"Ada, får vi gå och se Legolas nu?"
Elrond såg upp från sin tallrik och över till Elrohir. De var bara ett fåtal som befann sig vid det mycket informella bordet och åt frukost. Elrond, hans söner, Glorfindel. Erestor visade sig sällan där eftersom han för det mesta gick upp långt innan någon annan av dem. Lindir, en behaglig, sångkunnig alv hade nästlat sig in denna morgonen och satt i ett lågmält och muntert samtal med sin lord. Arwen skulle också ha befunnit sig vid frukosten om det inte varit så att hon fortfarande uppehöll sig i Lothlorien.
"Vadan denna faccination för Mörkmårdens prins? Jag måste få veta vad det är ni två planerar."
Elrond såg från den ena till den andra. Båda öppnade munnen för att svara, men båda stängde den också. De var inte säkra på vad de skulle säga.
"Mina djupaste ursäkter för att jag stör i en privat samling, mina herrar."
Glorfindel var inte den enda som ryckte till och stirrade chockat mot dörren. Lutandes upp efter karmen stod Legolas. Ena handen vilade skyddande om den mer skadade armen. Håret var bortsatt i en enkel tofs, han hade, på grund av sängliggande, inte fått sig ett ordentligt bad än, och det fanns ingen tvekan i att den unga alven vantrivdes med det. Han bar endast en lång nattskjorta som nådde ner till knäna och de nakna fötterna stod osäkert på det kalla golvet. Hans röst hade varit låg, men mycket hörbar.
"Legolas!" Elladan brast ut i ett litet skratt som fick resten att stirra på honom i förvåning. "Du lyckas med att skrämma både erkända krigare och musikanter med finaste hörsel!"
Vid den kommentaren spred sig en häftig rodnad över Lindirs kinder och ända upp till öronsnibbarna. Glorfindel gav bara Elladan en sned blick.
"Jag ber om ursäkt, Elladan. Också till resten av er"
Elrond skulle just till att göra endel frågor över detta underliga uppdykande, men Elladan kom emellan. Med ett nitiskt flin plirade han emot Legolas:
"Hur vet du att jag är Elladan och inte Elrohir?"
Legolas, som inte hade flyttat sig från dörrposten, först för att han inte blivit inbjuden, sedan för att den gav honom ett bra stöd då han uppenbarligen inte litade på sina knän fullkomligt, såg smått förvirrad ut när han svarade.
"Ni har presenterat er."
Det var ett mycket ärligt svar, och det var svårt för resten av rummet att avgöra om Legolas bara haft tur att gissa rätt på namnen, eller om han menade allvar. Tillslut skakade Elrond på huvudet och reste sig en aning.
"Var vänlig och stig in, Legolas. Sitt, dela frukost med oss."
En liten tvekan drog förbi det unga ansiktet, men han gled tillslut ifrån dörren och gick in. Ostadigheten var som bortblåst tills han nådde den närmaste stolen. Han satt sig försiktigt ner under allas blickar. Utan dröjsmål ställdes det fram mat åt honom, och han nickade artigt i tacksamhet åt allt som gjordes. Av någon anledning väntade Elrond med sina frågor tills Legolas ätit minst en skiva bröd och lite frukt. Det var en ynklig frukost, men blondinen verkade inte vilja ha i sig mer. Det hade lagt sig en tystnad över bordet. En tystnad av nyfikenhet.
"Legolas" blå ögon slog snabbt upp från maten han hade framför sig och han mötte Elronds "Hur kommer det sig att du är uppe ur sängen?"
Legolas svarade inte till en början. Han ändrade obekvämt ställning i stolen innan han svarade lågt.
"Vill ni ha sanningen, min Lord?"
Elrond lyfte på ett skulpterat ögonbryn, men han var inte bara lord, han var far också, och det glänste igenom när han kort svarade. "Ja."
"Jag mådde lite bättre när jag vaknade. Så jag gjorde ett flyktförsök"
Han sa det lika lugnt som om han förklarade att han letat efter badrummet. Den enda som inte utryckte sin förvåning var Glorfindel. Legolas fortsatte.
"Uppenbarligen var jag inte så återställd som jag först trodde, för min orienteringsförmåga missledde mig, och eftersom det är ytterst oartigt att spionera visade jag min närvaro före jag gjorde bort mig mer."
Elrond öppnade munnen, stängde den igen och öppnade den på nytt innan han fick ur sig ord.
" Du försökte rymma?"
Ekot av en liten genans syntes i Legolas ansikte. Svullnaden på kinden hade gått ner, men den var fortfarande röd och dolde det mesta av rodnaden.
"Anklagar ni mig, min lord? " Han såg nu rakt in i Elronds ögon, tvärs över bordet. När han inte svarade förklarade Legolas sig tydligare. "Personligen är jag djupt tacksam för allt ni gjort för mig, och kommer inte glömma det i framtiden, Lord Elrond, men mitt beslut har inte med personliga åsikter att göra. Låt oss vara ärliga, Peredhil, jag är mer än väl medveten om missförhållandena mellan er och min Kung. Min lojalitet tvingar mig till sådana drastiska handlingar."
"Men du är inte frisk nog att gå någonstans. Din lojalitet har ingen betvivlat eller ifrågasatt, men jag är först och främst helare, Legolas, och mitt ord är att du går ingenstans tills jag anser att du är frisk"
Det var uppenbart inte rätt sak att säga, för den lilla envisa alven slöt munnen hårt tills läpparna bara var ett streck och mötte upproriskt Elronds blick. "Jag talar inte med helaren, jag talar med Lorden över Imladris. Är jag er fånge?"
Elrond blev mer chockad än arg. Hade det handlat om en vuxen krigare hade han hettat till, men inte nu. Han ruskade på huvudet och förberedde ett svar, men Glorfindel förekom honom.
"Lorden av Imladris har talat, Prins Legolas. Tills vidare kan ni betrakta er som fånge och ni är inte tillåten att lämna Lord Elronds boning. Hans ord är er lag så länge ni befinner er här och under krigsheder skall ni svära på att frivilligt stanna här och lyda allt ni blir tillsagd. Det kommer inte att arrangeras skriftligt eftersom vi litar fullkomligt på ert hedersord. En skogsalv från Mörkmården sviker aldrig ett svuret ord...." Legolas var mycket nära att avbryta Glorfindels utläggning, men den äldre alven tillät det inte och hans sista ord tystnade alla protester: "... inte heller ett löfte om tacksamhet, och jag binder er här nu vid det!"
