De red snabbt, och hade inga planer på att stanna för att vila. Tvillingarna var tigande tacksamma över detta. Det slet sönder endel av de oundvikliga minnena. Glorfindel däremot hade mer klara instinkter. Den unga alven kunde visserligen fara illa av hästens rörelser, då de kunde slita upp såren på nytt, men orchernas blad hade varit förgiftade, och det giftet spred sig snabbt i alvens lilla kropp. Även om barn till alvsläktet var otroligt sega och resistenta mot mycket, så var inte kroppen färdig. Det gjorde den skör till benet, och det var orsak nog att aldrig sätta för unga alver ut i strid.
Glorfindel själv satt på sin vita springare och Asfaloth kunde sprängas till gränsen. Framför sig i ett fast grepp höll han den unga alven. Han ville inte skada revbenen mer än de redan var, för det kunde snabbt konstateras att flera av dem var brutna, därför hade han lagt den skadade mer eller mindre som ett barn i famnen. Det kunde göras för att kroppen var liten och mycket lätt, en fördel just nu.
Trots alla ansträgningar tvingades Glorfindel göra halt mer än en gång. Meddans tvillingarna slutkörda skönk ner intill ett träd eller sten så arbetade Glorfindel med Legolas. Såren som inte hade fått en chans att läka alls hade börjat blöda igen, vilket var alarmerande. Det värsta var det i sidan. Blodet som kom därifrån var fortfarande flammande fläckat, inte alls det silverröda blod som flöt från de andra.
De hade tillslut inte så långt kvar till Imladris, och vid det laget var tvillingarna dammiga och trötta. Legolas hade ännu inte återfått medvetandet en enda gång även om han hade gett ifrån sig små, knappt hörbara kvidanden. Asfaloths rem hade fläckats på sina ställen av blodet.
Det var så de mötte de första vakterna runt staden Vattnadal. Bud sändes hastigt till Elrond, men trion med den skadade alven stannade inte ens upp, utan nådde därför portarna nästan direkt när Elrond kom ner rusande från trapporna och ut på grusplanen framför den första stora altanen.
Han var en mäktig halvalv med historia som mätte sig med Glorfindel. Mörkt hår svallade bakom ryggen och det var lätt att se vart tvillingarna fått sina färger ifrån. En kappa av mörkt rött gick ihop med domnande grönbruna ögon och han ägde tillika en myndighet som få satte sig upp emot.
Myndighet eller inte, nu rusade denna respektingivande alven som en orolig mor nerför trapporna, flera steg i taget, så att håret fladdrade bakom honom.
"Elladan! Elrohir! Vad har hänt? Kommer ni oskadda? Glorfindel, jag vill genast..." Den stressade rösten blev avbruten när Glorfindel, som med största försiktighet gled ner från hästen. I famnen bar han ett litet trasigt knyte som kunde liknas med en pojke om det inte varit för allt blod, nytt och gammalt.
"Lord Elrond! Era söner är oskadda och endast trötta efter ritten. Jag kommer med en begäran, för det är en skogsalv som behöver er vård. Neka ingen helande i ert hus, jag ber er, för detta är bara ett barn"
Elronds båda söner ryckte till och stirrade häpet på Glorfindel. Självklart skulle den skadade få vård, det behövde han väl ändå inte be om? Och att höra Glorfindel be om någonting var inte heller vanligt. Det fick även Elrond att sansa sig. När han visste att ingen onska befallit hans söner så tog han snabba steg fram till Glorfindel och såg på alven han bar på. Fundersamhet gnistrade i de brungröna ögonen, han hade inte tänkt neka någon helande. Inte någon alls.
Sekunden var snabbt förbi, och order utfärdades. Glorfindel, rädd för att skada Legolas vidare tog honom själv upp till läkerummen. Tvillingarna följde efter och lyssnade inte alls till att de behövde vila. Hästarna togs om hand på gården och Elrond i spetsen kastade order runt sig till alver att hämta än det ena än det andra. Hela huset var i effektivt uppror innan Elrond kom på att över hans axel stod hans båda söner. Långsamt vände han sig om och såg från var och en av dem.
"Gå och vila. Ni är bara ivägen här just nu" protesterna kom snabbt från de båda, men det fanns inget val. De var avfärdade och blev knuffade ut ur rummet.Innan dörren slog igen bakom dem uppfattades några snabba ord inne i läkandets avdelning. Det handlade om gift. Att det kanske var för sent, och en och annan kommentar om skogsalver.
