Isflamma: Tja, jag har endel på lager, som sagt. Det mesta i huvudet, men även färdigskrivna kapitel som bara skall rättas innan de kan slängas upp. Jag tackar djupast, det är alltid kul att höra någon ge en komplimanger för ens skrivande. *flinar* "Legolas kickar ass?" Finns plats för endel sådant också.
*Funderar* Hur långt det kommer att gå mellan E&E&L? Jag har endel anhalter i denna storyn, ett mönster som jag kommer följa, men här är jag tvungen att fråga dig; Hur långt vill du att det skall gå?
Lagom till kvällsmåltiden dök ynglingarna upp på nytt. Elrond hade räknat med det. Sömn i all ära, men ingenting var så svårt att kontrollera som växande alvers hunger. Då speciellt Elladans.
Bröderna var som vanligt iförda identiska kläder, mer av en vana än något annat. Legolas hade fått nya kläder också. De han haft när han anlänt hade slängts vid blotta åsynen, och nattskjortan hade sett ett lika sorgligt öde. Nu visade han sig i ljusgröna, mjuka byxor. En roströd skjorta och en lyxigare röd överkåpa.
Förhållandevis såg han faktiskt ganska frisk ut. Håret var uppsatt i en ny fläta som samlade allt håret utan några utvalda slingor som han hade lämnat. Dessa ramade nu in det unga ansiktet. Märket på kinden hade falnat och det enda som verkligen missprydde honom var det skrikande röda märket i pannan. Håret han lämnat hjälpte också till att dölja just det märket. Sömnen han fått under denna dagen hade skyndat på helandet avsevärt och badet fick hans alabasterbleka hy att gå i bländande kontrast till det guldglänsande håret.
Elladan kastade sig ner på en stol meddans Elrohir kom efter med en stor gäspning.
"Elrohir! Du har sovit hela dagen, hur kan du vara trött?" Glorfindel var inte sen att kasta kommentarer över dem och Elrohir såg sömnigt på honom.
"Jag har sovit för mycket. Kommer jag i säng i natt är det ett under."
Legolas var fortfarande försiktig med vart han satte fötterna, även om det skulle behövas ett tränat öga för att upptäcka det. Hela tiden undvek han att använda ena armen. Någonting sa Elrond att tvillingarna varnat honom för det. Legolas var bågskytt, och armen var tvungen att läka korrekt om den skulle bli helt återställd.
"Ni ser mycket bättre ut, Legolas"
"Det är tack vare er skicklighet, Lord Elrond. Jag misstänker dessutom att många ser bättre ut efter att bad" Legolas log artigt, men leendet nådde inte ögonen. Elrohir såg genast till att Legolas hamnade på en stol mitt emellan bröderna. Den platsen skulle sen komma att bli hans var gång han deltog vid de informella måltiderna med Imladris styrande alver.
.*.
Kvällsvarden kom och gick utan större händelser. Elrond märkte återigen att Legolas åt sorgligt lite, men för att inte genera honom så lät han det bero. Man kunde inte försvänta sig underverk på så kort tid. Tillslut satt de mest och umgicks. Legolas som varit tyst under hela måltiden fick direkt allas uppmärksamhet när han för första gången öppnade munnen.
"Lord Elrond, Lord Glorfindel. Får jag be om någonting?"
Elrond höjde karakteristiskt på ett ögonbryn men svarade artigt. "Naturligtvis Legolas."
"Jag skulle vilja be om en audiens. "
Hur det kom sig att den lilla alven inte ville prata om vad han hade på hjärtat där och då kunde enbart förklaras med hans strikta uppfostran.
"Beviljas, Legolas. När skulle ni önska tala med oss?"
"När ni har tid, mina lorder."
"Om en timma, passar det?"
"Naturligtvis. Jag är ledig när ni är det, min lord, och jag är tacksam för att ni så snabbt kan ta er tid med mig"
Elrohir kastade en blick på Legolas under sitt mörka hår. Det räckte med att blondinen var i närheten av de äldre för att han skulle få något regalt över sig, och han tyckte inte om det. Legolas betedde sig fortfarande som om han verkligen var en fånge.
