Isflamma Jag har ett fan, jag har ett fan!! *Dansar och gör segertecken av lycka!* Tackar återigen för dina uppmuntrande ord, och Legolas barndom och hemligheter? Senare kapitel ;)

"Ada! Ada!" Elrond var nära att tappa bägaren han höll i när en av hans söner kom instörtande i den lilla privata dinneringskammaren under frukosten. Vem av dem var omöjligt att säga. Håret var okammat och flöt som en rufsig, men glänsande matta om honom. Hade det inte varit sådan panik i sonens röst hade Elrond skrattat, för han var inte klädd utan rusade runt i en nattskjorta med bara fötter.

" Vad har hänt? Är någon skadad?" Elrond reste sig upp med händerna i bordet, men innan han kunde få något svar så kom en exakt identisk varalse nerrusande ifrån en trappa längre bort.

"Inte en skymt, El! Han är borta!"

Elrond släppte ut det spända andetaget han hållt inne med och satte sig ner igen. Bekymmer målade hans ansikte. Hade de misslyckats så? Han hade faktiskt trott att Legolas skulle stå vid sitt svurna ord.

Tvillingarna var i fullkomligt uppror. Hade Elrond bara fått tid att avgöra vem som var vem så skulle det inte bli några vidare problem, för den senare av dem hade faktiskt haft vett nog att sätta på sig skor, men de var ju hopplösa när de kallade varandra för 'El', vilket, naturligtvis, båda gick under.

"Ro, Dan! Sitt ner!" Glorfindel hade precis kommit in i salen och hört upproret. Bröderna stannade chockat när de fick ordern. De hade tränat tilllräckligt mycket och varit med på flertalet jaktutflykter, så när Glorfindel tog ton lyssnade de automatiskt.

De satte sig båda ner vid bordet och stirrade tigande på Glorfindel som samlat gick och satte sig samman med dem.

Elrond kastade en förstörd blick på Glorfindel, men han ryckte bara på axlarna och tog lugnt till orda. Han höjde rösten en smula, som om han talade för att fler än de samlade vid bordet skulle höra:

"Nå, det är fortfarande fem minuter kvar innan alla borde vara samlade till frukost. Ingen fara, Legolas kommer att dyka upp, det är trots allt aningen oartigt att inte dyka upp vid en bestämd tidpunkt om man är väntad."

Tvillingarna skruvade nervöst på sig, de hade vaknat ensamma i sängen och tappat bort personen som de hela tiden skulle ha under uppsikt. Elrond var inte fullkomligt säker på vad Glorfindel hade i görningen, men fick snart svar på det. Lugnt och sansat kom den "borttappade" in i salen. Visserligen genom köksdörren vilket fick Elrond att lyfta på ett ögonbryn.

"Mina ursäkter, är jag sen?" Legolas talade som vanligt lugnt och lågt. Han var fullt klädd i nästan samma kläder som dagen innan. Återigen ryckte han i kragen utan att tänka sig för. Han var inte alls van vid snittet på kläderna.

"Nejdå, lilla alv, du kommer precis lagom" Glorfindel flinade och mötte prinsens fullkomligt oskylldiga min.

Legolas intog sin plats mellan tvillingarna som om ingenting hade hänt. De blå ögonen spärrades upp när han, men ypperligt spelad förvåning såg från den ena till den andra.

"Men... hur kommer det sig att ni inte är klädda... ursäkta, jag kanske har missuppfattat sederna ni har häromkring"

Båda tvillingarna kastade sig över honom. Den ena med ett grepp om hans hals, och den andra fick ett tag i hans hår. Legolas gav till ett skrik och Elrond slog näven i bordet.

"Elladan, Elrohir! Är det så man behandlar en skadad gäst?"

Tvillingarna, som var ovilliga att släppa, fräste ilsket: "Så skadad är han inte!"

Legolas blev frisläppt men under hela frukosten kastades det ilskna blickar på honom. Bröderna skulle ta itu med detta direkt de kom utom synhåll för de äldre. Legolas åt som vanligt alltför lite för att Elrond skulle vara nöjd, men som vanligt lät han det bero. Den tidigare kvällens händelser och samtal låg fortfarande friskt i hans minne, och nu började även han förstå att de hade en ypperlig skådespelare hos sig för Legolas visade inte med en min att han tänkte på det. Istället la han handen för bröstet och såg chockat ner på golvet.

"Elrohir! Vart är dina skor? Du kan bli sjuk."

Så, då var det Elrohir som hade glömt att ta på sig skorna. Om nu Legolas gissat rätt på dem, och Elrond började ana att skogsalven inte hade ljugit när han påstod sig kunna se skillnad på dem.

Det kom ett mycket oalviskt morrande från Elrohirs strupe, men inget vettigt svar. Legolas tiggde tydligen bråk. Elrond dolde leendet genom att ta en stor klunk ur sin bägare.

Frukosten var snart över och Elladan bad om att få gå. Snabbt försvann han ut genom dörren redan innan de resterande två ynglingarna hunnit resa sig. Legolas blå ögon drogs mot trappan eller köksdörren, men Elrohir skakade på huvudet.

"Ånej, min prins. Som din fångvaktare beordrar jag dig att återgå till kammaren."

