Isflamma: Tackar för de orden. Kul att någon läser på svenska, eftersom m9in engelska är för dålig så vill jag inte skriva på det språket. Och fort? Sure! Jag har på lager, mängder ;)
.................................................................................
Elladan och Elrohir fann sig ensamma i kammaren med den sårade och drogade prinsen. Elladan som inte kunde komma någonstans såg lite desperat på sin bror.
"Erh... jag tror vi är fast här"
"Det....verkar så"
Det blev inget mer sagt. Elrohir gick helt enkelt runt sängen och hjälpte Elladan av med stövlarna. Det fanns tillräckligt mycket plats i sängen för att han skulle kunna klättra upp i den, och det gjorde han. Med största försiktighet la han sig intill ynglingen som enbart tryckte in ansiktet mer i hans arm och la sig tillrätta. Elrohir nickade åt hela situationen och drog fram en fåtölj tätt intill den andra sidan av stolen. Slog i en bägare nytt vin och satte sig sonika ner för att vaka meddans hans bror drevs ner i sömnen. Det kunde han behöva, dagarna hade varit långa, och sömnen alltför liten.
.........
Elrohir vaknade med ett ryck när Legolas återigen gnydde högt i sömnen. Elladan var redan vaken och låg till hälften över honom utan att lägga något tryck för att orsaka mer skada på de brutna revbenen. Det var tredje gången detta hände och bägaren de haft var tom. De kunde inte heller ge honom mer, de hade redan frågat sin far, men fått till svar att mer skulle vara skadligt, rent av dödligt för honom. Det var ingen medicin, det var ett motgift och det var starkt. Denna gången kunde de enbart försöka dämpa honom. Lugna honom på alla sätt de kom på. Natten hade gått och det var redan långt in på nästa dag. Elrond hade varit där flera gånger och sett till såren och bytt bandage, men tvillingarna hade inte lämnat rummet. De hade själva varit utmattade och vakat i omgångar meddans den andra sov. Mat hade burits upp, men de hade ätit måttligt. Det fanns ingen tillstymmelse till att prinsen hade planer på att vakna.
Elladans fingrar strök försiktigt över den oskadade kinden meddans han viskade lugnande ord i örat på honom. Han hade gjort samma sak för Elrohir när han vaknat i mardrömmar efter deras mors bortgång över havet. Olyckan som inträffat och fått henne att lämna dem hade tagit hårt på hela familjen, och Elladan hade gjort sitt bästa för att trygga sin brors värld och tvärt om.
Elrohir lämnade fåtöljen och sjönk ner på knä på andra sidan av sängen. även han försökte desperat lugna den unga alven som uppenbarligen plågades.
"El..." Elladan såg upp från Legolas när hans andra hälft talade svagt till honom. Följde hans blick tillbaka till ynglingen och insåg att det rullade gnistrande tårar nerför Legolas kinder. Endel stannade vid skärsåret i kinden och följde svidande dess linje innan de rann vidare ner.
"El... "
"Hysch... lugn. Han lugnar sig snart. Lugn Elrohir" Elladan försökte hålla reda på både sin brors känslighet och Legolas drömmar. Hysteriskt sökte han i sitt minne efter vad som kunde hjälpa. Gick i genom alla lektioner de haft om Sindar alverna. De skogslevande alverna. Allt som inte hade med krigsföring att göra.
"Elrohir... Sjung"
"Vad" Gröna plågade ögon såg förvånat på sin bror.
"Sjung. Sjung om träd och löv. Sjung om himlen, solen och skogen. "
Elrohir såg för en sekund förbryllad ut innan han kom på vad brodern menade. Självklart! De hade en Sindaralv här. Deras kontakt med naturen överträffade alla andra varelser och deras kärlek för allt levande flöt lika tydligt som blodet i deras ådror. Elrohir började sjunga. Mycket lågt och mjukt letade han fram en melodi på måfå, klättrade mjukt som en ekorre upp i sängens andra sida. Han fick knappt plats, men eftersom Legolas rullat ihop sig för att komma ännu närmare Elladan så gick det utan att han behövde tränga sig. Som en öm mor eller orolig käresta sjöng Elrohir sina viskande ord i alvens öra. Han sjöng om våren och doften av nyutsprugna blommor. Om solens värme över hans hud och morgonbrisens fågelsång.
Den blonda alvens kämpande saktade av. Långsamt lurades han ut ur mardrömmarna när han utan kontroll bands av sången. Med ett mjukt ljud vände han huvudet mot Elrohir och la kinden mot hans axel. Elrohir följde med i rörelsen och la sig ner intill alven. Legolas sov återigen lugnt, med huvudet nerhasat på Elrohirs bröst och ena handen stadigt om Elladans arm.
.......
"Erestor! Lugna ner dig!" Glorfindels ord nådde inte den upprörda alven. Elronds rådgivare var döv inför samlade ord. Han vankade fram och tillbaka inne i det lilla rådsrummet precis intill biblioteket. Det mörka, nästan svarta håret svallade bakom honom då han rivit upp den strikta flätan som annars så tydligt markerade honom. Ilsket viftade han med en fjäderpenna framför näsan på en mycket sansad Glorfindel.
"Lugna mig? Lugna mig? Baraför att du sett Mandos så innebär det inte..."
"TIG!"
Elrond entrade rummet med behärkad, men genomträngande röst. Genast tystnade Erestor och sjönk ner i en fåtöl i fullkomlig uppgivenhet. De hade diskuterat i timmar, men inte kommit fram till någonting. Sannings enligt var de båda glada för att Elrond kommit tillbaka så att beslut kunde fattas.
Den berömde helaren sjönk även han ner i en fåtölj. Allvaret ristade sina runor i hans ansikte och han lät tystnaden vara en lång stund innan han tog till orda, och när han väl gjorde så var de inte beredda på vad han hade att säga.
"Glorfindel, det är någonting jag inte förstår här"
Glorfindel såg upp med fårvånad min på Elrond. Erestor gjorde likadant. Tigande väntade de på att deras härskare skulle fortsätta.
"Mina söner beter sig underligt. Jag vet att de har varit igenom en hel del, men..."
"Men de fäster sig underligt hårt vid Tranduilion. Ja" fyllde Glorfindel i. Elrond kunde bara nicka. Det var inte bara han som hade sett det med andra ord. Han kände sina söner. De släppte sällan, om aldrig in någon i sin duo. Inte sedan deras mor lämnat dessa stränderna. Visst hade de en hög vänner, de flesta äldre än de själva, då de tillhörde en generation alver som ansågs vara den yngsta och sista. Det fanns ett fåtal i Arwens ålder, deras yngre syster, men de befann sig i Lothlorien. En av orsakerna till att hon faktiskt befann sig där nu, med sin mormor, Lady av ljuset.
Glorfindel och Erestor som sett tvillingarna växa upp såg fundersamt på varandra.
"De är unga, våra konflikter får inte påverka dem. Elrond... " Erestor som samlat sig endel såg nu oavvänt på helaren. Han var en alv som tänkte politiskt vad han än tog sig för och blev därför anklagad för att vara grå och tråkig, men tillika oerhört effektiv. Elrond drev fundersamt in blicken i sin rådgivaren innan han insåg vad han menade.
"Thranduil kommer aldrig godta en allians mellan våra söner. Erestor, han vet inte ens om att han är här"
"Och så måste det förbli tills vi vet att barnet klarar sig"
"Erestor!" Glorfindel avbröt honom med ett lugnt allvar. "Akta dig för att kalla honom barn. Det är en Sindaralv vi talar om. Han är son till kung Thranduil och har legat i gränspatrullen i år. Ja, det är sant att han häromkring ses som ett barn, men inte i sitt eget rike. Han är en ung krigare och har visat prov på det"
"Det får bli en senare fråga " Elrond höjde handen för att avbryta diskussionen eftersom han såg vart den ledde. "Det blir som du säger Erestor. Thranduil kan bli informerad först efter att vi säkrat Legolas liv. Vi kan inte göra mer för tillfället. Skall sanningen fram, så tror jag att vi har en god chans..." Lorden av Imladris såg planerande ut.
"Vad menar du?"
Elrond reste sig upp, och på en gest så följde de andra två efter honom. Innom några minuter hade Elrond lett sina två mest anförtrodda män genom hallarna och fram till det rum där de lagt den sårade. De leddes in och stannade ett par meter innanför dörren. Glorfindel gav synen ett leende och inte ens den ständigt allvarlige Erestor kunde hålla skuggan av ett flin tillbaka. På sängen låg Legolas, fortfarande smärtsamt skadad, men i lugn och djup helande sömn. Han var incirklad av tvillingarna, en på vardera sidan som höll beskyddande armar om den blonda varelsen.
.........
