Hannah vred och vände på biljetten, men ingenting förändrades. Den hävdade fortfarande att tåget till Lilys skola skulle avgå från perrong nio och tre kvarts – och det var ju totalt omöjligt.
- Mamma… ska vi gå snart? gnällde Lily.
Hannah visste inte vad hon skulle göra. Åka hem… nej, det vore inte rättvist mot Lily. Fråga någon? De skulle tro att hon var galen. Men det var väl det hon blev tvungen att…
- Nämen, hallå där!
En ljushårig pojke, lång och tanig och klädd i lite… annorlunda kläder, lösgjorde sig ur massan av väntande tågresenärer.
- Är det inte lillflickan jag hjälpte in i Diagongränden? frågade han och kisade mot Lily. Så, det är till att börja första året, va?
Lily nickade och Hannah tog ett steg framåt.
- Ursäkta, men jag undrar… det här med perrongen…
- Svårt att hitta, va? flinade Fred, för det var han. Inga problem, jag kan visa henne vägen.
Han böjde sig ner, så hans ansikte kom i jämnhöjd med Lilys, och pekade bort mot perrong nio och tio.
- Det är en magisk spärr, förklarade han. Man går bara rätt in i väggen mellan perrongerna. Titta – där!
En flicka i gammaldags klänning och mörkbrunt hår halvsprang mot tegelväggen. Hon kommer göra illa sig, tänkte Lily, hon kommer… försvinna?
Flickan var verkligen försvunnen. Fred skrattade åt Lilys öppna mun och förvånade ögon.
- Fattar du? frågade han. Vill du prova nu? Lite läskigt, va? Vet du vad, vi kan gå igenom tillsammans, så går jag tillbaka och hämtar våra väskor sen. Okej?
Lily nickade och Fred log. Sedan rätade han på sig och sträckte fram handen mot Hannah.
- Fred McGillis, sjätte året på Hogwarts, Hufflepuff. Jag ser till att din dotter kommer ordentligt fram, okej?
Hannah log nervöst och sträckte fram sin egen hand. Istället för att skaka, lyfte Fred upp den mot munnen och kysste den, samtidigt som han bugade konstfärdigt.
- Sådärja, lillflickan, sade han sedan, säg hej då till din mor nu. Beredd? Bra – då går vi!
Han tog tag i hennes hand, och började gå mot samma tegelvägg där flickan försvunnit.
- Rädd? frågade han.
- Lite, erkände Lily.
Just innan de var framme lyfte Fred upp Lily i famnen. Hon blundade, kände ett plötsligt vinddrag när luften blev kallare, sedan var hon igenom.
När Lily öppnade ögonen hade Fred ställt ner henne på perrongen. Den såg ungefär likadan ut som de andra perrongerna, men nästan alla hade mantlar och många bar på burar med ugglor eller katter. Fred var borta, men bara några ögonblick senare kom han tillbaka med Lilys kittel, som var så stor att hon hade packat sina saker i den, och hennes kattunge i en liten bur. På ryggen hade han en liten, blå ryggsäck.
- Min packning åkte i förväg, förklarade han. Mamma är lärare. Nämen titta… när har vi ju Peter. Peter! Hey, kom hit!
En kortväxt och ganska knubbig pojke med kortklippt, blont hår vände sig om och log när han fick se Fred.
- Det här är min ohängde kusin, Peter Athelstan Pettigrew, sade Fred till Lily. Han är också ny i år. Var har du Sirius?
- Här är jag!
En pojke med svart, halvlångt hår och svart mantel knuffade sig fram mellan några äldre elever.
- Tja, Fred! Tja, Peter. Och vem är…
- Lily, sade Fred. Efternamn okänt. Mugglarfödd.
Sirius fick ett konstigt uttryck i ansiktet, men sen log han brett.
- Tja, Lily…
- … Evans, sade Lily.
- Och där är James också, sade Peter och pekade mot tegelväggen de hade tagit sig igenom.
James hade också han svart, blankt hår och svart mantel. På näsan hade han ett par stora glasögon. Efter honom snubblade ännu en pojke genom väggen, liten, tanig, blek med brunt hår och för stor klädnad.
- Det här är Remus Lupin, sade James, han hade lite problem med spärren, s
- Det hade du också, påpekade Remus, om jag inte såg helt fel. Tur att hon den där hjälpte oss, eller vad?