Elrond stirrade stumt på scenen framför sig, liksom tvillingarna. Lindir syntes det inte ett spår av. Legolas sänkte blicken till sin tallrik och hela hans varelse verkade vara i uppror. Sakta slöt han sina blå ögon, drog ett skälvande andetag och såg sedan upp på nytt. Först på Glorfindel, sedan på Elrond.
"Mitt löfte om tacksamhet står jag vid, och är det er vilja, Lord Elrond Peredhil, så svär jag här vid att underkasta mig de villkor som Glorfindel av Gondolin beskrivit för mig. Jag står till ert förfogande, min Lord" Som för att besegla sina ord la han handen över sitt hjärta, men inte i hälsning eller avsked, för han höjde därefter fingarna till läpparna, band gesten därvid innan han bjöd ut den öppna handen för Elrond.
Denna gången var det inte bara Elrond, utan också Glorfindel som reagerade. Tvillingarna satt stumma och kunde inte knyta samman händelserna, men de båda lorderna kände igen den uråldriga handlingen. Senast de sett den var under Den Sista Alliansen då odödliga alver svor sitt liv och sin död åt frihet.
Elrond fann sig snabbt. Han regerade inte över Vattnadal för intet och hans tankar arbetade hastigt. Det hade tagit en stund att vänja sig igen, men sakta och säkert kom minnena tillbaka om hur man var tvungen att lura skogsalverna in i allt.
"Bindande, prins Legolas. En fånge av er ställning skall inte behandlas som annat än en ärad gäst. Det skall omgående iordningställas en kammare åt er. Jag tvivlar inte på ert ord, men det skulle inte se bra ut om jag lät en erkänd fånge gå hur som helst i Vattnadal. Därför löser jag härmed mina söner, Elladan och Elrohir från sina studier under den tid ni befinner er hos oss. De blir era fångvaktare och minst en av dem skall alltid befinna sig i er direkta närvaro, dag som natt"
Legolas visade inte med en min vad han ansåg om detta, utan sänkte enbart huvudet för att visa att han begripit förhållningsorderna. Tvillingarna däremot flög båda upp från sina stolar och slog händerna i bordet.
"Ada!" Den kom unisont, och de höll på att fortsätta unisont, men båda slöt munnen hastigt. Deras gröna ögon stirrade först på fadern, sedan Glorfindel som verkade omåttligt nöjd med sig själv och tillsist på den resignerade Legolas.
Elrond såg lugnt på sina söner. "Ni har det fulla ansvaret för denna viktiga gäst, klarar ni av den uppgiften?"
De var båda stumma ett ögonblick tills en av dem sansade sig tillräckligt för att svara för båda. "Ay, adar. "
"Gott" Elrond slog upp mer vin i bägaren. Han drack för det mesta aldrig mer än en bägare på morgonen, men denna morgonen hörde inte till vanligheterna. Efter att han tagit sig en klunk stannade han upp och såg förvånat på sina båda söner. "Ja, sätt igång. En kammade har utlovats, och allt prins Legolas behöver skall finnas där. Fånge eller inte, han får inte lov att känna sig obekväm, så skaffa fram passande kläder och beställ ett bad åt honom. Jag skall ge er nya bandage att byta till efter badet och andra saker som kan skynda på den helande processen. "
Tvillingarna fick plötsligt liv. Elladan reste sig och började dela ut order till några alver i ett rum intill. Elrohir gick fram till Legolas och räckte honom handen. Ungdomen tvekade en stund, men tanken på ett bad fick honom att svälja stoltheten och bli hjälpt upp från stolen. Elladan kom tillbaka och öppnade dörren för dem ut till korridoren.
.......................................
De två gamla vännerna såg på varandra efter att ha följt de tre med blicken ända tills de var utan synhåll. Båda lorderna flinade som ynglingar och lyfte bägarna i en skål. De drack varandra till, mycket nöjda med sig själva.
"Ett snabbt och smart drag, Glor."
"Jag har som sagt mött Legolas innan. Det kommer nog ta ett tag för honom att lägga ner formaliteterna förståss, om han någonsin gör det. Jag måste säga att du också visar prov på snabbtänkthet. Elladan och Elrohir var ett urmärkt val, inte bara för deras egen skull, utan också för våran."
"Jo, jag vet. Det kan vara ganska skrämmande att ha en skogsalv i hans ålder ensam i mitt hus. Jag ser redan alla mina lönngångar så gott som upptäckta"
Båda skrattade hjärtligt åt detta och Elrond vinkade till sig en alv för att hämta upp en av de finare flaskorna vin. Innom kort var den framburen och Glorfindel fann att det var av samma sort som det han druckit kvällen innan med tvillingarna.
"Ett ypperligt vin detta!"
"Visst är det"
"Så, du litar på att dina söner inte bara kommer hålla honom under uppsikt, utan också stå för doktorerandet från och med nu?"
"Att ta hand om Legolas skador kommer de lyckas med förträffligt, det med att hålla honom under uppsikt är en annan sak, men jag tvivlar inte på att de kommer att försöka"
Återigen stämde de in i ett mycket ovuxet fnitter.
"Min käre lord, det skall bli ett sant nöje ett se era söner försöka ta hand om mer än sig själva."
"Jag ser också fram emot detta, kamrat."
De drack en stund under tystnad tills Glorfindel tog till orda, aningen mer allvarligt. "Och konung Thranduil, när kommer du informera honom om omständigheterna?"
Elrond sög på tanken en stund innan han svarade. "Omgående. Så fort jag gjort Erestor införstådd med situationen så skall jag låta honom skriva ett brev som skall sändas redan innan solen står högt."
"Och hur länge hade ni tänkt hålla Legolas kvar i Vattnadal?"
Återigen lät Elrond frågan sjunka in. Med odödlighetens tålamod övervägde han svaret. "Tills bara ärren kan synas i Legolas själ"
"Elrond" Glorfindel lät varnande "Det kan ta tid. Kroppen återhämtar sig snabbare än själen"
"Dåså skall jag hålla honom så länge som min possition tillåter mig"
Återigen skålade de på detta med det sista vinet. Kort därefter splittrades de och Elrond sökte genast upp Erestor som han sagt att han skulle göra.
.................................
"Var inte dum. Erkänn när du behöver hjälp!" Elladan befann sig på gränsen till att explodera. Framför honom stod Legolas med armarna i kors. Nå, den ena armen kunde han knappt använda, men han gjorde tappra (och smärtsamma) försök. De små läpparna plutade envist och återigen skakade han på huvudet.
"Jag kan bada och tvätta mig själv, tack lord Elladan."