.*.
Tio minuter innan Legolas hade sin audiens med lorderna stod han i sin kammare och släppte ut håret. Bröderna satt på varsin stol i närheten. De hade ett spel med pjäser framför sig, men ingen var intresserad. Båda vandrade i sina egna tankar, eller den andres, liksom Legolas verkade låst i sitt eget sinne. Guldskinande hår föll ur sina bojor och ner mellan hans skulderblad. För hundrade gången den kvällen ryckte han i kåpan så att den skulle hamna rätt. Det hade inte varit svårt att se att Legolas var lagom road över det ovanliga snittet på kläder.
Tvillingarna hade faktiskt inte svårt alls för att vänja sig vid sina roller. Ingen av dem hade svar på varför, men de kände verkligen inte för att lämna Legolas närvaro även om de fick. Nu hade de en fullkomligt acceptabel orsak till att hela tiden vara i hans närhetet och de var faktiskt tacksamma för det.
I tid infann de sig i det lilla rummet intill biblioteket. Glorfindel och Elrond reste sig när Legolas kom in. Efter honom kom Elladan och Elrohir. Han var förvånad själv över hur lätt han vant sig vid att de följde honom överallt. I vanliga fall skulle han troligtvis velat slita halsen av någon som betedde sig så. Nå, de känslorna skulle väl komma snart nog de också, nu upptog andra tankar hans sinne.
Tvillingarna var faktiskt finkänsliga nog att sätta sig en bit bort vid ett bord så att det skulle verka som om de inte var närvarande.
Efter att de tre bugat lätt för varandra så erbjöd Elrond Legolas en fåtölj med en lätt åtbörd. Glorfindel ställde fram en bägare vin åt honom innan han själv satte sig ner intill Elrond. Tystnaden varade några sekunder innan Elrond, som högst i rang tog till orda.
"Nu är vi samlade. Vi har mer eller mindre hela natten på oss, prins Legolas, så jag hoppas att att vi hinner gå igenom allt som ni har på hjärtat."
Legolas nickade till svar och sänkte bägaren från läpparna. De kristallblå ögonen sökte några ögonblick, men det maskerades snart. Med ett samlat lugn tog så ynglingen till orda.
"Jag är ledsen över att ta upp er tid på detta viset, min lorder" Det besvarades med nekande gester från de båda äldre alverna. "Men det finns endel saker jag önskar få klarhet i, och då måste jag få lov att tala med Glorfindel." Han såg mot den blonda alven. Inga protester kom, bara en jakande nick.
"Glorfindel, ni känner kanske till Feremor?"
Glorfindel nickade, men det kom inga fler ord från Legolas. Då drog den gamla krigaren tungt efter andan. Detta var inte en av hans favorit stunder, men de hade gått med på audiensen.
"Legolas... måste jag förklara Feremors öde?"
"Nej, Glorfindel, bara... bekräfta."
"Då är det bekräftat."
"Rhianol..."
"Bekräftat"
"Jag vet..." Det kom som den allra svagaste viskningen. Hade det inte varit så att Legolas säkt rösten för var gång han talat och det fått de båda alverna att spetsa hörseln, så hade de troligtvis aldrig hört de svaga orden undslippa honom.
Tystnaden varade upp till tio minuter. Ingen av de äldre skyndade på, och tvillingarna hade mer eller mindre gjort sig osynliga i sitt hörn.
Tystnaden bröts abrupt, fick alla till att rycka till, först och främst Legolas. För det fina glaset av kristall han haft i sina händer hade plötsligt gått i tusen sylvalla skärvor. Splittret föll över hans händer samman med det röda vinet som blandade och spädde ut blodet från de mängder av små, små skärsår som genast uppstått i handflatorna. I misstro stirrade han ner på sina händer utan att komma sig för att göra någonting åt det.
Elrohir gjorde en rörelse för att resa sig, men Elrond förekom honom. Fick honom att sitta still med en blick meddans han reste sig själv. Långsamt gick han fram till Legolas som inte lyfte blicken från sina händer. Den gamla alven sjönk ner på knä framför honom. Med en helares försiktighet tog han Legolas händer i sina och började långsamt att pilla ut glasskärvor från dem. Legolas protesterade inte till någonting.
