Tystnaden varade flera minuter innan Elladan (Elrohir) inte kunde behärska sig längre.
"Glorfindel. Vet du vem detta är? Du sa att hans namn var Legolas. Hur kommer det sig?"
Den gamla krigsveteranen suckade lätt. Hur skulle han förklara detta? Det var uppenbart att inte heller Elrond visste allt, för han sänkte bägaren och såg frågande på sin gamla vän. Här fanns någonting han inte kände till, och skulle sanningen fram hade han anat det redan från början. Alla fick hjälp i helandets hus, alla var välkomna i Imladris om de sökte hjälp, även om det var en skogsalv. Det var ingen behaglig tanke, eftersom spänningen ökat ytterligare. Grälen mellan alverna hade legat nere, men Mörkmårdens personliga problem växte i takt med att ondskan drev sin väg djupare in i skogen. Noldor såg allt mer och mer sällan skymten av de smidiga lätta skogslevande alverna, men de hade med åren blivit mer och mer våldsamma om man av misstag kom i närheten av deras domäner. Elrond kunde bara tacka Elbereth för att inga nya stridigheter alver emellan dykt upp på mycket länge.
Tillslut tog Glorfindel till orda, men inte emot tvillingarna, utan emot Elrond.
"Jag vet inte vad detta kan föra med sig, min lord" hur det kom sig att han plötsligt blivit formell var svårt att avgöra, men ingen ifrågasatte det.
"Jag har mött denna alven innan, han är med i gränspatrullen" Vid detta lyfte Elrond återigen på ett ögonbryn. Denna alven var på tok för ung för att vara ute i patrullerna, speciellt vid dessa tider och då absolut inte vid det området där han uppenbarligen befunnit sig. Glorfindel såg den outtalade frågan och visste om att den skulle komma, men lät det bero ytterligare några minuter. Istället fortsatte han;
"Jag har varit deltagande ända sedan Den Sista Alliansen och hjälp på er sida i grälen mellan Imladris och Mörkmården. Thranduil är inte hänsynslös eller dum, vad andra än har att säga om det, och du vet det, Elrond"
Tvillingarna lyssnade uppmärksamt, så uppmärksamt att de gått från att hålla alven på sängen konstant uppmärksam till att bara kasta blickar på honom två till tre gånger i minuten. De hade hört många långa heroiska historier ifrån Den Sista Alliansen, men mycket lite om personliga upplevelser.
"Thranduils rike är hotat och jag misstänker att han blir mer och mer desperat, men inte ens han skulle sända barn ut i strid..." Det var som om Glorfindel hade lite tvekan på rösten. Elladan skulle till att skynda på honom, men Elrohir la en osynlig hand på hans knä under bordet och tystnade honom. Elrond satt med odödlighetens tålamod och drack lugnt av sitt vin, men han hade Glorfindels ouavbrutna uppmärksamhet.
"Jag vet att jag utsatte mig själv och dina söner för direkt livsfara genom att gå in i striden för att hjälpa en enda överlevande av dina fiender, min lord, men min heder förbjuder mig att göra annorlunda. Denna lilla alven är jag mämligen skyldig mitt liv tre gånger om."
Vid detta konstaterande såg faktiskt Elrond aningen övveraskad ut, även om han fortfarande inte avbröt. De båda krigsveteranerna hade räddat livet på varandra otaliga gånger i strid, och ansåg sig lika även om de utan tvekan skulle upprepa det intill Mandos. Men denna alven var för ung för att ha varit deltagande i stora slag. Glorfindel tvingades förklara sig.
"Min lord, jag har varit med gränspatrullerna för Imladris många gånger och är så fortfarande. Det är få som känner till det, men vi stöter på skogsalverna oftare än vad som talas högt om. Bergen och skogarna bakom är farligare än man tror och det är inte vår hemmaplan, men det är deras. Otaliga gånger har dina män råkat i händerna på ondska alltifrån orcher, vättar, troll och de förrädiska spindlarna. Spindlarna är de värsta för vi känner ingenting till om deras vanor eller deras gift."