Det gjorde inte tvillingarna lugnare, men de var snyggt och prydligt avskedade.
Eftersom de inget annat kunde göra så gick de till sitt rum. De var gamla nog att ha varsitt, men det hade aldrig kommit på frågan. De hade däremot slutat sova i samma säng, även om sängarna enbart skiljdes åt av det minsta lilla bord. Nu klättrade de upp i Elrohirs säng och satte sig tigande med korslagda ben på den. Så satt de, ansikte mot ansikte i en halvtimma, innan Elladan konstaterade.
"Om jag ser ut som du, El, så behöver vi båda ta ett bad. Sedan letar vi rätt på ada eller Glorfindel. För..."
"Jag vet." Elrohir avslutade den osagda meningen för honom. De hade alltid gjort så, och de förstod varandra. Det var någonting med denna lilla alven, och de ville veta, inte bara hur det var med honom, de ville båda se själva.
Det hade inte gått alltför lång tid innan det knackade på dörren till ett av de helande rummen. Snygga och prydliga kom Elladan och Elrohir in. De hade bytt från jaktkläderna till de mer klassiska kåporna, och tagit av sig vapnen.
Elrond och tre andra, var av en av dem var Glorfindel satt på varsin stol runt ett litet bord. De såg trötta och använda ut. Ingen av dem hade tvättat sig och Elrond hade fläckar i ansiktet som skrämmande nog påminde om torkat blod. Likaså Glorfindel, även om alla hade kliniskt rena händer. De satt med varsin bägare vin och lättare mat. Även om tvillingarna inte hade ätit på hela dagen och mycket lite den föregående kände ingen av dem av hungern.
Elrond gav dem en nick när han såg att de inte kommit för att sätta sig och dinnera. Unisont gick de fram till bädden och hukade sig. Under tunna lakan låg en liten varelse, och guldblond hår flöt ut över de mjuka kuddarna. Det var fortfarande smutsigt och okammat men det lilla man kunde se av kinden var slät, om än mycket blek.
"Tack vare er far har han stor chans att återhämta sig från skadorna. Fysiskt åtminstone"
Båda två såg snabbt upp från det lilla knytet till Glorfindel som talat med dem. Han satt lugnt på sin stol med vinet i handen och höll noga ögonen på dem.
"Och ni? Jag har återgett historien för er far och det var inte lätt att få honom att inte kasta mig till Mandos ytterligare en gång för att vi befunnit oss så nära Mörkmården"
Elrohir sänkte blicken men Elladan steg fram och vände blicken från Glorfindel tills han såg Elrond rakt i ögonen.
"Det var faktiskt inte Glorfindels fel. Om han återgett hela historien korrekt så borde ni också veta att det var mitt. Jag ville gå nerför bergskanten trots hans varningar och han var enbart tvungen att följa efter mig.
Elrond, som uppenbarligen inte fått veta detta lyfte, fortfarande tigande på ett ögonbryn och såg frågande på honom. Glorfindel kom däremot med sitt inpass.
"Så var det inte alls Elladan"
"Jag är Elrohir"
Glorfindel kisade misstänksamt på honom. Han hade varit fullkomligt säker, och det hade Elrond också varit. Visserligen var de identiskt klädda, men det var någonting i luften. När de näremot kollade närmare så såg de att den av tvillingarna som sänkt blicken hade sin krage aningen slarvigt, typiskt Elladan. Det hade de inte upptäkt innan, och Elrond var nästan säker på att den inte varit det när de gick in heller. Han brukade kunna skilja dem åt direkt, men när han ställdes inför denna konfrontation, så blev det helt plötsligt svårt. Tystnaden la sig och den av de två som påstod sig vara Elrohir såg stadigt på dem. Tillslut nickade de gamla alverna till godkännande.
"Nåväl, Elrohir. Du vet att du inte borde ha gjort det, och jag är inte nöjd med dig. Vi får ta detta senare, det finns andra saker som måste tas upp nu" Elrond vände sig om till de andra två helarna och gav dem en åtbörd "Jag måste få lov att tala ostört med mina söner och Glorfindel"
Snabbt var de lämnade och de båda tvillingarna blev ombedda att sätta sig ner på de lämnade platserna. Vin skänktes i på nytt även om bröderna hade svårt att koncentrera sig. Deras gröna blickar vandrade oavlåtligt till den stilla figuren under lakanet, nästan som om de var rädda att den ytterst svaga antydningen till andning skulle upphöra vilken sekund som helst.