"Legolas, lilla löv... Berätta för mig; vem var Feremor?" Återigen var det enda ljudet elden som lätt sprakade i eldstaden. Rummet höll endast ett litet fönster, men natten hade redan kastat sitt mörka skynke över dalen så inget ljus kunde leta sig in. Elrohir satt med handen för munnen och Elladan la en av sina händer på sin brors axel. De hade endast hört sin far använda det tonläget under en omständighet innan, och det var när han talade med dem om deras mor direkt efter olyckan, innan hon lämnade dem för Valinor.
"D...det var min handledare" De fyra andra i rummet kunde enbart höra viskningen på grund av den tryckande tystnaden som annars behärskade luften.
Legolas ögon var ljusa som opaler hållna mot solen, men ingen kunde se detta, för blicken var sänkt till händerna. Inte ett ljud eller rörelse till klagan kom från honom när helaren tog ut den ena efter den andra kristallskärvan från hans hud.
"Feremor sattes först som min livvakt när jag föddes. Efter det blev han min lärare och mentor. När jag gick med i gränspatrullen fick jag ställningen som kapten på grund av mitt blod, men bara genom Feremor som skulle vara min förmyndare tills jag inte längre räknades som en ungdom. Efter det skulle han bli min högra hand.... " Legolas talade på, visserligen lågt, men han höll rösten under sträng bevakning, och talade mest för att Elrond frågat honom.
"Och Rhianol?"
Elronds oskylldiga fråga fick den lilla alven att rycka till. Ett visslande ljud uppstod när han sög in luft mellan tänderna. Legolas hade varit så lugn och still innan att Elrond jobbat på under samlad effektivitet med glassplittret. Vid denna snabba rörelse skar han, utan att mena det, djupare in i ett av såren.
"Förlåt Legolas... "
"Nay, nej, det är ingen fara, lord Elrond. Rhianol... han var... en bra vän. Feremors yngsta son..." Elrons torkade vin och blod från de små händerna med sin egen kåpa. Hur ynglingen lyckades med att varken skaka eller ens spänna musklerna i denna stunden kunde han enbart förklara med självdiciplin. Plötsligt dök det upp ett svart leende på Legolas läppar. Det var spöklikt, liksom hans röst när han fortsatte: "Rhianol... Mörkmårdens skickligaste bågskytt någonsin."
"Jag trodde det var Hjerim o Lasgalen som var den skickligaste bågskytten...?" Elrond använde sig av ett milt, lugnande tonläge. Hjerim hade varit med under Den Sista Alliansen och var erkännt en av de skickligaste skyttarna i hela Midgård. Elronds lugnande pil träffade rätt, denna gången var det satiriska leendet mer äkta hos den lilla alven när han skakade på huvudet. Blont hår föll mjukt ner i hans ansikte och Elrond strök bort det bakom de spetsade öronen på honom. Sökte ögonkontakt, men lyckades inte, men svar fick han.
"Nay, Hjerim har länge tränat mörkmårdens bästa skyttar. Även mig och Rhianol. Hjerim tog Rhianol som sin privatelev. Redan långt innan jag kom till gränsen hade Rhianol överstigit sin mästeres kunskaper."
"En stor sorg för Thranduils rike att mista en så skicklig krigare, lilla prins."
Legolas nickade till svar. Det var inte bara Elrond som kände luften kränga. Det fanns någonting här som deras skyddsling inte berättade. Elrond sköt inte heller på. Istället gned han försiktigt in Legolas sårade händer med en lenande, domnande salva. Alven skulle läka fort nog, men Elrond kunde inte med att se honom mer skadad än han redan var. Om det sved visade han det inte med en min.
"Glorfindel, hur många av mina män fann ni?"
Legolas bytte inte ämne för att han verkligen ville, utan för informationens skull.
"Fjorton, Legolas, borträknat dig själv."
Legolas nickade ytterligare en gång utan att se upp. "Alla med andra ord... och orcherna?"
"Vi dödade de som fanns på plats och såg ingen fly."