Glorfindel tystnade en stund och nu öppnade Elrond munnen. Han var bestämd och hård i sin fråga.
"Så du menar med andra ord att mina män blivit hjälpa av skogsalverna då de inte kunnat klara sig själva bortom bergen? Och av vad du säger så förstår jag att det inte har hänt bara ett fåtal gånger?"
"Lord, det har hänt flertalet gånger, och jag har varit närvarande. Aldrig när vi ligger i strid med Thranduils folk förståss, men det har vi inte varit på hundratals år nu, även om osämjan gör sig påmind hela tiden. Ondskan rör på sig, och det har även vi känt här innanför det sista Välkomnande husets portar. Patrullerna som ni sänder ut är ännu mer medvetena om det, för de möter den öga mot öga. Skogsalverna har känt den ännu längre. Deras kontakt med naturen viskar till dem långt innan Noldor hör. Legolas... " Glorfindel slet blicken från Elrond och la den på den lilla varelsen på sängen. Han sov med slutna ögon, ett tecken på hur trasig han var och hur nära döden han legat, och fortfarande gjorde " har legat i gränspatrullen i ett par år nu, och fråga vem som helst av mannarna ni har åt det hållet, de känner hans namn. Det är på hans order som flera av era bästa män lever"
"Glorfindel, jag tvivlar inte på ert ord, men hur är det möjligt. Varför vet jag ingenting om dessa händelser..."
"Elrond... " Glorfindel skakade sakta på huvudet "Mannarna talar inte själva om det. Du är uråldrig, men du minns själv. Minns hur det var i strid och hur vissa saker bara fick lov att bli osagda"
"Jag minns Glorfindel. Jag minns som om det var i går, och minns varenda natt. Men Legolas, som ni kallar honom, han är yngre än mina egna söner, och de har ännu långt kvar tills de räknas som vuxna. Hur kan han dela ut order om en sådan sak?"
Glorfindel fyllde på bägaren med vin och drog allt i ett svep. Tvillingarna var alldeles för obekväma för att varken dricka eller avbryta. De såg mellan två av de äldsta alverna som fortfarande stannade vid stränderna, borträknat en handfull från den Gyllne skogen.
"Elrond, jag vet att ni aldrig stått på rätt fot med kung Thranduil, inte ens under Alliansen, men ni har aldrig varit oartig mot honom eller oärlig. Inte heller var ni visat brist på respekt. För ett och ett halvt tusen år sedan visade ni även detta när ni sände ett brev i artig uppvaktning då Elohra föddes"
Elrond nickade "Thranduils arvinge, hans förstfödda och enda son, jo, jag minns. Jag sände även mina beklagelser till honom när hans hustru gick bort för inte så längesedan"
"Ni hinner upp händelserna min lord, men ni misstar er på en punkt"
"Är det så?"
"Elohra är inte Thranduils enda son"
Det tog upp till en minut för Elrond att svälja detta, och sätta ihop länkarna. När han väl gjort det reste han sig ur stolen så att den nästan ramlade omkull och höjde rösten. Det var inte vanligt att denna alven gjorde så, men nu fick han luft och färgen i ansiktet steg på honom i ilska.
"Thranduil sänder sin yngsta son ut i de farligaste områdena till en säker död! En halvvuxen pojke ger order om att skydda mina män, och min närmsta man säger att han är skyldig denna valp, son till det mest egoistiska spetsörat över hela Midgård, tre gånger om sitt liv. Jag har blivit undanhållen viktig information och nu har jag kungen över Mörkmårdens son döende i mitt hus. Glorfindel, detta kan leda till ett krig som inte slutar förrän ett av våra riken faller, och alver kommer ånyo döda varandra. Alla allianser kommer upphöra och vårt släkte är redan nu för fåtaligt. Du utsätter mitt rike för död för en enda alvs skull. Vad händer om Thranduils sistfödda dör under mitt tak?!"
