Det var exakt fyra år sedan Lily blivit hittat på gatan en bit utanför staden. Läkare hade sagt att hon var i sjuårsåldern då – alltså firade hon denna dag sin elfte födelsedag. Av sina föräldrar hade hon fått kläder, en ny cykel och ett set med färgpennor, av Penny hade hon fått en bok – The Lord of the Rings av J.R.R. Tolkien. Penny levde halva sin tid i fantasins förlovade land, uppkrupen i soffan med en bok i knäet och hon försökte enträget få Lily att inse det underbara med magi, alver och just nu, hobbitar. Lily lovade att läsa boken och Penny log.
Plötsligt hörde Lily ett konstigt, knackande ljud bortifrån köksfönstret. Hon vände sig ditåt, och fick se något underligare än hon någonsin kunnat föreställa sig. En uggla, stor och gulgrå, hade landat på fönsterbrädet. Den knackade artigt en gång till.
Lily kände sig plötsligt konstig, som om det var något hon borde veta, men hon kunde inte för sitt liv komma på vad. På något märkligt sätt kändes det som om ugglan utanför fönstret inte var ovanlig alls och hon gick bort och släppte in den.
Hannah och George Evans tittade osäkert på – borde de göra något? – när ugglan flög in i rummet på mjuka vingar och med ett belåtet hoande satte sig på en stolsrygg. Penny stirrade med munnen öppen och skinande ögon då ugglan sträckte fram ena klon mot Lily. I klon höll den ett kuvert av gräddfärgat papper, Lily tog det och ugglan flög ut genom fönstret och försvann.
Nästa helg for de in till London, för att köpa Lilys "skolsaker".
- Du vet väl att det mycket väl kan vara ett skämt av något slag? sade Hannah Evans för femte gången den dagen.
- Ja, mamma, svarade Lily. Titta, här är stället det stod om.
De hade kommit fram till "Den Läckande Kitteln", där brevet hade påstått att de skulle få mer information. Det var en liten pub, så liten att nästan alla bara tycktes gå förbi den, rökfylld, mörk och enligt Hannah inte en särskilt lämplig plats för elvaåriga flickor. Men hon kunde inte göra Lily besviken nu, flickan trodde verkligen på det där brevet. Hon parkerade på närmaste parkeringsplats och med ett fast grepp om Lilys hand gick hon fram till puben och öppnade dörren.
De möttes i dörren av en rund, rödkindad, brett leende man iförd ett stort, grön-och-orangerutigt förkläde.
- Är det en ny Hogwartstudent vi har här? frågade han och plirade ner på Lily genom smutsiga glasögon.
Hannah mumlade något instämmande och Lily nickade lyckligt.
- Då så, sade mannen, då ska jag… ja, ja, jag kommer. Fred! Fred, kan du visa damen här till Diagongränden?
En pojke i sextonårsåldern, mager, ljushårig och med ett likadant förkläde lösgjorde sig ur röken, log glatt mot Lily och visade dem sedan till en bakdörr. Bakdörren i sin tur ledde till en bakgård, som slutade med en tegelvägg mot vilken två soptunnor stod och svämmade över. Fred klev över några tomflaskor, och drog ut en pinne ur innerfickan. Han knackade med den tre gånger på en av tegelstenarna i muren. Hannah flämtade till när hela muren började röra sig, tegelsten för tegelsten i ett moln av murbruksdamm, tills de bildade ett portvalv.
Teknik, bara avancerad teknik för att lura oss, tänkte hon, men hon trodde inte på det själv. Varför skulle någon bygga något så här stort, bara för att lura dem.
Lily drog henne genom valvet och vinkade glatt till Fred som gick tillbaka in i puben.
- Titta, mamma, sade hon glatt, jag hade rätt! Det är på riktigt!
Hannah tittade sig omkring. Diagongränden var trång – nå, den var ganska bred, men den var fylld med folk – och såg ut att vara hämtad direkt från medeltiden. Nästan alla hon såg var klädda i mantlar och… herregud. Hannah började förstå något som hon egentligen inte ville förstå. Hon kom ihåg en dag för fyra år sedan, då de hade hittat en liten flicka i konstiga kläder framför bilen.
Alla här hade just sådana långa, nästan klänningsaktiga klädnader.
Hon bestämde sig för att inte säga något till Lily.
Lilys ögon lyste när hon med famnen full av nyinköpta saker gick tillbaka mot bilen. I början hade hon pekat på allt, pratat och pratat, men efter ett tag hade Diagongränden bedövat henne. Magi… magi på riktigt. Inte sådan där man såg på teve, med folk i svarta kostymer och vita handskar, utan äkta, verklig trollstavsmagi, mantel- och medeltids- och ugglemagi. Hon hade ett eget trollspö, en egen svart klädnad, en egen mantel med silverspänne, egna underliga böcker, en alldeles egen stor svart kittel och till och med – efter en hel del tjatande – en egen aprikosfärgad kattunge.
- Mamma, mamma, mamma, jag ska bli häxa! småsjöng hon lyckligt och folk på gatan vände sig om och tittade.
- Javisst, älskling, sade Hannah Evans och tittade sorgset på sin tomma plånbok – skolsakerna hade inte varit billiga.
- Och jag har massor att berätta för Penny! Vad glad hon ska bli när hon får veta att allt det här finns på riktigt!
- Javisst, älskling, sade Hanna frånvarande.
Men Lilys ord fick henne att börja tänka på sin äldsta dotter. Hur skulle hon ta det här?
Lily nästan slet upp dörren, och kastade sig rakt i famnen på George.
- Jag ska bli häxa! skrek hon i hans öra.
Sedan tog hon sig loss, och störtade in i vardagsrummet, där Penny satt och såg på teve.
- Penny, allt är på riktigt! Jag ska lära mig att trolla! Allt är på riktigt och dom såg precis ut som bilderna i dina böcker, dom hade långa mantelsaker och saker… och jag har ett eget trollspö och en egen kattunge och den ska heta Marmelade…
Penny stirrade in i teverutan, där hjälten just avfyrade en skur av kulor mot en särskilt lömsk mexikansk gangster och låtsades inte höra.
- Penny… hallå, lyssna, det är jättekul, du skulle ha varit med! Ja… sade Lily som plötsligt hade kommit att tänka på en sak, jag undrar varför du aldrig fick nåt brev. Det är ju du som alltid har gillat magi och saker… det borde varit du som skulle bli häxa.
Penny vände sig långsamt om med helt uttryckslöst ansikte.
- Vet du om en sak, sade hon lugnt, jag är glad att jag inte fick något brev. Magi finns inte.
Lily började protestera, men Penny avbröt henne.
- Och om det nu finns, så är det onormalt. Jag skulle aldrig vilja bli häxa, det är äckligt. Du är onormal och äcklig. Du tror att du är nåt, bara för att du blev upphittad på gatan. Du tror att du är så jävla mycket bättre än jag, men du är bara onormal.
- Petunia! sade Hannah chockat. Så kan du väl ändå inte säga till din egen syster?
- Hon är inte min syster, sade Penny kallt.
Hon reste sig upp, stängde omsorgsfullt av teven, och gick upp för trappan mot sitt rum.
- Ja, Lily, det borde ha varit jag, viska hon men det var det ingen som hörde.
Nästa dag tvingade hon sin mor att ta med henne till frisören. Hannah kunde inte gärna vägra, efter att ha slösat så mycket pengar på Lilys skolsaker. Väl där klippte hon av sitt långa, ljusa hår – "alvhår", brukade de kalla det och det hade varit hennes stora stolthet – en bra bit ovanför axlarna i en nästan pojkaktig frisyr.