Mitt på den tredje dagen satt tvillingarna på den mjuka mattan intill sängen. De hade fortfarande bara lämnat den skadade i korta omgångar, och aldrig båda samtidigt. Nu satt de med benen i kors och såg tigande på varandra med frågande blick. De hade tillbringat åtminstone två timmar på det viset, och tillslut tog Elladan till orda.
"El... vad betyder detta?"
"Jag vet inte. Det bara..." Elladan nickade. Det fanns inga ord att föklara, men båda var lika förvånade över hur de betedde sig. De hade försökt prata om det, men inte kommit längre än till tystnaden som uppstått. Den kom nu tillbaka och stannade. Hur länge den varade var svårt att säga, men när den bröts på nytt så var det inte av Elladan eller Elrohir, utan av ett svagt gnyende från sängen. Både tvillingarna stelnade till. De hade lugnat alvens mardrömar länge nu, men detta var ett annat ljud.
Tveksamt vände de båda ansiktena emot sängen för att se ynglingen stödd på ena armbågen och med ena handen på bandaget om huvudet. Giftet hade saktat ner hans helande process så såren var långt ifrån så läkta som de borde ha varit, men det var borta ur hans kropp vid detta laget. Ytterligare ett kvidande undslapp hans läppar när verkligheten slog brinnande lågor av smärta i honom. Han kände inte igen sin egen röst, svag, låg och raspande efter lång tid med lite att dricka, droger och skrik i drömmar.
"Valar ta dvärgarna som slått upp sin gruvdrift just i mitt huvud"
Tvillingarnas gröna ögon blev stora av förvåning när de nåddes av de svaga och plågade orden av... humor? De kom sig inte ens för att skratta, så förvånade de blev.
En hes och raspande hostning satte däremot fart på dem. Elrohir var genast vid Legolas sida med en bägare vatten. Utan att se upp så tog ynglingen girigt emot gåvan och drack bägaren tom. Elladan hade satt sig på den andra sidan av sängen och drog handen över blondinens rygg för att lugna honom meddans han pratade nonsens med mjuk, melodisk stämma. Saker som att andas, röra sig försiktigt och dricka långsamt. Inte ett ord gick in i Legolas öron, men tonläget räckte. Den andra bägaren med vatten drack han försiktigare och han tillät sig själv att andas.
Någon minut satt han bara stilla med blicken fäst i sitt eget knä, lätt stödd av Elladan så att han inte skulle ramla baklänges.
När han äntligen fann sin egen andning igen, även om hjärtat rusade i bröstet på honom så lyfte han blicken. Tveksamt och frågande såg han in i två identiska par smaragdgröna ögon. Mörka av oro. Tvillingarna mötte de blåaste ögon de någonsin sett. Piercande och trots att de höll trötthet, smärta och förvirring så var de fortfarande uppfordrande. Det visade sig också orden vara, nu med stadigare röst, även om den fortfarande var skadad.
"Vart är jag? Vilka är ni? Vad..."
"Ojoj! lugna dig, en fråga i taget lilla prins" Elladan fick för första gången på flera dagar tillbaka ett flin på läpparna och sitt retsamma humör. Det besvarades med den kyligaste blicken han sett sedan han råkat ha sönder Arwens spegel till piktittaren. Han höjde händerna genast i ett stumt försvar. Några sekunder flöt långsamt och tryckande förbi. De isande blå ögonen avslöjade ingenting, inte ens smärta, även om de visste att han kände den eftersom de satt nära nog att ha fysisk kontakt, och den lilla kroppen skälvde osynligt.
"Vem är ni?"
"Elladan"
"Och ni?" Legolas vred på huvudet och såg på nästa.
"Elrohir"
"Vart är jag?" Orden var krämmande lugna och de misstänkte att de hade framför sig en ypperlig skådespelare.
"I Imladris, under Lord Elronds vård, vår far" Inte en min avslöjade vad skogsalven tänkte.
"Feremor? Vart är Feremor och Rhianol?"
Bröderna såg på varandra en kort sekund innan Elladan, som inte för en sekund släppte Legolas rygg.
"Vi vet inte om vilka du talar. Du var den enda överlevande."
En totalt känslolös nick kom från den lilla alven.
"Hur vet ni vem jag är?" Han syftade på Elladans pik om "prins".
"Glorfindel berättade"
Tystnaden la sig igen. Ingen visste vad de skulle säga nu och det började göra Elrohir orolig. Spänningen i luften byttes snart ut till lätt panik, när den känslolöse ynglingen plötsligt skälvde till hårdare och vek sig lätt frammåt. Ett stönande undslapp honom när han la händerna om livet på sig själv och slöt ögonen hårt.
"Elladan! Smärtstillande!" Elrond hade redan gjort i ordning allt. Eftersom ingen visste när den lilla prinsen skulle vakna, så hade deras far gett dem order om vad de borde göra. Inte nog med att han var skadad, motgiftet de gett honom hade endel mindre roliga bieffekter. En av dem var smärtsamma kramper då kroppen ville stöta bort det. Smärtsamt, men inte dödligt. Genast hade Elrohir lagt handen om Legolas rygg istället meddans Elladan spang efter flaskan. Innom några sekunder var det upphällt i en bägare och hölls fram till den plågade alven.
"Drick Legolas..." Elrohir höll bägaren till hans mun, men den blev bortslagen.
"Noldor..." Det var svagt och frampressat mellan tänderna. Tonläget bröt igenom som en lavin. Det var misstänksamt och spottande. Elladan förstod snabbast.
"Vi försöker inte förgifta dig! Vi har inte suttit och vaktat på dig i dygn för att ta ditt liv så fort du vaknar. Nu dricker du!"
Både Elrohir och Legolas ryckte synbart till när Elladan tappade tålamodet och fräste. Med svaga händer som fick hjälp av Elrohir så drack Legolas under trotsig tystnad, men han drack.
"Det var bättre"
Legolas svarade inte på orden. Istället såg han ner på sina skälvande händer och kände drycken spridas i kroppen. Dövade den på ett otrevligt onaturligt sätt. När han tillslut kunde röra på sig insåg han att världen visserligen inte var lika smärtsam, men istället hade den blivit simmig och ostadig. Ignorerandes detta knuffade han undan Elrohirs hand från sig och slängde benen över sängkanten.
"Vart tror du att du skall?" Sköt Elladan in och la en skarp hand på hans axeln. Det fick ett litet tillbakahållet skrik till svar, samman med att Legolas vek sig en aning. Axeln sköt blixtar av is genom honom, speciellt nerför armen. Elladan drog genast åt sig handen och bannade sig i sitt eget sinne, för han visste ju bara alltförväl hur skadad Legolas var. Minuterna gick under tystnad när blondinen återfick balans och anda. Så öppnade han sina blå orber som blankt stål, och reste sig. Långsamt och med hopbitna käkar.
"Vad tänker du göra?"
Elrohir fick inget svar. Med en krigares värdighet gick den lilla varelsen mot dörren. Han kom inte ens halvvägs. Plötsligt yr slöt sig svärtan om honom på ett fåtal sekunder, och det var enbart på grund av sina alviska reflexer som Elrohir han fram och fånga Legolas innan han slog i golvet medvetslös.
.............
Tre timmar senare rörde sig den blonda alven på nytt i sängen. Elrohir satt med korslagda ben intill honom och Elladan studerade allt från fåtöljen. Borta vid det lilla bordet satt tre av de viktigaste alverna i hela Vattnadal. Lord Elrond, Glorfindel av Gondolin, och rådgivare Erestor.
För andra gången fladdrade ynglingens täta ögonfransar till och han slog upp de blå ögonen. Som på signal böjde sig Elladan fram i fåtöljen och la handen åter i ryggen på ynglingen. De hade på en gång förstått att det skulle vara lönlöst att få honom att ligga ner. Fortfarande med disorienterad blick såg han ut över rummet. Den minut det tog för honom att samla sig och inse att han var tillbaka till verkligheten så var ansiktet naket i sina känslor. Han var ung, förvirrad och skrämd. Långt hemmifrån, i sorg och smärta. Så drogs glansen bort från ögonen och de fann mer fokus. Det söta ansiktet ändrade karaktär, om än inte utseende, när han på tigande kommando beordrade sig själv av vara presentabel. Så presentabel det nu gick att bli.
"Välkommen till Imladris, Legolas Tranduilion o Eryn Lasgalen. Jag är Lord Elrond"
Som en kobra vände den lilla alven på huvudet och borrade in blicken i Vattnadals härskare. En glimt av yrsel drog förbi honom när rörelsen hade varit för hastig, men han samlade sig snart och öppnade munnen för att svara. Istället för ord kom det en hes hostning. Elrohir räckte, som första gången han vaknat, fram en bägare vatten. Denna gången handlade det inte om att förolämpa sina värdar, utan han tog tacksamt emot det. Fingrarna fumlade en sekund, men det var som att Elrohir räknat med det, och hade inte fullkomligt släppt bägaren. Det var under Legolas värdighet, men han lät den yngre av tvillingarna hjälpa honom att dricka.