Tvillingarna bleknade under sin fars utbrott. Han kunde skrika och gorma på dem, och det gjorde han en hel del, men inte med detta dödliga allvar, och inte på en alv som till och med steg över honom själv i ålder. De kunde bara stirra på scenen i misstro när Glorfindel först sänkte blicken, sedan höjde den i trots mot sin härskare. De gråblå ögonen gnistrade och myndigheten av en som sett döden och återkallats glänste om honom. Håret av mithrill och månens strålgland överträffade för den stunden det diadem som gav Elrond sin ställning, även om han var ägare till av en av de Tre.
"Sedan när kallar min rättvise lord en ung krigare och livräddare av sina bästa män för valp och son till ett egoistiskt spetsöra. Sen när nekar min ödmjuke lord en av de yngsta alverna kvar på Midgård vård för att ge honom livet åter?"
Tystnaden lade sig på nytt när viljor stred mot varandra. Glorfindels gråblå ögon gnistrade av ädelmetall och Elronds brungröna sved av harm och rädsla för annalkande strid.
Tillslut tog Elrond till orda. Musklerna slappnade av och resignationen stod tydligt skriven i luften. Ödmjukt tog han till orda och gav Glorfindel en bugning full av grace och respekt: "Sedan han för några ögonblick övermannades av dårskap, Glorfindel av Gondolin, och blev kallad åter till sans. Kan jag få lov att be om er förlåtelse?"
Först nu reste sig glorfindel upp, bugade i gengäld och tog sedan Elronds hand för att trycka den i djup vänskap.
"Jag är stolt över att få lov att tjäna er, min lord, och inget skulle kunna ändra på det. Min ödmjuka respekt och vänskap till er trodde jag aldrig skulle kunna fördjupas, men jag hade fel."
Tvillingarna som knappt vågat andas för flera minuter stirrade oavlåtligt på händelserna mellan de urgamla härförarna och deras respektingivande vänskap. För flera minuter lägrade en tystnad som tvillingarna inte alls var ovana vid. Det var den som uppstod mellan de själva när det inte behövdes ord för att de kunde läsa varandras innersta.
Hur länge tiden stod stilla på detta viset, lorderna fast i ett handslag och ögonen låsta i varandra, tvillingarna stilla i sina fåtöljer, där de någonstans under samtalets hetaste studer utan deras medvetna inblandning, hade flätat samman varsin hand i den andras i tigande stöd, var svårt att avgöra.
Så slets magin sönder som ett kristallglas faller i stengolvet. Det var ett lågt skrik i panik och smärta. Tvillingarna reste sig upp snabbare än mänskligt öga kunde uppfatta så att deras fåtöljer slog i golvet bakom dem och var vid Legolas sida. Sekunden efter var de andra två där också. Elrond tog ett tag om Elladans axeln och slet undan honom för att kunna böja sig över den lilla alven. Han hade fortfarande ögonen stängda, men inte i lugn sömn, utan i mardrömmar och smärta. Elrond la en hand över hans panna och väste lågt.
"Ge mig skålen på bordet, han brinner upp. Giftet försöker ta honom igen"
Elrohirs mun var torr av rädsla och han visste inte varför. Han hade varit med sin far och hjälp till tidigare, och han hade även sett alver vandra till Mandos när de var bortom räddning, men någonting i denna lilla prinsen fångade honom.
"Elladan! Håll upp hans huvud, försiktigt" Leken med vem som var vem av bröderna var glömd, för det fanns ingen tvekan i att Elrohir var den som alltid var först att hjälpa till när någon var skadad och han hade på sekunden tagit fram skålen hans far bett om. Nu böjde sig Elladan ner och kilade en försiktig arm in under Legolas som med försvagad styrka kastade sig av och an i sängen. Elronds äldsta son drog snabbt, men försiktigt bort endel av det smutsiga håret från ynglingens ansikte, som om han hanterade en fjäril som han ville hjälpa flyga igen.
Båda bröderna stannade för sekunden upp i sina rörelser. Den lilla alvens ansikte var visserligen fullt i blåmärken. Ena kinden var svullen och röd. Ögonbrynet spräckt, likaså underläppen och hakan var skrapad illa, men det dolde fortfarande inte utseendet. Ynglingen bar en skönhet som en dag skulle blomma ut till en av Midgårds skönaste rosor. Denna knoppande skönhet slet sönder dem innifrån när ytterligare kvidanden kom från honom. Om det var av smärta eller drömmar var svårt att avgöra.
