Det finns en risk att jag blir dödligt uttråkad.
Elsa skulle förstås aldrig uttala de orden högt. Men när hon satt i en stor sammetsfåtölj i porträtthallen ekade de i hennes huvud. Hennes föräldrar hade bara varit borta i en vecka men hon kände redan tyngden av deras frånvaro. Hon hade gjort alla sina läxor för de närmaste tre dagarna, hållit audienser som hennes pappa hade planerat åt henne, promenerat runt slottsgården varje dag och hälsat på Olina i köket. Om hon skulle vara ärlig var nog slottskocken det närmaste hon kom en riktig vän. Olina brydde sig inte om att hon var Arendals kronprinsessa och nästa regent, hon var rakt på sak.
"Du behöver vänner – eller ännu hellre en friare", hade hon sagt till Elsa samma morgon när Elsa satt i köket och åt sina frukostägg.
Elsa suckade. "Nu låter du precis som hertigen av Vesselby." Och hon visste var samtalet barkade: hon skulle snart få en föreläsning.
"Men är det fel om du hitta någon som är din jämlike?" frågade Olina.
Elsa suckade djupt.
"Hör på nu, lilla vän", började Olina och viftade med en träslev. Kinderna hade redan fått en röd ton medan hon jagade upp sig. "Du tillbringar alldeles för mycket tid på egen hand."
"Men …" började Elsa men Olina avbröt henne.
"Jag vet att du håller på att lära dig att gå i din fars fotspår, och det är bra, men när var du senast utanför slottsmurarna? Med någon annan än tjänstefolket? En god drottning känner sig själv både utan och innan, och du är alldeles för mycket inne i din egen skalle. Enda sättet att förstå folket du tjänar är att lära känna dem. Trivas i deras sällskap. Höra deras berättelser. Och då kan du slå två flugor i en smäll och ta reda på vad du själv tycker är roligt när du inte sitter vid skrivbordet och studerar inför framtiden."
Det låg något i vad Olina sa. Vad gillade Elsa förutom att umgås med sina föräldrar och lära sig att bli en vis regent? Olina hade rätt. Hon behövde vänner. Hon behövde ett intresse. Något att göra. Men vad?
"Men kära nån!" utbrast Olina när hon såg Kai stiga in i köket med en stor låda. Rullar och hattar föll ut ur lådan. Olina skyndade över för att hjälpa honom ställa ner lådan på golvet. "Låt mig hjälpa dig."
"Tack", sa Kai. "Den var tyngre än vad jag trodde." Så fick han syn på Elsa. "Hej, prinsessan."
"Hej", nickade Elsa.
"Vem sa åt dig att själv bära ner allt från vinden?" knorrade Olina och vände sig om för att röra runt i den stora grytan på spisen. Det luktade underbart, vad det nu än var hon lagade. "Hur går det på vinden, då?"
"Bra. Vi har rensat ut många lådor. Nu kan man se golvet igen."
"Men du kastade väl inget som kungen och drottningen vill spara?" frågade Olina och körde händerna i sidorna.
"Nej, nej, bara gamla hattar och trasiga saker." Kai höll upp en vikingahjälm och en sprucken blå kruka. "Men den här kanske du gillar." Han drog upp en stor gryta.
Olina lyste upp. "Se man på! Den kan jag ha nytta av."
"Jag går nog upp på vinden igen när det inte är så varmt och ser om det finns något mer. Hittar jag något fint så får du det. Och så får jag önska dig en god dag, prinsessan Elsa." Kai lyfte upp lådan igen och försvann ut ur köket igen.
"Hejdå", svarade Elsa.
Elsa hade aldrig tänkt på att det fanns saker på vinden. Hon hade aldrig varit där uppe. Och nu hade hon en helt tom eftermiddag framför sig. Det kanske inte skulle skada att ta en titt på vad som fanns rakt ovanför hennes sovrum. Det var ingen hobby, men det var en början.
Efter att ha lämnat Olina i köket beslöt Elsa att ta en sväng till sitt rum för att hämta en lykta. När nu hennes föräldrar var bortresta och inga framträdanden var planerade i slottet förrän de kom tillbaka verkade det som att alla försökte hinna med alla sysslor som skjutits upp. Hon gick förbi arbetare som putsade mässingsarmaturer i hallen och någon putsade försiktigt av familjeporträttet som målats när Elsa var åtta. Så var hon framme vid vindstrappan och kände att det blev allt varmare ju högre upp hon steg.
Lyktan kastade ljus över det mörka trånga utrymmet. Rummet kändes instängt, som om ingen hade besökt det på århundraden, trots att Kai just hade varit här. Elsa såg märkena i dammet från lådorna som Kai hade burit ner. Vinden behövde en ordentlig städning. I ett hörn stod möbler travade, i ett annat hängde en släde och de trånga prången var fyllda med stora kistor där färgen hade flagnat och rosmålningen bleknat. Elsa banade iväg fram till den närmaste kistan för att ta en titt. Den var låst. Nästa innehöll bara gamla täcken. Den tredje var fylld med gamla hattar och några capes. Den fjärde var också låst, men låset satt löst, så Elsa ryckte till och fick upp locket. I kistan låg bara tråkiga saker som ishackor, pälsbrämade vantar och snörkängor som såg ut att ha använts för att klättra uppför Nordberget. Inte undra på att Kai höll på att utrymma vinden. Hennes lilla utflykt hade varit bortkastad. Här fanns inget att se. Eller?