Legolas snörpte på munnen men nickade. Under Elrond och Glorfindels nyfikna blickar gick de båda upp till tre mycket långsamma steg mot dörren. Sedan exploderade det. Legolas satte plötsligt upp en fart som var omöjlig att följa med i. Innan lorderna hunnit blinka var blondinen flera meter framför Elrohir som skrek ut sin varning:

"El! Dörren!"

Pang!

Legolas hade hållt sådan fart att han omöjligt skulle kunna stanna. Han sprang därför rakt in i Elladan som stigit fram i dörrposten. Båda två for ner i golvet under den våldsamma kollisionen. Elrohir var inte sen att kasta sig i slagsmålet.

"Det där skall du få för! "

Elrond och Glorfindel bara sneglade på varandra. Hade de missat någonting?

Legolas var hal som en ål att försöka hålla ner och tvillingarna var tvugna att kämpa väl. Under skräckslagna och förtjusta skrik försökte de nagla fast den mindre alven vid golvet.

Plötsligt kom ett mindre förtjust skrik. Dämpat och äkta. På sekunden stannade tvillingarna upp.

"Legolas..."

Elladan hjälpte honom att sätta sig upp. Legolas hade ögonen hårt slutna och handen om den ännu inte fullkomligt läkta armen.

"Får jag se, Legolas" Elrohir flyttade Legolas hand och drog upp ärmen så han kunde undersöka armen. Av någon anledning satt bara Elrond stilla och studerade cirkusen.

Legolas slog upp ögonen igen och skakade på huvudet.

"Det är bra, Elrohir. Jag bara landade på den..." Orden försvann när han sög in kall luft mellan tänderna. Elrohir hade tryckt på en mycket öm punkt.

"Kom, vi måste lägga om stödbandaget. Ingen skada skedd, men det kunde gått illa."

Elladan reste sig och plockade med sig Legolas upp till stående. Den lilla alven började bli trött på att lyftas runt av den äldre av tvillingarna och visade detta genom en liten min, men han följde med dem frivilligt upp till rummet.

.*.

"Vad var det där?" Elrond rynkade på näsan och fick inte allt till att gå ihop.

Glorfindel ryckte på axlarna. "Jag tror de skulle lägga om Legolas arm."

"Jag hörde väl det! Det var inte det jag menade."

.*.

"Så, om du håller dig stilla och vilar mycket, så kommer armen vara helt återställd om bara några dagar" Elrohir knöt hårt åt stödbandaget om Legolas arm.

"Tack..." Som vanligt kom alla ord om tacksamhet mycket tyst från ungdomen.

"Så, Legolas, vad vill du göra i dag?" Elladan kastade på sig kappan som fulländade hans klädsen.

Legolas bara ryckte på axlarna.

"Du, sluta upp med det där. Det måste väl ändå finnas någonting?" Det besvarades med en huvudskakning.

Elladan kände sig en aning frustrerad. Med en uppgiven gest lämnade han ämnet och kastade sig ner i en fåtölj. Elrohir, som också hade fått på sig kläder och skor reste sig upp.

"El kan stanna och hålla dig sällskap Legolas. Jag går till biblioteket."

"El! Vi behöver inte läsa, minns du inte? Alla lektioner är inställda för oss. Vi kan göra vad vi vill!"

"Jag känner till det broder, men det är inte för att studera jag går dit."

Elladan lyfte på ett välvt ögonbryn. "Du måste verkligen sluta läsa alla de där sagorna. Förr eller senare kommer du inte se skillnad på mig och en drake."

"Fresta mig inte El, det är svårt redan nu."

.*.



En halvtimma senare satt tvillingarna borta i hörnet av rummet igen. Ett litet bord av marmor var karvat till en spelbricka och delikata små figurer i form av olika djur kunde flyttas omkring mellan rutorna. Det fjärde, mycket tråkiga spelet, avslutades. Legolas hade hela tiden suttit på sin säng med en av Elrohirs böcker i famnen. Rakryggad, stilla och med korslagda ben.

Elladan tappade tålamodet och såg upp från spelet som han återigen förlorat. Där Legolas suttit som en staty syntes nu enbart en uppslagen bok. Elrohir sökte med blicken genom rummet. Hur hade han kunnat flytta på sig utan att de märkt det?

Elrohir öppnade munnen för att ropa på honom, men blev tystad av Elladan som pekade mot balkongen.

Legolas hade öppnat glasdörren och stod lutad långt ut över staketet. Den ljumma brisen drog genom det blonda håret som gnistrade i solstrålarna.

Eftersom de inte kunde lista ut vad han höll på med så gick de ut på balkongen med honom. Legolas rörde sig inte en millimeter och han hade ögonen slutna.

"Eh...Legolas?"

Den lilla blonda alven ryckte till en aning och vände sig förvånat om. Skuggan av en rodnad gjorde sig närvarande på hans kinder.

"Jag..."

"Vad?" Elladan flinade liksom Elrohir. Att se Legolas rodna lockade fram fåraktiga leenden hos dem även om de inte kunde avgöra varför. "Stör vi? Konverserar du med trädet?" Elladan fortsatte att skämta. Legolas hade faktiskt stått lutad ut mot trädet vars grenar nådde nästan in till balkongen.

"Eh... Ja, det gör jag faktiskt."

