eller nåt.

"Jag tror att vi bör undersöka i vilket fall," sa Navi och tittade ner mot Link. "Kom, Link, det är den enda ledtråden vi har!"

Link kom ihåg sist när han var på Kakarikobyns Begravningsplats och ryste lite...men Navi hade som vanligt rätt, det var den enda ledtråden dom hade!

"Visst...ja...öh, tack, fröken, du har varit till stor hjälp," tackade pojken.

Link samlade allt sitt mod och gick iväg mot begravningsplatsen, redo att ta ut sitt svärd vid första tecken på trubbel.

När paret kom fram såg dom att det hade förändrats lite av den här sidan av byn. Det var nu dubbelt så många gravstenar sedan sist dom hade varit där, om inte mer. Men det var vad som fysiskt hade förändrats. Pojken och älvan kunde känna något kusligt i luften då dom kom närmare och närmare begravningsplatsen och stannade i det lilla huset där gravförvaltaren en gång hade bott. Luften kändes tung och förruttnad stank var närvarande och känslan av att dom var iakttagna av något växte sig allt dom om det var alldeles bakom dom.

Navi kände sig illamående eftersom hon kunde känna av dessa ting mer än Link kunde. Hon flög upp i luften som om hon försökte upptäcka något...

Link tittade upp mot sin skyddsälva och försökte inte att rysa av den fruktansvärda känslan i luften.

"Så var kan vi börja?" frågade han.

Älvan flög över till det sjabbiga skjulet där Dumpe hade bott när han fortfarande var vid liv.

"Tja...jag antar att vi kan titta i hans gamla hus. Om skatten skulle vara någonstans skulle den troligtvis vara därinne," antog hon.

Link gav ifrån sig en liten suck av lättnad, glad över att inte behöva träda in i begravningsplatsen. Något kändes fel här och det faktum att det fortfarande var dag gjorde lite att ta bort den kusliga utstrålningen. Han kunde åtminstone se hela begravningsplatsen, ingen skugga för varelser att gömma sig i.

Men gott om gravstenar...

Eftersom han inte hade samma känsla för uppförande som hylianer, gick Link helt enkelt över till skjulet och öppnade ytterdörren utan att tveka. Insidan var smutsig och osmaklig som på utsidan. Pojken kunde knappt stå rakt då toppen av hans mössa snuddade taket. Det fanns bara ett litet rum med en skranglig stol för Dumpe att sitta på, en del för att göra iordning mat och en liten säng som såg rätt obekväm ut placerad i hörnet.

Paret såg sig omkring men det var knappt mycket att se och Navi utbrast plötsligt.

"Nämen, titta där borta!"

Hon susade över till bordet där det låg en öppen bok. När Link gick över sänkte hon sig närmare.

"Det är en dagbok! Kanske det finns en ledtråd här!" sa, harklade sig och läste högt.

Till den som läser detta, snälla träd in i min grav. Jag låter dig få min sträckande hopkrympande minnessak. Jag väntar på dig.

En sträckande krympande minnessak? Link kunde inte ens föreställa sig vad det kunde vara.

"Skulle det vara skatten?" frågade han, undrande över om något som sträckte ut sig och krympte skulle hjälpa dom.

Det var verkligen en märklig beskrivning men Dumpe hade inte verkat vara den bästa med ord under den lilla tid Navi hade känt honom.

"Igen har vi inte mycket val här. Vi måste hitta hans grav och ta oss en titt," sa hon.

Tillbaka till en till grav? Tillbaka på begravningsplatsen egendom? Link svalde och ryste till av blotta tanken.

"...Kommer det att vara flera av dom där...varelserna där nere?" undrade han.

"Jag skulle inte tro det," svarade Navi, men hon var inte säker. Varför skulle det ens vara en i Kungafamiljens Gravvalv? Kanske en vakt? Men Ganondorf använde mörk magi för att skapa flera i Slottstaden så var det god eller ond magi som skapade dom? Det sista verkade stämma mera...

På något sättfyllde det svaret inte Links självsäkerhet även om det kom från Navi. Han antog att det inte var rättvist att fråga. Hur skulle även hon veta? Det var fortfarande svårt för honom att inte ställa dessa frågor till sin skyddsälva eftersom hon bara verkade veta så mycket...

"Visst...då så..." var allt han svarade. Han försökte att inte bli rädd men kylan fortsatte att sprida sig i honom av blotta tanken av att träda in i begravningsplatsen.

Men han gick ändå ut ur skjulet med Navi efter sig då han tittade på den förstorade begravningsplatsen. Han undrade hur många hylianer hade dött på grund av Ganondorf under dom sju åren. Men han tvingade tillbaka dom tankarna då han inte ville veta svaret.

"Vi behöver bara veta vart Dumpe är begraven," sa Navi då dom långsamt gick genom grinden och in på begravningsplatsen. Genast kände dom en rysning i luften...men var det på riktigt eller något dom inbillade sig? "Eftersom du inte kan läsa letar jag upp graven. Du kan hålla utkik efter fara."

Kakarikoborna verkade inte vara i någon som helst fara. Även kuukodamen hade inte varnat dom. Om det fanns monster här kanske dom mest höll till på begravningsplatsen? Det vill säga om det ens fanns några. Men med känslan i luften skulle älvan tycka att det var ovanligt om dom inte stötte på något alls...

Link nickade och tog fram sitt svärd och hade sin sköld redo medans han höll ögonen öppna då dom försiktigt gick genom egendomen. Även mitt på dagen kändes det mörkare än det borde vara då dom gick bland gravstenarna och ovanför dom döda. Det hjälpte inte heller av att det verkade som om alla skuggor skiftade sig i Links ögonvrå. Och varje gång han vände sig om fanns inget där. Inget monster. Ingen lyktgubbe. Inget spöke eller ande. Bara vanliga skuggor. Det gjorde honom ändå uppstudsig, fick honom att tro att något skulle hoppa fram när som helst. Det faktum av att känslan av att vara iakttagen inte lämnade honom hjälpte inte alls.

Den stackars pojken hoppade nästan ur sitt skin när Navi utbrast.

"Aha! Jag hittade den!"

Hon vände sig om och såg att hon hade skrämt Link.

"Åh...förlåt..." mumlade hon.

Link hämtade andan och skakade på huvudet med ett litet skrockande.

