Isflamma: Oki, då kommer du bara älska detta kapitlet *flinar*
Kom bara ihåg; detta är en fiction, och inte alls Lord of the Ring, jag är inte Tolkien, långt ifrån.
En liten ordlista var det? Jag skall försöka hålla mig kort till de få orden jag använder. Sorry om det inte blir fullkomlit korrekt:
adar: Far (father)
ada :pappa (dad)
Anor :sol
Ithil: måne
daro: Still, stanna, håll upp
saes: snälla (please)
nay: nej
aye: ja
pen-neth: little one (finns ingen bra översättning på snenska för det där)
Eryn Lasgalen: Great Greenwood, den stora grönskoken. Namnet på Mörkården innan ondskan kom dit.
Legolas: Grönlöv (Greenleaf) det är därför jag ibland ger honom smeknamnet 'lilla löv'
Peredhil: Lord Elronds 'efternamn' och betyder halvmänniska. (trots att han egentligen bara är människa till en fjärdedel)
-ion: son av. Elrondion, son av Elrond, på samma sätt som -ien är den feminina benämningen. Elrondien, dotter av Elrond.
Elbereth: En av alvernas kvinnliga gudar och hennes namn används ofta i böner om välfärd
Elendil: Har jag naturligtvis stavat fel. Rätt skall vara Ëarendhil, namnet på den klaraste stjärnan som alverna ofta ser till
Melkor: Ondingguden á la Báma! Nej, allbvarligt talat, han är ond och hemsk.
Valar: Namnet alvernas Gudar går under
Hoppas de orden räcker för att du skall få ett bättre sammanhang. Nu, till kapitlet!
.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.
"Stilla nu..." Elronds vänliga ord fick en svag, föga respektfull fnysning till svar. Legolas satt rakryggad på sängkanten, fortfarande med Elrohirs kappa svept om sig då delarna av den forna skjortan inte gav mycket till skydd. Rädslan var utbytt mot missnöje och ett rent förskräckligt humör. Elrond hade inte fått lov att ge den lilla varelsen varken sömnmedel eller bedövande. Legolas var inte van vid den sortens helande örter och tyckte de var ytterst obehagliga.
Elrond hade varnat blondinen för att han skulle bli tvungen att slå två stygn i såret som splittrat ögonbrynet längst mot tinningen. Blodet sipprade nerför hans illa missfärgade kind, men stoiskt och rent av barnsligt surande satt den lilla lintotten till prins med plutande läppar och en rynkad näsa när Elrond drog åt det sista stygnet. Det enda ljud Legolas yttrat under behandlingen var när han sög in kall luft mellan tänderna.
"Legolas..." Elrond sökte allvarligt ungdomens blå ögon. "En sådan här sak skall inte hända. Jag svär, vid min heder att alven skall straffas, och om jag kunnat göra det ogjort... Jag ber om förlåtelse..."
Legolas skakade på huvudet, men ångrade sig snabbt när rörelsen fick det att slita i stygnen. "Nay, Lord Elrond. " ynglingens klarblå ögon mötte värdens med samma allvar, mognare än hans ålder. "En konung kan, hur gärna han än vill, aldrig ta ansvar för enskilda individers handlingar. Om så vore fallet skulle han aldrig ha tid att styra eller belöna de som förtjänar det. Jag är bra nu, inget allvarligt hände."
"Inget allvarligt?!" Elladan, som tillsammans med sin bror stått i bakgrunden, tog ett aggressivt steg fram. Ilskan målade hans ansikte till det av ett anfallande rovdjur och blicken var den av en hök. "Melkor ta den förbannade alven, han försökte..."
"Elladan! Jag vet vad han försökte!" Legolas såg upp från Elrond och mot Elladans ilska.
Elrond såg från den ena till den andra och reste sig försiktigt. Ett gräl nalkades, och han var inte dummare än att förstå att han inte borde vara endel av det. Umgdomarna mätte sin ilska med varandra och märkte knappt när Elrond smälte undan som en skugga längre in i rummet.
Legolas reste sig upp och Elrohirs röda kåpa gled av honom. Delarna av den fullkomligt förstörda skjortan hängde om honom tills Legolas med ilskna fingrar slet tyget av sig och torkade av kinden med det där såret fortfarande läckte små rännilar av blod trots stygnen. Samma sida bar blålila misshandlade märken men den arga lilla alven blinkade inte ens till när han aggressivt gned tyget över det.
Elladan fick stöd av sin bror som också tog ett steg fram. De såg över Legolas bara överkropp. På ena sidan av halsen och ner mot nyckelbenen bar den krämfärgade huden en ilsken rodnad och omisskänliga bitmärken. Överarmarna och huden vid de smala höftbenen och midjan fläckades långsamt av blå fingeravtryck. Byxorna var hela och han bar fortfarande skorna på fötterna.
"Hur naiv tror ni att jag är? Se inte på mig som om ni är tvugna att beskydda mig som en unge, för det är jag inte!"