"Tack..." Det var en svag viskning till Elrohir, men han mötte inte tvillingens blick. Istället höjde han den för att möta Elronds på nytt. Han gjorde ett försök att stadga rösten och lyckades förvånansvärt bra när han med lugn och tydlig stämma började tala:
"Lord Elrond Perendhil, jag har fått höra att jag är under er vård i sköna Imladris." De tre äldre alverna visade ingen min av förvåning, men tvillingarna var yngre och såg skeptiskt på alven. Han var betydligt yngre än dem, men talade med värdighet som om han befann sig på en bankett. "För det har ni min ödmjukaste tacksamhet. Med all hövlig respekt, min Lord, Eryn Lasgalen, Den Stora Grönskogen har inte döpts om utan anledning. Det finns inget förolämpande i att omnämna den under dess korrekta namn; Mörkmården, ty den har gått under det namnet under hela min livstid och mer"
Elrond reste sig inte ur fåtöljen, han hade haft med skadade alver att göra förr, och även många med stolthet som denna. Att resa sig skulle tvinga dem till att göra detsamma, så han förblev sittande, men gav ynglingen en lätt bugning till svar på hans ord. De blå ögonen sökte sig vidare till den andra blonda varelsen i rummet intill Elrond.
"Lord Glorfindel av Gondolin, Mandos skyddsling och slaktare av Balroger, det är en ära att mötas igen, även om jag hade räknat med ett möte under andra omständigheter"
"Så hade även jag, Kapten Legolas. Omständigheterna är i sanning sorgliga, men av självisk stolthet glädjer det mig att se er vid liv. Det står tre-ett min unge krigare" Glorfindel titulerade Legolas annorlunda, men underligt nog verkade den unga alven slappna av inför det. Skuggan av ett artigt leende dök fram på de mjuka små läpparna där bara en ömtålig rispa skvallrade om den tidigare spruckna underläppen.
Legolas såg så på den tredje och sista av alverna med ett höjt ögonbryn i en stum fråga. Erestor presenterade sig själv med värdig hövlighet.
"Erestor, jag har hört en hel del om er, och erkänner mitt minne besegrat, då alla era titlar och lovorden jag hört om er politiska skicklighet bestiger sådana vidder att jag enbart har min ringa ålder och ofrivilliga högfärdighet att skylla på när jag säger att jag inte har kunskap nog att titulera er korrekt."
Tvillingarna såg på varandra helt förstummade. Deras tråkiga, grådammiga handledare och lärare, den alltigenom urtrista Erestor mottog lovord värdig en konung. Erestor själv gick inte heller opåverkad från de orden och han bugade sig djupt, utan att resa sig. Någonstans i hans sinne insåg han snart att Glorfindel hade haft rätt, detta var kanske ett barn till ålder, men utan barndom. Han var förbi tvillingarna med eoner. Underligt nog, hur smickrad rådgivaren än blivit av de färgrika orden han fått, så kunde han inte känna annat än smärta över det. Det var inte meningen att en alv i Legolas ålder skulle bete sig på detta viset.
"Det glädjer mig att se er vaken, min prins, tyvärr måste jag se om era sår och göra endel frågor angående er hälsa meddans ni är vaken. Sedan skall ni återigen vila för sömnen är vid detta laget er bästa vän och helare."
Ingen undgick att Elronds vänliga order inte alls föll prinsen i smaken, men han teg och böjde sig under Vattnadals härskares vilja. För första gången på fyra dagar tvingades tvillingarna släppa Legolas ur sikte. De blev skickade ut ur rummet tillsammans med både Erestor och Glorfindel. två helare under Elronds beskydd sändes in istället för att se till skadorna och biverkningarna av motgiftet. De fyra alverna fann sig aningen ställda när de såg på varandra utanför dörren. Erestor var den som först återfick sansen.
"Jag har viktiga brev att skriva som måste vara färdiga när Elrond söker upp mig. Jag drar mig tillbaka till mina gemak" Med de orden bugade han lätt till Glorfindel, rörde som hastigast vid var tvillings axel och stegade bestämt iväg.
Tystnaden varade inte länge. Oavsett om Glorfindel var äldre än Erestor så hade han inte förlorat ungdomens humor och nu fnissade han öppet till tvillingarnas förvåning. Fnisset övergick till ett hjärtligt skratt.
"Vad är så roligt?" Elladan plutade surt med underläppen, för han fann minsan inget underhållande i situationen.
"Såg ni Erestors min när han fick komplimanger som om han vore en fager mö? Obetalbart! Att han inte rodnade som en petunia måste bero på att han glömt hur det går till"
En, två... tre brännande sekunder gick innan tvillingarna inte kunde hålla sig. Plötsligt låg de båda på golvet och vred sig av skratt.
"Om ni ursäktar" Ut från dörren tittade en av Elronds hjälpredor och han hade näsan i vädret, mycket viktigt. De insåg att de hade hamnat mitt utanför Legolas rum och vrålade av skratt. Fnissande masade de sig därifrån och av någon underlig anledning fann sig Glorfindel plötsligt inne i tvillingarnas rum.
"Vid Mandos, vad gör jag här?"
"Tja... vi... drog hit dig"
"Och varför?"
Glorfindel kunde omöjligt se skillnad på vem som var vem av tvillingarna när de hade den där typiska blicken. Han hade känt dem sedan de var spädbarn och sett dem växa upp till livliga unga alver, och ändå kunde han ha svårt för det ibland.
"Du skall berätta för oss om Legolas"
"Jasså, det skall jag?"
Elladan, eller var det Elrohir, hade redan dragit fram en stol till Glorfindel, meddans hans bror hällde upp en bägare vin som han plockade ner ifrån skåpet.
"Det där är ett av Elronds bästa viner. Hur kommer det sig att ni har det här?"
"För tillfällen som detta. Sitt ner, oh Glorfindel av Gondolin, slaktare av Balroger" Det skulle till tvillingarna för att kunna driva med Glorfindel på det viset. Flinen var klistrade på deras läppar och Glorfindel fann sig väl tillrätta i stolen utan den minsta kommentar om deras retande. Han var enbart glad att se dem skratta och le igen. Lite högfärdigt, med i deras lilla lek, tog han emot det dyrbara vinet och lät sig skämmas bort.
"Oh, mina gamla fötter..."
Genast hamnade en fotpall under dem och den blonda krigaren och läraren gosade ner sig som en mätt katt.
"Nu, berätta om Legolas. Är han alltid sådär stroppig?"
Glorfindel lät sig väl smaka av vinet och såg sorgligt ner i sin plötsligt tomma bägare. Elladan suckade och fyllde genast på.
"Det var ett förträffligt vin detta"
"Glorfindel!" Tvillingarnas klagan kom unisont och fick fnissningar till svar. Snart sansade han sig dock och skakade på huvudet.
"Jag har mött Legolas, jag känner honom inte, men nej, han är inte alltid sådan. Kom ihåg att Mörkmården är inte Vattnadal, förhållandena är annorlunda där. Legolas är son till en kung av ett hotat rike, och han har faktiskt hamnat under en av fiendernas tak."
"Du kallade honom Kapten. Är inte han för ung för det?"
Glorfindel såg från den ena till den andra innan han svarade, mer allvarligt denna gången.
"Jo, han är för ung för det. Liksom jag är er handledare när vi är ute på jakt så har även Legolas en mentor. Feremor"
"Feremor. Han frågade efter honom första gången han vaknade" givetvis var det en låg kommentar från den alltid så känslige Elrohir.
"Förvånar mig inte. Feremor måste ha varit för honom som jag är för er, om inte ännu närmare."
Elrohirs gröna ögon glänste plötsligt till när han lyfte på huvudet och talade med ilska i rösten. "Orcherna. De slaktade alla. Feremor också i så fall"
Glorfindel bet sig i underläppen. Han var uråldrig, men mycket svag för sina skyddslingars humörssvägningar. Elladan hade redan lagt en lugnande hand på sin tvillings axel, men det hjälpte lite.
"Sant. Feremor klarade sig inte"
"Så... då var det Feremor som Legolas stod intill och skyddade när vi först kom till platsen?" Elrohirs ord stakade sig en aning. Det var inför Elladan och Glorfindel som han tillät sig att visa sin känsliga natur, inte annars.
"Nej, det var Rhianol" Elrohir såg upp på Glorfindel med frågan i blicken. Den var mörk och blank av ofällda tårar. Elladan hade lagt tryck på sin brors axeln och nu hade de båda sjunkt ner och satt sig på den mjuka mattan framför Glorfindels fåtölj. "Så vitt jag förstått det så är... var, Rhianol Feremors son, bara snäppet äldre än er två."