"Det gör inget. Inget att oroa sig för," sa han och tittade på gravstenen vilket verkade vara större än dom andra. Dom var platta men den här var mer som en stor skiva. Det stod något skrivet på den vilket han så klart inte kunde läsa. Men han kunde föreställa sig att den gamle gravförvaltarens namn fanns bland skriften. "Så...hur kommer vi in? Gräver vi bara?"

"Jag tror att den här går att skjuta undan," svarade Navi som flög runt och tog sig en närmare titt. "Det är ett sätt hylianer blir begravda på. Det kanske finns ett gravvalv istället för en likkista. En likkista är en låda där man kan bli begraven i."

Varför skulle dom behöva läggas in i en låda? Hylianer var verkligen underliga med deras vanor. Det tyckte åtminstone Link. Men ett gravvalv lät inte heller som något bra.

"Så...det är som den där jag fick min sköld? Kommer det att finnas monster där?" undrade han nervöst.

"Som jag sa, jag vet inte. Men jag skulle inte tro det. Jag beklagar, Link, men vi har inte mycket val. Vi måste gå ner dit oavsett," svarade Navi. Dom där varelserna hade verkligen skrämt honom verkade det som. Trotts den på Marknadsplatsen dräptes så lätt var Link fortfarande uppstudsig av att behöva springa på en igen...

"Ja...då så...så drar jag bara undan den bakifrån?" frågade han och stoppade undan svärdet och skölden och gick runt gravstenen. Av Navis bekräftelse hittade han två spår i stenen som han kunde ha ett grepp om. Han högg tag i dom, tog djupa andetag och drog. Det var rätt tungt...men inte lika tungt som Link hade förväntat sig. Det verkade som om han inte ens visste sin egen styrka! Gravstenen drogs längst gräset tum för tum tills Navi ropade på honom igen.

"Stopp! Det finns en trappa som leder ner! Titta!" sa älvan som tittade upp mot Link från marken. Hennes ögon spärrades upp då hon tittade över hans axel. "Se upp! Bakom dig!"

Med uppspärrade ögon tog Link åter igen fram sitt svärd och sin sköld och snodde runt. Framför honom var en figur i mantel, en som flöt i luften! Genast tänkte han på Kompositör Bröderna. Varelsen hade slitna smutsiga trasor med luvan uppe och orangea glödande ögon som kikade fram. Dess hud var alldeles svart som natthimlen men dom magra armarna den hade verkade vara gjord utav kol. I dess knottriga hand höll den ett lysande objekt, en lykta. Han hade sett något liknande en eller två gånger bredvid döda kroppar i Dom Förlorade Skogarna. Saria hade förklarat för honom vad dom var, hur dom lyste upp för resenärer.

Vad som var mest obehagligt var att varelsen inte verkade ha någon nedre kroppsdel alls, men manteln hängde under dess midja och skymde vad som var undertill.

"En lyktgubbe! Den kan anfalla med sin lykta!" ropade Navi som hade sett dessa varelser förut.

Men anden gav ifrån sig ett nästan skadeglatt och illavarslande fnitter med spända ögon som om den log brett. Den flöt snabbt emot Link och svängde med sin lykta i en snabb cirkel.

Men tack vare Navis varning var han förberedd! Han höll upp skölden och blockerade attacken så att lyktan kolliderade med ett hård ljud. Överraskande nog var dess glas oskatt men lyktgubben gav ifrån sig ett förargat skri.

Medans den var överrumplad svängde Link med MästerSvärdet, siktande mot dess hals. Lyktgubben var tydligen inte bra på att ducka undan då attacken träffade dess mål! Precis som med monstret på Marknadsplatsen gick svärdet rakt igenom varelsen som om den vore luft. Den gav ifrån sig ännu ett skri, tappade lyktan som föll på marken och krossades medans kroppen förvandlades till ful brun rök. Resterna av trasorna föll i en hög på marken.

Ingen kropps hade lämnats kvar.

Link stirrade på där lyktgubben hade varit, flämtande och försökte ta in lite vad som just hade hänt. Det gick så snabbt, hans kropp nästan agerade på egen hand och nu var varelsen borta. Ännu ett liv bestulet. Eller...om den redan var en ande, dödade han den verkligen? För hans skuldkänslors skull...skulle han helt enkelt anta att det inte var så. Det var ingen idé att fråga Navi heller. Han ville bara inte veta.

"Du börjar att bli bättre på det här..." kommenterade Navi som genast insåg vad hon sa. Link skulle utan tvivel inte tycka om det. Han hatade trotts allt det här våldet. "Åh...öh...förlåt..."

Link skakade på huvudet och gick runt gravstenen med sina vapen redo ut ifall att.

"Det gör inget. Jag önskar bara att jag inte behövde vara så bra på det här..." sa han och tittade nerför trapporna som ledde ner under marken. Några facklor på väggen lyste upp vägen men även med ljusen som gick ända ner var dom inte tillräckliga och svaldes tillslut i mörker. "Då går vi."

Utan att vänta på ett svar började han att gå nerför trapporna försiktigt så att han inte tappade fotfästet. Med en suck följde Navi efter.

Vägen ner var tyst, varken pojken eller älvan sa något under hela vägen. Oro svepte sig i Links tankar då mörkret fortsatte. Han förväntade sig fortfarande att något skulle hoppa på honom, en lyktgubbe eller några av dom där varelserna från Marknadsplatsen. Eller kanske något ännu värre. Tystnaden började ta på honom att pojken nästan kände sig bedövad av den.

Rött.

En röd cirkel dök plötsligt upp ur mörkret. Ett öga.

Inte som Lyktgubbe Samlaren, nä. Det här var mycket större. Mer...fast. Mer äkta. Det stirrade rakt in i Links blåa par, observerade honom. Pojken ryggade till och tog flämtande tag i sitt svärd.

"Va? Vad är det?!" frågade Navi som tittade framför dom. Hon hade då allt inte sett något i mörkret.

Det gjorde tillslut inte Link heller efter att ha blinkat. Bara mörker och facklor. Inget mer. Han stannade en sekund och väntade på något. Men inget hände. Inget skri av ett anfallande odjur. Inget rusande av något som väntade på att hoppa på honom. Inga fotsteg från trappstegen längre ner. Bara fladdrandet från facklorna.

"...Jag tyckte att jag såg något..." mumlade Link som kände svett forma sig på hans ansikte. "Jag antar att jag bara såg i syner."

Navi suckade av lättnad och nickade.