Hennes pappa hade bott i slottet ända sedan han var liten och det störde henne att se alla saker från hans barndom bortslängda här uppe. De var ju faktiskt en del av deras historia. Och den ville hon beskydda. Elsa klev över en kista och viftade med lyktan mot en mörk vrå. Ljuset föll på en trasig ram med en gulnad karta över kungariket. Den skulle nog hennes pappa vilja se. Hon gick lite närmare och synade de handskrivna utmärkningarna innan hon lyfte upp kartan mot det svaga ljuset. Det var då hon upptäckte kistan bakom kartan. Den här skilde sig från de andra. Kistan var vitmålad med färgglada blommor på framsidan. Elsa förstod genast varför den kändes bekant: den såg precis likadan ut som hennes egen brudkista.
Kanske var det hennes mammas brudkista innan hon gifte sig?
Elsa drog med handen över locket och borstade bort ett tjockt lager med damm. De målade bokstäverna var också likadana som på hennes brudkista, men istället för ett E stod det något annat. Det var omöjligt att läsa för alla lager av damm som låg över det. Hon gnuggade hårt tills bokstaven trädde fram. Det var ett A.
A? Hennes mamma hette ju Iduna. Och hennes far Ragnar, men vem var A?
Elsa tänkte och tänkte för att försöka komma på vems kistan kunde vara. Ett namn skymtade långt bak i hennes minne men hon kunde inte komma på det. A … A … A … Hon koncentrerade sig djupt för att försöka komma på det, men det gick inte.
Istället kom hon att tänka på sina föräldrars bråk som hon hade råkat höra. De hade pratat om en 'hon'. Hennes mamma hade envisats med att hon ville besöka den personen medans hennes pappa hade hållit fast hur riskabelt det var att träffa henne. Hon hade aldrig hört dem så upprörda förut. Nu undrade hon för sig själv: tänk om 'hon' och 'A' var samma person?
"Prinsessan Elsa!"
Fort tog hon ett steg bakåt från kistan som hon hade blivit ertappad med att snoka.
"Prinsessan Elsa!"
Elsa stoppade kvickt tillbaka ramen där hon hade hittat den så att den dolde kistan igen innan hon skyndade nerför trappan. Det var liv och rörelse. Hon kunde höra folk gråta, springa runt och ropa hennes namn.
"Här är jag", sa Elsa och kändes sig genast skuldmedveten över att någon oroade sig var hon var. När hon svängde runt hörnet i hallen såg hon tjänstefolket samlade. Gerda var otröstlig. Olina grät i en näsduk. Många höll om varandra.
"Prinsessan Elsa!" Kai tryckte handen mot sitt bröst.
Elsa kände en klump i halsen när hon såg Olina torka sina ögon. Alla tittade på henne. Någonting var fruktansvärt fel. "Vad är det?"
Greve Peterssen steg fram ur samlingen. Hans ansikte var sorgset och ögonen rödsprängda. "Elsa", viskade han, hennes namn lät så sprött när han sa det, "vi kanske kan ha ett enskilt samtal?"
Så fort hon såg honom i ögonen förstod vad som hänt.
"Nej." Hon staplade baklänges. Hon ville inte höra på vad han skulle säga. Det kändes som om väggarna slöt sig om henne. Gråten och snyftningarna blev allt högre. Hon kände hjärtat banka. Munnen kändes alldeles torr och det började ringa i hennes öron. Och hon visste att det han skulle berätta för henne skulle förändra hennes liv för all framtid, och hon ville hejda honom ett ögonblick. "Jag vill inte tala enskilt. Jag vill stanna här med alla er."
Gerda la en arm runt Elsa för att stötta henne.
Greve Peterssen såg sig omkring, ögonen var blanka. "Då så, Elsa, det finns inget enkelt sätt att säga det här."
Hon drog in djupt. Gör det inte då, ville hon skrika.
"Dina föräldrars skepp lyckades inte ta sig fram till hamnen." Hans röst svek honom.
"Det kanske har hamnat ur kurs." Elsa kände hur hennes fingertoppar började klirra. Det var en märklig känsla. Hon slingrade sig ur Gerdas famn och skakade på händerna. "Skicka ut ett fartyg för att leta rätt på dem."
Han skakade på huvudet. "Det har vi redan gjort. Vi har sökt efter upplysningar från varenda hamn i närheten, i varje kungarike. Nu har vi fått alla besked: skeppet anlände aldrig. Sydhavet är farligt att segla på och det har varit många stormar på sistone." Han tystnade kort. "Det finns bara en slutsats att dra från detta."
"Nej." Elsas röst var råare nu. Gerda brast i gråt igen. "Det är inte möjligt!"