Elrohir spillde sina första tårar i ren ilska och torkade argt bort dem. Ingen av tvillingarna hade mycket för orcher, milt sagt. Det var under en av deras räder som deras mot blivit så illa behandlad. Något som sedan fått henne att lämna dem för Valinor bortanför de Grå Hamnarna.
Glorfindel fortsatte tala med lugn och samlad ton. Elladan, som satt intill sin bror torkade hans tårar utan ord för att inte genera honom vidare meddans han lät den äldre alven fortsätta.
"Jag känner inte till namnen på alla, men tillräckligt många. Det har hänt att vi hamnat i mycket farliga situationer och redan innan Legolas kom med i gränspatrullen så har oväntad hjälp kommit från skogsalverna. Lika snabbt som de dyker upp, lika snabbt brukar de försvinna och skall jag tala sanning så tror jag inte att kung Thranduil ens är medveten om vad som händer. Vi har däremot fått mer direkt hjälp sedan första gången jag mötte denna lilla krigare..."
Glorfindel tystnade en stund och såg ner på de två unga alverna som han höll så mycket av. Elrohir hade slutat fälla tårar och lyssnade istället uppmärksamt på historien som Glorfindel börjat på. Återigen förvånades den blonda krigaren över tvillingarnas faccination över Legolas. Nå, de hade haft arbetsamma dagar, och han var inte den som skulle missunnade dem en paus. Därför fortsatte han:
"Det var för ett par år sedan som vi, jag och fem eller sex till befann oss nära Mörkmårdens gränser. Det hade varit oväder och vi insåg inte hur nära vi kommit förrän det var försent. Vi blev anfallna av spindlarna..."
Elladan ryckte till och såg upp med gnistrande ögon. Han hade bara hört talas om Mörkmårdens fruktade spindlar och det unga blodet i hans ådror ryste inför dem, likväl var det spännande, för han hade hört om dem sedan han var liten.
"Jag har faktiskt stött på spindlarna förr, men inte ens jag har så mycket kunskap om dem. De är svåra att döda för de är svåra att träffa på rätt ställen. Nå, vi verkade ha hamnat mitt i ett näste, för snart var det över tjugo spindlar där, var och en stor nog att nå över min höft."
Elladan och Elrohir satt som barn och lyssnade. Glorfindel dödade flinet innan det hunnit dyka upp, det skulle vara grymt att ta tillfället ifrån dem.
"Vi kämpade väl men vi var fullkomligt utnumrerade. Innom några minuter så hade tre av oss blivit bitna och giftet från dessa spindlar verkar snabbt även om det tar flera dagar att dö av det. De vill ha maten stilla, men färsk"
"Glorfindel!" Både Elladan och Elrohir skrek till med avsky i rösten. De ansåg att han hade sagt lite mer än de ville veta om dessa bestar. Glorfindel log aningen, men lät sig inte störas.
"Nå, hjälpen kom när det såg hopplöst ut. Vi hade med nöd och näppe dödat hälften av dem, men vi försvagades snabbt när de som blivit bitna föll ihop. Plötsligt föll bara spindlarna. Jag hann faktiskt inte se till en början, men det kom pilar utsusandes från träden. Alla träffade spindlarna under käkarna eller mitt mellan deras många ögon upptäckte jag senare, och de dog på sekunden. Om vi kännt till denna svaga punkten innan hade vi kanske klarat oss själva. Det tog inte ens en minut innan alla spindlar låg livlösa på marken. Jag förväntade mig inget mer ljud. Det var skogsalvernas pilar som stack ut ur de svarta bestarna, och därför tog jag tystnaden efter striden som något naturligt. Så föll helt plötsligt någonting ner ifrån ett av träden. Det hände snabbt och hade jag inte sett det i ögonvrån så hade jag inte märkt det, för ni skall veta att skogsalverna kan vara läskigt tysta. " Glorfindel tillät sig ännu ett flin. Det var sanning, skogsalverna var mindre, smidigare och tystare än några andra alver. Noldor hade styrka och kunde svinga ett svärd bättre än någon annan, men när det kom till diskretion och bågskytte, då fanns deras överalv i Mörkmården.
"Jag blev lite förvånad, för det var bara en enda mycket liten alv. "
"Legolas!"
Glorfindel skrattade till "Ja, Legolas. Och tro mig, jag blev mäkta förvånad när han stod helt själv och lugn inför mig. Ett barn med pilbåge. Utan några ord så kastade han till mig ett knyte och när jag frågade vad det var så fick jag till svar att det var motgift. Mina mannar skulle inte behöva dö av spindlarnas bett. Intill dess så visste jag inte ens att det fanns ett motgift, som ni säkert vet så har inte bara en alv från Vattnadal kommit hit och dött efter några dagar efter att ha blivit biten."
Tvillingarna ryste till. De kände alltför väl till det faktumet. Mot Mörkmårdens spindlar fanns det ingen återvändo. Offren skulle förbli medvetslösa i två upp till fem dagar i smärtsamma krämpor för att sedan stelna till och ge upp andan. Inte ens deras far hade hjälp emot denna fara.
"Jag misstänkte naturligtvis att resten av skogsalverna fortfarande befann sig bland grenarna, men där tog jag fel. För första gången i mitt liv hörde jag en skogsalv komma springandes i skogen, hojtandes i panik " Alla tre i rummet flinade åt detta. Glorfindel åt minnet och tvillingarna åt bara tanken.
"Jag befann mig fortfarande intill de fallna som förlorat medvetandet, och plötsligt bröts stillheten av någon som kom rusande. Han stannade förskräckt, och jag kommer aldrig glömma hans min. Den var bättre än Erestors! Två sekunder senare stormade det in skogsalver i gläntan, alla med skräckslagen min. Efter att de fått syn på Legolas, hel och hållen med samlad min så stannade de som en bergsvägg. Jag kände igen Jimlech sen tidigare, och senare fick jag reda på att alven som bröt sig ut från gruppen var Feremor. Till min förvåning föll han på knä framför den lilla ungen, som jag såg honom som då, och titulerade honom som just "Prins Legolas". Typiskt skogsalver, inte en enda av dem brydde sig om oss eller de döda spindlarna. De stod tigande och studerade Feremor och Legolas i väntan på order. " här stannade Glorfindel och drack upp vinet ur bägaren. Elladan som inte ville att han skulle sluta fyllde på med en gång innan han återigen sjönk ner på mattan intill sin bror. Ett tydligt tecken på att de ville höra mer.
"Jag måste erkänna " fortsatte han "att jag blev mycket förvånad när jag insåg att alla pilarna kommit från en enda liten alv, jag hade nästan glömt hur skickliga skogsalverna var med sina bågar. Feremor betedde sig som Elrond skulle gjort med er. Höll visserligen jämn ton, men utan att bry sig om våran närvaro så kastade han ur sig hela ramsan om vad han tyckte och tänkte om denne Legolas oansvarighet, tanklöshet och hopplöset. Vad han fick och inte fick göra. Han förklarade med ganska omilda ord att han kunde få lov att vara son till vem han ville och kapten för vad han än kände för, men att han inte hade rätt att lämna sina mannar hur som helst, och inte heller försvinna utanför hans egen åsyn. Skulle han stanna här så skulle han stanna under hans uppsyn"
Tvillingarna kände bara alltför väl till sådana uppläxningar och flinade i mjugg åt den vackre, men högfärdige lilla varelsen som vaknat intill dem. Glorfindel lät tvillingarnas tankar vandra några sekunder innan han återigen fångade dem.
"Vet du vad den lilla skitungen svarade?"
Båda skakade tigande på huvudena med varsitt identiskt och snett flin på läpparna.
"Jo, att han inte var son till vem som helst, och att han inte var kapten över vilka som helst. Och att om hans mannar i fortsättningen kunde lära sig att följa order så skulle han inte heller lämna dem."
Tvillingarna kunde faktiskt inte hålla sig från att skratta åt detta.
"Stursk, det var det första jag tänkte, men tro det eller ej. Feremor sänkte blicken inför detta lilla irrbloss. innom ett par sekunder var de försvunna. De bitna överlevde tack vare motgiftet, och efter det har jag sett Legolas flertalet gånger, och haft äran att tala med både honom och Feremor upprepade gånger. "
Glorfindel avslutade sin berättelse och drack ur tredje bägaren med vin.
"Ypperligt vin detta, ypperligt" denna gången var det Elrohir som reste sig och fyllde på det sista ur flaskan för att tillfredställa sin mentor. De tidigare tårarna syntes nu inte att spår av, och när han tömt flaskan i Glorfindels bägare, så satte han den till läpparna och slickade av de sista dropparna.