Elrond släppte Legolas händer och räckte honom sin egen bägare med vin. Den domnande salvan som helaren lagt på gjorde händerna disorienterade, men han kunde utan problem ta emot vinet och i ett svep svalde han allt av det. Glorfindel hade tagit över frågandet, han kände trots allt denna alven sedan tidigare.
"Jimlech, kapten Legolas. Jag såg inte honom bland dina män."
"Jag tackar Elendhil, för trots protester sände jag hem Jimlech två dagar innan. "
"Får man fråga varför?"
Legolas fnyste en aning, men leendet fanns fortfarande på läpparna, svagt och lätt ironiskt. "Bruten arm, på tre ställen. Det envisa spetsörat påstod att han inte alls behövde se en läkare. Nej, han skulle hinna bli bra redan innan vi kom hem.. nästa... gång.... " Legolas ord hade börjat ganska humoristiskt, men när han avslutade meningen någonstans vid 'hem' och 'nästa gång' så stockade sig rösten och den sänktes till ingenting. Tillslut drog han efter luft och andades ut en bön. "Valar, Jimlech lever... ai Elbereth..."
En skälvning gick genom den lilla alven. Så slöt han ögonen och händerna hårt för att hindra sorgen från att ta sitt grepp om honom. Tårarna lyckades han hålla inne, men inte skakningarna som gick genom hans kropp. Elrond som fortfarande satt nära honom på huk la upp en hand på hans axel, men Legolas vände bort ansiktet från honom utan att öppna ögonen.
"Legolas... lilla löv, lilla alv..." Elrond sökte efter Legolas sinne, men det var fullkomligt slutet för honom. Han hade sett alver i sorg innan, också kännt den själv, men Legolas vägrade börja sörja, och det gjorde nu sitt nummer på honom. Elrond insåg att han inte var rätt person att få kontakt med den envisa prinsen när Legolas för andra gången vände bort ansiktet inför hans rörelse.
Plötsligt hade fadern ingenting mer att säga till om, för unisont hade hans söner rest sig. Inga ord hade hjälp för att hindra dem, och Elrond gav heller inga. Han lät sig fösas undan av Elladan som tog hans plats. Som en dansare strök Elrohir baksidan av handen över Legolas kind. Intill hans öra började han nynna en melodi utan ord. Som på ett trollslag vände sig Legolas mot honom och borrade in ansiktet precis under Elrohirs nyckelben. Han skakade, men grät inte. Elladan lät fingrarna nästla sig in i det blonda håret meddans han strök ynglingens rygg.
Efter tio minuter slappnade den lilla alven av och då verkade han fullkomligt slutkörd. Trött drog han flera långsamma och djupa andetag för att få de chockade musklerna att lugna sig.
Elladan vred på huvudet och mötte sin fars och Glorfindels ögon. De satt återigen i varsin fåtölj nära elden. Båda hade liknande utryck av oro ristade i ansiktet. Elladan skakade på huvudet som om han plötsligt var den som förde befälet. Han tog det även genom att lägga händerna om Legolas och resa honom upp. Elrohir följde med i rörelsen och höll hela tiden sina händer om ynglingen som gjorde tappra försök att hålla sig stilla och lugn. Utan ett ord ledde Elladan ut dem ur rummet. Även om han och hans bror troligtvis inte skulle lyckas få mycket sömn denna natten så behövde utan tvekan Legolas det.
.*.
Kvar satt två av de mäktigaste alverna i Midgård och undrade hur det kom sig att en enda liten alvs sorg kunde röra upp dem så fullkomligt. En av de avgörande orsakerna var naturligtvis tvillingarna. De hade fäst sig vid Legolas som en älskare och pojkarna var Elronds barn och Glorfindel avgudade dem som en andra far.
"Det finns mer i den här historien..."
"Jag märkte det Glorfindel. Legolas känner skuld för vad som hände."
"Skulle inte du?" Glorfindel vred på sig och såg in i Elronds ansikte. "Han var enda överlevande och känner jag skogsalverna rätt så var det inte bara en av dem som dog meddans de intill sista alv försökte hålla sin prins vid liv"
Elrond nickade stumt till detta. Han kanske hade förhastat sig då han tidigare sagt att han skulle behålla Legolas tills han var helt läkt. Dessa såren kanske det inte gick att sluta.
