"Det här börjar bli en ovana" Elrohir klampade sin väg nerför trappan. Den svängde i en behagfull båge, men ungdomen såg inte dess skönhet och uråldriga hantverk. Den vita, mattbeklädda stenen under fötterna eller de fint utsnidade räckena han hade ena handen på. Detta var hans hem, och han var van vid det. En bit från fotändan av den magnifika trappan satt Glorfindel på altanen. Solen dränkte dalen i våg efter våg av annalkande sommarvärme och den långlivade alven var erkänt en livsnjutare. Hade man sett Mandos och återvänt kanske man lärde sig uppskatta det lilla i livet, för han hade naturligtvis funnit den bekvämaste stolen intill de finaste blommorna på lagom avstånd från den mjukaste fågelsången. Denna idylliska alv såg nu förbryllat upp på sin lilla skyddsling.

"Du ser ut som om du blivit stucken av en geting, Elladan. Var är din bror och Legolas?"

"Elrohir" rättningen kom fullkomligt naturligt och snabbt, han var precis lika van som sin andra hälft att det nått den gränsen när de ibland även lät bli att rätta folk, det brukade varken göra från eller till i det stora hela. "Elladan är bakom dig, och..." Elrohir nickade åt det hållet och Glorfindel följde blicken, mycket riktigt kom den andra av tvillingarna upp på verandan från trädgården utanför. Elladan tog vid där Elrohir slutat tala;

"Och Legolas är försvunnen"

"Vi kan inte hitta honom."

"Och vi tänker inte skrika som sist gång."

"Det är inte naturligt..."

"Vi kan alla gömställen häromkring, och..."

"...han är inte där. Adar..."

"...söker honom. Han har inte lämnat huset,"

"då skulle vi veta om det. Han är kvar men.."

"vi vände bara ryggen till honom två sekunder."

"Två sekunder, Glorfindel."

"...och"

"STOPP!" Tvillingarna hade stått på varsin sida om Glorfindel och även om krigaren var van vid att de började och avslutade meningar för varandra så slog det omedelbart slint i tankarna på honom när han av vana ville se den som talade till honom i ögonen. Upprörda tvillingar på varsin sida som snabbt och mitt i meningar bytte ägare gjorde att Glorfindel antingen skulle hamna i sjukstugan på grund av nackspärr eller sinnesrubbningar.

"Ro, Dan, gör inte det där, jag blir tokig av det!"

"Gör vad?" Nu talade de i munnen på varandra och Glorfindel suckade tungt och gav upp.

"Gå härifrån! Lämna mig. Hitta honom på egen hand! Vid Elbereth, tror ni att jag är bättre än ni på att hitta en gömd skogsalv? Locka fram honom, be honom komma fram, eller, vid Valar, följ era förbannade instinkter och läs av hans sinne!"

Bröderna tog båda varsitt steg bak och studerade kritiskt sin lärare. Han verkade vara på gränsen till tårar i ren frustration. De utbytte blickar med varandra, idiotförklarade åldringen och smet därifrån utan vidare ord.

.*.

"Vad var det med honom?" Elladan kunde bara rycka på axlarna som svar på sin brors fråga, inte heller han kunde förstå vad de nu gjort som upprört deras lärare till den graden. Om de varit arga innan så var de nu både frustrerade och irriterade. Det var så Elrond fann dem i mitten av korridoren.

"Nå, har ni funnit honom än? Vad sa Glorfindel?"

"Glorfindel?" Det kom samtidigt och med identiskt tonläge. Snärtande och bittert.

"Nå, men vart är han?"

Tvillingarna stannade upp och såg förvånat på varandra. Elrond lät dem samla sina tankar i varandras sinne, alltför van vid detta laget. Efter någon minut vände sig de två identiska uppenbarelserna mot sin far. De bar ett utryck av lätt förvirring och frågan i ansiktena när de svarade:

"Vi tror... att han är i minnes salarna, innanför Hallen av Eld."

Elrond gav sina söner en misstänksam blick, men ifrågasatte inte deras gissning, istället greppade han ett veck av den vida, drapperade kappan som föll om honom och svepte förbi bröderna, ledde vägen till minnenas salar.

