Isflamma: Vänta länge? Har du någonsin behövt vänta länge på att jag skall updatera? Ett litet ord, är allt som behövs ;)
Jasså? Lista? *garv* Ojdå, jag som praktiskt taget kan göra denna berättelsen hur lång som helst eftersom jag konstant svävar ut. Nåja, du får leva med det, och här kommer kap. 9. ((Du glömde inte att läsa kap. 7 väl? Tror jag la upp två samtidigt))
.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.
Påföljande morgon vaknade tvillingarna först. Elrohir sträckte ut sin fria arm och gav sin bror en knack på axeln. Även han vaknade och studerade den fullkomligt utslagna Legolas. Han sov med ögonen så slutna att det var omöjligt att finna de blå irisarna under de täta ögonfransarna. Läpparna lätt särade även om andningen kom omärkt genom näsan. Hans huvud låg tryggt på Elrohirs arm och han mer eller mindre höll om Elladans ena arm. Den äldre av bröderna flyttade försiktigt på det guldglänsande håret som slagits ut som en solfjäder.
"Vad tror du han egentligen gör när han bara försvinner sådär?" Elladan viskade mycket lågt för att inte väcka den sovande ynglingen.
"Om jag ändå visste, El. Vad han gör är inte lika intressant som var någonstans."
"Hm"
"...och"
"Ja?"
"Bara... varför tror du han la sig här?"
"Vad?" Elladan såg förvånat på sin bror, men han hade en poäng i vad han sa. Legolas uppträdde som om han önskade behandlas som en vuxen, ändå hade han frivilligt kommit tillbaka och lagt sig intill dem, som om han verkligen sökte stöd, ändå slog han bort all form av hjälp under dagtid.
"Vad tror du brevet innehöll?" Elrohir var tvungen att fundera en stund över frågan, men skakade tillslut på huvudet.
"Ingen gissning här, El, men han verkade inte uppskatta det."
"Tror du vi kan fråga?"
"Och förvänta oss svar?" De såg på varandra någon sekund innan de svarade samtidigt: "Näää".
"El.."
"Hm..."
"Skall vi väcka honom?"
"Tycker du?"
"Tycker du att han...?"
"Att han vad?" Elrohir hade för ovanlighetens skull lite svårt att följa sin brors tankemönster, och det gjorde honom illa till mods. Detta avspeglades också i hans gröna ögon.
"Nej, El, jag menade inte så..."
"Hur menade du då?" Denna gången fanns det den svagaste skärpa i Elrohirs röst.
"Förlåt. Jo, jag menade så."
"Varför frågar du? "
"El, lugn. Jag vet inte, jag bara tänkte..."
"Tänkte vad då?" Elrohir höjde omedvetet rösten en aning och rörde på sig så att han kunde visa sitt fulla allvar inför sin bror. Legolas vred sig, men vaknade inte. Det fick båda att lugna ner sig mycket hastigt, och Elrohir sänkte blicken.
"Förlåt, Elladan. Nej, jag tycker underligt nog inte att han inkräktar." Tvekande lyfte han blicken igen. "Tycker du?"
"Nay..."
"Får jag?" Frågan var sökande liksom blicken. Varför han ens frågade om lov inför sin bror var obegripligt i sig, men hela situationen var komplex.
"Aye, det tycker jag."
Elladans enkla svar fick Elrohir att böja sig fram. Osäker på sig själv och hela situationen, men lockad av en osynlig tråd som ryckte i hans innersta lät han läpparna glida över den sovande ynglingens kind. Om det var rent vänskapligt, broderligt eller mer gick inte att utröna. Handlingen var så försiktigt utförd.
Legolas gav upp ett svagt ljud och blinkade till. Elrohir drog sig genast undan och mötte ett par stormblå ögon, dränkande likt havet, men disiga av sömn.
"Eh..."
