Uh, det är tre personer som har.. Reviewat? Recenserat? Anyway, tack så jättemycket för era snälla saker J. Cheerlin: Jag har kommit på Ariadne helt, själv, och hon existerar bara i min fantasi, precis som Derek, Liz, Ken och de andra gatubarnen. Resten, (som kommer sedan) är som ni vet vår kära JK Rowlings.

Det här är en kort del, men jag tycker den är viktigt, då den presenterar Ariadnes bakgrundhistoria i korta drag. Sorgligt :/
Varsågoda!

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Derek, som inte verkat märka att Ariadne, eller någon annan var i rummet, vände nu på sig och såg Ariadne rakt i ögonen. För ett ögonblick trodde hon att hon såg den gamle Derek, den som hade lekt med henne, blåst på hennes sår om hon gjort sig illa och den Derek som hade älskat henne.

"Ana…" kraxade han. Och Ariadne sjönk mot sin vilja in i minnenas värld.

Ana var Dereks gamla smeknamn för henne. Efter att han hade lämnat henne hade hon förträngt alla minnen av sitt tidigare liv. Nu kom de tillbaka igen, strömmande tillbaka i full styrka.

Hon var fyra, och Derek berättade för henne att mamma hade dött. Hon var sju, och blev retad av de andra i skolan för att hennes kläder var så fula och dåliga. Hon var tio, och Derek kom hem stupfull för första gången. Ariadne var elva, och Derek kom hem, full, utan pengar. Han hade använt dem till att köpa sprit. Han hade blivit så arg på henne, när hon skrek åt honom att han bara brydde sig om hur han skulle få tag i nästa glas vin eller öl, och inte om henne.

                     

När Ariadne var tolv, slutade minnena av Derek hastigt och smärtsamt. Av alla hennes hemska minnen av barndomen var det de allra värsta, till och med värre än hennes mammas död.  Ariadne hade kommit hem ifrån skolan, mycket gladare än vanligt. Dagen hade varit bra, hon hade fått vara ifred och sluppit elaka kommentarer. Derek hade lovat att komma hem tidigt, "med en överraskning" hade han sagt, och lett på det där speciella sättet som alltid gjorde Ariadne glad. Hon praktiskt taget studsade hem. Det kändes som om livet äntligen skulle bli lite bättre. Så fel hon hade… När hon väl var hemma, satte hon sig i deras trånga, ostädade kombinerade vardagsrum och kök och väntade. Efter en timme började hon undra. Efter tre timmar blev hon orolig. Efter fem timmars väntan (då var det redan sent på kvällen) ringde hon till hans jobb. Inget svar. Det enda besked de kunde ge henne var att Derek hade gått tidigt under förevändningen att han skulle handla en födelsedagpresent till henne, Ariadne. En kall hand tog tag i Ariadnes hjärta. Vart var Derek?!

                     

Hon letade igenom hela huset, för att se om hon kunde hitta nåt meddelande ifrån Derek. Det enda hon fann var en mycket liten papperslapp som satt på kylen. Det stod bara två ord på den. "Älskar dig." Först då förstod Ariadne. Hon hade aldrig trott det, aldrig ens vågat tänka tanken. Och ändå… Derek hade försvunnit. Han hade lämnat henne, Ariadne, tolv år, ensam i en stor stad utan några pengar. Först vägrade hon att tro det. Ariadne satt upp hela natten och hela nästa dag, och väntade sig hela tiden att Derek skulle hoppa fram ut någon vrå och skrika "Lurad", samtidigt som han skulle le ett av sina "Oroa dig inte, Ana" leenden. Ingen Derek kom. Ariadne ringde överallt, till alla ställen hon kunde komma på. Derek måste finnas någonstans, någon måste ha sett honom! Inget spår någonstans, Derek var som borttrollad. Allt var så otroligt bra planerat. Att övertyga alla om att han skulle vara med henne, att utrota alla spår efter sig… Långsamt började Ariadne acceptera sanningen. Derek var borta. Han skulle inte komma tillbaka, hur mycket hon än väntade. Bit för bit försvann Ariadnes hopp, tills det bara var lika stort som ett litet frö som ännu inte börjat gro. När det var så litet, och nästan borta, kom ilskan. Som var som om hennes kropp fylldes av glödande het lava istället för blod. Hon skrek, kastade saker, förstörde allt som kunde påminna henne om Derek, bara för att få minnena att bli mindre smärtsamma. Hon slutade titta sig i spegeln, för ögonen som stirrade tillbaka på henne var inte bara hennes, utan också Dereks.  

När hon slängt ut allt som påminde henne om Derek var det som om en del av henne försvunnit. Barnet Ana var borta, och kunde aldrig komma tillbaka. Nu var hon bara Ariadne, ensam och övergiven. Ana var det förflutna, något som verkade som en dröm. Ana var lika försvunnen som Derek, och aldrig trodde Ariadne att någon av dem skulle komma tillbaka.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––-–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Hoppas ni tyckte den var bra, och ge mig kommentarer, så blir jag glad J