Elladan började skratta men när Elrohir märkte att rodnaden hettade djupare på Legolas kinder så slog han till sin bror på armen.

"El, jag tror han menar allvar."

"Vad?"

"Jag tror faktiskt att han höll på att prata med trädet."

Tvillingarna stirrade på Legolas som nu rodnade som en jungfru.

"Åh, och vad säger trädet?" Elladan fortsatte flina. "Fin sommar vi har, vad tycker du om mina löv?"

Rodnaden över Legolas kinder djupnade, men plötsligt handlade det inte om genans, utan ilska.

"Vakta dina ord, Elladan Peredhil! Om du någon gång kunde ta dig tillräckligt mycket tålamod till att lyssna istället för att prata så kanske du också skulle kunna höra trädens sång."

"Akta dig Thranduilion, för det där korta tålamodet börjar faktiskt rinna iväg för snabbt nu."

"Var det ett hot?" Legolas rätade på ryggen och såg rakt in i Elladans ögon. "Noldor."

"Det var det." Med de orden rörde Elladan på sig. Legolas tog snabbt ett hopp upp på räcket. Han balanserade lätt och smidigt. Det var mycket högt upp men med den balansen tvekade ingen på att han lätt skulle kunna nå trädet med ett liknande hopp.

"Du är inte tillåten att lämna byggnaden, skogsalv!" Elladans röst var hård och arg. Visserligen hade han stannat, men han pekade in mot rummet som om han gav ett barn utegångsförbud.

Ilskan skar genom luften när Legolas iskalla ögon piercade Elladan. Så steg han ner från räcket, smidigt som en katt. Bröt ögonkontakten och gick rakt förbi bröderna och in igen.

När tvillingarna kom in efter satt den envisa lilla alven, mitt på golvet, med benen i kors. Blicken var argt fäst på väggen längre bort och hela hans varelse skrek ut att han inte ämnade svara på några frågor eller flytta sig det närmaste. Där han satt sig, där satt han.

Bröderna suckade ljudligt.

Timmarna gick. I omgångar lämnade bröderna rummet, men aldrig båda samtidigt. Ingen fick kontakt med Legolas och han hade inte ändrat en muskel under hela dagen. Middagen var passerad och när det började skymma var ingenting förändrat.

Så kom Elrohir åter in i rummet, men inte ensam. Med sig hade han Elrond. Deras far stannade en stund i dörren och studerade den tigande alven i mitten på golvet. Legolas passiva uppenbarelse lurade inte Elrond att tro att han kommit in obemärkt. Han hade fått förklarat för sig vad som hänt av både Elladan och Elrohir men hade räknat med att Legolas skulle ge upp när han blev hungrig eller trött på att vara still. Där hade han tagit skrämmande fel.

Så gick han längre in i rummet och sjönk ner framför Legolas. Han ställde ner ett fat med frukt, bröd, honung och bär. "Ät"

Till en början reagerade inte den blonda alven alls och Elrond trodde att han skulle bli tvungen att upprepa sig, men precis innan han drog efter andan så sträckte Legolas fram handen och tog någonting på tallriken, stoppade det i munnen och åt utan att visa intresse för vad han åt. Elrond flyttade inte på sig, denna gången skulle alven äta upp. Tio minuter senare var fatet tomt och Elrond ställde fram en mugg kallt vatten åt honom. "Drick"

Legolas drack upp vattnet med samma iskalla uppenbarelse. Oavsett om Elrond sökte ynglingens blick så fann han den inte, den var fäst på någonting långt bakom honom.

Legolas skulle inte dö av att sura en stund, och som far var han nästan immun mot barnsliga protester, för det var vad han ansåg det vara. Utan vidare omsvep tog han upp det tomma fatet och muggen och lämnade rummet. Legolas skulle tröttna.

.*.

Den natten somnade Elladan i fåtöljen och Elrohir med kläderna på i fotändan av den enorma sängen. De hade dragit igen drapperierna för glasväggen och inte ens månen fann sin väg in. Legolas rubbade sig inte ur fläcken.

Tvillingarna sov djupt. Dagen innan hade varit utråkande till dödens gräns och det var mer ansträngande än allt de kunnat hitta på. Solljuset stängdes ute av drapperierna och rummet låg fortfarande i dunkel när en svag knackning hördes på dörren. När inget svar kom knuffades den upp. Både Elrond och Glorfindel stirrade missnöjt på scenen. Elladan gnuggade sömnen ur ögonen, Elrohir satte sig slött upp i sängen med skrynkliga kläder och Legolas satt fortfarande som en staty i mitten av rummet.

"Dan. Ro?"

"Vad skall vi göra då? Han vägrar prata med oss och det vore bara fånigt att släpa honom till sängen." Elrohir försvarade sig hetsigt. Glorfindel såg däremot bekymrad ut. Elrond gav vännen ett ögonkast, inte kunde väl han vara bekymrad över barnsliga påhitt som detta.

Utan ord gick Glorfindel in i det dunkla rummet och sjönk, som Elrond gjort dagen innan, ner på huk framför Legolas.

"Det är mörkt här inne." Glorfindels ord sökte sig igenom rummet, men fick inget svar.