*Funderar* Hur långt det kommer att gå mellan E&E&L? Jag har endel anhalter i denna storyn, ett mönster som jag kommer följa, men här är jag tvungen att fråga dig; Hur långt vill du att det skall gå?
Lagom till kvällsmåltiden dök ynglingarna upp på nytt. Elrond hade räknat med det. Sömn i all ära, men ingenting var så svårt att kontrollera som växande alvers hunger. Då speciellt Elladans.
Bröderna var som vanligt iförda identiska kläder, mer av en vana än något annat. Legolas hade fått nya kläder också. De han haft när han anlänt hade slängts vid blotta åsynen, och nattskjortan hade sett ett lika sorgligt öde. Nu visade han sig i ljusgröna, mjuka byxor. En roströd skjorta och en lyxigare röd överkåpa.
Förhållandevis såg han faktiskt ganska frisk ut. Håret var uppsatt i en ny fläta som samlade allt håret utan några utvalda slingor som han hade lämnat. Dessa ramade nu in det unga ansiktet. Märket på kinden hade falnat och det enda som verkligen missprydde honom var det skrikande röda märket i pannan. Håret han lämnat hjälpte också till att dölja just det märket. Sömnen han fått under denna dagen hade skyndat på helandet avsevärt och badet fick hans alabasterbleka hy att gå i bländande kontrast till det guldglänsande håret.
Elladan kastade sig ner på en stol meddans Elrohir kom efter med en stor gäspning.
"Elrohir! Du har sovit hela dagen, hur kan du vara trött?" Glorfindel var inte sen att kasta kommentarer över dem och Elrohir såg sömnigt på honom.
"Jag har sovit för mycket. Kommer jag i säng i natt är det ett under."
Legolas var fortfarande försiktig med vart han satte fötterna, även om det skulle behövas ett tränat öga för att upptäcka det. Hela tiden undvek han att använda ena armen. Någonting sa Elrond att tvillingarna varnat honom för det. Legolas var bågskytt, och armen var tvungen att läka korrekt om den skulle bli helt återställd.
"Ni ser mycket bättre ut, Legolas"
"Det är tack vare er skicklighet, Lord Elrond. Jag misstänker dessutom att många ser bättre ut efter att bad" Legolas log artigt, men leendet nådde inte ögonen. Elrohir såg genast till att Legolas hamnade på en stol mitt emellan bröderna. Den platsen skulle sen komma att bli hans var gång han deltog vid de informella måltiderna med Imladris styrande alver.
.*.
Kvällsvarden kom och gick utan större händelser. Elrond märkte återigen att Legolas åt sorgligt lite, men för att inte genera honom så lät han det bero. Man kunde inte försvänta sig underverk på så kort tid. Tillslut satt de mest och umgicks. Legolas som varit tyst under hela måltiden fick direkt allas uppmärksamhet när han för första gången öppnade munnen.
"Lord Elrond, Lord Glorfindel. Får jag be om någonting?"
Elrond höjde karakteristiskt på ett ögonbryn men svarade artigt. "Naturligtvis Legolas."
"Jag skulle vilja be om en audiens. "
Hur det kom sig att den lilla alven inte ville prata om vad han hade på hjärtat där och då kunde enbart förklaras med hans strikta uppfostran.
"Beviljas, Legolas. När skulle ni önska tala med oss?"
"När ni har tid, mina lorder."
"Om en timma, passar det?"
"Naturligtvis. Jag är ledig när ni är det, min lord, och jag är tacksam för att ni så snabbt kan ta er tid med mig"
Elrohir kastade en blick på Legolas under sitt mörka hår. Det räckte med att blondinen var i närheten av de äldre för att han skulle få något regalt över sig, och han tyckte inte om det. Legolas betedde sig fortfarande som om han verkligen var en fånge.
.*.