"Godmorgon solstråle!" Elladan avbröt Legolas osammanhängande och grumliga tankar och räddade den skräckslagna Elrohir från de dövande ögonen. Elladan log brett och gnistrande. Legolas blinkade fler gånger innan han verkade vakna helt.
"Vart..."
"Imladris. El" Tvillingarna svarade unisont. Vart han befann sig och vem han talade med. Minnena flöt in i den blonda alven och han rynkade på den lilla näsan när verkligheten gjorde sig påmind.
"Min bror kommer på besök..."
Tvillingarna stirrade ner på Legolas som av någon anledning låg kvar med en bekymrad min i ansiktet.
"Kronprins Elohra?"
Det besvarades med en nick.
"Vad är det? Är du obekväm med det?"
"Nay..." Svaret kom glidande, som om tusen tanketrådar höll på att trassla ihop sig.
"Vad är det då?" De såg bara ner på Legolas med oro i ögonen. Efter ett par sekunders tvekan vaknade den blåögde gossen ur sina tankar och mötte blickarna mer nyktert när han enkelt konstaterade:
"Kan ni släppa mig? " Bröderna insåg att det inte bara var Legolas som höll ner dem genom att ligga på Elrohirs arm. Elladan höll även sin över bröstet på blondinen och Elrohirs ena ben var slängt över ynglingens knän.
"Oh..." De började trassla upp sig från varandra och Legolas satte sig upp och stirrade på bröderna.
"Varför sover ni med kläderna på?"
De såg båda på varandra sedan ner på sig själva. De hade verkligen somnat i kläderna.
"Oh..."
"Gå till er och byt om." Legolas ord fyllde rummet meddans han reste sig och satte ner de nakna fötterna på golvet. Han hade däremot tagit av sig kläderna kvällen innan och glidit i nattskjortan. Nu korsade han rummet och drog upp drapperierna så att den tidiga morgonsolen strömmade in i gemaket. "Jag skall tvätta mig och byta om, det kan jag göra utan hjälp. Vi möts vid frukosten."
Bröderna sökte varandras blick, men Legolas ord var nyktra och enkla. Det fanns ingen anledning till att betvivla att han inte skulle dyka upp vid frukosten om han hade sagt så.
De steg upp ur sängen med hopplöst skrynkliga kläder meddans Legolas slog upp glasdörrarna för att få in luft, ljus och doft av morgonen.
"Vad är det med er och stänga allt så fort ni skall sova?"
"Vill du ha det öppet dygnet runt?" Elladan samlade ihop sitt hår till ena axeln meddans han försökte skämta med Legolas, men han fick en så självklar nick till svar att det inte fanns någon mening med att fortsätta. Ynglingen menade allvar. När den svala morgonen fyllt rummet gjorde han helt om och stegade in i badrummet.
"Vi ses vid frukosten!" Därefter smällde han igen dörren efter sig. En övertydlig gest om att han önskade bli lämnad ensam. Tvillingarna gav med sig.
.*.
"Vart är han? Han sa att han skulle komma..." Elrohir sneglade på sin bror över den tomma stolen mellan sig, men han var inte nämnvärt orolig. Det var inte heller Elrond, för han hade tankarna någon helt annan stans. Arbete och plikter skulle lämnas utanför stunden på morgonen med familjen, men just denna morgon såg det annorlunda ut. Intill faten hade lorden pergament och papper, brev och kallelser som han läste meddans han åt ouppmärksamt och mekaniskt.
"Han är i stallet." Tvillingarna såg sig över axeln. In kom Erestor som en utmärkt kopia av den upptagne Elrond. Det mörka håret satt i sin strikta fläta som slickande tvingade undan varenda hårstrå som vågade bryta mot hans lagar. Klädd i en mörkt silvergrå kåpa som såg både tung och otymplig ut. Om livet var slaget ett brett silkesband i silvervitt. Tråkig i all ära, men man kunde inte anklaga honom för att sakna klass eller smak. Inte ens när han gick genom Elronds imponerande boning utan att se upp från bunten med papper han höll i händerna en enda gång.