"Jag klandrar dig inte, det är rätt kusligt här nere. Kom nu så fortsätter vi. Ju snabbare vi kommer ner till botten desto snabbare kan vi gå härifrån."

I ett försök att skaka bort vad som hände fortsatte dom neråt.

Det var bara efter en minut som trapporna tog slut. Paret befann sig i en slags kammare. Även fler facklor sträckte sig längst väggarna så att kammaren lystes upp ordentligt. En likkista på golvet var framför dom med stora kistor på varsin sida. Men det var inte vad dom såg.

Det var...Dumpe.

Eller vad som såg ut som honom. Ovanför likkistan flöt Dumpe i luften. Men den här Dumpe var mer genomskinlig och gav ifrån sig ett slags sken. Inte bara det, en stor ring av guld flöt över hans huvud!

"En...ande?" utbrast Link som stirrade på formen av den bortgångne gravplatsförvaltaren. Han trodde att alla hylianer utanför Dom Förlorade Skogarna bara blev lyktgubbar eller något liknande, men det här var helt annorlunda.

"Ibland kommer dom tillbaka som något annat än lyktgubbar," förklarade Navi. "Åtminstone...det är vad jag har hört. Det här är första gången jag någonsin har sett något liknande!"

Spöket tittade ner på pojken och älvan och gav dom en grimas som paret snart insåg var ett leende.

"Besökare? Till mig? Det har jag inte haft på en månad, jag undrade när någon skulle läsa min dagbok! Det var väl så ni hittade hit ner, eller?" frågade Dumpe som istället såg ivrig ut än upprörd av att hans grav vanhelgades...

"Öh...ja! Vi läste om en märklig skatt i din dagbok. Jag tror att det kan hjälpa oss med vårt uppdrag!" förklarade Navi som inte hade förväntat sig att verkligen prata med ett spöke så här. "Det är mycket viktigt att vi ser den, kan du ge den till oss?"

Åter igen gav Dumpe dom ett leende och nickade.

"Mmm...Tja, jag har ändå ingen användning för den och jag väntade på att se om någon skulle besöka min grav! Den är din! I dessa två kistor är skatten och alla pengar jag lämnade bakom mig!"

"T...Tack så mycket, herrn," stammade Link som kände sig nervös trotts att Dumpe fortfarande var lika vänlig efter döden. Så många sagor om andar och spöken från Saria hade gett honom kusliga förbilder av hur sådana varelser var.

Allt Dumpe svarade med var ett skratt medans han blev allt mer och mer genomskinlig och tillslut hade han försvunnit framför parets ögon.

"Jag antar att han bara ville att någon skulle ge honom uppmärksamhet..." var Navis teori då hon stirrade på den fläck där Dumpe hade flutit för några sekunder sedan. "Det är så sorgligt..."

Det fick älvan att skämmas över hur hon tyckte att den döde mannen var så kuslig och svår att titta på. Han var nu åtminstone i frid.

Link kunde förstå det. Innan Navi hade dykt upp...brukade dom flesta kokirinerna ignorera honom eller misshandla honom. Han tillhörde ingenstans och...han undrade om Dumpe kände likadant. Det gjorde så att medkänsla fyllde hans hjärta då han tittade från där spöket hade varit till dom två kistorna.

"Så, vilken öppnar vi först?" frågade Link och tittade upp mot Navi.

"Det är inte viktigt, eller hur?" svarade Navi. "I vilket fall så gav han ju båda till oss."

Pojken nickade och gick till den vänstra kistan och lyfte locket. Hans ögon spärrades upp då han såg en hög av rupier! Gröna, blåa, till och med lila glänste framför honom.

"Är det här mycket, Navi?" frågade han. Det såg mycket ut, men han hade glömt bort hur mycket dom olika rupierna var värda. Och så visste han så klart inte hur många rupier skulle betraktas som mycket.

"Det där är nästan en liten förmögenhet!" utbrast Navi som stirrade på skatten. Hur kunde en begravningsförvaltare ha så mycket? Fick han mer betald än man kunde förvänta sig, eller...kanske...han hade fått tag på dom på ett annat sätt? Det var ju såklart gott om gravar och gravvalv att plundra här. Älvan ville verkligen inte föreställa sig Dumpe sjunka så lågt men det var rätt sannolikt. "Ta så mycket din pengapung kan bära, mycket av dom lila rupierna än allt annat!"

Link gjorde som hans skyddsälva sa åt honom och skyfflade upp så mycket av skatten i sin pengapung som möjligt. Det fanns inget av hans uppfostran som sa att det var fult att ta pengar från dom döda så han gjorde det utan dåligt samvete.

"Så där...nu kan jag inte fylla på mer," sa han tillslut efter att han knappt kunde stänga igen pungen.

"Bra, nu har vi mer än tillräckligt för att köpa förnödenheter," sa Navi med en lättad suck. Förhoppningsvis skulle Kakarikobyn ha tillräckligt att ge till en person. Kuukodamen verkade klara sig med sina kuukoner så det måste finnas tillräckligt med mat att räcka för dom två. Dom kunde inte veta hur länge det här uppdraget skulle vara. Tydligen skulle det föra dom över hela Hyrule även längre för att det skulle räcka! "Nu kan vi se vad som finns i den andra kistan..."

Vad var det för märklig apparat som Dumpe skrev om...?

Link nickade och och gick över till den andra kistan för att öppna den och därinne var...

"...Vad är det här?" undrade Link som stirrade på innehållet. Det var en blå metallcylinder med en slags klinga på toppen och ett handtag på botten. Den var inte särskilt stor, bara något han lätt kunde hålla med en hand. Men den var fortfarande olikt något han någonsin hade sett innan!

"...Jag vet inte," erkände Navi rakt ut då hon stirrade på anordningen. Det här skulle vara 'det förlängande hopkrympande minnessak' som Dumpe hade nämnt? Hur kunde dom orden ens beskriva den här apparaturen? "Plocka upp den, Link, och se hur den fungerar."

Det såg ut som om den kunde göra...någonting. Vad det nu var...tja, vem kunde säga?

"Var bara försiktig," varnade hon.

Link plockade upp...objektet och tog en närmare titt. Inget intressant fångade hans ögon och den var tyngre än han hade förväntat sig. Den var fortfarande lätt nog att bäras omkring med. Han hade såklart inte mycket erfarenhet med teknologi. Inget som hade någon typ av aktiveringsknapp fanns i byn så han visste inte hur den skulle fungera.