"Och lägg ner det där lord och sluta nia mig samtidigt, och nej, du kan ju inte ens komma ur den där nattskjortan på egen hand, så hur hade du planerat att komma ner i badet utan att ha ihjäl dig?"
"Jag tänker inte bli badad som en smutsig hundvalp, Elrondion!"
De stod mitt emot varandra och Legolas var tvungen att böja en aning på nacken för att kunna se upp på den äldre av tvillingarna. Han var inte bara noldor, utan hade också en droppe mänskligt blod i ådrorna, så även om han var mindre än många i Vattnadal, så blev han mycket större än Legolas. Det hjälpte inte det minsta.
Blondinen var envis och stämningen blev alltmer spännd. De befann sig i en vackert möblerad kammare. Elrohir hade valt den med omsorg. Inte bara för att den låg nära deras egen sängkammare, utan också för att nästan en hel vägg var av glas så att man kunde se ut över hela Imladris skönhet. Glasdörrarna gick alla att öppna om man ville ha in luften och balkongen utanför smektes av de närmsta trädens höga grenar. Nu var visserligen dörrarna stängda och ett tungt drapperi i grönt slöt ute endel av dagens klara ljus. Ytterligare en dörr fanns i rummet förutom den som ledde ut i korridoren, och den var till badrummet. Ut från den kom nu en behaglig doft av varmt vatten och oljor, men Legolas bara vägrade gå in.
"Vakta noga dina ord, Sindar! Jag kan ta ner dig här och nu på plats och bära in dig om det skall vara på det viset."
"Försök!"
Utmaningen var allvarlig och Elladan tog ett steg närmare för att göra verklighet av sitt hot. Elrohir stannade dem båda med en mycket lätt hand på Legolas oskadade axel. Tonläget var milt men krävande.
"Sluta Elladan. Du kan skada honom ytterligare. Kom Legolas..." Legolas vände långsamt på huvudet, bröt ögonkontakten med Elladan och såg upp bakom sig in i Elrohirs ögon. "Vi skall inte skada dig. Självklart har du rätt till att vara privat, men det är som min bror säger, du behöver hjälp just nu. Låt oss hjälpa... snälla?"
Elladan var inte alls förtjust i Elrohirs sätt att gå tillväga men underligt nog fungerade det. Den lilla eldslågan till alv sänkte huvudet och nickade. Elladan släppte ut andetaget han av ilska hållt inne och följde efter de andra två in i badrummet.
Elrohir drog fram en mjuk handduk. Elladan hade samlat sig tillräckligt för att vara försiktig. Tanken på att Legolas kanske ville vara privat hade faktiskt inte slagit honom, och han skämdes i sitt eget sinne över att han inte tänkt så långt. Han hade ju varit med och behandlat hans skador i flera dagar, så det var få delar av Legolas kropp som han inte redan hade sett, även om han var illa skadad, men Legolas hade inte varit vid medvetande en enda av dessa gånger.
Nu när han stod bakom Legolas och såg hans spända uppdragna axlar och den nerslagna blicken fanns det ingen tvekan längre; Legolas var blyg. Blyg och osäker.
Elladan sökte sin brors blick över "fångens" axel och fick en nick till svar. För att undvika att Legolas blev mer skärrad så la den äldre brodern först en hand på hans axel, för att visa hur nära i ryggen han stod honom. Efter det böjde han sig ner och drog långsamt upp nattskjortan på honom. Elrohir la snabbt men försiktigt hannduken om Legolas höft meddans Elladan hjälpte ynglingen med att få den skadade armen ur plagget.
Skjortan hamnade på golvet och Elrohir såg snabbt över Legolas kropp meddans Elladan knöt upp lädersnodden som höll ihop det smutsiga håret.
Legolas var ung, och hade en ungdoms kropp, men han hade också fått en alldeles egen hård träning, så långa smidiga muskler skymtade under huden. Trots att han hade långt kvar till en vuxen alvs styrka bar han en bågskytts armar. Han behövde verkligen detta badet. Trots att de tvättat honom så gott de kunnat meddans de bytt bandage och sett om såren på honom, så var han fortfarande smutsig. Bandage låg fortfarande om armen för att stödja den och om midjan där det förgiftade såret ännu inte hade läkt fullkomligt.
Legolas stod fortfarande still med ena handen om den ömmande armen och den blå blicken slagen ner i golvet meddans Elladan löste upp håret och tog bort bandaget om huvudet på honom. Elrohir kom närmare och lyfte händerna. Först frågande, men när han varken fick medgivande eller protest så lät han fingertopparna glida över det röda märket i pannan på alven. Såret hade läkt bra, och de skulle inte behöva binda om det på nytt.
"Kom" Elrohir höll fram en hand och ledde Legolas fram till badet. Elladan höll sig hela tiden tätt bakom. Det var inget riktigt kar, utan en mindre pool i lent marmor, men den var upphöjd, och inte nersjunken. Utan förvarning tog Elladan ett tag om Legolas skuldror, smet in händerna in under hans armar och lyfte honom bara alltför lätt. Legolas drog efter andan i överaskning med kämpade inte emot när han blev lyft och nersatt i det varma vattnet. Han var alv, värme och kyla påverkade honom inte lika tydligt som människorna, men det tog några sekunder innan han kunde slappna av.
Handduken hade de låtit honom behålla på, det fanns gott om dem och om en skulle bli genomblöt för att Legolas skulle känna sig mer avslappnad, så fick det vara så.
Trots Legolas tidigare protester om att han inte ville bli tvättad, så lät han nu detta ske i alla fall. Elrohir drog av sig skor, byxor och skjorta, men lämnade underbyxorna på. Så klev han ner i badet med mjuka rörelser. Han var mycket medveten om Legolas misstänksamma blick under de täta ögonfransarna. Elrohir kunde inte hindra den lilla tanken som for igenom hans sinne. Legolas var vacker. Skrämmande vacker, och han var nog inte den enda som såg det. Han bara hoppades tigande att Legolas reserverade beteende sprang ur ren ungdom och osäkerhet, och inget annat.
Elladan som stannat ute ur vattnet la ena handen mellan skuldrorna på Legolas och sänkte honom längre ner i vattnet. Med den fria handen började han väta ner det smutsblonda håret. Elrohir i sin tur tog upp milda oljor som inte skulle svida i de få såren som fortfarande inte var fullkomligt läkta, och började tvätta alven.