Tio minuter innan Legolas hade sin audiens med lorderna stod han i sin kammare och släppte ut håret. Bröderna satt på varsin stol i närheten. De hade ett spel med pjäser framför sig, men ingen var intresserad. Båda vandrade i sina egna tankar, eller den andres, liksom Legolas verkade låst i sitt eget sinne. Guldskinande hår föll ur sina bojor och ner mellan hans skulderblad. För hundrade gången den kvällen ryckte han i kåpan så att den skulle hamna rätt. Det hade inte varit svårt att se att Legolas var lagom road över det ovanliga snittet på kläder.
Tvillingarna hade faktiskt inte svårt alls för att vänja sig vid sina roller. Ingen av dem hade svar på varför, men de kände verkligen inte för att lämna Legolas närvaro även om de fick. Nu hade de en fullkomligt acceptabel orsak till att hela tiden vara i hans närhetet och de var faktiskt tacksamma för det.
I tid infann de sig i det lilla rummet intill biblioteket. Glorfindel och Elrond reste sig när Legolas kom in. Efter honom kom Elladan och Elrohir. Han var förvånad själv över hur lätt han vant sig vid att de följde honom överallt. I vanliga fall skulle han troligtvis velat slita halsen av någon som betedde sig så. Nå, de känslorna skulle väl komma snart nog de också, nu upptog andra tankar hans sinne.
Tvillingarna var faktiskt finkänsliga nog att sätta sig en bit bort vid ett bord så att det skulle verka som om de inte var närvarande.
Efter att de tre bugat lätt för varandra så erbjöd Elrond Legolas en fåtölj med en lätt åtbörd. Glorfindel ställde fram en bägare vin åt honom innan han själv satte sig ner intill Elrond. Tystnaden varade några sekunder innan Elrond, som högst i rang tog till orda.
"Nu är vi samlade. Vi har mer eller mindre hela natten på oss, prins Legolas, så jag hoppas att att vi hinner gå igenom allt som ni har på hjärtat."
Legolas nickade till svar och sänkte bägaren från läpparna. De kristallblå ögonen sökte några ögonblick, men det maskerades snart. Med ett samlat lugn tog så ynglingen till orda.
"Jag är ledsen över att ta upp er tid på detta viset, min lorder" Det besvarades med nekande gester från de båda äldre alverna. "Men det finns endel saker jag önskar få klarhet i, och då måste jag få lov att tala med Glorfindel." Han såg mot den blonda alven. Inga protester kom, bara en jakande nick.
"Glorfindel, ni känner kanske till Feremor?"
Glorfindel nickade, men det kom inga fler ord från Legolas. Då drog den gamla krigaren tungt efter andan. Detta var inte en av hans favorit stunder, men de hade gått med på audiensen.
"Legolas... måste jag förklara Feremors öde?"
"Nej, Glorfindel, bara... bekräfta."
"Då är det bekräftat."
"Rhianol..."
"Bekräftat"
"Jag vet..." Det kom som den allra svagaste viskningen. Hade det inte varit så att Legolas säkt rösten för var gång han talat och det fått de båda alverna att spetsa hörseln, så hade de troligtvis aldrig hört de svaga orden undslippa honom.
Tystnaden varade upp till tio minuter. Ingen av de äldre skyndade på, och tvillingarna hade mer eller mindre gjort sig osynliga i sitt hörn.
Tystnaden bröts abrupt, fick alla till att rycka till, först och främst Legolas. För det fina glaset av kristall han haft i sina händer hade plötsligt gått i tusen sylvalla skärvor. Splittret föll över hans händer samman med det röda vinet som blandade och spädde ut blodet från de mängder av små, små skärsår som genast uppstått i handflatorna. I misstro stirrade han ner på sina händer utan att komma sig för att göra någonting åt det.
Elrohir gjorde en rörelse för att resa sig, men Elrond förekom honom. Fick honom att sitta still med en blick meddans han reste sig själv. Långsamt gick han fram till Legolas som inte lyfte blicken från sina händer. Den gamla alven sjönk ner på knä framför honom. Med en helares försiktighet tog han Legolas händer i sina och började långsamt att pilla ut glasskärvor från dem. Legolas protesterade inte till någonting.