"Stallet? Vad gör han där?"
"Hum..." Erestor bläddrade genom sina papper, ändrade plats på två stycken och svarade mest i förbifarten. "Hm, talade med hästarna tror jag han sa..." Den djupt insjunkne alven lämnade en hög papper framför Elrond utan ett ord eller så mycket som en blick innan han gick vidare och ut till en annan korridor.
Elrond suckade djupt, stirrade hopplöst ner på den nya bunten han tagit emot, gav till ett dvärgliknande läte och sköt allting ifrån sig.
"Ada! Vad är det?"
"Allt på en gång, inget annat." Lorden av Vattnadal drog en suck och hällde i sig varmt te. Morgonen var kyligare än på länge, ett tecken på att sommaren ännu inte var kommen.
"Allt som...?" Elladan kisade bort mot deras far.
Elrond knuffade på en bund papper: "Mindre roligt; patrullerna mot Dimmiga Bergen har förlorat tre krigare. " han lyfte koppen med te på nytt innan han pekade på en annan hög; "Brev från Arwen, alltid trevligt. Hon stannar över sommaren, men kommer upp till Spelen" Bröderna ljusnade efter att ha rynkat pannorna i oro över det tidigare budet. Spelen! Elronds och Celeborns lilla vadslagning som spårat ur till en tradition med bågskyttelek var femte år. Elrond bläddrade i högen under Arwens brev och redogjorde; "och här har vi endel förberedelser som jag måste gå igenom. Och här..." Elrond knuffade argt på en annan hög papper och såg missnöjd ut. "Här har vi extra arbete. Jag har döpt det passande till 'Projekt Tranduilion."
Elladan fnissade till och Elrohir lyfte på ett frågande ögonbryn. "Vad innehåller 'Projekt Tranduilion?'"
Elrond drack upp sitt te, men fyllde på en ny kopp. "Ett mycket artigt brev från Thranduil som jag mottog samman med det Legolas fick." Det där med 'artigt' lät sarkastiskt nog, men sönerna hann inte fråga för Elrond fortsatte: "Givetvis kopior på breven jag skickat angående Legolas närvaro och Glorfindels rapport om Mörkmårdens förlorade krigare och orsak. Här... "Glorfindel lyfte upp ett mycket vackert pergament med en sirlig och rent konstnärlig handstil. "...ett meddelande från kronprins och arvtagare av Mörkmården, Elohra Tranduilion."
"Han kommer hälsa på!" Bröderna kunde inte avgöra om de var förtjusta eller inte, för de lyckades inte utröna vad Elrond ansåg om det.
"Hälsa på? Avlägga besök, införskaffa förhållande information åt Thranduil skulle jag mer vilja kalla det. En annan sak..." Elrond avbröt sig själv och snäppte upp blicken. Någonting var fel.
Elrond såg in i sina söners gröna ögon. De var uppspärrade i ren panik. Båda försökte säga någonting, men misslyckades.
"Var det någonting jag sa? Elladan? Elrohir...?"
Återigen försökte båda tala men de kunde inte fånga sin egen röst. Elrohir slet fumlande tag i sin brors skjortärm som om han hade yrsel men försökte resa sig.
Det handlade om små sekunder men det var tillräckligt för Elrond att läsa av förvirring, panik och ren hysteri i sina söners ansikten. Fadersinstinkterna slog ner som en orkan i honom. "Elladan! Elrohir, vad pågår...?" Längre kom han inte. Bröderna fick plötsligt liv.
Elrohir slet sig själv upp med sådan kraft att stolen välte. Han gjorde helt om och i rörelserna välte han Elladans stol också då även han kommit på fötter.
"Legolas!"
Det var det enda svar Elrond fick innan bröderna var försvunna.
.*.