"Elladan! Håll upp hans huvud, han måste dricka detta" Elronds rappa ord meddans han slet bägaren ur fingrarna på Elrohir fick tvillingarna att vakna till och Elladan gjorde som han blev tillsagd.
Det var inte lätt, men efter några minuter så hade de fått i den fortfarande medvetslöse alven tillräckligt för att hans muskler skulle slappna av. Elladan kände hur det lilla livet föll ner i drömlös sömn i hans armar, och han kom sig helt enkelt inte för att flytta dem. Rädd för att störa honom eller göra honom illa.
En sista långsam rörelse kom från den lilla alven när han vred på sig, la den mindre skadade kinden upp efter Elladans arm, som om han sökte stöd. Samtidigt som han lyfte en arm och slöt handen om Elladans överarm, som om han försäkrade sig om i sömnen att han inte skulle försvinna.
Elladan såg upp på sin far med frågande och skrämd furundran i blicken. Han kunde inte dra undan armarna från under Legolas utan att störa honom.
"Tja..." Elrond gav sin son en frågande blick, inte heller han verkade veta vad som skulle göras. Så ryckte lorden på axlarna och fortsatte. "Det är väl inte mer än rätt att du helt enkelt stannar här tills han självmant rör på sig. Det kan faktiskt vara bra för honom att ha någon i närheten om han skulle börja drömma igen eller vakna"
Elladan nickade och sänkte blicken för att se på Legolas igen. Han såg skrämmande sårbar ut, och skulle sanningen fram så ville han inte alls lämna honom nu.
"Se bara till att han inte skadar sig själv med fler hastiga rörelser" Elronds sista ord var tilldelade Elrohir, som om han instinktivt visste att den andra också skulle stanna kvar. Kort därefter gick Lorden av Imladris ut från helandets kammare meddans han masserade sina tinningar. Glorfindel gick pliktskyldigt bakom honom. De hade en hel del at gå igenom.
"Glorfindel. Vet du vem detta är? Du sa att hans namn var Legolas. Hur kommer det sig?"
Den gamla krigsveteranen suckade lätt. Hur skulle han förklara detta? Det var uppenbart att inte heller Elrond visste allt, för han sänkte bägaren och såg frågande på sin gamla vän. Här fanns någonting han inte kände till, och skulle sanningen fram hade han anat det redan från början. Alla fick hjälp i helandets hus, alla var välkomna i Imladris om de sökte hjälp, även om det var en skogsalv. Det var ingen behaglig tanke, eftersom spänningen ökat ytterligare. Grälen mellan alverna hade legat nere, men Mörkmårdens personliga problem växte i takt med att ondskan drev sin väg djupare in i skogen. Noldor såg allt mer och mer sällan skymten av de smidiga lätta skogslevande alverna, men de hade med åren blivit mer och mer våldsamma om man av misstag kom i närheten av deras domäner. Elrond kunde bara tacka Elbereth för att inga nya stridigheter alver emellan dykt upp på mycket länge.
Tillslut tog Glorfindel till orda, men inte emot tvillingarna, utan emot Elrond.
"Jag vet inte vad detta kan föra med sig, min lord" hur det kom sig att han plötsligt blivit formell var svårt att avgöra, men ingen ifrågasatte det.
"Jag har mött denna alven innan, han är med i gränspatrullen" Vid detta lyfte Elrond återigen på ett ögonbryn. Denna alven var på tok för ung för att vara ute i patrullerna, speciellt vid dessa tider och då absolut inte vid det området där han uppenbarligen befunnit sig. Glorfindel såg den outtalade frågan och visste om att den skulle komma, men lät det bero ytterligare några minuter. Istället fortsatte han;
"Jag har varit deltagande ända sedan Den Sista Alliansen och hjälp på er sida i grälen mellan Imladris och Mörkmården. Thranduil är inte hänsynslös eller dum, vad andra än har att säga om det, och du vet det, Elrond"
Tvillingarna lyssnade uppmärksamt, så uppmärksamt att de gått från att hålla alven på sängen konstant uppmärksam till att bara kasta blickar på honom två till tre gånger i minuten. De hade hört många långa heroiska historier ifrån Den Sista Alliansen, men mycket lite om personliga upplevelser.