Då han observerade den tog pojken tag i handtaget och hans hjärta stannade nästan till då klingan sköts ut, fäst vid vad som såg ut som ett rep av metall! Den kom ut med ett högt klirrande ljud vilket fick Link att släppa objektet. Efter att den landade på marken drogs metallrepet tillbaka in i apparaturen tills klingan var tillbaka i sin ursprungliga plats.

Navi, som hade gett ifrån sig ett skrämt läte av vad som plötsligt hände, stirrade på objektet igen och flämtade lite.

"Vad...hände? Sköt den ut en kedja?"

Tja, det förklarade åtminstone hur den sträckte ut sig och krympte ihop.

Efter att ha återhämtat sig och varit säker på att objektet inte skulle skada honom tittade Link mot Navi.

"En kedja? Vad är det? Det där metallrepet?" frågade han.

Älvan nickade och flög ner till objektet.

"Jag undrar fortfarande vad det här är för något, vad den har för nytta..." mumlade hon och efter en stunds tänkande såg hon sig omkring i rummet. "Försök att träffa saker med den, kanske. Om det här är något Sheik pratade om kanske den kan göra mer än att skjuta iväg klingan."

Tja...det verkade säkert nog länge klingan sköts åt andra hållet.

Försiktigt plockade Link upp objektet igen och tittade på den som om han på något sätt kunde förstå sig på den genom att studera den. Tillslut siktade han den mot väggen och tryckte på handtaget igen. Som förväntat sköts klingan ut men den här gången höll pojken ett fast grepp. Den fortsatte bara att sträcka sig i en rak linje tills den träffade väggen och klingan studsades undan till golvet. Av sig självt rasslades kedjan upp igen och återvände in i den blåa cylindern.

Under dom kommande minuterna sköt Link iväg klingan mot väggarna, taket och golvet på gravvalvet men resultatet var detsamma. Han var på väg att ge upp när han beslöt sig att avfyra den mot en av kistorna bara för att se vad som skulle hända. Efter att klingan sköts ut träffade den del av kistan som var gjord utav trä och den fastnade verkligen! Till Links överraskning kände han sig själv dras imot kistan så att han nästan snubblade och släppte apparaturen som fortsatte till cylindern mötte klingan igen. Objektet satt nu fast med klingan på kistan.

"Vad var det?! Fastnade den i träet och drog med dig?" frågade Navi som tittade på Link som fortfarande var överraskad över vad som just hade hänt.

"J...Ja! Den bara...drog in mig, det fick mig nästan att ramla omkull!" svarade han och gick över till objektet och slet loss den från kistan. "Så vad betyder det här?"

Älvan tänkte en stund tills hennes ögon sken upp då hon insåg något.

"Trä! Den fastnar på trä! Link, jag förstår nu! Minns du utanför den där byggnaden vid Sarias stubbe?" frågade hon.

Link jickade eftersom han hade varit där flera gånger än han kunde räkna.

"Trädet. Ingen av oss kunde ens klättra upp för det, men det är en gren som..." började han då han plötsligt förstod! "Grenen som hänger över ingången till byggnaden! Med den här kan jag ta mig upp dit, va?"

"Jag tror det, ja!" svarade Navi som kände sig självsäker och glad över att något började leda dom på rätt väg. "Det här måste vara objektet Sheik skickade oss att hämta, den är bara för perfekt för att inte vara det!"

Till Links egna överraskning log han själv eftersom han hade känt sig chockat och stel sedan han drog ut MästerSvärdet.

"Så vi kan gå och rädda Saria nu, eller?" sa han med växande hopp.

"...Tja, inte för stunden, nä," sa Navi men fortsatte genast då Link gav henne en förvirrad min. "Vi behöver fylla på vårt förråd och jag tycker att vi stannar i byn för natten. Kom ihåg, det tog oss två dagar att komma till Slottstaden från Dom Förlorade Skogarna förra gången. Det kommer att ta samma tid härifrån."

Kakarikobyn var ju trotts allt mer öster från Slottstaden än något annat. Dom skulle fortfarande gå söderut från samma avstånd.

Link gillade det inte då han inte ville fördröja sin resa. Saria behövde honom! Hon hade inte svarat på sin melodi så vem visste vad som hände henne?

"Nej, vi kan inte! Vi måste ge oss iväg så fort som möjligt, Navi!" svarade han och betedde sig trotsande mot sin skyddsälva.

Hon förstod såklart varför han bråkade. Navi förstod att Saria var den mest viktigaste personen i Links liv. Förmodligen mer viktigare än själva älvan trotts att han hade väntat så länge på hennes ankomst.

"Link, lyssna...du inser förmodligen inte det men du är utmattad. Du behöver vila. Inte bara det, men under tiden vi fyller på vårt förråd och beger oss hinner det bli kväll inom några timmar. Vi måste ändå stanna oavsett för att sova. Vi kan lika gärna börja på morgonen och fullt utvilade än att stanna i något ruckel eller ens på marken."

För att inte tala om att han behövde vara på sin vakt för dom odjur som kunde vandra omkring ute på fälten under natten...

Naturligtvis visste Link att Navi. Det hade hon alltid i hans ögon. Men han ville fortfarande bara rusa tillbaka in i Dom Förlorade Skogarna och inte stanna förrän han hade kommit fram och räddat Saria. Och förmodligen resten av Dom Förlorade Skogarna. När Det Stora Deku Trädet hade blivit förhäxad hade det påverkat skogen. nu var Ganondorf mer mäktig och från vad han förstod så var den nya förbannelsen. Dom andra kokirinerna kanske också var i fara! Trotts deras behandling på honom i det förflutna ville Link fortfarande hjälpa dom alla och se till att dom inte blev skadade!

Men han visste igen att hon hade rätt. Att gå just nu skulle inte göra mycket. Och medans han stod där och funderade kände han utmattningen hinna ikapp honom. Hans kropp kändes tung och hans mage morrade eftersom han inte hade ätit sedan han vaknade från sin sju års slummer.

"...Då så. Vi gör som du säger, Navi," sa han.

Älvan nickade, glad över att Link höll med...men en tanke slog henne.

"Vänta! Tunneln! I Goron Staden fanns en grotta som ledde rakt till Dom Förlorade Skogarna!" kom hon ihåg. Hur kunde hin ha glömt? "Det borde bespara oss tid!"