"Saes, daro! Släpp mig! Jag vill inte, saes, släpp mig!" Legolas kände sig yr som det var och när han fick ett andra slag av baksidan av en öppen hand så simmade omvärlden för honom. Var det fjärde, femte slaget? Stallväggen brände mot ryggen och framförallt ena skuldran där den trasiga skjortan lämnat huden bar och trät rev upp huden. Panik bildade en klump i halsen på honom när han slöt ögonen och kände den andra alvens tunga andedräkt kollidera med hans blottlagda hals och nyckelben.
"Saes...nay, saes daro...." Den innan högt protesterande rösten hade sänkts till en famlande bön. Hjärtat hotade att slå hål i bröstkorgen på honom och plötsliga tårar brände som vitglödgat järn innanför ögonlocken på honom. Och han skämdes för dem. Den lilla krigaren gjorde nämligen inget mer fysiskt motstånd än att försöka pressa bort sin inkräktare. Inga slag, inga vapen (han hade inte burit några sedan han entrat Imladris, men mer än pilar och dolkar kunde användas i dödligt syfte), inga sparkar eller andra handgripliga insatser. Han försökte bara desperat slingra sig undan, men alven framför höll honom i ett järngrepp. Andningen kom stötvis och alltför grunt. Ytterligare en bön undslapp honom när mer av den fina skjortan slets upp och lämnade huden över bröstet bar.
Illamåendet steg i den blonda lilla alven när han kände giriga fingrar omilt begära honom på ett sätt som ingen fick lov. Aldrig fått och skulle aldrig få. Bönen till Elbereth blev obesvarad och svordomen åt sin ovilliga passivitet besvarade han endast själv med ett ynkligt ljud av plåga när den betydligt större alven grep tag i honom alltför hårt och begravde ansiktet och tänderna i den nakna huden för att få hans smak i munnen. Händer befann sig på ställen där de inte hade tillåtelse att vara, Legolas kände sig smutsig. Äcklad över sig själv och den som gjorde så här mot honom. En svart tacksamhet skänktes till blodet i munnen som sköljde bort den andra alvens saliv från hans smak.
Genom sina egna, grunda och raspande andetag och den rusande pulsen som dränkte hörseln skar ett skrik. Plötsligt försvann trycket från bröstet på honom och Legolas knän gav vika när de inte längre tvingades att bära honom. De slog hårt ner i golvet och för att inte falla framlänges och slå i ansiktet kände han handflatorna slå i golvet sekunden efter i ren reflex.
Yrsel, illamående, panik och ofrivilliga tårar fördunklade alla sinnen hos honom och allt han kunde ta in var hastiga rörelser, folk och skrik. Plötsligt grep starka armar tag i honom och tvingade upp honom från golvet till hans ostadiga knän. Någonting i hans sinne lockade på hörseln när han bestämt misstänkte att någon pratade med honom. Eller snarare skrek hans namn i panik.
"Legolas! Legolas, snälla hör du mig? Legolas!" Dimman gav vika till ett svagt dis och han möttes av Elrohirs skräckslagna gröna ögon. Skälvande händer rörde honom över ansiktet och Legolas ryckte tillbaka när det sved till i tinningen. En hastig rörelse till höger och ännu ett par gröna ögon. Elladan.
"Få honom till sjukstugan! Jag tar hand om detta, se till att Elrond..." Rösten tillhörde inte tvillingarna. Denna var mer dominerande, äldre och mer van att bestämma. Den hade en skärpa som inte ens Legolas kunde ta fel på. Glorfindel. Beordrande eller inte, den blev avbruten av Elrond som tydligen nyss kommit in i bilden också. Legolas hörde honom inte. Elrohir slet av sig ytterkåpan som var så typisk för Vattnadals alver och drapperade den säkert om Legolas skälvande axlar. Innan han visste ordet av hade Elladan svept upp honom från golvet och bar honom hårt pressad till sig, som en mor med sitt sjuka barn. Legolas valde att inte protestera utan borrade in ansiktet i Elladans bröst för att slippa omvärlden.