"Legolas, lilla löv... Berätta för mig; vem var Feremor?" Återigen var det enda ljudet elden som lätt sprakade i eldstaden. Rummet höll endast ett litet fönster, men natten hade redan kastat sitt mörka skynke över dalen så inget ljus kunde leta sig in. Elrohir satt med handen för munnen och Elladan la en av sina händer på sin brors axel. De hade endast hört sin far använda det tonläget under en omständighet innan, och det var när han talade med dem om deras mor direkt efter olyckan, innan hon lämnade dem för Valinor.
"D...det var min handledare" De fyra andra i rummet kunde enbart höra viskningen på grund av den tryckande tystnaden som annars behärskade luften.
Legolas ögon var ljusa som opaler hållna mot solen, men ingen kunde se detta, för blicken var sänkt till händerna. Inte ett ljud eller rörelse till klagan kom från honom när helaren tog ut den ena efter den andra kristallskärvan från hans hud.
"Feremor sattes först som min livvakt när jag föddes. Efter det blev han min lärare och mentor. När jag gick med i gränspatrullen fick jag ställningen som kapten på grund av mitt blod, men bara genom Feremor som skulle vara min förmyndare tills jag inte längre räknades som en ungdom. Efter det skulle han bli min högra hand.... " Legolas talade på, visserligen lågt, men han höll rösten under sträng bevakning, och talade mest för att Elrond frågat honom.
"Och Rhianol?"
Elronds oskylldiga fråga fick den lilla alven att rycka till. Ett visslande ljud uppstod när han sög in luft mellan tänderna. Legolas hade varit så lugn och still innan att Elrond jobbat på under samlad effektivitet med glassplittret. Vid denna snabba rörelse skar han, utan att mena det, djupare in i ett av såren.
"Förlåt Legolas... "
"Nay, nej, det är ingen fara, lord Elrond. Rhianol... han var... en bra vän. Feremors yngsta son..." Elrons torkade vin och blod från de små händerna med sin egen kåpa. Hur ynglingen lyckades med att varken skaka eller ens spänna musklerna i denna stunden kunde han enbart förklara med självdiciplin. Plötsligt dök det upp ett svart leende på Legolas läppar. Det var spöklikt, liksom hans röst när han fortsatte: "Rhianol... Mörkmårdens skickligaste bågskytt någonsin."
"Jag trodde det var Hjerim o Lasgalen som var den skickligaste bågskytten...?" Elrond använde sig av ett milt, lugnande tonläge. Hjerim hade varit med under Den Sista Alliansen och var erkännt en av de skickligaste skyttarna i hela Midgård. Elronds lugnande pil träffade rätt, denna gången var det satiriska leendet mer äkta hos den lilla alven när han skakade på huvudet. Blont hår föll mjukt ner i hans ansikte och Elrond strök bort det bakom de spetsade öronen på honom. Sökte ögonkontakt, men lyckades inte, men svar fick han.
"Nay, Hjerim har länge tränat mörkmårdens bästa skyttar. Även mig och Rhianol. Hjerim tog Rhianol som sin privatelev. Redan långt innan jag kom till gränsen hade Rhianol överstigit sin mästeres kunskaper."
"En stor sorg för Thranduils rike att mista en så skicklig krigare, lilla prins."
Legolas nickade till svar. Det var inte bara Elrond som kände luften kränga. Det fanns någonting här som deras skyddsling inte berättade. Elrond sköt inte heller på. Istället gned han försiktigt in Legolas sårade händer med en lenande, domnande salva. Alven skulle läka fort nog, men Elrond kunde inte med att se honom mer skadad än han redan var. Om det sved visade han det inte med en min.
"Glorfindel, hur många av mina män fann ni?"
Legolas bytte inte ämne för att han verkligen ville, utan för informationens skull.
"Fjorton, Legolas, borträknat dig själv."
Legolas nickade ytterligare en gång utan att se upp. "Alla med andra ord... och orcherna?"
"Vi dödade de som fanns på plats och såg ingen fly."
Elrond släppte Legolas händer och räckte honom sin egen bägare med vin. Den domnande salvan som helaren lagt på gjorde händerna disorienterade, men han kunde utan problem ta emot vinet och i ett svep svalde han allt av det. Glorfindel hade tagit över frågandet, han kände trots allt denna alven sedan tidigare.