Med uppspärrade ögon kände Link detsamma som Navi, undrande hur han kunde glömma det här. Det hade varit en märklig situation som ännu fyllde dom med frågor som inte gav svar till dom...han hade helt enkelt ryckt på axlarna över det.

"Så vi går bara in där, eller?" frågade pojken.

"Javisst! Men vi behöver fortfarande vila och fylla på proviant. Det kommer att bli en lång vandring upp för Dödens Berg. Kom nu så sätter vi igång!" sa Navi och susade mot trapporna tillbaka upp begravningsplatsen.

Link la den nya apparaturen i sin packning innan han praktiskt taget sprang uppför trapporna med sin älva efter sig. Han höll svärdet och skölden framme uti fall att...men vägen uppåt var inte lika illa. Kanske det var känslan om förhoppningar han hade men det verkade inte så mörkt och skrämmande längre. Och viktigast av all såg Link inget ovanligt. Inget rött öga eller något liknande, vilket fick honom att undra om han hade sett i syne tidigare...

Tillslut var dom tillbaka på begravningsplatsen. Efter att ha knuffat tillbaka gravstenen där den var tidigare på Navis begäran började paret att köpa proviant. Butikerna hade inte lika mycket mat som vanligt, enligt Navi åtminstone. Butiksinnehavarna verkade överraskade av hur mycket han hade råd med vilket älvan viftade bort. Dom besökte även apoteket där samma kvinna fortfarande var kvar efter sju år. Den här gången var Link mindre rädd för henne medans Navi var förvånad över att kvinnan fortfarande levde.

Efter att ha skaffat sig tillräckligt med mat och vatten som borde räcka i veckor, en filt för dom ofrånkomliga kyliga nätterna ute på Hyrule Fältet och tillräckligt med röd trolldryck i fyra flaskor kände Navi att dom var redo. Vid den tidpunkten skulle solen gå ner om några minuter så allt dom kunde göra var att skaffa rum i byns värdshus. Det var en liten men mysig plats. En säng, ett litet bord vid sidan, en byrå och ett badrum vid sidan. Då dom klev in kom Link plötsligt ihåg något.

"Vänta! Vi måste leta upp den där flickan. Hon sa att hon blir kall om nätterna så hon borde vara härinne med oss, eller?" frågade han oskyldigt och tog av sig sin utrustning och la dom vid sängen.

Den förbaskade flickan! Navi kom genast på en ursäkt och skakade på huvudet.

"Tja, vi kan inte ta med oss en gäst hit. Dessutom skulle ni två inte få plats i sängen. En av er skulle vara tvingen att sova på golvet. Du kommer att behöva all vila du kan få så det skulle inte fungera."

Det lät vettigt. Men Link kände sig ändå skyldig.

"Åh...okej, Navi," gav han med.

Han släppte ämnet och började att ta av sig när hans ögon föll på sig i spegeln. Han hade sett sin spegelbild innan i vattnet i Kokiribyn och Dm Förlorade Skogarna, eller speglar som hade hittats bredvid döda hylianer. Men nu verkade det så overkligt.

Han gick över och tog sig en titt på sig själv. borta var det knubbiga bedårande ansiktet han hade haft, även om han inte skulle använda ordet 'bedårande' för att beskriva sig själv. Nu var det mer stiligt, kantigt och mer hårt i ansiktsdragen. Hans blåa ögon var mer tomma än han kommer ihåg och mörka cirklar under dom trotts att han hade sovit i sju år. I bara sin underskjorta och strumpbyxor såg han att hans kropp hade förändrats också. Den såg mer hård och muskulös ut, med märkliga formationer på hans mage som han inte förstod. Uppenbarligen var ingen av kokirinerna muskulösa så det var alltså första gången Link hade sett en sådan form.

Navi la också märke till vad Link höll på med och såg också hur hans kropp under tunikan hade förändrats. Han var inte längre pojken hon en gång hade mött i Dom Förlorade Skogarna...han var nu en man. På något sätt under hans långa sömn hade Link vuxit sig starkare och solidare och det syntes med tanke på hur han bar den där skölden och MästerSvärdet eller hur han flyttade undan Dumpes gravsten. Det var nästan overkligt av hur hennes skyddsling hade förändrats så snabbt på bara några sekunder i hennes perspektiv.

"Link, det är bäst att vi lägger oss," sa älvan och la sig på Links mössa som han hade lagt på det lilla bordet åt henne. "Vi behöver vila oss inför morgondagen."

Link fortsatte att titta på sin spegelbild en lång stund men nickade tillslut och gick och la sig. Sängen var rätt hård och inte särskilt bekväm. Han saknade verkligen sin egen säng ihop med Sarias. Även den lyxiga och mjuka sängen i Zoradomänen kändes inte lika skön att ligga i. Han kunde bara inte vänta på att få komma hem igen. För visst skulle väl hans kropp bli normal igen när han väl var färdig med det här...

Trotts hans iver somnade Link när hans utmattning tillslut hann ikapp honom.

Pojken och älvan vaknades av ett högt dån olikt något dom båda hade hört tidigare. Det fick dom att studsa upp ur deras sömn och Link gav ifrån sig ett skrämt läte.

"Navi?! Vad var det?!" frågade han och satte upp och såg sig omkring. Allt i rummet verkade vara detsamma det var inget där. Solen hade inte gått upp ännu så det var svårt att se men Navis sken lyste upp tillräckligt för honom så att han kunde se det.

"Jag vet inte, det låter som om det kommer därute!" svarade Navi som flög upp mot dom stängda fönsterluckorna. "Öppna så kan vi se!"

Link reste sig upp, öppnade luckorna och tittade ut. Genast såg paret vart ljudet kom ifrån. Dödens Berg hade ett utbrott! Lava strömmade ner från toppen, stenar spottades ut från öppningen och regnade nerför stigarna. Som tur var hade ingen av dom eldiga projektilerna nått ner till byn men pojken och älvan kunde se folk skräckslagna utanför i mörkret av den tidiga morgonen.

"Vi borde gå, Link!" ropade Navi som backade undan från fönstret. "Det är för farligt att gå upp dit idag, även imorgon också!"

Det vill säga om nu byn överlevde resten av dagen! Men vad kunde hon och Link göra för att kunna hjälpa till?