"Såg du Ithil i natt, lilla löv? Hon var vacker." Återigen tystnad som enda svar. Elrond började chockat inse vad det var som var fel.

"Elendhil sökte er. Har drapperierna hållt er gömd för henne hela natten?" Glorfindel väntade några sekunder till. Han betedde sig som om Legolas svarade på hans frågor, men blev inte försvånad när det inte kom ett ljud.

Elladan såg förvånat på Elrohir, men han ryckte på axlarna. De hade själva försökt tala Legolas till rätta, men misslyckats fatalt. Glorfindels surrande om natten och stjärnorna verkade vara slöseri med tid.

"Inte ens Anors ljus tillåts finna dig, pen-neth" Tvillingarna sökte sin fars blick för att få klarhet i vad Glorfindel babblade om och de blev chockade när de såg Elrond stå med handen för munnen och en min av självanklagan i ansiktet.

"Rummets väggar har krympt, har de inte, mitt löv?" Denna gången kom den svagaste nick från Legolas, det första tecknet på att han lyssnade på nästan ett dygn. Elladan såg sig omkring, det var ett stort rum, vad var felet?

"Kan du andas, lilla alv?" Legolas skakade på huvudet och den kyliga blicken slog plötsligt ner i golvet.

Glorfindel lutade sig fram, gled med en arm in under Legolas knän och den andra om hans skuldror. Som om den lilla krigaren varit ett barn lyfte han upp honom. Legolas skälvde mycket svagt vid detta laget, och det undgick ingen av de närvarande. Till brödernas förvåning gick Glorfindel rakt ut ur rummet med sin börda. Chockat kom de på fötter och följde efter.

Genom hela boningen och ut genom en veranda till bakgården. Den badade i solljus, gräset var smaragdgrönt och tätt. Blommorna var de av våren, små men växte i mängder. Gula, blå, röda och vita. Bärbuskar med rosa blommor och friska träd. Elronds personliga trädgårdsparti.

Glorfindel gick rakt ut på gräset och satte ner Legolas på knä intill den lilla bäcken. Den var konstgjord, men vattnet kom från den strida strömmen som ringade in halva Vattnadal. Släta stenar följde den smala vattenfårans lekande gång och vita blommor kantade just det området där Glorfindel satt ner alven.

Så backade han tillbaka från gräset hela vägen upp på verandan igen där Elrond hållt in sina söner från att fortsätta. Legolas satt still på knä med blicken förlorad i det klara vattnet i flera minuter. Tillslut dök ekot av ett leende upp i hans mungipa. De fyra betraktarna höll allt under strikt uppsikt och gick inte miste om det. Leendet breddades samman med att Legolas rörde sig. Händerna smekte över de sköra blommorna, sedan doppade han fingertopparna i det kalla vattnet. Han slöt ögonen och vände ansiktet mot solen. Alla märken hade försvunnit från hans ansikte och han var hjärtslitande att se på. Han såg skör ut, som de flesta alver, men det var förrädiskt att tro en sådan sak. Himlen var blå som de slutna ögonen och trots att Vattnadal för det mesta låg fullkomligt vindstilla, skyddat av höga berg på alla sidor, så drog det plötsligt en bris genom träden.

Träden talade och det var ingen av dem som lurades av att det var vindens förtjänst när ett av dem släppte sin vårblomma. Legolas öppnade inte ens ögonen när han sträckte upp armen och lät den landa i handflatan.

Efter vad som verkade vara en evighet så reste sig skogsalven upp. Han öppnade ögonen på nytt och han såg sig omkring. Stannade vid vissa träd och blommsamlingar med blicken. Tillslut vände han sig emot kvartetten på verandan. Legolas ögon gnistrade av liv när han gick mot dem. Blomman han mottagit av trädet satte han in bakom ena örat. Lätt som bara en skogsalv steg han upp på verandan med dem och gav Glorfindel ett blygt leende.

"Tack..."

Glorfindel la upp en hand på ynglingens axel och flinade: "Det är alltid ett litet underverk i sig att se en skogsalv välkomnas av naturen. Kom, lilla alv, nu skall vi ordna med matsäck och sedan skall du och de här två oförstående ungdomarna... " Han gav tvillingarna en pikande blick. "ut på en liten ridtur. Imladris gränser är inte vida, men det finns natur, floden ger bra badställen och träden skuggar så ni kan äta ute."

Legolas log som det barn han egentligen var. I tyst tack la han upp handen på Glorfindels axel på samma sätt som den äldre blondinen gjort med honom.

"Se till att du får bekvämare kläder på dig, Legolas."

.*.

Det hade inte varit den enklaste sak att hitta rätt kläder till Legolas. Den lilla alven verkar själv lagom intresserad av vad tvillingarna skrapade fram. Vad trodde de att han var? En docka? Han behövde inte kläs upp. Tillslut reste han sig från sin plats på en av brödernas sängkanter. Han var för första gången inne i tvillingarnas rum. Golvet var fullt i kläder, men de var alla aningen för stora för honom, så de hade börjat gå igenom sina äldre samlingar. Till deras missnöje fann de inget passande.

Legolas blå ögon svepte över det bombnedslag som utgjorde golvet, böjde sig ner och tog upp ett par mycket enkla bruna byxor i mjukt skinn och en enkel tunika i ockra rött. Därefter gick han in i badrummet intill och slog igen dörren så hårt att tvillingarna skulle vakna upp ur sitt letande.