Förbi Hallen av Eld och mot den öppna porten till salongerna. Där saktade han in och började röra sig tyst och lättfotat. Bröderna följde efter och immiterade hans försiktiga mönster även om de inte förstod varför de smög. Trion stannade precis innanför den välvda porten, ornamenterad med bilder och fresker av längesedan passerad tid. Bonader berättade om heroiska stordåd, gamla allianser och berömda slag. Liksom många rum i den palatsliknande herrgården låg minnenas salar tillgängliga för alla och delar öppnade sig ut mot altaner eller verandor. Gemaket fläckades av givmilda solstrålar som sökte sig in vart det än fanns en öppning och skänkte en disig, men klart upplyst atmosvär till den redan innan så melodramatiska platsen.

Elrohir lyfte tigande en hand och pekade upp emot ena väggen, över ett dyrbart och välgjort broderi, föreställandes Isildurs kamp emot Saurons stora, oförglömliga ondska, som gjutet ur väggen, satt en ram. En fresk, rikt smyckad och inringade det legendariska brutna svärdet; Narzil. Svärdet som skar ringen från Ondskans hand. Synen var imponerande och respektingivande. Något mindre respektingivande var det som Elrohir pekat på. I en av de välgjorda, vita takbjälkarna som sneddades nerfån det höga taket hängde en ung alv i knävecken. Guldglänsande hår hängde fritt och gnistrade i de sökande solstrålarna meddans skogsalven på mycket nära håll, upponer, studerade arvegodset.

Elrond kunde inte gömma flinet som dök upp och oändligt lågt viskade han ner till sina söner:

"Beskåda och njut, små alver, för det är inte varje dag som man annalkas en ouppmärksam skogsalv..."

Elladan och Elrohir följde sin fars råd och studerade den lätt humoristiska synen framför sig. Legolas var uppenbarligen djupt inne i sina egna göromål och han sträckte ut en hand för att vidröra svärdsdelarna som så försiktigt placerats på väggen. Elrond harklade sig.

Tvillingarna höll på att sätta i halsen när de såg Legolas rycka till, skrämd av ljudet, och nära att falla. Ett litet överaskat pip kom från honom när han snabbt tvingades dra åt sig handen och greppa om takbjälken som hans knän tappade greppet om. Det slutade med att han dinglade farligt från taket med ena foten fastkilad om bjälken. Det som hindrade honom från att falla till golvet var en hand som stadigt greppat en utskjutande del av snickarglädje. Den andra handens fingrar höll han i munnen och minen i det söta ansiktet skvallrade om vad som hänt. Narzil, fortfarande vasst, hade slitsat upp två små svidande rispor över fingrarna.

"Jag ber hemskt mycket om ursäkt om jag stör er i era arkeologiska studier, min prins, men jag önskade så att få ett ord med er." Elrond gjorde tappra, men sorgligt misslyckade försök att dölja det faderliga småleendet som berörde läpparna.

Legolas såg det, men valde att inte kommentera. Istället tog han ut fingrarna ur munnen, greppade takbjälken lite stadigare och lirkade loss sin fot. Med en välavvägd rörelse släppte han taget och landade sekunden efter på golvet, smidigt och tyst som en panter. Graciöst rätade han långsamt upp sig och nalkades Elrond med den skadade handen bakom ryggen och en alltför bekant min i ansiktet. Det var den som alltid belägrade hans egna söner när de kallades till honom, medvetna om att de gjort något rackartyg.

"Lord Elrond, jag..."

"Allt är i sin ordning, Legolas, se bara till att inte slå ihjäl dig är du snäll. Det skulle inte se bra ut i allmänhetens ögon, med mig som mästerhelare och allting."

Legolas gav Elrond en lätt bugning till svar. Det fanns ingen tvekan i att Legolas kände sig befriad över Elronds lättsamma tonläge, trots att han behöll sin allvarliga min.

"Som ni säkert misstänkt så har jag tagit mig friheten att meddela kung Thranduil om er visstelse här i Vattnadal..." Elrond halkade efter i sina egna ord när han upptäckte den skärrade minen som passerade Legolas ansikte för bråkdelen av en sekund. Elrond låste sina dominerande ögon i den lilla varelsen. Legolas kinder hettade till, medveten om att han förlorat ansiktet, om så bara för en sekund, så undgick det inte den imponerande och bestämda alven som naglade honom med en frågande min. Ögonblicket var som en spricka i verkligheten innan Elrond fortsatte: "...och det har anlänt ett brev adresserat till er, från er far." Efter de orden räckte Elrond fram ett lätt, ihopvikt pergament. Legolas tog emot det och kände omedelbart igen det kungliga sigillet.