"Jimlech, kapten Legolas. Jag såg inte honom bland dina män."
"Jag tackar Elendhil, för trots protester sände jag hem Jimlech två dagar innan. "
"Får man fråga varför?"
Legolas fnyste en aning, men leendet fanns fortfarande på läpparna, svagt och lätt ironiskt. "Bruten arm, på tre ställen. Det envisa spetsörat påstod att han inte alls behövde se en läkare. Nej, han skulle hinna bli bra redan innan vi kom hem.. nästa... gång.... " Legolas ord hade börjat ganska humoristiskt, men när han avslutade meningen någonstans vid 'hem' och 'nästa gång' så stockade sig rösten och den sänktes till ingenting. Tillslut drog han efter luft och andades ut en bön. "Valar, Jimlech lever... ai Elbereth..."
En skälvning gick genom den lilla alven. Så slöt han ögonen och händerna hårt för att hindra sorgen från att ta sitt grepp om honom. Tårarna lyckades han hålla inne, men inte skakningarna som gick genom hans kropp. Elrond som fortfarande satt nära honom på huk la upp en hand på hans axel, men Legolas vände bort ansiktet från honom utan att öppna ögonen.
"Legolas... lilla löv, lilla alv..." Elrond sökte efter Legolas sinne, men det var fullkomligt slutet för honom. Han hade sett alver i sorg innan, också kännt den själv, men Legolas vägrade börja sörja, och det gjorde nu sitt nummer på honom. Elrond insåg att han inte var rätt person att få kontakt med den envisa prinsen när Legolas för andra gången vände bort ansiktet inför hans rörelse.
Plötsligt hade fadern ingenting mer att säga till om, för unisont hade hans söner rest sig. Inga ord hade hjälp för att hindra dem, och Elrond gav heller inga. Han lät sig fösas undan av Elladan som tog hans plats. Som en dansare strök Elrohir baksidan av handen över Legolas kind. Intill hans öra började han nynna en melodi utan ord. Som på ett trollslag vände sig Legolas mot honom och borrade in ansiktet precis under Elrohirs nyckelben. Han skakade, men grät inte. Elladan lät fingrarna nästla sig in i det blonda håret meddans han strök ynglingens rygg.
Efter tio minuter slappnade den lilla alven av och då verkade han fullkomligt slutkörd. Trött drog han flera långsamma och djupa andetag för att få de chockade musklerna att lugna sig.
Elladan vred på huvudet och mötte sin fars och Glorfindels ögon. De satt återigen i varsin fåtölj nära elden. Båda hade liknande utryck av oro ristade i ansiktet. Elladan skakade på huvudet som om han plötsligt var den som förde befälet. Han tog det även genom att lägga händerna om Legolas och resa honom upp. Elrohir följde med i rörelsen och höll hela tiden sina händer om ynglingen som gjorde tappra försök att hålla sig stilla och lugn. Utan ett ord ledde Elladan ut dem ur rummet. Även om han och hans bror troligtvis inte skulle lyckas få mycket sömn denna natten så behövde utan tvekan Legolas det.
.*.
Kvar satt två av de mäktigaste alverna i Midgård och undrade hur det kom sig att en enda liten alvs sorg kunde röra upp dem så fullkomligt. En av de avgörande orsakerna var naturligtvis tvillingarna. De hade fäst sig vid Legolas som en älskare och pojkarna var Elronds barn och Glorfindel avgudade dem som en andra far.
"Det finns mer i den här historien..."
"Jag märkte det Glorfindel. Legolas känner skuld för vad som hände."
"Skulle inte du?" Glorfindel vred på sig och såg in i Elronds ansikte. "Han var enda överlevande och känner jag skogsalverna rätt så var det inte bara en av dem som dog meddans de intill sista alv försökte hålla sin prins vid liv"
Elrond nickade stumt till detta. Han kanske hade förhastat sig då han tidigare sagt att han skulle behålla Legolas tills han var helt läkt. Dessa såren kanske det inte gick att sluta.