Bröderna såg på varandra lite förvånat, men väntade tills Legolas kom ut. Han såg... enkel ut. Skjortan var aningen för stor, men istället för att leta rätt på en ny, så hade han enbart stoppat ner den innanför byxlinningen.

"Går vi?" Lätt gick han över klädhögarna i rummet meddans han flätade håret. Han behövde ingen spegel för att lägga håret på det viset han gjort i åratal. Några små flätor på vardera sidan om ansiktet, ett bevis på att han var krigare. Därefter de små men invecklade flätorna som han drog bort från ansiktet och fäste i nacken. Symbolen för hans kungliga blod.

.*.

När de kom ner till stallet befann sig redan Glorfindel där. Han såg från den ena till den andra av dem. Tvillingarnas kläder var som vanligt identiska. Snygga tunikor, broderade kortärmade jackor i Vattnadals färger, passande byxor och stövlar. Intill den kom den mindre alven i pinsamt enkla kläder. Glorfindel var glad för att inte Elrond var här och såg det, då kanske han skulle tvinga honom byta. Glorfindel såg nämligen att ynglingen trivdes med vad han hade på sig för första gången sedan han kom hit, och det ville han inte ta ifrån honom.

Hans rygg var rak och det gyllne håret flätat. Det gjorde honom mer uppenbar än om han hade satt ett kungligt diadem om huvudet. Om man bara kände till Mörkmårdens sedar, och det fanns faktiskt en hel del alver, gamla nog att känna till en sådan sak.

Vårblomman Legolas fått till skänks satt i hans nacke precis där de kungliga flätorna möttes. Den såg fortfarande nyplockad ut.

"Ro, Dan, era hästar är på baksidan. Kapten Legolas ..." Glorfindel flinade mot honom och fick en kall blick tillbaka. Legolas var inte dummare än att han förstod att sålänge han befann sig innanför Imladris gränser så skulle det där med 'kapten' uttalas i skämtsam ton mer än allvar . Han kunde faktiskt tåla det ifrån Glorfindel, kanske två eller tre andra till, men det berodde på att de kände till de verkliga omständigheterna och inte förringade honom , bara såg det komiska i situationen. Han var verkligen degraderad till barn igen.

Legolas slets ut ur sina tankar när han kom runt bakom stallet. Där fanns en enorm hage full i ståtliga djur. Intill staketet stod två ston. Den ena var fläckad med rött på vit botten. Ett vackert sto, mild i naturen men uthållig och ståtlig. Legolas gnistrande ögon for till den andra. Ett enfärgat sto, så mörkt rödbrun i färgen att hon i solljuset glänste av svart rubin. Eldig men tillgiven.

Legolas tappade bort sig när han gick fram till dem, höll fram händerna och lät dem tala till honom.

"Sinva tycker om dig, Legolas" Elrohir log en aning när hans röda sto fann tillit i Legolas. Hästen hade annars en misstänksam blick mot främlingar.

"Randa också."

Legolas hälsade tyst hästarna på ett språk som inte kunde höras.

"Legolas!" Glorfindel stod lutad mot staketet längre bort. "In med dig och hämta en häst innan solen står högt på himlen. Jag misstänker att Elrond vill ha er tillbaka innan det skymmer."

Bröderna såg en aning på varandra. Visst kunde Legolas få välja en häst själv, men varför inte Glorfindel hade förberett en redan innan förstod de inte. Detta skulle ju bara ta längre tid. Elladan spännde fast ränseln på Randas mycket lätta sadel. Deras ston var otåliga och för att inte göra dem besvikna sig svängde sig både Elladan och Elrohir upp i sadlarna.

Legolas gav Glorfindel en nick. Han var i tysthet otroligt tacksam för att han hade den äldre blondinen där. En som inte var född i Imladris och förstod bättre än någon vad han var van vid och behövde. Någon gång skulle han tacka denna gamla krigaren. Någon gång...

Nu hoppade han lätt över staketet och in i inhägnaden. Lätta fötter bar honom till dess mitt, och hästarna lyfte snabbt på huvudena för att se vem inkräktaren var. Legolas stannade på behörigt avstånd och höll fram händerna. Han ställde en fråga till dem som inte kunde uppfattas med öron.

"Vad gör han, Glor?" Elladan sneglade ner från sin häst till Glorfindel som fortfarande stod nonchalant lutad mot staketet.

"Pratar med dem."

Elladan himlade med ögonen. "Först ett träd och nu håller han hov med hästarna. Jag tror jag aldrig kommer förstå mig på skogsalver."

"Uppenbarligen inte Elladan, det kräver mer tålamod och förståelse än vad du kan uppbåda."

"Glorfindel!" Elladan spelade otroligt sårad, men någonstans insåg han att Glorfindel kanske hade rätt. "Varför?"

Frågan kom naturligt från honom. Glorfindel var trots allt deras lärare.

"Har ett par veckor från studierna gjort ditt minne suddigt, Dan?"

Han fick en sned blick till svar.