"Tack, Lord Elrond. Jag ursäktar mitt tidigare uppträdande och ber om tillåtelse att få dra mig tillbaka."

Elrond godkände utan omsvep det formella avskedet, men vände sig efter alven på nytt innan han gjorde sin utgång: "Och Legolas."

"Hum..."

"Se till att tvätta det där skärsåret."

Han fick ett lätt generat leende till svar och en hastig nick. Med det försvann den lilla skogsalven med Elladan och Elrohir i släptåg som bestämt sig för att inte tappa blondinen ur sikte igen.

.*.

Elladan och Elrohir gjorde allt i sin makt för att se oberörda och ointresserade ut. De misslyckades fullkomligt. Väl i Legolas kammare hade de försökt ge honom en privat stund att läsa igenom brevet han mottagit, så Elladan hade slagit sig ner på pallen framför en spegel och Elrohir hade av ren vana börjat kamma igenom sin brors långa hår. Det handlade inte bara om att Elladan kunde vara både ointresserad och rent av slarvig med den detaljen, det var också ett sätt för tvillingarna att antingen lägga gräl bakom sig, eller tänka. Elrohir stod med ryggen mot Legolas, men båda bröderna kunde se honom i hörnet av spegeln. Även om den, med minuten, yngre brodern borstade det mörkt bruna håret med skicklighet, så höll både han och Elladan uppmärksamheten pinsamt fästad vid den blonda ynglingens spegelbild.

Legolas hade verkat ointresserat av brevet tills syskonen snappat upp piken och inlett hårritualen mycket medvetet. Legolas stod nu så han syntes i profil i spegeln och han hade uppenbarligen läst igenom det korta meddelandet för tredje eller fjärde gången. Tvillingarna själva skulle blivit förtjusta av att motta ett brev från sin egen far om de varit i samma situation, men Legolas verkade ha en helt annan inställning. Det söta ansiktet vreds först till en min av ett sårat barn, sedan kränkt stolthet. Slutsligen antog han en min av ilska, då han uppenbarligen inte var medveten om att tvillingarna betraktade honom.

De såg honom dra ett skälvande andetag och sluta ögonen, som för att hindra ett smärre utbrott från att explodera innom sig. Under pressade minuter stod han och andades meddans de små fingrarna, medvetet och bestämt, skrynklade ihop pergamentet till en liten boll. Uppenbarligen hade inte Thranduils skrivna ord fallit den unga alven i smaken. Ett brev var en mycket privat sak, men det var ren viljestyrka som dödade frågorna som dansade i deras tankar.

Återstoden av dagen var det mer eller mindre omöjligt att få någon som helst vettig kontakt med Legolas. Han var som alltid artig, men hans humör hade svängt som hos en gravid kvinna. Retlig och irriterad kunde han inte sitta still, men var inte heller villig att få ur sig energin genom att be om att få gå ut eller söka umgås med tvillingarna. Innan kvällen ströp dagens ljus hade han naturligtvis lyckas försvinna igen, och dök därefter inte upp förrän bröderna ansåg det lönlöst att söka längre och satt sig för att helt enkelt vänta in honom i hans rum. Sittandes rygg mot rygg i den breda sängen hade de tillslut fallit i sömn och halkat ner bland lakanen. Precis när sömnen slagit sina klor i Elrohir stördes hans ro av rörelser som om en smygande katt klättrat upp i sängen. Utan att återfå full syn eller tankeverksamhet så hävde den yngre av bröderna ena armen om varelsen och fångade prydligt in honom. Det var slött och trött gjort, men den infångade tillät det och fann sig i att bli nedtryckt i sängen med en stadig och beskyddande arm om sig. Legolas lyckades falla i djup sömn redan innan Elladan vände sig om. Han hade varit vaken, men inte visat det. Han skakade uppgivet på huvudet och lade, även han, ena armen om grabben som nästlade sig in, som en inkräktare, i brödernas privata lilla värld.