"El, broder"
"El"
"Jag tror minsan att våra instinkter fört oss rätt trots allt"
"Så sant" Det var Glorfindel som avbröt deras flinande konversation. "Rätt in i mer elände och trubbel"
.................................................................................
Elladan och Elrohir fann sig ensamma i kammaren med den sårade och drogade prinsen. Elladan som inte kunde komma någonstans såg lite desperat på sin bror.
"Erh... jag tror vi är fast här"
"Det....verkar så"
Det blev inget mer sagt. Elrohir gick helt enkelt runt sängen och hjälpte Elladan av med stövlarna. Det fanns tillräckligt mycket plats i sängen för att han skulle kunna klättra upp i den, och det gjorde han. Med största försiktighet la han sig intill ynglingen som enbart tryckte in ansiktet mer i hans arm och la sig tillrätta. Elrohir nickade åt hela situationen och drog fram en fåtölj tätt intill den andra sidan av stolen. Slog i en bägare nytt vin och satte sig sonika ner för att vaka meddans hans bror drevs ner i sömnen. Det kunde han behöva, dagarna hade varit långa, och sömnen alltför liten.
.........
Elrohir vaknade med ett ryck när Legolas återigen gnydde högt i sömnen. Elladan var redan vaken och låg till hälften över honom utan att lägga något tryck för att orsaka mer skada på de brutna revbenen. Det var tredje gången detta hände och bägaren de haft var tom. De kunde inte heller ge honom mer, de hade redan frågat sin far, men fått till svar att mer skulle vara skadligt, rent av dödligt för honom. Det var ingen medicin, det var ett motgift och det var starkt. Denna gången kunde de enbart försöka dämpa honom. Lugna honom på alla sätt de kom på. Natten hade gått och det var redan långt in på nästa dag. Elrond hade varit där flera gånger och sett till såren och bytt bandage, men tvillingarna hade inte lämnat rummet. De hade själva varit utmattade och vakat i omgångar meddans den andra sov. Mat hade burits upp, men de hade ätit måttligt. Det fanns ingen tillstymmelse till att prinsen hade planer på att vakna.
Elladans fingrar strök försiktigt över den oskadade kinden meddans han viskade lugnande ord i örat på honom. Han hade gjort samma sak för Elrohir när han vaknat i mardrömmar efter deras mors bortgång över havet. Olyckan som inträffat och fått henne att lämna dem hade tagit hårt på hela familjen, och Elladan hade gjort sitt bästa för att trygga sin brors värld och tvärt om.
Elrohir lämnade fåtöljen och sjönk ner på knä på andra sidan av sängen. även han försökte desperat lugna den unga alven som uppenbarligen plågades.
"El..." Elladan såg upp från Legolas när hans andra hälft talade svagt till honom. Följde hans blick tillbaka till ynglingen och insåg att det rullade gnistrande tårar nerför Legolas kinder. Endel stannade vid skärsåret i kinden och följde svidande dess linje innan de rann vidare ner.
"El... "
"Hysch... lugn. Han lugnar sig snart. Lugn Elrohir" Elladan försökte hålla reda på både sin brors känslighet och Legolas drömmar. Hysteriskt sökte han i sitt minne efter vad som kunde hjälpa. Gick i genom alla lektioner de haft om Sindar alverna. De skogslevande alverna. Allt som inte hade med krigsföring att göra.
"Elrohir... Sjung"
"Vad" Gröna plågade ögon såg förvånat på sin bror.
"Sjung. Sjung om träd och löv. Sjung om himlen, solen och skogen. "
Elrohir såg för en sekund förbryllad ut innan han kom på vad brodern menade. Självklart! De hade en Sindaralv här. Deras kontakt med naturen överträffade alla andra varelser och deras kärlek för allt levande flöt lika tydligt som blodet i deras ådror. Elrohir började sjunga. Mycket lågt och mjukt letade han fram en melodi på måfå, klättrade mjukt som en ekorre upp i sängens andra sida. Han fick knappt plats, men eftersom Legolas rullat ihop sig för att komma ännu närmare Elladan så gick det utan att han behövde tränga sig. Som en öm mor eller orolig käresta sjöng Elrohir sina viskande ord i alvens öra. Han sjöng om våren och doften av nyutsprugna blommor. Om solens värme över hans hud och morgonbrisens fågelsång.
Den blonda alvens kämpande saktade av. Långsamt lurades han ut ur mardrömmarna när han utan kontroll bands av sången. Med ett mjukt ljud vände han huvudet mot Elrohir och la kinden mot hans axel. Elrohir följde med i rörelsen och la sig ner intill alven. Legolas sov återigen lugnt, med huvudet nerhasat på Elrohirs bröst och ena handen stadigt om Elladans arm.
.......
"Erestor! Lugna ner dig!" Glorfindels ord nådde inte den upprörda alven. Elronds rådgivare var döv inför samlade ord. Han vankade fram och tillbaka inne i det lilla rådsrummet precis intill biblioteket. Det mörka, nästan svarta håret svallade bakom honom då han rivit upp den strikta flätan som annars så tydligt markerade honom. Ilsket viftade han med en fjäderpenna framför näsan på en mycket sansad Glorfindel.
"Lugna mig? Lugna mig? Baraför att du sett Mandos så innebär det inte..."
"TIG!"
Elrond entrade rummet med behärkad, men genomträngande röst. Genast tystnade Erestor och sjönk ner i en fåtöl i fullkomlig uppgivenhet. De hade diskuterat i timmar, men inte kommit fram till någonting. Sannings enligt var de båda glada för att Elrond kommit tillbaka så att beslut kunde fattas.
Den berömde helaren sjönk även han ner i en fåtölj. Allvaret ristade sina runor i hans ansikte och han lät tystnaden vara en lång stund innan han tog till orda, och när han väl gjorde så var de inte beredda på vad han hade att säga.
"Glorfindel, det är någonting jag inte förstår här"
Glorfindel såg upp med fårvånad min på Elrond. Erestor gjorde likadant. Tigande väntade de på att deras härskare skulle fortsätta.
"Mina söner beter sig underligt. Jag vet att de har varit igenom en hel del, men..."
"Men de fäster sig underligt hårt vid Tranduilion. Ja" fyllde Glorfindel i. Elrond kunde bara nicka. Det var inte bara han som hade sett det med andra ord. Han kände sina söner. De släppte sällan, om aldrig in någon i sin duo. Inte sedan deras mor lämnat dessa stränderna. Visst hade de en hög vänner, de flesta äldre än de själva, då de tillhörde en generation alver som ansågs vara den yngsta och sista. Det fanns ett fåtal i Arwens ålder, deras yngre syster, men de befann sig i Lothlorien. En av orsakerna till att hon faktiskt befann sig där nu, med sin mormor, Lady av ljuset.
Glorfindel och Erestor som sett tvillingarna växa upp såg fundersamt på varandra.
"De är unga, våra konflikter får inte påverka dem. Elrond... " Erestor som samlat sig endel såg nu oavvänt på helaren. Han var en alv som tänkte politiskt vad han än tog sig för och blev därför anklagad för att vara grå och tråkig, men tillika oerhört effektiv. Elrond drev fundersamt in blicken i sin rådgivaren innan han insåg vad han menade.
"Thranduil kommer aldrig godta en allians mellan våra söner. Erestor, han vet inte ens om att han är här"
"Och så måste det förbli tills vi vet att barnet klarar sig"
"Erestor!" Glorfindel avbröt honom med ett lugnt allvar. "Akta dig för att kalla honom barn. Det är en Sindaralv vi talar om. Han är son till kung Thranduil och har legat i gränspatrullen i år. Ja, det är sant att han häromkring ses som ett barn, men inte i sitt eget rike. Han är en ung krigare och har visat prov på det"
"Det får bli en senare fråga " Elrond höjde handen för att avbryta diskussionen eftersom han såg vart den ledde. "Det blir som du säger Erestor. Thranduil kan bli informerad först efter att vi säkrat Legolas liv. Vi kan inte göra mer för tillfället. Skall sanningen fram, så tror jag att vi har en god chans..." Lorden av Imladris såg planerande ut.
"Vad menar du?"
Elrond reste sig upp, och på en gest så följde de andra två efter honom. Innom några minuter hade Elrond lett sina två mest anförtrodda män genom hallarna och fram till det rum där de lagt den sårade. De leddes in och stannade ett par meter innanför dörren. Glorfindel gav synen ett leende och inte ens den ständigt allvarlige Erestor kunde hålla skuggan av ett flin tillbaka. På sängen låg Legolas, fortfarande smärtsamt skadad, men i lugn och djup helande sömn. Han var incirklad av tvillingarna, en på vardera sidan som höll beskyddande armar om den blonda varelsen.
.........
Mitt på den tredje dagen satt tvillingarna på den mjuka mattan intill sängen. De hade fortfarande bara lämnat den skadade i korta omgångar, och aldrig båda samtidigt. Nu satt de med benen i kors och såg tigande på varandra med frågande blick. De hade tillbringat åtminstone två timmar på det viset, och tillslut tog Elladan till orda.