"Dan, alverna, de förstfödda steg ner till Midgård med kunskap om hela skapelsen. Alverna gick skilda vägar och grupperades som de nu är. Noldor sparade den gyllne ådran i blodet. Det finns inga bättre helare någonstans än här, inte ens i Caras Galadhon." Elladan nickade till detta, det visste han. Även han och Elrohir bar stänk av helarnas blod och kunde känna av det ibland.

"Galadrim är rena till själ och står Valar närmast i makt..."

"Vi vet det Glorfindel." Elrohir avbröt honom, han, till skillnad från sin bror hade lärt sig sin läxa. När den gamla krigaren började dra upp lektionen kom minnet snabbt tillbaka till Elrohir och han fortsatte: "Och Silvian, Sindar alverna andas med Midgård. Växter, djur, sol och stjärnor känner igen dem och beskyddar dem. Silvian är dryaderna på dessa stränder. "

"Det stämmer Elrohir. "

Glorfindel fortsatte inte tvillingarnas irritation. Denna kunskapen verkade nu plötsligt tusen gånger mer intressant när de hade en skogsalv med sig.

"Ja?"

"Senare Elladan. Jag söker upp er senare under dagen och har en liten lektion mer er, kanske Legolas också vill lyssna, men just nu skall ni vara lediga." Glorfindel nickade ut mot hagen.

Legolas stod i mitten av solljuset, fortfarande med händerna utsträkta. Hästarnas misstänksamhet var förbytt och de accepterade hans närvaro. Ut från horden bröt sig en ståtlig hingst. Den bar skinande guld i färgen och höll sitt huvud högt. Den gick fram till Legolas med regal hållning och två kungligheter möttes i respekt.

"Med det där är ju Anorfrost. Adars häst!"

"Så? Det är väl Anorfrost som bestämmer vem som får rida honom."

Det var det också. Hästen var på tok för stor för Legolas som inte bara var skogsalv, han var inte fullvuxen heller. Det verkade både prinsen och hingsten missat fullkomligt. Efter den tysta hälsningen bugade Anorfrost och Legolas sprang upp på hans rygg lätt som bara en silvian alv kan föra sig. Hingsten var eldig och stark. Han dansade i en cirkel, men Legolas satt säkert och lugnt kvar på hans rygg. Han behövde inte vara rädd för att bli avkastad.

Tvillingarna var skeptiska. Legolas hade varken sadel eller seldon men red Anorfrost som om de växt upp tillsammans. Så satte hingsten fart. Bröderna funderade på att flytta sig, men eftersom Glorfindel stod så lugnt kvar kände de sig fåniga och höll in hästarna.

Anorfrost stannade inte vid staketet utan flög över det som om han hoppat över en liten sten. Hästen slog i marken mellan bröderna och Glorfindel. Dansade i en halvcirkel och frustade.

"Grattis Legolas, ett fint parti måste jag säga!"

Legolas strålade från hästens höga rygg. "Anorfrost är en ståtlig och rättvis hövding, Glorfindel. Det är en ära att få lov att rida honom."

Legolas hade varit alldeles för långt borta för att han skulle kunna ha hört vad de sagt till varandra. Inte ens en alvs skarpa hörsel hade kunnat höra dem nämna hästens namn. Kanske han hade fått reda på det från annat håll.

.*.

Timmar senare satt de tre ungdomarna intill floden där den samlat sig i en liten sjö innan den rann vidare. Hästarna stod under skuggan av några träd. De hade ridit hela förmiddagen. Legolas hade inte kännt sig så fri på åratal. När väl tvillingarna insett att Legolas inte planerade att sätta på någon sadel utan klarade sig bra som det var så hade de också följt med i ritten. Vinden susade i deras öron och ändå kunde bröderna höra för första gången ett skratt genom luften. De hade helt klart endel att lära om skogsalver. Legolas hade inte skrattat sedan han kom till dem. Sol, gräs och en ridtur, var det allt man behövde för att läka en skogsalv?

De åt i skuggan av ett träd som sänkte sina grenar ut över vattnet.

En timma senare hade de i tysthet halvsovit i gräset. Nu satt Elrohir hukad på en sten intill vattnet. Han hade tagit av sig jackan. Det var på tok för varmt och han önskade nästan att han klätt sig lika enkelt som Legolas. Hans gröna ögon forlorade i vattnet och hans tankar förlorade i sitt eget djup. Han hade sett Legolas drömmande blick under den tidiga morgonen när han hade studerat vattnet. Nu sökte Elrohir efter vad det var deras lilla "fånge" funnit i dess djup.

Så långt borta var han att han inte märkte när någon kom upp i ryggen på honom. Med ett förskrämt skrik föll han huvudstupa fram i vattnet och bröt ytan ganska osmidigt.

När han spottande och fräsande kom upp till ytan igen svor han högt: "Elladan! Du knuffade mig! Jag skall..."

Elladan hade svårt att få fram ljud mellan skrattet som lurade fram tårar i ögonvrårna. "Nay, El, skyll inte på mig. " Elladan pekade på Legolas som satt lugnt hukad längre bort. Han såg upp på Elladan med förvåning i blicken, sedan bort till Elrohir. Fullkomlig oskuld dominerade ansiktet. Det förådde honom. Det fanns ingen som såg förvånad och oskuldsfull ut minuten efter att någon knuffats i vattnet och påminde om en dränkt katt med kläderna på, förutom den skylldige.