Flera minuter gick innan Elrohir insåg att Legolas verkligen slutit ögonen på riktigt och slutat hålla dem under uppsikt. Han letade efter ögonkontakt med sin bror och fann den genast. Elladan hade märkt för en stund sedan hur Legolas slappnat av och lät sig bli behandlad. Ett flin lekte mellan dem innan Elladan masserade in oljor och medel i Legolas hår för att göra det skinande rent och mjukt. Elrohirs händer knådade de stela och misshandlade musklerna över alvens armar och ben, och Legolas var fortfarande avslappnad.
Det tog en halvtimma innan de ansåg att de var färdiga. Elrohir drog baksidan av handen över Legolas kind och gesten fick honom att öppna ögonen igen. Tvillingarna hade inte släppt kroppskontakten med honom sedan han kom ner i badet och de hade kunnat bli gradvis mer intima med honom utan att skrämma upp honom. Nu såg han in i Elrohirs mörkt gröna ögon meddans han kände noldoralvens fingrar lösa upp handduken om hans höft. Legolas lät det ske eftersom det inte fanns ett spår i Elrohirs ögon som behövde göra honom vaksam.
Den yngre av tvillingarna drog sig därefter undan och Elladan lyfte upp Legolas ur vattnet på samma sätt som han lyft i honom. Elrohir klättrade ur själv och kom genast fram med en torr och mjuk handduk så fort som Legolas fötter sattes ner i golvet.
Fem minuter senare satt han på sängkanten. Att ett bad kunnat ta all energi ifrån honom på det viset var en gåta, men han var alltför trött för att ens fundera på det. Elrohir satt på knä bakom honom i den alltför stora sängen och flätade hans hår efter att ha torkat och kammat det tills det glänste av honung och guld. Elladan kom fram men en bägare åt honom.
Legolas var långt ifrån ovan vid att dricka vin och att detta var ett förstaklassiskt, friskt och fruktigt vin kände han på en gång. Under den senaste veckan hade han fått vatten och beska medicener att dricka, så han svalde detta med njutning. Han fick dessutom påfyllning så fort bägaren var tom.
Tvillingarnas minspel undgick honom fullkomligt, han hade faktiskt svårt att hålla ögonen öppna. Unga alver sov ofta med ögonen helt slutna även om de inte var i behov av så djup sömn. Legolas däremot var både ung och i behov av helande sömn, så han fann sig sittande med ögonen sömnigt fallande. Bägaren togs ifrån honom av antingen Elladan eller Elrohir och han blev nästan lyft upp till mitten av sängen. Någonstans i hans disorienterade sinne så märkte han att ingen av hans "fångvaktare" gått ur sängen heller. Den var stor nog att lätt rymma tre och fler och för första gången på länge kände sig Legolas... om inte trygg, så... tryggare än han kunnat räkna med.
.................................
"Detta börjar bli en ovana" Elrond nickade till svar. Han hade mött Glorfindel efter att ha gått igenom tråkigheter med Erestor. Ett brev hade skrivits och sänts iväg med en röd falk till Mörkmården och kungen över den stora skogen. Erestor hade lyckats komponera orden väl och lorden av Vattnadal hoppades på att de skulle komma fram i sin rätta anda till Thranduil.
Han misstänkte att han hade gett tvillingarna tid nog att både iordningställa rum och ge deras gäst ett bad, och han hoppades i sitt stilla sinne att ingen hade kommit till skada under förmiddagen. Han kände sina söner och han kunde bara ana hur Thranduils gener gick igenom till den lilla varelsen som han nu höll under sina vingar.
Glorfindel hade varit minst lika nyfiken och de hade följts åt upp till Legolas kammare. Dörren hade stått på glänt och ingen hade svarat på deras diskreta knackning. Tillslut hade de gett dörren en puff och nu fann de sig för andra gången under två dagar ståendes i en dörr, studerandes tre ynglingar i samma säng. Legolas bandage var bytta och han hade endast på sig en handduk virad om höften. Likaså Elrohir. Med Legolas i mitten hade sönerna till Elrond båda fallit i djup sömn.
"Skall jag lämna misstankar om att de valde en stor säng just för detta ändamålet?"
"Glorfindel!"
"Vad?"
"Vad insinuerar du?"
"Åh, ingenting. Bara att Legolas var skönare än en jungfru redan innan han blev tvättad, och nu... "
"Glor..."
"Åh, men Elrond, se själv." Glorfindel gick ogenerat in i rummet. Han var mer än väl medveten om hur hårt små alver kunde sova. Även om Elladan och Elrohir inte alls behövde sömnen så hade de lurats ner i den. Elrond följde efter. Att gå in i sina söners rum hade han inget svårt för, men detta var Legolas kammare, och ingen av dem var anständigt klädd. Glorfindel led inte alls av sådana samvetskval när han slängde armen över Elronds axlar och gjorde en gest emot sängen.
"Berätta vad du ser. Du har inte levt tusentals år utan att ha mottagit en gnutta poesi, speciellt inte efter frukostens intressanta samtal med Lindir."
Elrond lät sig hunsas en aning. Han var trots allt väldigt tacksam för Glorfindels humoristiska personlighet.
"Vad jag ser, Glor? Jag ser mina två halvvuxna söner tro att de funnit en moderlös hundvalp och att den kan bli dresserad som en."
Glorfindel skrattade hjärtligt och var nära att väcka Elladan som rörde på sig i sömnen. Han sänkte skrattet till en fnissning.
"Moderlös är han, Elrond, och inte långt ifrån en valp, men det där med att dressera kommer de nog pinsamt snart upptäcka inte är så lätt. Men det var inte det jag frågade efter."
"Så... då ser jag en bland de yngsta alverna som fortfarande bevärdigar Midgård med sin närvaro. Som tack har Valar skänkt honom Anors ljus, innifrån och ut. Midgårds sista levande andetag ekar i hans ådror som en påminnelse om allt som varit och aldrig kommer igen. Valars barn kommer lämna denna platsen, och medveten om det vill han visa världen all skönhet som skänkts den samlat i ett sista minne. Detta är vad mina söner smakar av. De är unga och påverkas av Valars drog. Legolas närvaro gör dem höga utan att de kan sätta ord på det. Lättpåverkade men utan kunskap beskyddar de detta sista ljus, och vi kan bara stå och se på med en tyst bön som tack "
Glorfindel hade ingen snabb kommentar till dessa ord som drog genom rummet som en bris. Tigande lämnade han Elronds sida och gick bort mot glasväggen. Där drog han helt undan drapperierna och släppte in Anors ljus, öppnade dubbeldörrarna och lät Midgårds varma andedräkt fylla rummet. Därefter drog han sig ut ur rummet. Elrond gjorde detsamma och slöt dörren med ett litet klickande efter sig.