"El... vad betyder detta?"
"Jag vet inte. Det bara..." Elladan nickade. Det fanns inga ord att föklara, men båda var lika förvånade över hur de betedde sig. De hade försökt prata om det, men inte kommit längre än till tystnaden som uppstått. Den kom nu tillbaka och stannade. Hur länge den varade var svårt att säga, men när den bröts på nytt så var det inte av Elladan eller Elrohir, utan av ett svagt gnyende från sängen. Både tvillingarna stelnade till. De hade lugnat alvens mardrömar länge nu, men detta var ett annat ljud.
Tveksamt vände de båda ansiktena emot sängen för att se ynglingen stödd på ena armbågen och med ena handen på bandaget om huvudet. Giftet hade saktat ner hans helande process så såren var långt ifrån så läkta som de borde ha varit, men det var borta ur hans kropp vid detta laget. Ytterligare ett kvidande undslapp hans läppar när verkligheten slog brinnande lågor av smärta i honom. Han kände inte igen sin egen röst, svag, låg och raspande efter lång tid med lite att dricka, droger och skrik i drömmar.
"Valar ta dvärgarna som slått upp sin gruvdrift just i mitt huvud"
Tvillingarnas gröna ögon blev stora av förvåning när de nåddes av de svaga och plågade orden av... humor? De kom sig inte ens för att skratta, så förvånade de blev.
En hes och raspande hostning satte däremot fart på dem. Elrohir var genast vid Legolas sida med en bägare vatten. Utan att se upp så tog ynglingen girigt emot gåvan och drack bägaren tom. Elladan hade satt sig på den andra sidan av sängen och drog handen över blondinens rygg för att lugna honom meddans han pratade nonsens med mjuk, melodisk stämma. Saker som att andas, röra sig försiktigt och dricka långsamt. Inte ett ord gick in i Legolas öron, men tonläget räckte. Den andra bägaren med vatten drack han försiktigare och han tillät sig själv att andas.
Någon minut satt han bara stilla med blicken fäst i sitt eget knä, lätt stödd av Elladan så att han inte skulle ramla baklänges.
När han äntligen fann sin egen andning igen, även om hjärtat rusade i bröstet på honom så lyfte han blicken. Tveksamt och frågande såg han in i två identiska par smaragdgröna ögon. Mörka av oro. Tvillingarna mötte de blåaste ögon de någonsin sett. Piercande och trots att de höll trötthet, smärta och förvirring så var de fortfarande uppfordrande. Det visade sig också orden vara, nu med stadigare röst, även om den fortfarande var skadad.
"Vart är jag? Vilka är ni? Vad..."
"Ojoj! lugna dig, en fråga i taget lilla prins" Elladan fick för första gången på flera dagar tillbaka ett flin på läpparna och sitt retsamma humör. Det besvarades med den kyligaste blicken han sett sedan han råkat ha sönder Arwens spegel till piktittaren. Han höjde händerna genast i ett stumt försvar. Några sekunder flöt långsamt och tryckande förbi. De isande blå ögonen avslöjade ingenting, inte ens smärta, även om de visste att han kände den eftersom de satt nära nog att ha fysisk kontakt, och den lilla kroppen skälvde osynligt.
"Vem är ni?"
"Elladan"
"Och ni?" Legolas vred på huvudet och såg på nästa.
"Elrohir"
"Vart är jag?" Orden var krämmande lugna och de misstänkte att de hade framför sig en ypperlig skådespelare.
"I Imladris, under Lord Elronds vård, vår far" Inte en min avslöjade vad skogsalven tänkte.
"Feremor? Vart är Feremor och Rhianol?"
Bröderna såg på varandra en kort sekund innan Elladan, som inte för en sekund släppte Legolas rygg.
"Vi vet inte om vilka du talar. Du var den enda överlevande."
En totalt känslolös nick kom från den lilla alven.
"Hur vet ni vem jag är?" Han syftade på Elladans pik om "prins".
"Glorfindel berättade"
Tystnaden la sig igen. Ingen visste vad de skulle säga nu och det började göra Elrohir orolig. Spänningen i luften byttes snart ut till lätt panik, när den känslolöse ynglingen plötsligt skälvde till hårdare och vek sig lätt frammåt. Ett stönande undslapp honom när han la händerna om livet på sig själv och slöt ögonen hårt.
"Elladan! Smärtstillande!" Elrond hade redan gjort i ordning allt. Eftersom ingen visste när den lilla prinsen skulle vakna, så hade deras far gett dem order om vad de borde göra. Inte nog med att han var skadad, motgiftet de gett honom hade endel mindre roliga bieffekter. En av dem var smärtsamma kramper då kroppen ville stöta bort det. Smärtsamt, men inte dödligt. Genast hade Elrohir lagt handen om Legolas rygg istället meddans Elladan spang efter flaskan. Innom några sekunder var det upphällt i en bägare och hölls fram till den plågade alven.
"Drick Legolas..." Elrohir höll bägaren till hans mun, men den blev bortslagen.
"Noldor..." Det var svagt och frampressat mellan tänderna. Tonläget bröt igenom som en lavin. Det var misstänksamt och spottande. Elladan förstod snabbast.
"Vi försöker inte förgifta dig! Vi har inte suttit och vaktat på dig i dygn för att ta ditt liv så fort du vaknar. Nu dricker du!"
Både Elrohir och Legolas ryckte synbart till när Elladan tappade tålamodet och fräste. Med svaga händer som fick hjälp av Elrohir så drack Legolas under trotsig tystnad, men han drack.
"Det var bättre"
Legolas svarade inte på orden. Istället såg han ner på sina skälvande händer och kände drycken spridas i kroppen. Dövade den på ett otrevligt onaturligt sätt. När han tillslut kunde röra på sig insåg han att världen visserligen inte var lika smärtsam, men istället hade den blivit simmig och ostadig. Ignorerandes detta knuffade han undan Elrohirs hand från sig och slängde benen över sängkanten.
"Vart tror du att du skall?" Sköt Elladan in och la en skarp hand på hans axeln. Det fick ett litet tillbakahållet skrik till svar, samman med att Legolas vek sig en aning. Axeln sköt blixtar av is genom honom, speciellt nerför armen. Elladan drog genast åt sig handen och bannade sig i sitt eget sinne, för han visste ju bara alltförväl hur skadad Legolas var. Minuterna gick under tystnad när blondinen återfick balans och anda. Så öppnade han sina blå orber som blankt stål, och reste sig. Långsamt och med hopbitna käkar.
"Vad tänker du göra?"
Elrohir fick inget svar. Med en krigares värdighet gick den lilla varelsen mot dörren. Han kom inte ens halvvägs. Plötsligt yr slöt sig svärtan om honom på ett fåtal sekunder, och det var enbart på grund av sina alviska reflexer som Elrohir han fram och fånga Legolas innan han slog i golvet medvetslös.
.............
Tre timmar senare rörde sig den blonda alven på nytt i sängen. Elrohir satt med korslagda ben intill honom och Elladan studerade allt från fåtöljen. Borta vid det lilla bordet satt tre av de viktigaste alverna i hela Vattnadal. Lord Elrond, Glorfindel av Gondolin, och rådgivare Erestor.
För andra gången fladdrade ynglingens täta ögonfransar till och han slog upp de blå ögonen. Som på signal böjde sig Elladan fram i fåtöljen och la handen åter i ryggen på ynglingen. De hade på en gång förstått att det skulle vara lönlöst att få honom att ligga ner. Fortfarande med disorienterad blick såg han ut över rummet. Den minut det tog för honom att samla sig och inse att han var tillbaka till verkligheten så var ansiktet naket i sina känslor. Han var ung, förvirrad och skrämd. Långt hemmifrån, i sorg och smärta. Så drogs glansen bort från ögonen och de fann mer fokus. Det söta ansiktet ändrade karaktär, om än inte utseende, när han på tigande kommando beordrade sig själv av vara presentabel. Så presentabel det nu gick att bli.
"Välkommen till Imladris, Legolas Tranduilion o Eryn Lasgalen. Jag är Lord Elrond"
Som en kobra vände den lilla alven på huvudet och borrade in blicken i Vattnadals härskare. En glimt av yrsel drog förbi honom när rörelsen hade varit för hastig, men han samlade sig snart och öppnade munnen för att svara. Istället för ord kom det en hes hostning. Elrohir räckte, som första gången han vaknat, fram en bägare vatten. Denna gången handlade det inte om att förolämpa sina värdar, utan han tog tacksamt emot det. Fingrarna fumlade en sekund, men det var som att Elrohir räknat med det, och hade inte fullkomligt släppt bägaren. Det var under Legolas värdighet, men han lät den yngre av tvillingarna hjälpa honom att dricka.