"El! Ta honom!" Elrohir, som inte skulle ha en chans eftersom han fortfarande befann sig i det djupa vattnet litade på sin allierade. Elladan började springa. Legolas reste sig upp försiktigt och backade med händerna uppflugna i tigande protest. Innan han hann förklara sig så var han tacklad och båda for ner i vattnet under höga utrop.

Elrohir hejjade på och simmade mot tumultet för att dränka den lilla otrogna varelsen.

.*.

Det tog timmar innan de på nytt satt i gräset, fullkomligt utmattade. De hade fått av sig kläderna tills de satt i bara underbyxorna. Genomblöta, men solen torkade dem snabbt. Det hade inte blivit mycket sagt under badet. Mest skrik och skratt. Legolas glömde för ett par timmar bort vem han var och vart han var. Inte en tanke på vad som hänt bara ett par dagar innan och det enda som fortfarande syntes var det röda märket ovanför hans höft. Det var fortfarande lite ömtåligt, men hindrade honom inte från att röra sig obehindrat. Armen hade han helt glömt och när den hade slutat värka mindes han inte.

"Vi får besök" Legolas låg med slutna ögon i gräset med händerna under huvudet. Bröderna såg förvånat på honom. De hade inte hört någonting. En minut senare hörde de hovtramp och innom kort hade Glorfindel funnit dem, stigit av hästen och satt sig ner i gräset. Legolas hade ännu inte öppnat ögonen eller flyttat sig en millimeter.

"Så, har ni haft en angenäm dag?"

"Perfekt Glorfindel! Och... "Elrohir sneglade på Legolas. Ansträgningens rodnad höll på att falna från hans kinder och solen torkade hans hud. När han såg på honom utan de mängder av blåmärken och sår var hans hud var som finaste alabaster eller lackerat porslin. "...Legolas tror jag läker bättre utomhus."

"Du har en skarp blick, Ro."

Legolas öppnade ena ögat och sneglade upp på Elrohir och Glorfindel som diskuterade över huvudet på honom.

Elladan drog sig till minnes vad Glorfindel hade sagt under morgonen och satte sig upp.

"Glorfindel. Vad skulle du säga i morse?"

Glorfindel satte sig bekvämt upp efter ett träd. Han visste att Legolas lyssnade även om han såg ut att vara mil därifrån.

"Som jag sa går den helande ådran genom noldors blod. Mer eller mindre. Endel ytterst få känner igen det för vad det är, andra bara känner att det är någonting. Få skadar medvetet en helare, för de räknas som heliga. " Glorfindel stannade upp och sneglade åter på Legolas. Likaså gjorde tvillingarna. Den lilla alven hade rest sig upp på armbågarna och såg ytterst skeptiskt på Glorfindel. Uppenbarligen hade han inte samma åsikt om det där med helighet.

"Innan vårt lilla yrväder avbryter mig eller klipper av min luft med bara blicken, så är jag faktiskt inte färdig här." Legolas stängde munnen när Glorfindel lät precis som Feremor brukade göra.

"Jo, det är sant, helandets ådra är en gåva sedan gammalt och rinner fortfarande i några av de förstfödda. Omedvetet skyddar folk dessa alver samtidigt som de alltid kommer med sina problem till dem." Glorfindel flinade när han märkte att tvillingarna började förstå, de hade uppenbarligen funderat på orsaken till endel händelser runt dem.

Legolas hade glidit upp i sittande med benen i kors. Meddans han lyssnat hade han börjat fläta upp det trassliga och blöta håret. Snart flöt ner neröver hans rygg och sände rännilar av vatten nerför hans hud. Glorfindel insåg snart hur det kom sig att Feremor litat så på sin elev och lärt honom så mycket. Legolas drack hans ord som källvatten en het sommardag. Inte ett ord undgick honom, och den gamla krigaren kunde nästan se framför sig hur den lilla alvens tankar arbetade och placerade in denna information på rätt ställe i sin egen tankekarta.

"Och Silvian alverna, Glorfindel?" Elrohir såg på sin lärare aningen skeptiskt. Glorfindel skrattade till och gjorde en gest emot Legolas: "Ni har en Silvian alv framför er, fråga honom."

Legolas såg aningen förvånad ut och stannade upp med fingrarna i sitt hår. De blå ögonen flackade mellan de båda bröderna för han var inte säker på vad de menade.

Glorfindel skrattade på nytt och Legolas var fann sig tvekandes inför om han skulle ta det som en förolämpning eller inte.

"Lika mycket som ni alltid lever med det ni är födda med, så gör Legolas det. Det kommer naturligt för honom. Ser ni hur han läkt. Med de såren han hade skulle han inte ha varit så återställd nu om det inte handlade om tre saker. Den första är naturligtvis Elronds förtjänst. Den andra är eran."

"Våran?" Tvillingarna såg på varandra, Legolas och sedan sin lärare.