"Thranduils rike är hotat och jag misstänker att han blir mer och mer desperat, men inte ens han skulle sända barn ut i strid..." Det var som om Glorfindel hade lite tvekan på rösten. Elladan skulle till att skynda på honom, men Elrohir la en osynlig hand på hans knä under bordet och tystnade honom. Elrond satt med odödlighetens tålamod och drack lugnt av sitt vin, men han hade Glorfindels ouavbrutna uppmärksamhet.
"Jag vet att jag utsatte mig själv och dina söner för direkt livsfara genom att gå in i striden för att hjälpa en enda överlevande av dina fiender, min lord, men min heder förbjuder mig att göra annorlunda. Denna lilla alven är jag mämligen skyldig mitt liv tre gånger om."
Vid detta konstaterande såg faktiskt Elrond aningen övveraskad ut, även om han fortfarande inte avbröt. De båda krigsveteranerna hade räddat livet på varandra otaliga gånger i strid, och ansåg sig lika även om de utan tvekan skulle upprepa det intill Mandos. Men denna alven var för ung för att ha varit deltagande i stora slag. Glorfindel tvingades förklara sig.
"Min lord, jag har varit med gränspatrullerna för Imladris många gånger och är så fortfarande. Det är få som känner till det, men vi stöter på skogsalverna oftare än vad som talas högt om. Bergen och skogarna bakom är farligare än man tror och det är inte vår hemmaplan, men det är deras. Otaliga gånger har dina män råkat i händerna på ondska alltifrån orcher, vättar, troll och de förrädiska spindlarna. Spindlarna är de värsta för vi känner ingenting till om deras vanor eller deras gift."
Glorfindel tystnade en stund och nu öppnade Elrond munnen. Han var bestämd och hård i sin fråga.
"Så du menar med andra ord att mina män blivit hjälpa av skogsalverna då de inte kunnat klara sig själva bortom bergen? Och av vad du säger så förstår jag att det inte har hänt bara ett fåtal gånger?"
"Lord, det har hänt flertalet gånger, och jag har varit närvarande. Aldrig när vi ligger i strid med Thranduils folk förståss, men det har vi inte varit på hundratals år nu, även om osämjan gör sig påmind hela tiden. Ondskan rör på sig, och det har även vi känt här innanför det sista Välkomnande husets portar. Patrullerna som ni sänder ut är ännu mer medvetena om det, för de möter den öga mot öga. Skogsalverna har känt den ännu längre. Deras kontakt med naturen viskar till dem långt innan Noldor hör. Legolas... " Glorfindel slet blicken från Elrond och la den på den lilla varelsen på sängen. Han sov med slutna ögon, ett tecken på hur trasig han var och hur nära döden han legat, och fortfarande gjorde " har legat i gränspatrullen i ett par år nu, och fråga vem som helst av mannarna ni har åt det hållet, de känner hans namn. Det är på hans order som flera av era bästa män lever"
"Glorfindel, jag tvivlar inte på ert ord, men hur är det möjligt. Varför vet jag ingenting om dessa händelser..."
"Elrond... " Glorfindel skakade sakta på huvudet "Mannarna talar inte själva om det. Du är uråldrig, men du minns själv. Minns hur det var i strid och hur vissa saker bara fick lov att bli osagda"
"Jag minns Glorfindel. Jag minns som om det var i går, och minns varenda natt. Men Legolas, som ni kallar honom, han är yngre än mina egna söner, och de har ännu långt kvar tills de räknas som vuxna. Hur kan han dela ut order om en sådan sak?"
Glorfindel fyllde på bägaren med vin och drog allt i ett svep. Tvillingarna var alldeles för obekväma för att varken dricka eller avbryta. De såg mellan två av de äldsta alverna som fortfarande stannade vid stränderna, borträknat en handfull från den Gyllne skogen.