"Tack..." Det var en svag viskning till Elrohir, men han mötte inte tvillingens blick. Istället höjde han den för att möta Elronds på nytt. Han gjorde ett försök att stadga rösten och lyckades förvånansvärt bra när han med lugn och tydlig stämma började tala:
"Lord Elrond Perendhil, jag har fått höra att jag är under er vård i sköna Imladris." De tre äldre alverna visade ingen min av förvåning, men tvillingarna var yngre och såg skeptiskt på alven. Han var betydligt yngre än dem, men talade med värdighet som om han befann sig på en bankett. "För det har ni min ödmjukaste tacksamhet. Med all hövlig respekt, min Lord, Eryn Lasgalen, Den Stora Grönskogen har inte döpts om utan anledning. Det finns inget förolämpande i att omnämna den under dess korrekta namn; Mörkmården, ty den har gått under det namnet under hela min livstid och mer"
Elrond reste sig inte ur fåtöljen, han hade haft med skadade alver att göra förr, och även många med stolthet som denna. Att resa sig skulle tvinga dem till att göra detsamma, så han förblev sittande, men gav ynglingen en lätt bugning till svar på hans ord. De blå ögonen sökte sig vidare till den andra blonda varelsen i rummet intill Elrond.
"Lord Glorfindel av Gondolin, Mandos skyddsling och slaktare av Balroger, det är en ära att mötas igen, även om jag hade räknat med ett möte under andra omständigheter"
"Så hade även jag, Kapten Legolas. Omständigheterna är i sanning sorgliga, men av självisk stolthet glädjer det mig att se er vid liv. Det står tre-ett min unge krigare" Glorfindel titulerade Legolas annorlunda, men underligt nog verkade den unga alven slappna av inför det. Skuggan av ett artigt leende dök fram på de mjuka små läpparna där bara en ömtålig rispa skvallrade om den tidigare spruckna underläppen.
Legolas såg så på den tredje och sista av alverna med ett höjt ögonbryn i en stum fråga. Erestor presenterade sig själv med värdig hövlighet.
"Erestor, jag har hört en hel del om er, och erkänner mitt minne besegrat, då alla era titlar och lovorden jag hört om er politiska skicklighet bestiger sådana vidder att jag enbart har min ringa ålder och ofrivilliga högfärdighet att skylla på när jag säger att jag inte har kunskap nog att titulera er korrekt."
Tvillingarna såg på varandra helt förstummade. Deras tråkiga, grådammiga handledare och lärare, den alltigenom urtrista Erestor mottog lovord värdig en konung. Erestor själv gick inte heller opåverkad från de orden och han bugade sig djupt, utan att resa sig. Någonstans i hans sinne insåg han snart att Glorfindel hade haft rätt, detta var kanske ett barn till ålder, men utan barndom. Han var förbi tvillingarna med eoner. Underligt nog, hur smickrad rådgivaren än blivit av de färgrika orden han fått, så kunde han inte känna annat än smärta över det. Det var inte meningen att en alv i Legolas ålder skulle bete sig på detta viset.
"Det glädjer mig att se er vaken, min prins, tyvärr måste jag se om era sår och göra endel frågor angående er hälsa meddans ni är vaken. Sedan skall ni återigen vila för sömnen är vid detta laget er bästa vän och helare."
Ingen undgick att Elronds vänliga order inte alls föll prinsen i smaken, men han teg och böjde sig under Vattnadals härskares vilja. För första gången på fyra dagar tvingades tvillingarna släppa Legolas ur sikte. De blev skickade ut ur rummet tillsammans med både Erestor och Glorfindel. två helare under Elronds beskydd sändes in istället för att se till skadorna och biverkningarna av motgiftet. De fyra alverna fann sig aningen ställda när de såg på varandra utanför dörren. Erestor var den som först återfick sansen.
"Jag har viktiga brev att skriva som måste vara färdiga när Elrond söker upp mig. Jag drar mig tillbaka till mina gemak" Med de orden bugade han lätt till Glorfindel, rörde som hastigast vid var tvillings axel och stegade bestämt iväg.
Tystnaden varade inte länge. Oavsett om Glorfindel var äldre än Erestor så hade han inte förlorat ungdomens humor och nu fnissade han öppet till tvillingarnas förvåning. Fnisset övergick till ett hjärtligt skratt.
"Vad är så roligt?" Elladan plutade surt med underläppen, för han fann minsan inget underhållande i situationen.
"Såg ni Erestors min när han fick komplimanger som om han vore en fager mö? Obetalbart! Att han inte rodnade som en petunia måste bero på att han glömt hur det går till"
En, två... tre brännande sekunder gick innan tvillingarna inte kunde hålla sig. Plötsligt låg de båda på golvet och vred sig av skratt.
"Om ni ursäktar" Ut från dörren tittade en av Elronds hjälpredor och han hade näsan i vädret, mycket viktigt. De insåg att de hade hamnat mitt utanför Legolas rum och vrålade av skratt. Fnissande masade de sig därifrån och av någon underlig anledning fann sig Glorfindel plötsligt inne i tvillingarnas rum.
"Vid Mandos, vad gör jag här?"
"Tja... vi... drog hit dig"
"Och varför?"
Glorfindel kunde omöjligt se skillnad på vem som var vem av tvillingarna när de hade den där typiska blicken. Han hade känt dem sedan de var spädbarn och sett dem växa upp till livliga unga alver, och ändå kunde han ha svårt för det ibland.
"Du skall berätta för oss om Legolas"
"Jasså, det skall jag?"
Elladan, eller var det Elrohir, hade redan dragit fram en stol till Glorfindel, meddans hans bror hällde upp en bägare vin som han plockade ner ifrån skåpet.
"Det där är ett av Elronds bästa viner. Hur kommer det sig att ni har det här?"
"För tillfällen som detta. Sitt ner, oh Glorfindel av Gondolin, slaktare av Balroger" Det skulle till tvillingarna för att kunna driva med Glorfindel på det viset. Flinen var klistrade på deras läppar och Glorfindel fann sig väl tillrätta i stolen utan den minsta kommentar om deras retande. Han var enbart glad att se dem skratta och le igen. Lite högfärdigt, med i deras lilla lek, tog han emot det dyrbara vinet och lät sig skämmas bort.
"Oh, mina gamla fötter..."
Genast hamnade en fotpall under dem och den blonda krigaren och läraren gosade ner sig som en mätt katt.
"Nu, berätta om Legolas. Är han alltid sådär stroppig?"
Glorfindel lät sig väl smaka av vinet och såg sorgligt ner i sin plötsligt tomma bägare. Elladan suckade och fyllde genast på.
"Det var ett förträffligt vin detta"
"Glorfindel!" Tvillingarnas klagan kom unisont och fick fnissningar till svar. Snart sansade han sig dock och skakade på huvudet.
"Jag har mött Legolas, jag känner honom inte, men nej, han är inte alltid sådan. Kom ihåg att Mörkmården är inte Vattnadal, förhållandena är annorlunda där. Legolas är son till en kung av ett hotat rike, och han har faktiskt hamnat under en av fiendernas tak."
"Du kallade honom Kapten. Är inte han för ung för det?"
Glorfindel såg från den ena till den andra innan han svarade, mer allvarligt denna gången.
"Jo, han är för ung för det. Liksom jag är er handledare när vi är ute på jakt så har även Legolas en mentor. Feremor"
"Feremor. Han frågade efter honom första gången han vaknade" givetvis var det en låg kommentar från den alltid så känslige Elrohir.
"Förvånar mig inte. Feremor måste ha varit för honom som jag är för er, om inte ännu närmare."
Elrohirs gröna ögon glänste plötsligt till när han lyfte på huvudet och talade med ilska i rösten. "Orcherna. De slaktade alla. Feremor också i så fall"
Glorfindel bet sig i underläppen. Han var uråldrig, men mycket svag för sina skyddslingars humörssvägningar. Elladan hade redan lagt en lugnande hand på sin tvillings axel, men det hjälpte lite.
"Sant. Feremor klarade sig inte"
"Så... då var det Feremor som Legolas stod intill och skyddade när vi först kom till platsen?" Elrohirs ord stakade sig en aning. Det var inför Elladan och Glorfindel som han tillät sig att visa sin känsliga natur, inte annars.
"Nej, det var Rhianol" Elrohir såg upp på Glorfindel med frågan i blicken. Den var mörk och blank av ofällda tårar. Elladan hade lagt tryck på sin brors axeln och nu hade de båda sjunkt ner och satt sig på den mjuka mattan framför Glorfindels fåtölj. "Så vitt jag förstått det så är... var, Rhianol Feremors son, bara snäppet äldre än er två."