"Naturligtvis. Er direkta närvaro påverkar allt levande, speciellt de förstfödda. Legolas är en skogsalv och drar naturligt styrka ifrån naturen. Enligt Valar är ni, med helare i familjebanden, en stark del av naturen och Legolas här, har på så sätt lätt för att ta upp det ni har att ge honom. Det faktum att ni aldrig lämnat hans sida och ville se honom helad räckte för att hjälpa en hel del. Sista orsaken är självklart naturen. Silvian alverna lever med det som många enbart ser som legend i dessa tider. När han sa att han talade med trädet menade han det verkligen. Denna alven kan få en blomma att slå ut i kallaste vintern. Träden kommer viska sina varningar till honom långt innan noldors öron hör faran. Istället för att tämja en häst ber han om lov att få rida den, och tackar alltid efteråt för dess välvillighet."

Legolas såg aningen förvånad ut som om Glorfindels ord var överflödigt nonsens. Självklart frågar han om lov först!

"Träd och växter kommer alltid försöka skydda denna varelse mot allt som kan tänkas skada honom, för han är deras allierade, deras barn. Vad du sa innan Elrohir om att Silvian var Midgårds dryader är sannare än du tror. Vi såg nackdelarna av denna varelses känslighet i går."

Legolas ta upp händerna i kors över bröstet och sköt ut underläppen.

"Inga sådana miner, min lilla prins, berätta istället."

Legolas suckade, Glorfindel var verkligen som Feremor stundtals.

"Ni förbjöd mig att hålla kontakten. Jag har gett mitt ord på att lyda mina 'fångvaktare'" han sa det lugnt, men tonläget var så giftigt att både Elladan och Elrohir kände ett styng av skuld.

"Ni sa att jag var förbjuden att lämna boningen, och jag innehåller hela mig. Sedan drog ni för drapperierna. Först fick jag inte lov att hålla kontakten med naturen, sedan fick jag inte heller lov att se den. "

"Lugn lilla prins" Glorfindels eviga leende var fortfarande på plats. "Så snabbt tar det inte ens för en skogsalv att tömmas på energi. Du hjälpte allt till endel själv."

"Vad skulle du gjort, Glorfindel av Gondolin? Jag kunde väl inte veta hur länge jag skulle vara förbjuden att andas!" I ren ilska hade den lilla varelsen rest sig upp. Mer än någonsin såg han ut som en ilsken dryad, redo att bita halsen av den som vågade närma sig.

Det fick inte rätt inverkan. Glorfindel skrattade högt. "Din stolthet och fåfänga kommer bli din död, Thranduilion. Elladan och Elrohirs ord var förhastade i brist på kunskap, ändå följde du ordern som om de visste precis vad de talade om, och förklarade inte ens med en min vad det innebar."

"Jag förklarade!"

Tvillingarna visste inte om de skulle bli arga eller inte, så de bara satt ner och såg på irrblosset till alv skrika ut sin ilska på Glorfindel som enbart skrattade åt honom.

"Legolas, lilla alv! Varken Elladan eller Elrohir är mottagliga för ditt tysta språk. Du får allt ta och lära dem. Eller så får de lära dig sitt..." Glorfindels gråblå ögon plirade emot tvillingarnas förvånade ansikten. "Jo, för det finns ingen i hela Imladris som inte känner till att dessa två har mer kontakt med varandra än vad som är naturligt. Och det är ett sådant band som Legolas talar om. Men ni är för uppslukade av att enbart lyssna till varandra för att höra hans skrik."

Nu var de alla tre förvirrade. Förvirring fick i alla fall Legolas att slappna av och sjunka ner till sittande igen.

"Åh, små alver, jag talar om något som liknar telepati. Ni har det. " Han såg på bröderna och de nickade, de visste bara alltför väl om det. De kunde komma ner på morgonen iförda samma kläder även om de klätt sig i varandras frånvaro. Var en av dem i fara fanns det ingen tvekan om att den andra skulle känna det.

"Och Legolas är så van vid att skapa sådana band till naturen. Helande är endel av den starkaste kraften bunden till naturen, så hans varelse reagerar som om han skulle kunna skapa sådana band med er också."

Bröderna såg förvånat på varandra, sedan vände de blickarna mot Legolas. Han såg lika ställd ut som de.

"Jag måste tillbaka. Erestor hade tydligen endel tråkigheter att traggla igenom. Kom inte för sent, solen står redan lågt." Glorfindel reste sig och gick snabbt därifrån innan någon av ungdomarna hann reagera. De satt istället kvar och studerade varandra fundersamt.

Nå, det var aningen bekvämare att veta att det kanske fanns en någorlunda naturlig orsak till att de drogs till varandra.

.*.

"Förlåt. För att vi inte förstod." Det var Elrohir som bröt tystnaden mellan de tre. Legolas skakade på huvudet.

" Nay, det finns inget att förlåta. Det är som Glorfindel sa, jag borde sluta bete sig som en barnunge." Elladan och Elrohir utbytte blickar.

"Legolas... vi vet att du inte är en barnunge, men du är ung. Acceptera det." Legolas sänkte resignerat blicken. De skulle aldrig förstå.

"Kan vi inte försöka vara mer vänner? " Elladan såg uppmärksamt på Legolas som kämpade med sin stolthet.

Elladan sträckt ut handen i en tydlig gest att han erbjöd sin vänskap. Elrohir gjorde likadant och la handryggen i Elladans handflata. Tillslut, men med trotsig min, så la Legolas handen i deras.

Utan att de uppmärksammade det så skapades där ett osynligt band mellan dem.