Jasså? Lista? *garv* Ojdå, jag som praktiskt taget kan göra denna berättelsen hur lång som helst eftersom jag konstant svävar ut. Nåja, du får leva med det, och här kommer kap. 9. ((Du glömde inte att läsa kap. 7 väl? Tror jag la upp två samtidigt))
.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.
Påföljande morgon vaknade tvillingarna först. Elrohir sträckte ut sin fria arm och gav sin bror en knack på axeln. Även han vaknade och studerade den fullkomligt utslagna Legolas. Han sov med ögonen så slutna att det var omöjligt att finna de blå irisarna under de täta ögonfransarna. Läpparna lätt särade även om andningen kom omärkt genom näsan. Hans huvud låg tryggt på Elrohirs arm och han mer eller mindre höll om Elladans ena arm. Den äldre av bröderna flyttade försiktigt på det guldglänsande håret som slagits ut som en solfjäder.
"Vad tror du han egentligen gör när han bara försvinner sådär?" Elladan viskade mycket lågt för att inte väcka den sovande ynglingen.
"Om jag ändå visste, El. Vad han gör är inte lika intressant som var någonstans."
"Hm"
"...och"
"Ja?"
"Bara... varför tror du han la sig här?"
"Vad?" Elladan såg förvånat på sin bror, men han hade en poäng i vad han sa. Legolas uppträdde som om han önskade behandlas som en vuxen, ändå hade han frivilligt kommit tillbaka och lagt sig intill dem, som om han verkligen sökte stöd, ändå slog han bort all form av hjälp under dagtid.
"Vad tror du brevet innehöll?" Elrohir var tvungen att fundera en stund över frågan, men skakade tillslut på huvudet.
"Ingen gissning här, El, men han verkade inte uppskatta det."
"Tror du vi kan fråga?"
"Och förvänta oss svar?" De såg på varandra någon sekund innan de svarade samtidigt: "Näää".
"El.."
"Hm..."
"Skall vi väcka honom?"
"Tycker du?"
"Tycker du att han...?"
"Att han vad?" Elrohir hade för ovanlighetens skull lite svårt att följa sin brors tankemönster, och det gjorde honom illa till mods. Detta avspeglades också i hans gröna ögon.
"Nej, El, jag menade inte så..."
"Hur menade du då?" Denna gången fanns det den svagaste skärpa i Elrohirs röst.
"Förlåt. Jo, jag menade så."
"Varför frågar du? "
"El, lugn. Jag vet inte, jag bara tänkte..."
"Tänkte vad då?" Elrohir höjde omedvetet rösten en aning och rörde på sig så att han kunde visa sitt fulla allvar inför sin bror. Legolas vred sig, men vaknade inte. Det fick båda att lugna ner sig mycket hastigt, och Elrohir sänkte blicken.
"Förlåt, Elladan. Nej, jag tycker underligt nog inte att han inkräktar." Tvekande lyfte han blicken igen. "Tycker du?"
"Nay..."
"Får jag?" Frågan var sökande liksom blicken. Varför han ens frågade om lov inför sin bror var obegripligt i sig, men hela situationen var komplex.
"Aye, det tycker jag."
Elladans enkla svar fick Elrohir att böja sig fram. Osäker på sig själv och hela situationen, men lockad av en osynlig tråd som ryckte i hans innersta lät han läpparna glida över den sovande ynglingens kind. Om det var rent vänskapligt, broderligt eller mer gick inte att utröna. Handlingen var så försiktigt utförd.
Legolas gav upp ett svagt ljud och blinkade till. Elrohir drog sig genast undan och mötte ett par stormblå ögon, dränkande likt havet, men disiga av sömn.
"Eh..."
"Godmorgon solstråle!" Elladan avbröt Legolas osammanhängande och grumliga tankar och räddade den skräckslagna Elrohir från de dövande ögonen. Elladan log brett och gnistrande. Legolas blinkade fler gånger innan han verkade vakna helt.