Elrond såg upp från sin tallrik och över till Elrohir. De var bara ett fåtal som befann sig vid det mycket informella bordet och åt frukost. Elrond, hans söner, Glorfindel. Erestor visade sig sällan där eftersom han för det mesta gick upp långt innan någon annan av dem. Lindir, en behaglig, sångkunnig alv hade nästlat sig in denna morgonen och satt i ett lågmält och muntert samtal med sin lord. Arwen skulle också ha befunnit sig vid frukosten om det inte varit så att hon fortfarande uppehöll sig i Lothlorien.
"Vadan denna faccination för Mörkmårdens prins? Jag måste få veta vad det är ni två planerar."
Elrond såg från den ena till den andra. Båda öppnade munnen för att svara, men båda stängde den också. De var inte säkra på vad de skulle säga.
"Mina djupaste ursäkter för att jag stör i en privat samling, mina herrar."
Glorfindel var inte den enda som ryckte till och stirrade chockat mot dörren. Lutandes upp efter karmen stod Legolas. Ena handen vilade skyddande om den mer skadade armen. Håret var bortsatt i en enkel tofs, han hade, på grund av sängliggande, inte fått sig ett ordentligt bad än, och det fanns ingen tvekan i att den unga alven vantrivdes med det. Han bar endast en lång nattskjorta som nådde ner till knäna och de nakna fötterna stod osäkert på det kalla golvet. Hans röst hade varit låg, men mycket hörbar.
"Legolas!" Elladan brast ut i ett litet skratt som fick resten att stirra på honom i förvåning. "Du lyckas med att skrämma både erkända krigare och musikanter med finaste hörsel!"
Vid den kommentaren spred sig en häftig rodnad över Lindirs kinder och ända upp till öronsnibbarna. Glorfindel gav bara Elladan en sned blick.
"Jag ber om ursäkt, Elladan. Också till resten av er"
Elrond skulle just till att göra endel frågor över detta underliga uppdykande, men Elladan kom emellan. Med ett nitiskt flin plirade han emot Legolas:
"Hur vet du att jag är Elladan och inte Elrohir?"
Legolas, som inte hade flyttat sig från dörrposten, först för att han inte blivit inbjuden, sedan för att den gav honom ett bra stöd då han uppenbarligen inte litade på sina knän fullkomligt, såg smått förvirrad ut när han svarade.
"Ni har presenterat er."
Det var ett mycket ärligt svar, och det var svårt för resten av rummet att avgöra om Legolas bara haft tur att gissa rätt på namnen, eller om han menade allvar. Tillslut skakade Elrond på huvudet och reste sig en aning.
"Var vänlig och stig in, Legolas. Sitt, dela frukost med oss."
En liten tvekan drog förbi det unga ansiktet, men han gled tillslut ifrån dörren och gick in. Ostadigheten var som bortblåst tills han nådde den närmaste stolen. Han satt sig försiktigt ner under allas blickar. Utan dröjsmål ställdes det fram mat åt honom, och han nickade artigt i tacksamhet åt allt som gjordes. Av någon anledning väntade Elrond med sina frågor tills Legolas ätit minst en skiva bröd och lite frukt. Det var en ynklig frukost, men blondinen verkade inte vilja ha i sig mer. Det hade lagt sig en tystnad över bordet. En tystnad av nyfikenhet.
"Legolas" blå ögon slog snabbt upp från maten han hade framför sig och han mötte Elronds "Hur kommer det sig att du är uppe ur sängen?"
Legolas svarade inte till en början. Han ändrade obekvämt ställning i stolen innan han svarade lågt.
"Vill ni ha sanningen, min Lord?"
Elrond lyfte på ett skulpterat ögonbryn, men han var inte bara lord, han var far också, och det glänste igenom när han kort svarade. "Ja."
"Jag mådde lite bättre när jag vaknade. Så jag gjorde ett flyktförsök"
Han sa det lika lugnt som om han förklarade att han letat efter badrummet. Den enda som inte utryckte sin förvåning var Glorfindel. Legolas fortsatte.
"Uppenbarligen var jag inte så återställd som jag först trodde, för min orienteringsförmåga missledde mig, och eftersom det är ytterst oartigt att spionera visade jag min närvaro före jag gjorde bort mig mer."
Elrond öppnade munnen, stängde den igen och öppnade den på nytt innan han fick ur sig ord.
" Du försökte rymma?"
Ekot av en liten genans syntes i Legolas ansikte. Svullnaden på kinden hade gått ner, men den var fortfarande röd och dolde det mesta av rodnaden.
"Anklagar ni mig, min lord? " Han såg nu rakt in i Elronds ögon, tvärs över bordet. När han inte svarade förklarade Legolas sig tydligare. "Personligen är jag djupt tacksam för allt ni gjort för mig, och kommer inte glömma det i framtiden, Lord Elrond, men mitt beslut har inte med personliga åsikter att göra. Låt oss vara ärliga, Peredhil, jag är mer än väl medveten om missförhållandena mellan er och min Kung. Min lojalitet tvingar mig till sådana drastiska handlingar."
"Men du är inte frisk nog att gå någonstans. Din lojalitet har ingen betvivlat eller ifrågasatt, men jag är först och främst helare, Legolas, och mitt ord är att du går ingenstans tills jag anser att du är frisk"
Det var uppenbart inte rätt sak att säga, för den lilla envisa alven slöt munnen hårt tills läpparna bara var ett streck och mötte upproriskt Elronds blick. "Jag talar inte med helaren, jag talar med Lorden över Imladris. Är jag er fånge?"
Elrond blev mer chockad än arg. Hade det handlat om en vuxen krigare hade han hettat till, men inte nu. Han ruskade på huvudet och förberedde ett svar, men Glorfindel förekom honom.
"Lorden av Imladris har talat, Prins Legolas. Tills vidare kan ni betrakta er som fånge och ni är inte tillåten att lämna Lord Elronds boning. Hans ord är er lag så länge ni befinner er här och under krigsheder skall ni svära på att frivilligt stanna här och lyda allt ni blir tillsagd. Det kommer inte att arrangeras skriftligt eftersom vi litar fullkomligt på ert hedersord. En skogsalv från Mörkmården sviker aldrig ett svuret ord...." Legolas var mycket nära att avbryta Glorfindels utläggning, men den äldre alven tillät det inte och hans sista ord tystnade alla protester: "... inte heller ett löfte om tacksamhet, och jag binder er här nu vid det!"