"Men hur ska vi ta oss till Dom Förlorade Skogarna?" frågade Link som stirrade på den ovanliga åsynen. Han började känna den bekanta rädslan när han tittade på Dödens Berg. Samma känsla som när han såg den för första gången. Pojken kom ihåg hur onaturligt det hade verkat för honom, en massiv stenbumling utan något grönt på sig. Nu var det mer som ett monster som sprutade ut flammor och röt då den sköt ut flammande stenar och flytande eld.

"Vi får helt enkelt ta den långa vägen. Lavan är tillräckligt het för att döda dig om du rör den!" rådde Navi som förbannade den fruktansvärda oturen dom två upplevde.

Link hatade att dom skulle nå Dom Förlorade Skogarna på så lång tid...men han visste att Navi hade rätt. Genast satte han på sig sina kläder och samlade ihop sina saker. Han önskade bara att han kunde hjälpa byn men vad kunde han ens göra?

Tillslut var dom utomhus och såg folk stirra upp mot Dödens Berg. Solen var nästan på väg upp bortom horisonten.

"Hallå, vad gör du?!" frågade Vavi en man som stod där intill och tittade upp mot berget. "Borde inte ni alla fly?"

"Varför?" frågade mannen som vände sig till pojken och älvan. "Lavan har inte nått byn dom senaste gångerna. Vissa får panik, men Dödens Berg får så gott som utbrott varje vecka så här dags."

"Så...du bara står här och tittar?" frågade älvan som förbryllades av mannens bekymmerslösa uppförande.

"Och gå vart?" Detta är den enda säkra platsen som finns kvar för oss," sa mannen med en axelryckning. "Alt dessa utbrott gör är att göra det svårt att nå goronerna ett tag. Inte för att det har bekymrat någon på månader. Jag tror inte att lava stör dom, dom har aldrig flytt ner hit sedan utbrotten dök upp."

Tja, det lät förståeligt. Det var fortfarande ett dåligt sätt att leva, intryckt i ett hörn att inte ens ett vulkanutbrott var tillräckligt för att folk skulle flytta. Och det värsta, det bekräftade att vandra genom Hyrule Fältet verkade vara den kortaste vägen!

"Visst..." mumlade Navi och vände sig till Link. "Kom så går vi."

Link kände sig lite bättre av att själva byn inte verkade vara i någon stor fara. Det var åtminstone vad byborna trodde i alla fall. Det förargade honom över att dom inte kunde ta genvägen. Men utan att dröja sig kvar där begav sig pojken mot utgången från byn och mot Hyrule Fältet.

Pojken upptäckte, medans han fortsatte, att han rörde sig snabbare än i sin vanliga kropp. Hans ben var så långa att han kunde ta längre kliv! Medans Link och Navi traskade genom Hyrule Fältet hade han svärdet och skölden redo. Då dom hade kommit bra långt från Kakarikobyn hade solen börjat att stiga bakom horisonten.

Dom sa inget då Link ville röra sig så fort han bara kunde och det var inte förrän på eftermiddagen som han stannade för att äta. Och där var det mest för att Navi insisterade. Paret hade gott om bröd, frukt och även lite godsaker att äta.

Medans dom fortsatte började Link att tänka på Saria, Darunia, Ruto, Malon, Impa, Zelda...han undrade om dom alla var oskadda. En del av honom ville besöka Malon på vägen...men Saria kunde vara i stor fara och han kunde inte distrahera sig! Men han lovade tyst för sig själv att han skulle besöka ranchen vid något tillfälle och rädda sin barndomsvän.

Det var lite märkligt av hur lite Hyrule Fältet hade förändrats, även då Link och Navi vandrade i timmar. Efter Slottstaden, Marknadsplatsen och Kakarikobyn till en viss del, var det frisk luft. Kanske Ganondorf inte hade bråttom av att förvandla Hyrule till ett ondskefullt landskap som Slottstaden var. Det var ju trotts allt inget som kunde stoppa honom så han hade ingen att krossa med en handgest. Kanske efter sju år till skulle allt gräs och träden ute på Hyrule Fältet bli till aska och bli fylld av dom där skriande monstren från marknadsplatsen...

Strax efter deras lunch som Link och Navi hörde märkliga surrande ljud i luften. Men när dom vände sig om såg dom ingenting. Bara det tomma fältet och en kulle till höger om dom. Men ändå kom ljudet närmare.

"Vad är det där...?" undrade älvan högt och flög högre upp för att få en bättre titt på sin omgivning.

Link tittade upp mot Navi och kände sig nervös av dom märkliga ljuden. Dom var olikt det som han hade hört tidigare och det oroade honom.

Han hoppade till då älvan gav från sig ett förskräckt läte och flög tillbaka ner igen.

"Va?! Vad är det?! Ett monster?" ville Link veta och såg sig omkring med MästerSvärdet redo.

"Knopphattar!" skrek Navi som började att flyga framåt. "Skynda dig, spring! Du kan inte bekämpa dom här!"

Navi hade aldrig sagt något så direkt om monster som Link hade sprungit på. Men i vilket fall började han att springa framåt då något dök upp i ögonvrån.

Två varelser dök upp bakom kullen som fyllde pojken med fasa. Dom var massiva i storlek. Stora orangea klumpar med löv på deras toppar, konstigt nog. Dom mest framstickande detaljerna var vad som fanns under klumparnas botten. Jättelika rakblad som snurrade runt i en suddig cirkel vilket gav ifrån sig ljuden som hade kommit närmare.

Till Links fasa såg han hur dom här varelserna, dom här knopphattarna, följa efter honom trotts att dom inte verkade ha några ögon. Och till hans förtvivlan när dom passerade ett träd skar sig rakbladen från en av varelserna rakt igenom det.

Link och Navi kunde inte göra något annat än att fortsätta springa framåt. Som tur var, då dom sprang för fullt, var paret mer snabba nog för att springa ifrån dom där varelserna. Tillslut försvann knopphattarna bakom Hyrule Fältets kurvor. Snart nog slutade även deras snurrande ljud.

Även då fortsatte dom att fly några minuter till.

"Vad...är dom där för några?" frågade Link efter att han stannade för att hämta andan och lutade sig flämtande mot ett träd. Han bröst brann och svett stänkte hans ögonbryn.

"Knopphattar, som jag sa. Dom ska egentligen vara utdöda, precis som dodongerna..." svarade Navi som vilade sig på Links axel. "Det måste vara Ganondorf. Han återupplivade dom, det måste han bara ha gjort."