Elrohir spillde sina första tårar i ren ilska och torkade argt bort dem. Ingen av tvillingarna hade mycket för orcher, milt sagt. Det var under en av deras räder som deras mot blivit så illa behandlad. Något som sedan fått henne att lämna dem för Valinor bortanför de Grå Hamnarna.
Glorfindel fortsatte tala med lugn och samlad ton. Elladan, som satt intill sin bror torkade hans tårar utan ord för att inte genera honom vidare meddans han lät den äldre alven fortsätta.
"Jag känner inte till namnen på alla, men tillräckligt många. Det har hänt att vi hamnat i mycket farliga situationer och redan innan Legolas kom med i gränspatrullen så har oväntad hjälp kommit från skogsalverna. Lika snabbt som de dyker upp, lika snabbt brukar de försvinna och skall jag tala sanning så tror jag inte att kung Thranduil ens är medveten om vad som händer. Vi har däremot fått mer direkt hjälp sedan första gången jag mötte denna lilla krigare..."
Glorfindel tystnade en stund och såg ner på de två unga alverna som han höll så mycket av. Elrohir hade slutat fälla tårar och lyssnade istället uppmärksamt på historien som Glorfindel börjat på. Återigen förvånades den blonda krigaren över tvillingarnas faccination över Legolas. Nå, de hade haft arbetsamma dagar, och han var inte den som skulle missunnade dem en paus. Därför fortsatte han:
"Det var för ett par år sedan som vi, jag och fem eller sex till befann oss nära Mörkmårdens gränser. Det hade varit oväder och vi insåg inte hur nära vi kommit förrän det var försent. Vi blev anfallna av spindlarna..."
Elladan ryckte till och såg upp med gnistrande ögon. Han hade bara hört talas om Mörkmårdens fruktade spindlar och det unga blodet i hans ådror ryste inför dem, likväl var det spännande, för han hade hört om dem sedan han var liten.
"Jag har faktiskt stött på spindlarna förr, men inte ens jag har så mycket kunskap om dem. De är svåra att döda för de är svåra att träffa på rätt ställen. Nå, vi verkade ha hamnat mitt i ett näste, för snart var det över tjugo spindlar där, var och en stor nog att nå över min höft."
Elladan och Elrohir satt som barn och lyssnade. Glorfindel dödade flinet innan det hunnit dyka upp, det skulle vara grymt att ta tillfället ifrån dem.
"Vi kämpade väl men vi var fullkomligt utnumrerade. Innom några minuter så hade tre av oss blivit bitna och giftet från dessa spindlar verkar snabbt även om det tar flera dagar att dö av det. De vill ha maten stilla, men färsk"
"Glorfindel!" Både Elladan och Elrohir skrek till med avsky i rösten. De ansåg att han hade sagt lite mer än de ville veta om dessa bestar. Glorfindel log aningen, men lät sig inte störas.
"Nå, hjälpen kom när det såg hopplöst ut. Vi hade med nöd och näppe dödat hälften av dem, men vi försvagades snabbt när de som blivit bitna föll ihop. Plötsligt föll bara spindlarna. Jag hann faktiskt inte se till en början, men det kom pilar utsusandes från träden. Alla träffade spindlarna under käkarna eller mitt mellan deras många ögon upptäckte jag senare, och de dog på sekunden. Om vi kännt till denna svaga punkten innan hade vi kanske klarat oss själva. Det tog inte ens en minut innan alla spindlar låg livlösa på marken. Jag förväntade mig inget mer ljud. Det var skogsalvernas pilar som stack ut ur de svarta bestarna, och därför tog jag tystnaden efter striden som något naturligt. Så föll helt plötsligt någonting ner ifrån ett av träden. Det hände snabbt och hade jag inte sett det i ögonvrån så hade jag inte märkt det, för ni skall veta att skogsalverna kan vara läskigt tysta. " Glorfindel tillät sig ännu ett flin. Det var sanning, skogsalverna var mindre, smidigare och tystare än några andra alver. Noldor hade styrka och kunde svinga ett svärd bättre än någon annan, men när det kom till diskretion och bågskytte, då fanns deras överalv i Mörkmården.
"Jag blev lite förvånad, för det var bara en enda mycket liten alv. "
"Legolas!"
Glorfindel skrattade till "Ja, Legolas. Och tro mig, jag blev mäkta förvånad när han stod helt själv och lugn inför mig. Ett barn med pilbåge. Utan några ord så kastade han till mig ett knyte och när jag frågade vad det var så fick jag till svar att det var motgift. Mina mannar skulle inte behöva dö av spindlarnas bett. Intill dess så visste jag inte ens att det fanns ett motgift, som ni säkert vet så har inte bara en alv från Vattnadal kommit hit och dött efter några dagar efter att ha blivit biten."
Tvillingarna ryste till. De kände alltför väl till det faktumet. Mot Mörkmårdens spindlar fanns det ingen återvändo. Offren skulle förbli medvetslösa i två upp till fem dagar i smärtsamma krämpor för att sedan stelna till och ge upp andan. Inte ens deras far hade hjälp emot denna fara.
"Jag misstänkte naturligtvis att resten av skogsalverna fortfarande befann sig bland grenarna, men där tog jag fel. För första gången i mitt liv hörde jag en skogsalv komma springandes i skogen, hojtandes i panik " Alla tre i rummet flinade åt detta. Glorfindel åt minnet och tvillingarna åt bara tanken.
"Jag befann mig fortfarande intill de fallna som förlorat medvetandet, och plötsligt bröts stillheten av någon som kom rusande. Han stannade förskräckt, och jag kommer aldrig glömma hans min. Den var bättre än Erestors! Två sekunder senare stormade det in skogsalver i gläntan, alla med skräckslagen min. Efter att de fått syn på Legolas, hel och hållen med samlad min så stannade de som en bergsvägg. Jag kände igen Jimlech sen tidigare, och senare fick jag reda på att alven som bröt sig ut från gruppen var Feremor. Till min förvåning föll han på knä framför den lilla ungen, som jag såg honom som då, och titulerade honom som just "Prins Legolas". Typiskt skogsalver, inte en enda av dem brydde sig om oss eller de döda spindlarna. De stod tigande och studerade Feremor och Legolas i väntan på order. " här stannade Glorfindel och drack upp vinet ur bägaren. Elladan som inte ville att han skulle sluta fyllde på med en gång innan han återigen sjönk ner på mattan intill sin bror. Ett tydligt tecken på att de ville höra mer.
"Jag måste erkänna " fortsatte han "att jag blev mycket förvånad när jag insåg att alla pilarna kommit från en enda liten alv, jag hade nästan glömt hur skickliga skogsalverna var med sina bågar. Feremor betedde sig som Elrond skulle gjort med er. Höll visserligen jämn ton, men utan att bry sig om våran närvaro så kastade han ur sig hela ramsan om vad han tyckte och tänkte om denne Legolas oansvarighet, tanklöshet och hopplöset. Vad han fick och inte fick göra. Han förklarade med ganska omilda ord att han kunde få lov att vara son till vem han ville och kapten för vad han än kände för, men att han inte hade rätt att lämna sina mannar hur som helst, och inte heller försvinna utanför hans egen åsyn. Skulle han stanna här så skulle han stanna under hans uppsyn"
Tvillingarna kände bara alltför väl till sådana uppläxningar och flinade i mjugg åt den vackre, men högfärdige lilla varelsen som vaknat intill dem. Glorfindel lät tvillingarnas tankar vandra några sekunder innan han återigen fångade dem.
"Vet du vad den lilla skitungen svarade?"
Båda skakade tigande på huvudena med varsitt identiskt och snett flin på läpparna.
"Jo, att han inte var son till vem som helst, och att han inte var kapten över vilka som helst. Och att om hans mannar i fortsättningen kunde lära sig att följa order så skulle han inte heller lämna dem."
Tvillingarna kunde faktiskt inte hålla sig från att skratta åt detta.
"Stursk, det var det första jag tänkte, men tro det eller ej. Feremor sänkte blicken inför detta lilla irrbloss. innom ett par sekunder var de försvunna. De bitna överlevde tack vare motgiftet, och efter det har jag sett Legolas flertalet gånger, och haft äran att tala med både honom och Feremor upprepade gånger. "
Glorfindel avslutade sin berättelse och drack ur tredje bägaren med vin.
"Ypperligt vin detta, ypperligt" denna gången var det Elrohir som reste sig och fyllde på det sista ur flaskan för att tillfredställa sin mentor. De tidigare tårarna syntes nu inte att spår av, och när han tömt flaskan i Glorfindels bägare, så satte han den till läpparna och slickade av de sista dropparna.
"El, broder"
"El"
"Jag tror minsan att våra instinkter fört oss rätt trots allt"
"Så sant" Det var Glorfindel som avbröt deras flinande konversation. "Rätt in i mer elände och trubbel"