"Elrond, jag vet att ni aldrig stått på rätt fot med kung Thranduil, inte ens under Alliansen, men ni har aldrig varit oartig mot honom eller oärlig. Inte heller var ni visat brist på respekt. För ett och ett halvt tusen år sedan visade ni även detta när ni sände ett brev i artig uppvaktning då Elohra föddes"
Elrond nickade "Thranduils arvinge, hans förstfödda och enda son, jo, jag minns. Jag sände även mina beklagelser till honom när hans hustru gick bort för inte så längesedan"
"Ni hinner upp händelserna min lord, men ni misstar er på en punkt"
"Är det så?"
"Elohra är inte Thranduils enda son"
Det tog upp till en minut för Elrond att svälja detta, och sätta ihop länkarna. När han väl gjort det reste han sig ur stolen så att den nästan ramlade omkull och höjde rösten. Det var inte vanligt att denna alven gjorde så, men nu fick han luft och färgen i ansiktet steg på honom i ilska.
"Thranduil sänder sin yngsta son ut i de farligaste områdena till en säker död! En halvvuxen pojke ger order om att skydda mina män, och min närmsta man säger att han är skyldig denna valp, son till det mest egoistiska spetsörat över hela Midgård, tre gånger om sitt liv. Jag har blivit undanhållen viktig information och nu har jag kungen över Mörkmårdens son döende i mitt hus. Glorfindel, detta kan leda till ett krig som inte slutar förrän ett av våra riken faller, och alver kommer ånyo döda varandra. Alla allianser kommer upphöra och vårt släkte är redan nu för fåtaligt. Du utsätter mitt rike för död för en enda alvs skull. Vad händer om Thranduils sistfödda dör under mitt tak?!"
Tvillingarna bleknade under sin fars utbrott. Han kunde skrika och gorma på dem, och det gjorde han en hel del, men inte med detta dödliga allvar, och inte på en alv som till och med steg över honom själv i ålder. De kunde bara stirra på scenen i misstro när Glorfindel först sänkte blicken, sedan höjde den i trots mot sin härskare. De gråblå ögonen gnistrade och myndigheten av en som sett döden och återkallats glänste om honom. Håret av mithrill och månens strålgland överträffade för den stunden det diadem som gav Elrond sin ställning, även om han var ägare till av en av de Tre.
"Sedan när kallar min rättvise lord en ung krigare och livräddare av sina bästa män för valp och son till ett egoistiskt spetsöra. Sen när nekar min ödmjuke lord en av de yngsta alverna kvar på Midgård vård för att ge honom livet åter?"
Tystnaden lade sig på nytt när viljor stred mot varandra. Glorfindels gråblå ögon gnistrade av ädelmetall och Elronds brungröna sved av harm och rädsla för annalkande strid.
Tillslut tog Elrond till orda. Musklerna slappnade av och resignationen stod tydligt skriven i luften. Ödmjukt tog han till orda och gav Glorfindel en bugning full av grace och respekt: "Sedan han för några ögonblick övermannades av dårskap, Glorfindel av Gondolin, och blev kallad åter till sans. Kan jag få lov att be om er förlåtelse?"
Först nu reste sig glorfindel upp, bugade i gengäld och tog sedan Elronds hand för att trycka den i djup vänskap.
"Jag är stolt över att få lov att tjäna er, min lord, och inget skulle kunna ändra på det. Min ödmjuka respekt och vänskap till er trodde jag aldrig skulle kunna fördjupas, men jag hade fel."
Tvillingarna som knappt vågat andas för flera minuter stirrade oavlåtligt på händelserna mellan de urgamla härförarna och deras respektingivande vänskap. För flera minuter lägrade en tystnad som tvillingarna inte alls var ovana vid. Det var den som uppstod mellan de själva när det inte behövdes ord för att de kunde läsa varandras innersta.
Hur länge tiden stod stilla på detta viset, lorderna fast i ett handslag och ögonen låsta i varandra, tvillingarna stilla i sina fåtöljer, där de någonstans under samtalets hetaste studer utan deras medvetna inblandning, hade flätat samman varsin hand i den andras i tigande stöd, var svårt att avgöra.