Älvan kunde bara föreställa sig en grupp flyktingar från Slottstaden springa på knopphattar. Med en rysning tittade hon upp mot himlen och såg att solen började sänka sig mot horisonten. Om bara två timmar skulle den tillslut gå ner helt.

"Vi borde fortsätta och hålla utkik efter hus om vi nu kan hitta några," sa hon till sin skyddsling.

Än så länge hade dom inte sett några hem som fortfarande var intakt. Några ruiner av stenrester eller trä nedbränd till aska var allt dom kunde hitta. Vare sig det var från Inbördeskriget eller Ganondorf var svårt att säga...

Link nickade och skyndade sig framåt igen då han försökte täcka så mycket område han bara kunde. Tiden gick och solen sänkte sig allt mer och mer. Som om turen var på deras sida hittade paret tillslut ett mer acceptabelt hus. Ett som hade fyra väggar och ett tak. Det var en skamfläck som fortfarande var oreparerat med krossade fönster och flisat trä. Men det var det bästa dom kunde hitta så det fick duga.

"...Det känns som om jag när som helst kommer att vakna upp..." kommenterade Link då paret hade hittat en sliten gammal säng i hemmet. Han hade tagit av sig sin utrustning och satt nu på den gamla möbeln och vilade sina värkande ben.

"Vakna upp?" frågade navi som hade gjort sig bekväm på Links mössa som han omtänksam hade vikt ihop åt henne. "Vad menar du med det?"

"...Från...allt det här..." svarade Link tyst och stirrade på golvet. Det var ruttet och smutsigt, damm och smutts låg utspritt med små hål framtuggade av insekter som gjorde det här gamla skjulet till deras tillfälliga hem. "Det är som en mardröm...och jag vill bara vakna och gå hem igen."

Navi stirrade på Link. Han var, fysiskt, en man...men hur han pratade och hur han tänkte var tydligt att han fortfarande var ett barn. Han även framträdde som ett då hans ansiktsuttryck nästan plutade då han sa sin hjärtskärande åsikt.

"Jag beklagar så, Link...jag önskar också att det här bara var en mardröm. Men vi har inget annat val än att fortsätta framåt. Men när det här är över...kan vi vila oss utan att behöva slåss igen," sa hon och kände sig hemsk att det kändes att det här var allt hon kunde säga.

Link var inte upprörd på Navi av hur hon kunde säga så lite. Han lärde sig för länge sedan att ord, även från hans nära och kära, kunde bara göra så mycket. Saria hade försökt att trösta honom i det förfluttna, men det hade inte alltid lyckats. Det var så livet var, antog han.

"...Jag vet..."Det är vad jag försöker komma till. Det känns bara som att vi aldrig kommer att komma så långt," sa han.

"...Men vi kommer att göra det. Vi får bara fortsätta och en dag behöver du aldrig plocka upp ett svärd igen någonsin. Det kan jag lova," sa Navi, men hon visste att det var ett löfte hon inte kunde ge men hon ville bara lätta lite på Links oro.

Det fick Link att le lite grann. Han sa inget, utan la sig ner på den obekväma sängen. Åter igen lät hans utmattning honom att somna till. Navi gjorde likadant och tillslut sov paret drömlöst.

På morgonen försökte Link åter igen att komma åt Saria. Till hans missnöje svarade hon inte den här gången heller. Genast då solen steg över horisonten började han att bege sig ut över Hyrule Fältet.

Pojken var envis och rörde sig i flera timmar utan att vila. Hans ben värkte och hans mage kurrade men allt han kunde tänka på var att komma fram till Saria och se till att hon och dom andra kokirinerna var säkra. Navi hade nästan fått be honom att äta lunch när det var dags och bara då gav Link med sig att äta och vila.

Som tur var hindrade inte några knopphattar eller andra varelser deras resa, men då solen började att gå ner igen nådde ett nytt ljud Links öron. Det lät som märkliga tjattrande. När Link och Navi såg sig om såg dom en märklig åsyn. En svart massa kom flygande genom luften, rakt imot dom! Då den kom närmare var det tydligt att det inte var en varelse, utan en hel grupp som rörde sig så gott som en. Dom var fula ting; djur som Link adrig ahade sett förut. Dom flög som fåglar men hade inga fjädrar. Istället var dom håriga och hade läderartade vingar och otäcka röda ögon och en mun fylld av vassa tänder.

"Fladdermöss! En hel svärm av dom! Bara spring, Link, skynda dig, dom är för många!" ropade Navi som flög i förväg med Link efter sig. Dom tjattrande varelserna fortsatte att flyga närmare, mer snabbare än knopphattarna gjorde. På älvans order duckade Link undan då den massan svepte över och missade hans huvud med bara några centimeter.

Paret bara fortsatte och letade efter ett skydd då fladdermöss svärmen vände tillbaka då dom bevingade odjuren inte ville låta deras byte komma undan. Som Link och Navis tur slog till kom dom till ett annat hus då dom sprang, det här i bättre skick.

Dom dök nästan in och pojken slog igen dörren då fladdermössen svepte mot dom igen. Det hördes krockande läten då några flög in i dörren eller väggen av huset, men som tur var fanns det inga krossade fönster för varelserna att komma in igenom. Luften fylldes med ilsket tjattrande men tillslut gav dom upp och flög sin väg.

"Fladdermöss...fruktansvärda varelser..." kommenterade Navi som flämtande vilade sig på Links axel.

"Om dom hade svärmat över oss hade dom sugit ut ditt blod. Och för mig...dom skulle sluka mig hel," förklarade älvan med en rusning. "Vi borde bara vila oss här. Solen kommer att hinna gå ner innan vi har hunnit hitta...ett till..."

Navi började att tappa orden då hon såg sig omkring i huset. Det verkade...bekant.

Link stirrade också och insåg var dom var någonstans.

"Är det här samma hus...? Det som vi hittade på vår första natt?" frågade han och kom ihåg hur mycket större det hade sett ut för honom när han var där för första gången. Ändå var det detsamma. Samma inredning, samma brist på möbler...det hade inte försämrats ett dugg alls under dom senaste sju åren.

"Jag tror att det måste vara det...vem kunde tro det, va?" frågade Navi lite road över sammanträffandet. "Det visar åtminstone att vi är nära. Vi bör komma till Dom Förlorade Skogarna imorgon. Det hjälper verkligen av hur långa dina ben har blivit längre."