Elrond stirrade stumt på scenen framför sig, liksom tvillingarna. Lindir syntes det inte ett spår av. Legolas sänkte blicken till sin tallrik och hela hans varelse verkade vara i uppror. Sakta slöt han sina blå ögon, drog ett skälvande andetag och såg sedan upp på nytt. Först på Glorfindel, sedan på Elrond.
"Mitt löfte om tacksamhet står jag vid, och är det er vilja, Lord Elrond Peredhil, så svär jag här vid att underkasta mig de villkor som Glorfindel av Gondolin beskrivit för mig. Jag står till ert förfogande, min Lord" Som för att besegla sina ord la han handen över sitt hjärta, men inte i hälsning eller avsked, för han höjde därefter fingarna till läpparna, band gesten därvid innan han bjöd ut den öppna handen för Elrond.
Denna gången var det inte bara Elrond, utan också Glorfindel som reagerade. Tvillingarna satt stumma och kunde inte knyta samman händelserna, men de båda lorderna kände igen den uråldriga handlingen. Senast de sett den var under Den Sista Alliansen då odödliga alver svor sitt liv och sin död åt frihet.
Elrond fann sig snabbt. Han regerade inte över Vattnadal för intet och hans tankar arbetade hastigt. Det hade tagit en stund att vänja sig igen, men sakta och säkert kom minnena tillbaka om hur man var tvungen att lura skogsalverna in i allt.
"Bindande, prins Legolas. En fånge av er ställning skall inte behandlas som annat än en ärad gäst. Det skall omgående iordningställas en kammare åt er. Jag tvivlar inte på ert ord, men det skulle inte se bra ut om jag lät en erkänd fånge gå hur som helst i Vattnadal. Därför löser jag härmed mina söner, Elladan och Elrohir från sina studier under den tid ni befinner er hos oss. De blir era fångvaktare och minst en av dem skall alltid befinna sig i er direkta närvaro, dag som natt"
Legolas visade inte med en min vad han ansåg om detta, utan sänkte enbart huvudet för att visa att han begripit förhållningsorderna. Tvillingarna däremot flög båda upp från sina stolar och slog händerna i bordet.
"Ada!" Den kom unisont, och de höll på att fortsätta unisont, men båda slöt munnen hastigt. Deras gröna ögon stirrade först på fadern, sedan Glorfindel som verkade omåttligt nöjd med sig själv och tillsist på den resignerade Legolas.
Elrond såg lugnt på sina söner. "Ni har det fulla ansvaret för denna viktiga gäst, klarar ni av den uppgiften?"
De var båda stumma ett ögonblick tills en av dem sansade sig tillräckligt för att svara för båda. "Ay, adar. "
"Gott" Elrond slog upp mer vin i bägaren. Han drack för det mesta aldrig mer än en bägare på morgonen, men denna morgonen hörde inte till vanligheterna. Efter att han tagit sig en klunk stannade han upp och såg förvånat på sina båda söner. "Ja, sätt igång. En kammade har utlovats, och allt prins Legolas behöver skall finnas där. Fånge eller inte, han får inte lov att känna sig obekväm, så skaffa fram passande kläder och beställ ett bad åt honom. Jag skall ge er nya bandage att byta till efter badet och andra saker som kan skynda på den helande processen. "
Tvillingarna fick plötsligt liv. Elladan reste sig och började dela ut order till några alver i ett rum intill. Elrohir gick fram till Legolas och räckte honom handen. Ungdomen tvekade en stund, men tanken på ett bad fick honom att svälja stoltheten och bli hjälpt upp från stolen. Elladan kom tillbaka och öppnade dörren för dem ut till korridoren.
.......................................
De två gamla vännerna såg på varandra efter att ha följt de tre med blicken ända tills de var utan synhåll. Båda lorderna flinade som ynglingar och lyfte bägarna i en skål. De drack varandra till, mycket nöjda med sig själva.
"Ett snabbt och smart drag, Glor."
"Jag har som sagt mött Legolas innan. Det kommer nog ta ett tag för honom att lägga ner formaliteterna förståss, om han någonsin gör det. Jag måste säga att du också visar prov på snabbtänkthet. Elladan och Elrohir var ett urmärkt val, inte bara för deras egen skull, utan också för våran."
"Jo, jag vet. Det kan vara ganska skrämmande att ha en skogsalv i hans ålder ensam i mitt hus. Jag ser redan alla mina lönngångar så gott som upptäckta"
Båda skrattade hjärtligt åt detta och Elrond vinkade till sig en alv för att hämta upp en av de finare flaskorna vin. Innom kort var den framburen och Glorfindel fann att det var av samma sort som det han druckit kvällen innan med tvillingarna.
"Ett ypperligt vin detta!"
"Visst är det"
"Så, du litar på att dina söner inte bara kommer hålla honom under uppsikt, utan också stå för doktorerandet från och med nu?"
"Att ta hand om Legolas skador kommer de lyckas med förträffligt, det med att hålla honom under uppsikt är en annan sak, men jag tvivlar inte på att de kommer att försöka"
Återigen stämde de in i ett mycket ovuxet fnitter.
"Min käre lord, det skall bli ett sant nöje ett se era söner försöka ta hand om mer än sig själva."
"Jag ser också fram emot detta, kamrat."
De drack en stund under tystnad tills Glorfindel tog till orda, aningen mer allvarligt. "Och konung Thranduil, när kommer du informera honom om omständigheterna?"
Elrond sög på tanken en stund innan han svarade. "Omgående. Så fort jag gjort Erestor införstådd med situationen så skall jag låta honom skriva ett brev som skall sändas redan innan solen står högt."
"Och hur länge hade ni tänkt hålla Legolas kvar i Vattnadal?"
Återigen lät Elrond frågan sjunka in. Med odödlighetens tålamod övervägde han svaret. "Tills bara ärren kan synas i Legolas själ"
"Elrond" Glorfindel lät varnande "Det kan ta tid. Kroppen återhämtar sig snabbare än själen"
"Dåså skall jag hålla honom så länge som min possition tillåter mig"
Återigen skålade de på detta med det sista vinet. Kort därefter splittrades de och Elrond sökte genast upp Erestor som han sagt att han skulle göra.
.................................
"Var inte dum. Erkänn när du behöver hjälp!" Elladan befann sig på gränsen till att explodera. Framför honom stod Legolas med armarna i kors. Nå, den ena armen kunde han knappt använda, men han gjorde tappra (och smärtsamma) försök. De små läpparna plutade envist och återigen skakade han på huvudet.
"Jag kan bada och tvätta mig själv, tack lord Elladan."