"Vart..."
"Imladris. El" Tvillingarna svarade unisont. Vart han befann sig och vem han talade med. Minnena flöt in i den blonda alven och han rynkade på den lilla näsan när verkligheten gjorde sig påmind.
"Min bror kommer på besök..."
Tvillingarna stirrade ner på Legolas som av någon anledning låg kvar med en bekymrad min i ansiktet.
"Kronprins Elohra?"
Det besvarades med en nick.
"Vad är det? Är du obekväm med det?"
"Nay..." Svaret kom glidande, som om tusen tanketrådar höll på att trassla ihop sig.
"Vad är det då?" De såg bara ner på Legolas med oro i ögonen. Efter ett par sekunders tvekan vaknade den blåögde gossen ur sina tankar och mötte blickarna mer nyktert när han enkelt konstaterade:
"Kan ni släppa mig? " Bröderna insåg att det inte bara var Legolas som höll ner dem genom att ligga på Elrohirs arm. Elladan höll även sin över bröstet på blondinen och Elrohirs ena ben var slängt över ynglingens knän.
"Oh..." De började trassla upp sig från varandra och Legolas satte sig upp och stirrade på bröderna.
"Varför sover ni med kläderna på?"
De såg båda på varandra sedan ner på sig själva. De hade verkligen somnat i kläderna.
"Oh..."
"Gå till er och byt om." Legolas ord fyllde rummet meddans han reste sig och satte ner de nakna fötterna på golvet. Han hade däremot tagit av sig kläderna kvällen innan och glidit i nattskjortan. Nu korsade han rummet och drog upp drapperierna så att den tidiga morgonsolen strömmade in i gemaket. "Jag skall tvätta mig och byta om, det kan jag göra utan hjälp. Vi möts vid frukosten."
Bröderna sökte varandras blick, men Legolas ord var nyktra och enkla. Det fanns ingen anledning till att betvivla att han inte skulle dyka upp vid frukosten om han hade sagt så.
De steg upp ur sängen med hopplöst skrynkliga kläder meddans Legolas slog upp glasdörrarna för att få in luft, ljus och doft av morgonen.
"Vad är det med er och stänga allt så fort ni skall sova?"
"Vill du ha det öppet dygnet runt?" Elladan samlade ihop sitt hår till ena axeln meddans han försökte skämta med Legolas, men han fick en så självklar nick till svar att det inte fanns någon mening med att fortsätta. Ynglingen menade allvar. När den svala morgonen fyllt rummet gjorde han helt om och stegade in i badrummet.
"Vi ses vid frukosten!" Därefter smällde han igen dörren efter sig. En övertydlig gest om att han önskade bli lämnad ensam. Tvillingarna gav med sig.
.*.
"Vart är han? Han sa att han skulle komma..." Elrohir sneglade på sin bror över den tomma stolen mellan sig, men han var inte nämnvärt orolig. Det var inte heller Elrond, för han hade tankarna någon helt annan stans. Arbete och plikter skulle lämnas utanför stunden på morgonen med familjen, men just denna morgon såg det annorlunda ut. Intill faten hade lorden pergament och papper, brev och kallelser som han läste meddans han åt ouppmärksamt och mekaniskt.
"Han är i stallet." Tvillingarna såg sig över axeln. In kom Erestor som en utmärkt kopia av den upptagne Elrond. Det mörka håret satt i sin strikta fläta som slickande tvingade undan varenda hårstrå som vågade bryta mot hans lagar. Klädd i en mörkt silvergrå kåpa som såg både tung och otymplig ut. Om livet var slaget ett brett silkesband i silvervitt. Tråkig i all ära, men man kunde inte anklaga honom för att sakna klass eller smak. Inte ens när han gick genom Elronds imponerande boning utan att se upp från bunten med papper han höll i händerna en enda gång.