Glorfindel själv satt på sin vita springare och Asfaloth kunde sprängas till gränsen. Framför sig i ett fast grepp höll han den unga alven. Han ville inte skada revbenen mer än de redan var, för det kunde snabbt konstateras att flera av dem var brutna, därför hade han lagt den skadade mer eller mindre som ett barn i famnen. Det kunde göras för att kroppen var liten och mycket lätt, en fördel just nu.
Trots alla ansträgningar tvingades Glorfindel göra halt mer än en gång. Meddans tvillingarna slutkörda skönk ner intill ett träd eller sten så arbetade Glorfindel med Legolas. Såren som inte hade fått en chans att läka alls hade börjat blöda igen, vilket var alarmerande. Det värsta var det i sidan. Blodet som kom därifrån var fortfarande flammande fläckat, inte alls det silverröda blod som flöt från de andra.
De hade tillslut inte så långt kvar till Imladris, och vid det laget var tvillingarna dammiga och trötta. Legolas hade ännu inte återfått medvetandet en enda gång även om han hade gett ifrån sig små, knappt hörbara kvidanden. Asfaloths rem hade fläckats på sina ställen av blodet.
Det var så de mötte de första vakterna runt staden Vattnadal. Bud sändes hastigt till Elrond, men trion med den skadade alven stannade inte ens upp, utan nådde därför portarna nästan direkt när Elrond kom ner rusande från trapporna och ut på grusplanen framför den första stora altanen.
Han var en mäktig halvalv med historia som mätte sig med Glorfindel. Mörkt hår svallade bakom ryggen och det var lätt att se vart tvillingarna fått sina färger ifrån. En kappa av mörkt rött gick ihop med domnande grönbruna ögon och han ägde tillika en myndighet som få satte sig upp emot.
Myndighet eller inte, nu rusade denna respektingivande alven som en orolig mor nerför trapporna, flera steg i taget, så att håret fladdrade bakom honom.
"Elladan! Elrohir! Vad har hänt? Kommer ni oskadda? Glorfindel, jag vill genast..." Den stressade rösten blev avbruten när Glorfindel, som med största försiktighet gled ner från hästen. I famnen bar han ett litet trasigt knyte som kunde liknas med en pojke om det inte varit för allt blod, nytt och gammalt.
"Lord Elrond! Era söner är oskadda och endast trötta efter ritten. Jag kommer med en begäran, för det är en skogsalv som behöver er vård. Neka ingen helande i ert hus, jag ber er, för detta är bara ett barn"
Elronds båda söner ryckte till och stirrade häpet på Glorfindel. Självklart skulle den skadade få vård, det behövde han väl ändå inte be om? Och att höra Glorfindel be om någonting var inte heller vanligt. Det fick även Elrond att sansa sig. När han visste att ingen onska befallit hans söner så tog han snabba steg fram till Glorfindel och såg på alven han bar på. Fundersamhet gnistrade i de brungröna ögonen, han hade inte tänkt neka någon helande. Inte någon alls.
Sekunden var snabbt förbi, och order utfärdades. Glorfindel, rädd för att skada Legolas vidare tog honom själv upp till läkerummen. Tvillingarna följde efter och lyssnade inte alls till att de behövde vila. Hästarna togs om hand på gården och Elrond i spetsen kastade order runt sig till alver att hämta än det ena än det andra. Hela huset var i effektivt uppror innan Elrond kom på att över hans axel stod hans båda söner. Långsamt vände han sig om och såg från var och en av dem.
"Gå och vila. Ni är bara ivägen här just nu" protesterna kom snabbt från de båda, men det fanns inget val. De var avfärdade och blev knuffade ut ur rummet.Innan dörren slog igen bakom dem uppfattades några snabba ord inne i läkandets avdelning. Det handlade om gift. Att det kanske var för sent, och en och annan kommentar om skogsalver.
Det gjorde inte tvillingarna lugnare, men de var snyggt och prydligt avskedade.