"Och lägg ner det där lord och sluta nia mig samtidigt, och nej, du kan ju inte ens komma ur den där nattskjortan på egen hand, så hur hade du planerat att komma ner i badet utan att ha ihjäl dig?"
"Jag tänker inte bli badad som en smutsig hundvalp, Elrondion!"
De stod mitt emot varandra och Legolas var tvungen att böja en aning på nacken för att kunna se upp på den äldre av tvillingarna. Han var inte bara noldor, utan hade också en droppe mänskligt blod i ådrorna, så även om han var mindre än många i Vattnadal, så blev han mycket större än Legolas. Det hjälpte inte det minsta.
Blondinen var envis och stämningen blev alltmer spännd. De befann sig i en vackert möblerad kammare. Elrohir hade valt den med omsorg. Inte bara för att den låg nära deras egen sängkammare, utan också för att nästan en hel vägg var av glas så att man kunde se ut över hela Imladris skönhet. Glasdörrarna gick alla att öppna om man ville ha in luften och balkongen utanför smektes av de närmsta trädens höga grenar. Nu var visserligen dörrarna stängda och ett tungt drapperi i grönt slöt ute endel av dagens klara ljus. Ytterligare en dörr fanns i rummet förutom den som ledde ut i korridoren, och den var till badrummet. Ut från den kom nu en behaglig doft av varmt vatten och oljor, men Legolas bara vägrade gå in.
"Vakta noga dina ord, Sindar! Jag kan ta ner dig här och nu på plats och bära in dig om det skall vara på det viset."
"Försök!"
Utmaningen var allvarlig och Elladan tog ett steg närmare för att göra verklighet av sitt hot. Elrohir stannade dem båda med en mycket lätt hand på Legolas oskadade axel. Tonläget var milt men krävande.
"Sluta Elladan. Du kan skada honom ytterligare. Kom Legolas..." Legolas vände långsamt på huvudet, bröt ögonkontakten med Elladan och såg upp bakom sig in i Elrohirs ögon. "Vi skall inte skada dig. Självklart har du rätt till att vara privat, men det är som min bror säger, du behöver hjälp just nu. Låt oss hjälpa... snälla?"
Elladan var inte alls förtjust i Elrohirs sätt att gå tillväga men underligt nog fungerade det. Den lilla eldslågan till alv sänkte huvudet och nickade. Elladan släppte ut andetaget han av ilska hållt inne och följde efter de andra två in i badrummet.
Elrohir drog fram en mjuk handduk. Elladan hade samlat sig tillräckligt för att vara försiktig. Tanken på att Legolas kanske ville vara privat hade faktiskt inte slagit honom, och han skämdes i sitt eget sinne över att han inte tänkt så långt. Han hade ju varit med och behandlat hans skador i flera dagar, så det var få delar av Legolas kropp som han inte redan hade sett, även om han var illa skadad, men Legolas hade inte varit vid medvetande en enda av dessa gånger.
Nu när han stod bakom Legolas och såg hans spända uppdragna axlar och den nerslagna blicken fanns det ingen tvekan längre; Legolas var blyg. Blyg och osäker.
Elladan sökte sin brors blick över "fångens" axel och fick en nick till svar. För att undvika att Legolas blev mer skärrad så la den äldre brodern först en hand på hans axel, för att visa hur nära i ryggen han stod honom. Efter det böjde han sig ner och drog långsamt upp nattskjortan på honom. Elrohir la snabbt men försiktigt hannduken om Legolas höft meddans Elladan hjälpte ynglingen med att få den skadade armen ur plagget.
Skjortan hamnade på golvet och Elrohir såg snabbt över Legolas kropp meddans Elladan knöt upp lädersnodden som höll ihop det smutsiga håret.
Legolas var ung, och hade en ungdoms kropp, men han hade också fått en alldeles egen hård träning, så långa smidiga muskler skymtade under huden. Trots att han hade långt kvar till en vuxen alvs styrka bar han en bågskytts armar. Han behövde verkligen detta badet. Trots att de tvättat honom så gott de kunnat meddans de bytt bandage och sett om såren på honom, så var han fortfarande smutsig. Bandage låg fortfarande om armen för att stödja den och om midjan där det förgiftade såret ännu inte hade läkt fullkomligt.
Legolas stod fortfarande still med ena handen om den ömmande armen och den blå blicken slagen ner i golvet meddans Elladan löste upp håret och tog bort bandaget om huvudet på honom. Elrohir kom närmare och lyfte händerna. Först frågande, men när han varken fick medgivande eller protest så lät han fingertopparna glida över det röda märket i pannan på alven. Såret hade läkt bra, och de skulle inte behöva binda om det på nytt.
"Kom" Elrohir höll fram en hand och ledde Legolas fram till badet. Elladan höll sig hela tiden tätt bakom. Det var inget riktigt kar, utan en mindre pool i lent marmor, men den var upphöjd, och inte nersjunken. Utan förvarning tog Elladan ett tag om Legolas skuldror, smet in händerna in under hans armar och lyfte honom bara alltför lätt. Legolas drog efter andan i överaskning med kämpade inte emot när han blev lyft och nersatt i det varma vattnet. Han var alv, värme och kyla påverkade honom inte lika tydligt som människorna, men det tog några sekunder innan han kunde slappna av.
Handduken hade de låtit honom behålla på, det fanns gott om dem och om en skulle bli genomblöt för att Legolas skulle känna sig mer avslappnad, så fick det vara så.
Trots Legolas tidigare protester om att han inte ville bli tvättad, så lät han nu detta ske i alla fall. Elrohir drog av sig skor, byxor och skjorta, men lämnade underbyxorna på. Så klev han ner i badet med mjuka rörelser. Han var mycket medveten om Legolas misstänksamma blick under de täta ögonfransarna. Elrohir kunde inte hindra den lilla tanken som for igenom hans sinne. Legolas var vacker. Skrämmande vacker, och han var nog inte den enda som såg det. Han bara hoppades tigande att Legolas reserverade beteende sprang ur ren ungdom och osäkerhet, och inget annat.
Elladan som stannat ute ur vattnet la ena handen mellan skuldrorna på Legolas och sänkte honom längre ner i vattnet. Med den fria handen började han väta ner det smutsblonda håret. Elrohir i sin tur tog upp milda oljor som inte skulle svida i de få såren som fortfarande inte var fullkomligt läkta, och började tvätta alven.
