2. Hopplöst
Kvinnan som vakar reste sig upp och såg ut genom sitt fönster. 20 nya själar, med kroppar hade kommit in i hennes land. Hur? Hennes bruna hår som jämt brukade vara så vackert förändrades och blev klargrön och de grå ögon förändrades de med, de blev röda och pupillerna blev avlånga. Hennes klädnad blev till långa remsor som ändå skymde hennes kropp. Hon blinkade flera gånger innan hon slog ut med armarna som nu hade blivit korpvingar, hon kastade sig ut ur sitt slott för att se till så att hon hittade dem och förde dem till hennes slott.. Så att de inte blev skadade och så att de inte skadade någonting eller någon. Hon kom fram till den första, en flicka på 12 år. Det såg hon på direkten. Fast det bara låg någonting som liknade en blå skugga på marken. Hon rörde vid den med ett av sina långa fingrar. Hennes armar var inte längre vingar utan vanliga armar. Hon fick veta hela flickans liv, all fakta. Hon lagrade det i sitt minne så att hon kunde skriva ner det sen. Hon tog upp skuggan och la den i en säck som hängde på hennes rygg. Sen flög hon iväg igen. Hon plockade upp alla själar. Alla hade de olika färger. Hon kom till den sista och såg att hennes värld hade börjat göra intryck på kroppen. Den hade börjat få form. Fast den såg inte ut som den hade gjort i sin värld. Nu hade det vuxit ut svarta vingar på ryggen på den och den hade blivit förskönad. Kvinnan såg en stund på den innan hon lyfte upp den som om den varit av luft. Då öppnade den ögonen och rev till henne på kinden innan den gav sig iväg ut i skogen.
- Förbaskade själ, muttrade kvinnan som vakar och gav sig iväg hem. Hon tänkte vila och ta hand om de andra innan hon gav sig iväg efter den där igen.
Nevinna vaknade till. Hon var i en fängelsehåla, men den var inte kall till skillnad mot Snapes. Hon såg sig omkring. Hon satt i en cell tillsammans med 4 stycken andra. Hon upptäckte att alla var från Ravenclaw. Hon såg Nayixiannia och reste sig och gick fram till henne.
- Hej, sa hon.
- Hej, Nevinna!
- Kalla mig Nessa, sa Nevinna och reste sig upp. - Kan man komma ut här ifrån?
- Nej, sa Nay. - Det är hopplöst. Du ser pojken där bort, han med det brända håret och brännsåren på armarna. Han har försökt men han klarade det inte. Det finns fyra fängelseceller här, en för varje elevhem. I alla finns det fem elever förutom i Slytherin. En av dem fick stanna för länge utanför när hon bara var en hjälplös själ och förvandlades till ett odjur.
- Du verkar lärd, log Nessa.
- Kvinnan som vakar var här och berättade det för ett tag sen. Lugn, det var inte bara du som sov. Vi måste vara här i sju dagar innan hon kan släppa ut oss ur cellerna för att se om vi har blivit smittade av någonting. Det är mest de som hon plockade upp sist som hon är rädd att de blivit smittade, berättade Nay.
- Okej, sa Nessa. Hon reste sig och gick fram till pojken med brännsår på armarna.
- Tjena, sa han när hon satte sig ner.
- Hej på dig med. Hur kändes det där? frågade hon och pekade på brännsåren.
- Konstigt nog kändes det ingenting. Det känns ingenting nu heller, log killen. - Jack Failure.
- Nessa Took!
De satt och små pratade en stund.
Lizzie satt själv i ett hörn av "Slytherincellen" som hon skämtsamt kallade den. Hon såg sig omkring. Ingen av de andra tre Slytherinarna kände hon och helst ville hon inte lära känna dem. En kille med svart fettigt hår, förvånansvärt lik Snape faktiskt, kom fram och satte sig bredvid henne.
- Är du släkt med Snape? frågade hon syrligt.
- Ja, hurså? Till och med samma röst, den som lät som svart sammet över krossat glas.
- Du är lik honom, sa Lizzie.
- Ska det vara en komplimang eller en pik?
- Ta det för vad du vill, sa Lizzie.
Killen som var släkt med Snape satt tyst bredvid Lizzie och hon studerade honom lite försiktigt. Han vände sig mot henne.
- Gillar du det du ser? sa han.
- Det behöver du inte bry dig om, snäste hon tillbaka. Vad var det hos honom som fick henne att bli så okoncentrerad?
- Det är hopplöst, det vet du! sa killen och såg konstigt på henne.