Link antog att det var en fördel av att ha den här märklig nya kroppen. Det kändes fortfarande ovant vid vissa tillfällen att röra sig och han gillade inte hur saker och ting hade förändrats. En del av honom var skräckslagen av tanken av hur Saria såg honom så deformerad. Men han visste att hon skulle acceptera honom. Hon accepterade vem som helst oavsett utseende. Det var så hon var.

"Jag hoppas bara att alla är oskadda...dom har ju inte ens någon väktare att skydda dom den här gången..." mumlade Link och undrade hur dom andra kokirinerna hade klarat sig sedan han dödade Det Stora Deku Trädet.

"Jag är säker på att dom klarar sig! Andar är mer uthålliga än du tror. Och med deras skyddsälvor kommer dom att komma på sätt för att klara sig," försäkrade Navi honom och lät mer självsäker än hon kände sig. Ganondorf hade lyckats att förhäxa två lägre gudar...hur säkra var kokirinerna utan en gud att skydda dom?

Link nickade, tog av sig utrustningen och hukade ihop sig under ett fönster, samma fönster som förra gången.

"Visst...vi får se..." svarade han, osäker på vad han annars kunde säga. Pojken var för nervös för att ens försöka nå fram till Saria, utan att veta om han kunde sova om hon inte svarade igen...

Åter igen hann utmattningen ikapp honom och Navi som la sig på hans mössa.

Det var någonstans runt midnatt då Link vaknade, ett klösande ljud nådde hans öron. Med tunga andetag tittade han runt det mörka rummet framför honom och försökte få sina ögon att anpassa sig i tomheten. Hur mycket han än spände kunde han inte se något. Navis sken var för svagt för att lysa upp mer än några meter medans hon sov. På tal om älvan, hon vilade sig fortfarande och andades rytmiskt.

Ljuden kom fram igen och det var då pojken insåg att det kom utifrån. Något där ute klöste sig mot huset. Precis som förra gången hade något okänt odjur smugit omkring precis på andra sidan väggen. Men det här var annorlunda, bara från ljudet. Fitsteg dunsade på gräset...men mönstret gjorde det tydligt att vad det nu än var där ute så hade det åtminstone sex ben. Så mycket kunde Link konstatera.

Ett gurglande obehagligt omänskligt ljud hördes, som om en person var i smärta och oförmögen att ropa på hjälp ordentligt. Link kände hur hans bröst krympte ihop, hans andetag blev snabba medans kallt svett trängde sig ut ur hans kropp. Han var frestad av att få Navis uppmärksamhet, men tanken av att göra något som skulle förvarna det som var därute hindrade honom. Han var bara för rädd för att röra sig.

I trettio minuter trängde den oroande gången runt huset, osedda klor skrapade på väggarna och ytterdörren. Som tur var var varelsen antingen oförmögen eller för korkad att öppna dörren eller försöka att bryta sig genom fönstren. Ändå var det tydligt över dess envishet att den visste om att Link och Navi var därinne. Även då väckte han inte sin skyddsälva, alldeles för förstenad och försökte låta bli att andas.

Efter vad som verkade som en evighet började det förskräckliga odjurets fotsteg att gå därifrån, dess jämrande läte blev allt tystare och tystare tills den var alldeles för långt bort för att höras alls.

Link sov inte resten av natten.

Som tur var var det bara en timme eller så tills Navi vaknade, sträckte på sig och såg över sin skyddsling-

"Hej...mår du bra? Du ser inget vidare ut, Link," observerade älvan som kunde se hur trött och nödställd han såg ut att vara.

"Jag kunde bara inte sova, det är allt," ljög Link som verkligen inte ville prata om...vad det nu än var som han hade hört utanför huset.

"Jag kan förstå det...vill du vila dig lite mer?" frågade Navi som visste att Link skulle behöva all styrka för dagen.

"Nej! Jag kan inte vänta länge till!" svarade han högre än han hade menat. "F...förlåt, men för varje sekund som går...jag menar, Saria är i fara!"

Älvan nickade och flög upp i luften.

"Du har rätt, det förstår jag. Men om du känner dig utmattad bör vi stanna för att vila oss. Du kommer att behöva vara fokuserad och energisatt," insisterade hon.

Med den logiken hade Link och Navi, speciellt Link, en större frukost än vanligt. Då dom klev ut till Hyrule Fältet tittade solen knappt fram bortom horisonten. Pojken vände sig mot huset yttre väggar och la märke till rivmärkena...

Då dom begav sig började Link tillslut att springa med behovet av att nå Dom Förlorade Skogarna så fort som möjligt. Navi insisterade av att han inte slösade bort all energi men hon visste att han var för upphetsad för att ens lyssna på henne.

Vid aftonen såg dom skogen.

Fysiskt var det precis som paret kom ihåg det. En vägg av träd reste sig framför dom, växterna reste sig högt upp mot himlen och stod där starka. Solljuset från ovan var nästan uppslukat, det var nästan kolsvart när Dom Förlorade Skogarna sågs från utsidan. Men paret visste att när dom väl hade trätt in skulle det förändras.

Men luften kändes så annorlunda.

Dom Förlorade Skogarna, speciellt dess bortgångne gud, hade varit förhäxat innan. Men det här var mer våldsam. Till och med några meter från gränsen mellan Hyrule och skogen slog lukten av ruttnande trä och kött deras näsborrar.

Att röra sig närmare var som att vada ut i vatten, något tungt och mörkt var i luften. Särskilt för Link så kändes det som om Dom Förlorade Skogarna försökte tvinga iväg honom...på ett sätt han aldrig hade känt förut.

"Det här är mycket värre..." mumlade Navi som stirrade från Links axel där hon vilade. "Energin är så mycket starkare än för sju år sedan..."

Först svarade Link inte utan bara stirrade in i skogarna han hade jagats ut ur för så länge sedan. Ur hans perspektiv hade det känts som månader hade gått sedan han hade gått under dom välkomnande löven av sitt hem. Nu...kändes det som om att träda in där var den värsta idéen han någonsin kunde tänka sig.

"Jag kan känna det också...vi måste skynda oss..." sa han bestämt.

Men dom rörde sig inte, för förstenade att göra något än att känna den obehagliga luften falla över dom. Efter flera minuter och tanken på Saria vandrade Link tillbaka in i sitt gamla hem med sin skyddsälva på sin axel och hans svärd och sköld redo...