Jag skulle kunna skriva om de sju år Lily gick på Hogwarts, men det är egentligen inte det den här berättelsen handlar om.

Alla läxor, Lilys korta kärleksaffär med en två år äldre Ravenclawelev, Marodörerna, den stora Pannkaksincidenten som inträffade Lilys femte år, kriget mellan Severus Snape och Sirius Black och de fruktansvärda "olyckor" som senare visade sig vara de första tecknen på Ni-Vet-Vems första skräckvälde, och Lily och James bröllop, får därför alla bli sparade till en annan gång.

Istället fortsätter jag berättelsen…

--

- …här!

- Har du hittat den?

- Javisst.

Lily räckte den lilla och mycket dammiga nallen till Remus, som i sin tur gav den till Harry. Ettåringen skrattade till och slutade skrika. Remus satte sig på knä bredvid sängen och rufsade till det lilla hår Harry hade.

- Sov nu, ikväll kan vi inte vänta tills pappa kommer hem.

Han rättade till filtarna som Harry hade sparkat av sig i raseri över den försvunna leksaken. Några ögonblick senare hade Harry faktiskt somnat, och Remus satte sig i soffan bredvid Lily.

- Tack för att du kunde komma hit på så kort varsel, sade Lily.

- Åh, du vet att jag ändå inte har någonting att göra, sade Remus, lite bittrare än han hade tänkt sig.

- Det fördömda ministeriet, suckade Lily. Först tjata om hur mycket de behöver varenda trollkarl och häxa de har, sedan avvisa en av de bästa bara för att han…

- … är ett mörkrets monster.

- Så ska du väl inte säga?

- The Daily Prophet, i förrgår – "vi fruktar att fler och fler av Englands monster börjar ansluta sig till den mörka sidan" – och under det en söt bild på en varulv med en påle genom bröstet och en leende auror bredvid. McGillis, tror jag att det var.

Lily vände sig mot honom.

- Du ska inte lyssna på dem. Det är bara struntprat.

- Struntprat som gör att jag sitter sysslolös medan ni riskerar livet för världens bästa varje dag.

Han drog med handen genom håret, en trött gest som han hade börjat göra oftare de senaste åren. Lily tittade skärskådande på honom.

- Hur länge var det sedan du åt? frågade hon.

Remus skrattade.

- Några timmar sedan, det borde du veta, för det var du som lagade maten.

- Du vet vad jag menar. Bortsett från nu, hur mycket har du ätit den här veckan?

Han svalde några gånger, och tittade bort mot Harry.

- Se så söt…

- Byt inte ämne, avbröt Lily irriterat. Remus, du måste äta. Har du inte mat hemma är du alltid välkommen till oss.

- Jag…

Remus tystnade och sökte efter ord. Hur skulle han förklara att han inte ville leva på deras vänlighet, även om han inte hade pengar till mat?

- Vid Merlin, muttrade Lily, varför ska ni alltid vara så fördömt stolta? Du är ju mager som… jag vet inte vad. Och vad är klockan, förresten? Bara åtta, då har jag gott om tid… Remus, Dumbledore hade ett förslag, sa han. Något om ett jobb. Åh, jag hoppas att James hinner komma hem innan jag ska gå.

Lily tystnade och försökte låta bli att tänka på alla de saker hennes man kunde råka ut för när han jagade Dödsätarna, Ni-Vet-Vems anhängare. Det fick inte hända honom något. Hon älskade honom, och hade gjort det sedan... länge. Det var något särskilt med honom. En känsla, som hon inte riktigt kunde placera, en känsla av att hon alltid vetat att de hörde ihop. Och nu, sedan några veckor tillbaka, hade hon en ny, konstig känsla. Någonting var fel, förskräckligt fel. Dessutom trodde James att de hade en förrädare i Fenixorden. Han hade inte sagt något, men både hon och Remus visste att han inte längre litade riktigt på varulven. Hon hade försökt övertyga honom om att Remus aldrig skulle förråda dem, men han hade varit tjockskallig, som vanligt.