Så slets magin sönder som ett kristallglas faller i stengolvet. Det var ett lågt skrik i panik och smärta. Tvillingarna reste sig upp snabbare än mänskligt öga kunde uppfatta så att deras fåtöljer slog i golvet bakom dem och var vid Legolas sida. Sekunden efter var de andra två där också. Elrond tog ett tag om Elladans axeln och slet undan honom för att kunna böja sig över den lilla alven. Han hade fortfarande ögonen stängda, men inte i lugn sömn, utan i mardrömmar och smärta. Elrond la en hand över hans panna och väste lågt.
"Ge mig skålen på bordet, han brinner upp. Giftet försöker ta honom igen"
Elrohirs mun var torr av rädsla och han visste inte varför. Han hade varit med sin far och hjälp till tidigare, och han hade även sett alver vandra till Mandos när de var bortom räddning, men någonting i denna lilla prinsen fångade honom.
"Elladan! Håll upp hans huvud, försiktigt" Leken med vem som var vem av bröderna var glömd, för det fanns ingen tvekan i att Elrohir var den som alltid var först att hjälpa till när någon var skadad och han hade på sekunden tagit fram skålen hans far bett om. Nu böjde sig Elladan ner och kilade en försiktig arm in under Legolas som med försvagad styrka kastade sig av och an i sängen. Elronds äldsta son drog snabbt, men försiktigt bort endel av det smutsiga håret från ynglingens ansikte, som om han hanterade en fjäril som han ville hjälpa flyga igen.
Båda bröderna stannade för sekunden upp i sina rörelser. Den lilla alvens ansikte var visserligen fullt i blåmärken. Ena kinden var svullen och röd. Ögonbrynet spräckt, likaså underläppen och hakan var skrapad illa, men det dolde fortfarande inte utseendet. Ynglingen bar en skönhet som en dag skulle blomma ut till en av Midgårds skönaste rosor. Denna knoppande skönhet slet sönder dem innifrån när ytterligare kvidanden kom från honom. Om det var av smärta eller drömmar var svårt att avgöra.
"Elladan! Håll upp hans huvud, han måste dricka detta" Elronds rappa ord meddans han slet bägaren ur fingrarna på Elrohir fick tvillingarna att vakna till och Elladan gjorde som han blev tillsagd.
Det var inte lätt, men efter några minuter så hade de fått i den fortfarande medvetslöse alven tillräckligt för att hans muskler skulle slappna av. Elladan kände hur det lilla livet föll ner i drömlös sömn i hans armar, och han kom sig helt enkelt inte för att flytta dem. Rädd för att störa honom eller göra honom illa.
En sista långsam rörelse kom från den lilla alven när han vred på sig, la den mindre skadade kinden upp efter Elladans arm, som om han sökte stöd. Samtidigt som han lyfte en arm och slöt handen om Elladans överarm, som om han försäkrade sig om i sömnen att han inte skulle försvinna.
Elladan såg upp på sin far med frågande och skrämd furundran i blicken. Han kunde inte dra undan armarna från under Legolas utan att störa honom.
"Tja..." Elrond gav sin son en frågande blick, inte heller han verkade veta vad som skulle göras. Så ryckte lorden på axlarna och fortsatte. "Det är väl inte mer än rätt att du helt enkelt stannar här tills han självmant rör på sig. Det kan faktiskt vara bra för honom att ha någon i närheten om han skulle börja drömma igen eller vakna"
Elladan nickade och sänkte blicken för att se på Legolas igen. Han såg skrämmande sårbar ut, och skulle sanningen fram så ville han inte alls lämna honom nu.
"Se bara till att han inte skadar sig själv med fler hastiga rörelser" Elronds sista ord var tilldelade Elrohir, som om han instinktivt visste att den andra också skulle stanna kvar. Kort därefter gick Lorden av Imladris ut från helandets kammare meddans han masserade sina tinningar. Glorfindel gick pliktskyldigt bakom honom. De hade en hel del at gå igenom.