"Stallet? Vad gör han där?"
"Hum..." Erestor bläddrade genom sina papper, ändrade plats på två stycken och svarade mest i förbifarten. "Hm, talade med hästarna tror jag han sa..." Den djupt insjunkne alven lämnade en hög papper framför Elrond utan ett ord eller så mycket som en blick innan han gick vidare och ut till en annan korridor.
Elrond suckade djupt, stirrade hopplöst ner på den nya bunten han tagit emot, gav till ett dvärgliknande läte och sköt allting ifrån sig.
"Ada! Vad är det?"
"Allt på en gång, inget annat." Lorden av Vattnadal drog en suck och hällde i sig varmt te. Morgonen var kyligare än på länge, ett tecken på att sommaren ännu inte var kommen.
"Allt som...?" Elladan kisade bort mot deras far.
Elrond knuffade på en bund papper: "Mindre roligt; patrullerna mot Dimmiga Bergen har förlorat tre krigare. " han lyfte koppen med te på nytt innan han pekade på en annan hög; "Brev från Arwen, alltid trevligt. Hon stannar över sommaren, men kommer upp till Spelen" Bröderna ljusnade efter att ha rynkat pannorna i oro över det tidigare budet. Spelen! Elronds och Celeborns lilla vadslagning som spårat ur till en tradition med bågskyttelek var femte år. Elrond bläddrade i högen under Arwens brev och redogjorde; "och här har vi endel förberedelser som jag måste gå igenom. Och här..." Elrond knuffade argt på en annan hög papper och såg missnöjd ut. "Här har vi extra arbete. Jag har döpt det passande till 'Projekt Tranduilion."
Elladan fnissade till och Elrohir lyfte på ett frågande ögonbryn. "Vad innehåller 'Projekt Tranduilion?'"
Elrond drack upp sitt te, men fyllde på en ny kopp. "Ett mycket artigt brev från Thranduil som jag mottog samman med det Legolas fick." Det där med 'artigt' lät sarkastiskt nog, men sönerna hann inte fråga för Elrond fortsatte: "Givetvis kopior på breven jag skickat angående Legolas närvaro och Glorfindels rapport om Mörkmårdens förlorade krigare och orsak. Här... "Glorfindel lyfte upp ett mycket vackert pergament med en sirlig och rent konstnärlig handstil. "...ett meddelande från kronprins och arvtagare av Mörkmården, Elohra Tranduilion."
"Han kommer hälsa på!" Bröderna kunde inte avgöra om de var förtjusta eller inte, för de lyckades inte utröna vad Elrond ansåg om det.
"Hälsa på? Avlägga besök, införskaffa förhållande information åt Thranduil skulle jag mer vilja kalla det. En annan sak..." Elrond avbröt sig själv och snäppte upp blicken. Någonting var fel.
Elrond såg in i sina söners gröna ögon. De var uppspärrade i ren panik. Båda försökte säga någonting, men misslyckades.
"Var det någonting jag sa? Elladan? Elrohir...?"
Återigen försökte båda tala men de kunde inte fånga sin egen röst. Elrohir slet fumlande tag i sin brors skjortärm som om han hade yrsel men försökte resa sig.
Det handlade om små sekunder men det var tillräckligt för Elrond att läsa av förvirring, panik och ren hysteri i sina söners ansikten. Fadersinstinkterna slog ner som en orkan i honom. "Elladan! Elrohir, vad pågår...?" Längre kom han inte. Bröderna fick plötsligt liv.
Elrohir slet sig själv upp med sådan kraft att stolen välte. Han gjorde helt om och i rörelserna välte han Elladans stol också då även han kommit på fötter.
"Legolas!"
Det var det enda svar Elrond fick innan bröderna var försvunna.
.*.