Nu skulle tydligen James och Dumbledore lägga en besvärjelse över huset, så ingen kunde hitta det som inte fått veta var det låg av hemlighetsväktaren. Vem hemlighetsväktaren skulle bli visste hon inte. Hon gissade att James skulle välja Sirius.

Lily hoppades att känslan av att något hemskt skulle hända skulle försvinna när besvärjelsen väl var lagd. Och hon hoppades, liksom alla i trollkarlsvärlden hoppades, att hennes och de andra Aurorernas arbete inte skulle vara förgäves, att de snart skulle besegra Han-som-ingen-vågade-nämna-vid-namn.

Det kändes som om hoppet var det enda de hade numera. Snart var det i alla fall Halloween, och då skulle de dränka sina bekymmer i fest och glädje.

--

Lily satt i köket och skar ut ansikten i fem enorma pumpor, utan att använda magi. Det här var något hon hade gjort sedan långt innan hon fick veta att hon kunde trolla, och hon ville göra det på det gamla sättet. Sedan Harry fötts, hade hennes egen barndom plötsligt känts mycket viktigare. Ja, det lilla hon kom ihåg, vill säga. Tiden innan familjen Evans hittade henne var fortfarande ett mysterium. Särskilt efter det att Hannah Evans hade skickat henne kläderna hon hade haft på sig när hon dök upp från ingenstans. Den "konstiga klänningen" var en häxklädnad.

Den var det enda hon hade från livet innan hon blev hittat på vägen, det och ett konstigt smycke som tydligen hade legat bredvid henne. Ett litet timglas i silver som hängde på en kedja med trasigt spänne. En nästan osynlig spricka löpte längs en av kuporna, och nästan all guldsand hade runnit ut. James hade lagat kedjan åt henne, och nu bar hon den runt halsen.

Kniven hejdades automatiskt precis innan hon skar sig i fingret – en användbar skyddsförtrollning. Plötsligt var det inte alls roligt att skära pumpor som hon alltid hade gjort. Med en irriterad svängning på trollspöt och en frammumlad besvärjelse var alla pumporna färdigskurna, och Lily började med maten istället. Ikväll, innan gästerna kom, måste hon komma ihåg att be James att ställa ut och tända pumpalyktorna.

--

Halloweenfesten blev inte så lyckad som Lily hade hoppats. Remus var sjuk, Peter dök inte upp, Sirius kallades iväg på något brådskande uppdrag efter bara en halvtimme och ganska snart hade alla de andra gästerna också gått. Som tiderna var höll man sig helst hemma, med dörren reglad och skyddsbesvärjelserna grundligt förstärkta.

- Vi kanske borde hälsa på Remus, sade Lily.

- Älskling, jag tycker att vi borde stanna hemma, sade James. Jag talade med honom genom elden medan du lagade mat, han mår bättre idag. Och du vet ju att vi har besvärjelser på huset. Här kan inget hända oss, men utanför… vad var det där?

James drog automatiskt upp trollstaven, en vana som alla i trollkarlsvärlden lagt sig till med. Han tecknade åt Lily att vara tyst. Sedan tassade han försiktigt fram till fönstret, och tittade ut. Lily smög fram och ställde sig bakom honom, med trollspöt i ett fast grepp.

Deras vardagsrum låg på bottenvåningen, och från fönstret hade de utsikt över halva trädgården - vildvuxna träd och gräs som alltid behövde klippas. Sedan Mörkrets Herre stigit i makt, hade ingen tyckt att trädgårdsarbete var särskilt viktigt.

Det rörde sig där ute. Lily kunde se hur svarta gestalter långsamt närmade sig huset, då och då upplysta av pumpalyktorna hon hade skurit ut tidigare den dagen. Handen som höll trollspöt började darra.

- Vad gör vi nu? viskade hon.

Sedan slogs dörren in i en explosion av vitt ljus.