Greve Peterssen svalde hårt och hon såg hans adamsäpple gubba till. Hans läppar skälvde och Olina drog efter andan. Några böjde sina huvudet. Hon hörde Kai be. "Elsa, kung Ragnar och drottning Iduna är borta."
"Må deras själar vila i frid", sa Olina och blundade när hon vände ansiktet upp mot himlen. Flera andra gjorde likadant.
"Nej", upprepade Elsa. Hela kroppen började skaka. Nu klirrade hennes fingertoppar igen. Det kändes plötsligt som om hon skulle sprängas i miljoner bitar, explodera i lysande skärvor. Greve Peterssen räckte ut en hand men hon backade. Hon ville bara försvinna. Kai höll upp en tunn svart sidenslöja. Tillsammans med Gerda hängde han den över föräldrarnas porträtt i stora salen.
Hennes föräldrar kunde väl inte vara … döda. De var hennes enda familj. Utan dem skulle hon vara helt ensam. Andetagen kom ut stötvis och hjärtat slog så fort att hon trodde det skulle hoppa ur bröstkorgen. Varje ljud hon hörde förstärktes tusenfalt. "Nej!" Nu brändes fingrarna. "Nej!" Hon vände sig om och sprang utan att stanna förrän hon kom fram till sitt rum.
Elsa smällde upp dörrarna och störtade in så häftigt att dörrarna slog igen efter henne. Hon föll ihop på den runda mattan och övermannades av svaghet. Långsamt rullade hon ihop sig i fosterställning och stirrade på den rosa tapeten där hennes barndomsporträtt stirrade tillbaka på henne. Den lilla flickan på bilden log glatt. Hon hade en familj.
Nu hade hon ingen.
De brännande känslan i fingrarna växte sig allt starkare, hjärtat pulserade så högt att hon kunde höra det slå. Tårarna strömmade nerför ansiktet, fuktade kragen och rann ner på hennes varma bringa. Med skakiga rörelser tvingade hon sig att ställa sig upp igen för att leta efter någon – vem som helst – att prata med. Men det fanns ingen där. Hon hade än en gång uteslutit sig. Elsa gick fram till sin brudkista. Händerna skakade när hon strök över det fina skrinet över lapptäcket. Hon rotade i kistan tills hon hittade det hon letade efter: en liten enögd handgjord pingvin som hade varit hennes bästa vän när hon var liten – herr JorgenBjorgen. Med darrande händer höll hon pingvinen men kunde inte hitta ord att säga. Mamma och pappa var borta.
Det finns en risk att jag blir dödligt uttråkad. Var det inte så hon hade tänkt samma morgon? Hur kunde hon vara så självisk? Hon klamrade sig fast så hårt kring herr JorgenBjorgen att hon nästan krossade honom i sina brännande händer. Nu skakade de så häftigt att hon knappt kunde hålla kvar honom. Hon slängde dockan tvärsöver rummet och den landade på sängen.
Ensam. Ensam. Ensam.
Död. Död. Död.
Borta. Borta. Borta.
Hon blundade. Ett skrik steg upp ur hennes inre. Det var en sån ursprunglig kraftansamling att hon visste att det skulle skaka hela slottet, men hon brydde sig inte. Det sköt fram genom hennes strupe och hotade att skaka sönder henne tills hon öppnade munnen och lät vrålet fara rakt ut. Händerna gick från heta till brännande kalla och flög rakt upp i luften. Någonting hade öppnats inom henne, en avgrundsklyfta som aldrig mer skulle kunna slutas. När hon öppnade ögonen såg hon det ofattbara forma sig i luften som strålar från hennes fingrar.
Is.
Isen sköt ut rakt över rummet, slog emot väggen och fortsatte rakt upp mot taket. Skräckslagen, med gråten fortfarande i halsen, hoppade Elsa bakåt medan isen fortsatte att växa. Den sprakade när den spred sig under hennes fötter och sköt rakt ut och uppför väggarna.
Vad var det som hände?
Isen kom från hennes inre. Det verkade helt vansinnigt men hon visste att det var sant. Hon hade orsakat naturfenomenet. Vad var det som hände?
Magi.
Hon hade hört pappa nämna det där ordet när han och mamma bråkade. Var det henne de hade pratat om?
Elsa sjönk ner längs väggen bakom henne och föll ihop i sorg.
Ensam. Ensam. Ensam.
Borta. Borta. Borta.
Isen fortsatte att skjuta ur henne och hon försökte att hålla tillbaka sina snyftningar. Var det sorgen som orsakade det? Visste hennes föräldrar att hon kunde skapa den här magin? Eller var det krafter som hon hade fötts med utan att själv veta att hon hade dem? Hon hade aldrig varit mer rädd i hela sitt liv. Och utan sina föräldrar fanns det ingen hon kunde anförtro sig till för att fråga. Hon behövde dem mer än någonsin.
Hon dunkade huvudet mot väggen och blundade. Rösten kom ut som en svag viskning. "Pappa, mamma, snälla lämna mig inte ensam här."