"Saes, daro! Släpp mig! Jag vill inte, saes, släpp mig!" Legolas kände sig yr som det var och när han fick ett andra slag av baksidan av en öppen hand så simmade omvärlden för honom. Var det fjärde, femte slaget? Stallväggen brände mot ryggen och framförallt ena skuldran där den trasiga skjortan lämnat huden bar och trät rev upp huden. Panik bildade en klump i halsen på honom när han slöt ögonen och kände den andra alvens tunga andedräkt kollidera med hans blottlagda hals och nyckelben.
"Saes...nay, saes daro...." Den innan högt protesterande rösten hade sänkts till en famlande bön. Hjärtat hotade att slå hål i bröstkorgen på honom och plötsliga tårar brände som vitglödgat järn innanför ögonlocken på honom. Och han skämdes för dem. Den lilla krigaren gjorde nämligen inget mer fysiskt motstånd än att försöka pressa bort sin inkräktare. Inga slag, inga vapen (han hade inte burit några sedan han entrat Imladris, men mer än pilar och dolkar kunde användas i dödligt syfte), inga sparkar eller andra handgripliga insatser. Han försökte bara desperat slingra sig undan, men alven framför höll honom i ett järngrepp. Andningen kom stötvis och alltför grunt. Ytterligare en bön undslapp honom när mer av den fina skjortan slets upp och lämnade huden över bröstet bar.
Illamåendet steg i den blonda lilla alven när han kände giriga fingrar omilt begära honom på ett sätt som ingen fick lov. Aldrig fått och skulle aldrig få. Bönen till Elbereth blev obesvarad och svordomen åt sin ovilliga passivitet besvarade han endast själv med ett ynkligt ljud av plåga när den betydligt större alven grep tag i honom alltför hårt och begravde ansiktet och tänderna i den nakna huden för att få hans smak i munnen. Händer befann sig på ställen där de inte hade tillåtelse att vara, Legolas kände sig smutsig. Äcklad över sig själv och den som gjorde så här mot honom. En svart tacksamhet skänktes till blodet i munnen som sköljde bort den andra alvens saliv från hans smak.
Genom sina egna, grunda och raspande andetag och den rusande pulsen som dränkte hörseln skar ett skrik. Plötsligt försvann trycket från bröstet på honom och Legolas knän gav vika när de inte längre tvingades att bära honom. De slog hårt ner i golvet och för att inte falla framlänges och slå i ansiktet kände han handflatorna slå i golvet sekunden efter i ren reflex.
Yrsel, illamående, panik och ofrivilliga tårar fördunklade alla sinnen hos honom och allt han kunde ta in var hastiga rörelser, folk och skrik. Plötsligt grep starka armar tag i honom och tvingade upp honom från golvet till hans ostadiga knän. Någonting i hans sinne lockade på hörseln när han bestämt misstänkte att någon pratade med honom. Eller snarare skrek hans namn i panik.
"Legolas! Legolas, snälla hör du mig? Legolas!" Dimman gav vika till ett svagt dis och han möttes av Elrohirs skräckslagna gröna ögon. Skälvande händer rörde honom över ansiktet och Legolas ryckte tillbaka när det sved till i tinningen. En hastig rörelse till höger och ännu ett par gröna ögon. Elladan.
"Få honom till sjukstugan! Jag tar hand om detta, se till att Elrond..." Rösten tillhörde inte tvillingarna. Denna var mer dominerande, äldre och mer van att bestämma. Den hade en skärpa som inte ens Legolas kunde ta fel på. Glorfindel. Beordrande eller inte, den blev avbruten av Elrond som tydligen nyss kommit in i bilden också. Legolas hörde honom inte. Elrohir slet av sig ytterkåpan som var så typisk för Vattnadals alver och drapperade den säkert om Legolas skälvande axlar. Innan han visste ordet av hade Elladan svept upp honom från golvet och bar honom hårt pressad till sig, som en mor med sitt sjuka barn. Legolas valde att inte protestera utan borrade in ansiktet i Elladans bröst för att slippa omvärlden.