Kvinnan som vakar reste sig upp och såg ut genom sitt fönster. 20 nya själar, med kroppar hade kommit in i hennes land. Hur? Hennes bruna hår som jämt brukade vara så vackert förändrades och blev klargrön och de grå ögon förändrades de med, de blev röda och pupillerna blev avlånga. Hennes klädnad blev till långa remsor som ändå skymde hennes kropp. Hon blinkade flera gånger innan hon slog ut med armarna som nu hade blivit korpvingar, hon kastade sig ut ur sitt slott för att se till så att hon hittade dem och förde dem till hennes slott.. Så att de inte blev skadade och så att de inte skadade någonting eller någon. Hon kom fram till den första, en flicka på 12 år. Det såg hon på direkten. Fast det bara låg någonting som liknade en blå skugga på marken. Hon rörde vid den med ett av sina långa fingrar. Hennes armar var inte längre vingar utan vanliga armar. Hon fick veta hela flickans liv, all fakta. Hon lagrade det i sitt minne så att hon kunde skriva ner det sen. Hon tog upp skuggan och la den i en säck som hängde på hennes rygg. Sen flög hon iväg igen. Hon plockade upp alla själar. Alla hade de olika färger. Hon kom till den sista och såg att hennes värld hade börjat göra intryck på kroppen. Den hade börjat få form. Fast den såg inte ut som den hade gjort i sin värld. Nu hade det vuxit ut svarta vingar på ryggen på den och den hade blivit förskönad. Kvinnan såg en stund på den innan hon lyfte upp den som om den varit av luft. Då öppnade den ögonen och rev till henne på kinden innan den gav sig iväg ut i skogen.
- Förbaskade själ, muttrade kvinnan som vakar och gav sig iväg hem. Hon tänkte vila och ta hand om de andra innan hon gav sig iväg efter den där igen.
Nevinna vaknade till. Hon var i en fängelsehåla, men den var inte kall till skillnad mot Snapes. Hon såg sig omkring. Hon satt i en cell tillsammans med 4 stycken andra. Hon upptäckte att alla var från Ravenclaw. Hon såg Nayixiannia och reste sig och gick fram till henne.
- Hej, sa hon.
- Hej, Nevinna!
- Kalla mig Nessa, sa Nevinna och reste sig upp. - Kan man komma ut här ifrån?
- Nej, sa Nay. - Det är hopplöst. Du ser pojken där bort, han med det brända håret och brännsåren på armarna. Han har försökt men han klarade det inte. Det finns fyra fängelseceller här, en för varje elevhem. I alla finns det fem elever förutom i Slytherin. En av dem fick stanna för länge utanför när hon bara var en hjälplös själ och förvandlades till ett odjur.
- Du verkar lärd, log Nessa.
- Kvinnan som vakar var här och berättade det för ett tag sen. Lugn, det var inte bara du som sov. Vi måste vara här i sju dagar innan hon kan släppa ut oss ur cellerna för att se om vi har blivit smittade av någonting. Det är mest de som hon plockade upp sist som hon är rädd att de blivit smittade, berättade Nay.
- Okej, sa Nessa. Hon reste sig och gick fram till pojken med brännsår på armarna.
- Tjena, sa han när hon satte sig ner.
- Hej på dig med. Hur kändes det där? frågade hon och pekade på brännsåren.
- Konstigt nog kändes det ingenting. Det känns ingenting nu heller, log killen. - Jack Failure.
- Nessa Took!
De satt och små pratade en stund.
Lizzie satt själv i ett hörn av "Slytherincellen" som hon skämtsamt kallade den. Hon såg sig omkring. Ingen av de andra tre Slytherinarna kände hon och helst ville hon inte lära känna dem. En kille med svart fettigt hår, förvånansvärt lik Snape faktiskt, kom fram och satte sig bredvid henne.
- Är du släkt med Snape? frågade hon syrligt.
- Ja, hurså? Till och med samma röst, den som lät som svart sammet över krossat glas.
- Du är lik honom, sa Lizzie.
- Ska det vara en komplimang eller en pik?
- Ta det för vad du vill, sa Lizzie.
Killen som var släkt med Snape satt tyst bredvid Lizzie och hon studerade honom lite försiktigt. Han vände sig mot henne.
- Gillar du det du ser? sa han.
- Det behöver du inte bry dig om, snäste hon tillbaka. Vad var det hos honom som fick henne att bli så okoncentrerad?
- Det är hopplöst, det vet du! sa killen och såg konstigt på henne.