James muttrade något, sköt upp glasögonen på näsan och drog handen genom håret. Det blev förvånansvärt rufsigt.
- Vi ska nog gå på nu, sade Lily som märkte hur folkmassan på perrongen tunnades ut.
- Sanning, sade Fred. Tja, vi ses sen.
Han gick iväg för att leta rätt på sina egna kompisar.
Lily tog upp sin kittel. Den var tung, hon skulle bli tvungen att använda båda händerna. Men Marmelades bur, då? Kanske om hon balanserade den p
- Behöver du hjälp?
Lily tittade upp, och sedan ännu högre upp. Framför henne stod en osannolikt lång man med slokhatt och tragiska mustascher. Bakom honom var perrongen helt tom. Utan att vänta på svar lyfte mannen upp hennes kittel i ena handen och den vilt fräsande kattungens bur i andra handen. Han gick in genom den närmsta tågdörren, och placerade hennes saker mitt på golvet i korridoren. Sedan gick han. Lily lade märke till att det var små lok broderade längs hans mantelfåll.
Lily tittade fram och tillbaka i den tomma korridoren. När tåget börjat rulla med ett ryck och en gäll vissling, lämnade hon kitteln, och med Marmelades bur i handen började hon gå bakåt. Varenda kupé var full. Hon suckade, och satte sig mot väggen.
Efter en lång tågfärd fick alla förstaåringar sätta sig i små båtar som förde dem över sjön. Lily tyckte att detta var en osedvanligt dum tradition. Marmelade tyckte inte alls om vatten och när de var framme vid slottet var Lilys händer täckta av rivsår.
Marmelade hade också sett till att Lily inte hunnit prata med de andra tre i båten och när en liten, underlig varelse klädd i något som såg ut som en kökshandduk tog hand om buren var hon så överväldigad att hon inte fick fram ett ord. De hade kommit in i slottets enorma entréhall. Massiva ekdörrar stängdes bakom dem. Trappor av vit, nästan lysande marmor slingrade upp på omöjliga sätt. Genomskinliga varelser…
- Förstaårselever, lystring. Ställ upp i alfabetisk ordning efter efternamn.
En kvinna i smaragdgrön, stel klädnad började läsa upp namn från en lista, och Lily föll in i ledet när hon hörde sitt namn. Med magen pirrande av nervositet följde hon efter när ledet tågade in i Stora Salen.
Rummet var mörkt, och det enda som hördes var andetag från de fyra sovande flickor Lily delade rum med - Amelia Brooks, Vendelyn Wyvern, Susanna Lovegood och Mary Morgan. Lily försökte också sova, men det kändes som om hennes huvud skulle sprängas av allt som hänt. Det var så mycket nytt…
Sorteringshattens ord ringde fortfarande i hennes öron. "Märkligt… du är mycket speciell, vet du det? Smart också, Ravenclaw skulle få glädje av dig. Men ändå, jag tror… Gryffindor!"
En av lärarna, en knubbig och ganska ung häxa med blommor i håret, hade pekat vänligt mot ett av de fyra långborden, där färgerna guld och rött dominerade. De hade tagit emot henne med applåder och jubel, och hon trodde att hon skulle trivas i elevhemmet.
Imorgon… hon längtade redan. Imorgon skulle hon för första gången få trolla! Jo, visst hade hon fått gnistor att flyga ur trollspöet hon senare köpte, inne på Ollivanders, men hon tyckte inte att det räknades riktigt. Imorgon skulle hon ha Förvandlingskonst, Trollformellära, Magihistoria och Trolldryckslära. Det skulle bli så spännande…
Lily somnade, och drömde.
Medan hon åt lunch nästa morgon, försökte Lily komma ihåg vad hon hade drömt. Det gick inte, men hon mindes ändå känslan. Det hade känts så verkligt, och så underligt välbekant. Hon tittade upp när några förstaåringar – James Potter, Sirius Black, Remus Lupin och Peter Pettigrew – satte sig mitt emot henne.
Drömmen… hade den handlat om James? Hon tittade på honom, så ingående att hon fick en förvånad blick till svar. Nej, bestämde hon sig för, det hade inte varit James den handlade om. Kanske någon som var lik honom?
Hon åt upp den sista kladdiga resten av sina flingor med mjölk, sedan begav hon sig iväg till sin första magiska lektion.