Eftersom de inget annat kunde göra så gick de till sitt rum. De var gamla nog att ha varsitt, men det hade aldrig kommit på frågan. De hade däremot slutat sova i samma säng, även om sängarna enbart skiljdes åt av det minsta lilla bord. Nu klättrade de upp i Elrohirs säng och satte sig tigande med korslagda ben på den. Så satt de, ansikte mot ansikte i en halvtimma, innan Elladan konstaterade.
"Om jag ser ut som du, El, så behöver vi båda ta ett bad. Sedan letar vi rätt på ada eller Glorfindel. För..."
"Jag vet." Elrohir avslutade den osagda meningen för honom. De hade alltid gjort så, och de förstod varandra. Det var någonting med denna lilla alven, och de ville veta, inte bara hur det var med honom, de ville båda se själva.
Det hade inte gått alltför lång tid innan det knackade på dörren till ett av de helande rummen. Snygga och prydliga kom Elladan och Elrohir in. De hade bytt från jaktkläderna till de mer klassiska kåporna, och tagit av sig vapnen.
Elrond och tre andra, var av en av dem var Glorfindel satt på varsin stol runt ett litet bord. De såg trötta och använda ut. Ingen av dem hade tvättat sig och Elrond hade fläckar i ansiktet som skrämmande nog påminde om torkat blod. Likaså Glorfindel, även om alla hade kliniskt rena händer. De satt med varsin bägare vin och lättare mat. Även om tvillingarna inte hade ätit på hela dagen och mycket lite den föregående kände ingen av dem av hungern.
Elrond gav dem en nick när han såg att de inte kommit för att sätta sig och dinnera. Unisont gick de fram till bädden och hukade sig. Under tunna lakan låg en liten varelse, och guldblond hår flöt ut över de mjuka kuddarna. Det var fortfarande smutsigt och okammat men det lilla man kunde se av kinden var slät, om än mycket blek.
"Tack vare er far har han stor chans att återhämta sig från skadorna. Fysiskt åtminstone"
Båda två såg snabbt upp från det lilla knytet till Glorfindel som talat med dem. Han satt lugnt på sin stol med vinet i handen och höll noga ögonen på dem.
"Och ni? Jag har återgett historien för er far och det var inte lätt att få honom att inte kasta mig till Mandos ytterligare en gång för att vi befunnit oss så nära Mörkmården"
Elrohir sänkte blicken men Elladan steg fram och vände blicken från Glorfindel tills han såg Elrond rakt i ögonen.
"Det var faktiskt inte Glorfindels fel. Om han återgett hela historien korrekt så borde ni också veta att det var mitt. Jag ville gå nerför bergskanten trots hans varningar och han var enbart tvungen att följa efter mig.
Elrond, som uppenbarligen inte fått veta detta lyfte, fortfarande tigande på ett ögonbryn och såg frågande på honom. Glorfindel kom däremot med sitt inpass.
"Så var det inte alls Elladan"
"Jag är Elrohir"
Glorfindel kisade misstänksamt på honom. Han hade varit fullkomligt säker, och det hade Elrond också varit. Visserligen var de identiskt klädda, men det var någonting i luften. När de näremot kollade närmare så såg de att den av tvillingarna som sänkt blicken hade sin krage aningen slarvigt, typiskt Elladan. Det hade de inte upptäkt innan, och Elrond var nästan säker på att den inte varit det när de gick in heller. Han brukade kunna skilja dem åt direkt, men när han ställdes inför denna konfrontation, så blev det helt plötsligt svårt. Tystnaden la sig och den av de två som påstod sig vara Elrohir såg stadigt på dem. Tillslut nickade de gamla alverna till godkännande.
"Nåväl, Elrohir. Du vet att du inte borde ha gjort det, och jag är inte nöjd med dig. Vi får ta detta senare, det finns andra saker som måste tas upp nu" Elrond vände sig om till de andra två helarna och gav dem en åtbörd "Jag måste få lov att tala ostört med mina söner och Glorfindel"
Snabbt var de lämnade och de båda tvillingarna blev ombedda att sätta sig ner på de lämnade platserna. Vin skänktes i på nytt även om bröderna hade svårt att koncentrera sig. Deras gröna blickar vandrade oavlåtligt till den stilla figuren under lakanet, nästan som om de var rädda att den ytterst svaga antydningen till andning skulle upphöra vilken sekund som helst.