Flera minuter gick innan Elrohir insåg att Legolas verkligen slutit ögonen på riktigt och slutat hålla dem under uppsikt. Han letade efter ögonkontakt med sin bror och fann den genast. Elladan hade märkt för en stund sedan hur Legolas slappnat av och lät sig bli behandlad. Ett flin lekte mellan dem innan Elladan masserade in oljor och medel i Legolas hår för att göra det skinande rent och mjukt. Elrohirs händer knådade de stela och misshandlade musklerna över alvens armar och ben, och Legolas var fortfarande avslappnad.
Det tog en halvtimma innan de ansåg att de var färdiga. Elrohir drog baksidan av handen över Legolas kind och gesten fick honom att öppna ögonen igen. Tvillingarna hade inte släppt kroppskontakten med honom sedan han kom ner i badet och de hade kunnat bli gradvis mer intima med honom utan att skrämma upp honom. Nu såg han in i Elrohirs mörkt gröna ögon meddans han kände noldoralvens fingrar lösa upp handduken om hans höft. Legolas lät det ske eftersom det inte fanns ett spår i Elrohirs ögon som behövde göra honom vaksam.
Den yngre av tvillingarna drog sig därefter undan och Elladan lyfte upp Legolas ur vattnet på samma sätt som han lyft i honom. Elrohir klättrade ur själv och kom genast fram med en torr och mjuk handduk så fort som Legolas fötter sattes ner i golvet.
Fem minuter senare satt han på sängkanten. Att ett bad kunnat ta all energi ifrån honom på det viset var en gåta, men han var alltför trött för att ens fundera på det. Elrohir satt på knä bakom honom i den alltför stora sängen och flätade hans hår efter att ha torkat och kammat det tills det glänste av honung och guld. Elladan kom fram men en bägare åt honom.
Legolas var långt ifrån ovan vid att dricka vin och att detta var ett förstaklassiskt, friskt och fruktigt vin kände han på en gång. Under den senaste veckan hade han fått vatten och beska medicener att dricka, så han svalde detta med njutning. Han fick dessutom påfyllning så fort bägaren var tom.
Tvillingarnas minspel undgick honom fullkomligt, han hade faktiskt svårt att hålla ögonen öppna. Unga alver sov ofta med ögonen helt slutna även om de inte var i behov av så djup sömn. Legolas däremot var både ung och i behov av helande sömn, så han fann sig sittande med ögonen sömnigt fallande. Bägaren togs ifrån honom av antingen Elladan eller Elrohir och han blev nästan lyft upp till mitten av sängen. Någonstans i hans disorienterade sinne så märkte han att ingen av hans "fångvaktare" gått ur sängen heller. Den var stor nog att lätt rymma tre och fler och för första gången på länge kände sig Legolas... om inte trygg, så... tryggare än han kunnat räkna med.
.................................
"Detta börjar bli en ovana" Elrond nickade till svar. Han hade mött Glorfindel efter att ha gått igenom tråkigheter med Erestor. Ett brev hade skrivits och sänts iväg med en röd falk till Mörkmården och kungen över den stora skogen. Erestor hade lyckats komponera orden väl och lorden av Vattnadal hoppades på att de skulle komma fram i sin rätta anda till Thranduil.
Han misstänkte att han hade gett tvillingarna tid nog att både iordningställa rum och ge deras gäst ett bad, och han hoppades i sitt stilla sinne att ingen hade kommit till skada under förmiddagen. Han kände sina söner och han kunde bara ana hur Thranduils gener gick igenom till den lilla varelsen som han nu höll under sina vingar.
Glorfindel hade varit minst lika nyfiken och de hade följts åt upp till Legolas kammare. Dörren hade stått på glänt och ingen hade svarat på deras diskreta knackning. Tillslut hade de gett dörren en puff och nu fann de sig för andra gången under två dagar ståendes i en dörr, studerandes tre ynglingar i samma säng. Legolas bandage var bytta och han hade endast på sig en handduk virad om höften. Likaså Elrohir. Med Legolas i mitten hade sönerna till Elrond båda fallit i djup sömn.
"Skall jag lämna misstankar om att de valde en stor säng just för detta ändamålet?"
"Glorfindel!"
"Vad?"
"Vad insinuerar du?"
"Åh, ingenting. Bara att Legolas var skönare än en jungfru redan innan han blev tvättad, och nu... "
"Glor..."
"Åh, men Elrond, se själv." Glorfindel gick ogenerat in i rummet. Han var mer än väl medveten om hur hårt små alver kunde sova. Även om Elladan och Elrohir inte alls behövde sömnen så hade de lurats ner i den. Elrond följde efter. Att gå in i sina söners rum hade han inget svårt för, men detta var Legolas kammare, och ingen av dem var anständigt klädd. Glorfindel led inte alls av sådana samvetskval när han slängde armen över Elronds axlar och gjorde en gest emot sängen.
"Berätta vad du ser. Du har inte levt tusentals år utan att ha mottagit en gnutta poesi, speciellt inte efter frukostens intressanta samtal med Lindir."
Elrond lät sig hunsas en aning. Han var trots allt väldigt tacksam för Glorfindels humoristiska personlighet.
"Vad jag ser, Glor? Jag ser mina två halvvuxna söner tro att de funnit en moderlös hundvalp och att den kan bli dresserad som en."
Glorfindel skrattade hjärtligt och var nära att väcka Elladan som rörde på sig i sömnen. Han sänkte skrattet till en fnissning.
"Moderlös är han, Elrond, och inte långt ifrån en valp, men det där med att dressera kommer de nog pinsamt snart upptäcka inte är så lätt. Men det var inte det jag frågade efter."
"Så... då ser jag en bland de yngsta alverna som fortfarande bevärdigar Midgård med sin närvaro. Som tack har Valar skänkt honom Anors ljus, innifrån och ut. Midgårds sista levande andetag ekar i hans ådror som en påminnelse om allt som varit och aldrig kommer igen. Valars barn kommer lämna denna platsen, och medveten om det vill han visa världen all skönhet som skänkts den samlat i ett sista minne. Detta är vad mina söner smakar av. De är unga och påverkas av Valars drog. Legolas närvaro gör dem höga utan att de kan sätta ord på det. Lättpåverkade men utan kunskap beskyddar de detta sista ljus, och vi kan bara stå och se på med en tyst bön som tack "
Glorfindel hade ingen snabb kommentar till dessa ord som drog genom rummet som en bris. Tigande lämnade han Elronds sida och gick bort mot glasväggen. Där drog han helt undan drapperierna och släppte in Anors ljus, öppnade dubbeldörrarna och lät Midgårds varma andedräkt fylla rummet. Därefter drog han sig ut ur rummet. Elrond gjorde detsamma och slöt dörren med ett litet klickande efter sig.