"Legolas! Han var mycket större än dig, och..." Tvillingarna utförde samma konststycke som alltid när de var upprörda och talade fulländade meningar unisont, men Legolas ilska tystade dem när han höjde rösten, kastade ifrån sig den trasiga skjortan och tog ett utmanande steg mot dem:
"Anser ni mig vara ur stånd att försvara mig själv? El, jag är krigare av femte graden, kapten över södra gränspatrullen. Utbildad i vapenlös kontaktstrid såväl som vapen i när- och distansstrid. Hjerim av Sista Alliansen likväl som mäster Erohim, kapten Lomiendo, Jimlech av Gröna fanan och konung Thranduil själv har varit mina privatlärare längre än ni haft tillstånd att ens hålla i en träningsbåge!" Legolas ålder fördunklades en aning. Hållningen var regal och han iklädde sig rollen av en som var van att åtlydas. Tvillingarna tog ofrivilligt ett steg tillbaka inför Legolas utbrott.
Elrond höll sina ord för sig själv. Även om hans söner hört namnen Legolas uttalade så hade lorden mött alla nämnda personligen. Det var en högst imponerande samling alver.
Bröderna öppnade munnen för att återigen protestera. Legolas klippte av deras luft redan innan de hunnit formulera frågan i sina tankar.
"Nej! Gör inte bort er och underskatta mig, Elrondion av Imladris! " Legolas vrede färgade hans klarblå ögon mörka som en storm till havs. Våldsamt slet han upp ett illa misshandlat pergament ur en osynlig ficka som bröderna kunde svära på aldrig varit där när de själva ägt byxorna ungdomen bar. Han höll demonstrativt upp det och de kände igen det brutna sigillet av Mörkårdens kungahus. "Här döms och beseglas mitt självförsvar! Order utfästa av Kung Thranduil själv förbjuder mig att någonsin höja hand eller vapen mot någon innanför Imladris gränser. Varken i vredesmod eller självförsvar är jag tillåten att skada eller hota någon under min 'ödmjuka' och 'tacksamma' vistelse i denna dal." Det fanns ingen tvekan i att han satiriskt upprepade skrivna ord från det kungliga meddelandet. "Som krigare av Mörkmården är jag bunden att åtlyda mina överordnade och det skall vara en ära för mig att ta emot kungliga förhållningorder, vad de än säger, så slit inte ifrån mig det sista ekot av värdighet jag fortfarande äger, El!"
Bröderna stirrade förstummat på sin 'skyddsling'. Denna sidan av Legolas hade de aldrig tidigare mött men Elrond kände igen den. Här gick blodet i arv och trots skillnad i utseendet såg han Kung Oropher av Eryn Lasgalen skina igenom med all sin kraft.
Utan att skyla sig eller skämmas för sin halvklädda uppenbarelse skred kungasonen rakt förbi bröderna och ut ur sjukrummen till sina egna kammare. Ingen av dem kom sig för att följa efter denna gången.
.*.
Legolas dök inte upp den skymningen till kvällsvarden. Tvillingarna satt ovanligt tysta vid sina platser och åt dåligt. Elrond höll ett tigande öga på dem. Det förvånade honom att någon kunde påverka hans söner till den graden att även Elladan tappade aptiten, och då hade ändå hela dagen gått.
Glorfindel dök däremot upp efter halva måltiden. Hans renskurna ansikte var mörkt och bistert. Denna alven höll för det mesta humöret uppe även i de värsta stunder, men hans nattsvarta uppsyn fick alver i hans väg att backa undan och låta bli att fråga vad som var felet. Sedan de lämnat honom i stallet denna morgonen hade de inte sett skymten av honom. Elrond höjde på ett ögonbryn.
"Fråga inte..."
Elrond skakade på huvudet som för att säga att han inte heller tänkte göra detta. Skulle sanningen fram ville han inte alls veta vad Glorfindel gjort med alven. Erestor tog hand om det mer formella straffet och det skulle inte vara passande om Elrond kände till någonting annat. Gudarna skulle däremot veta att han medvetet avhållt sig från att kalla Glorfindel till sig under dagen, med risk för att 'störa' honom.
Den bistra krigaren vände tillslut blicken mot de slokande bröderna.
"Varför är inte ni hos Legolas?"
Elrohir öppnade munnen för att svara, men inga passande ord kom fram. Elladan smög in med ett svar i hans ställe.
"Han var arg...gick sin väg. Tror han vill vara ensam..."
Glorfindel lade huvudet på sned och den dödliga uppsynen förändrades. Frågan marmorerade de gråblå ögonen tills båda bröderna lyfte blicken för att se på honom.
"Ensam? Tror ni det...?" En underkuvad lavin av känslor färgade de låga och mycket menande orden. Elladan och Elrohir tvekade. Den förvirrade och disorienterade känslan i deras magar ändrade sakta karaktär tills den sved som en klump i halsen. Då reste de sig båda och, utan ord, lämnade bordet.
.*.
Elladan knackade på dörren till Legolas kammare. Inget svar. De väntade en stund innan Elrohir upprepade förfrågningen men återigen besvarades det med tystnad.
"Tror du han sover, El?"
Elrohir skakade på huvudet, inte heller Elladan gick med på det så han la handen mot dörren och tryckte långsamt upp den. Rummet de kom in i låg i ett mystiskt dunkel. Gardiner var fördragna de stora stängda glasdörrarna. Sängen var tom, men lakanen var i oordning som om någon legat i den. Skuggorna från möblerna dansade en spöklik hymn när det enda ljuset kom från eldstaden. Små, rödbrännade lågor vred sig i sin personliga, men ovanligt tysta plåga. Framför elden, på golvet, satt Legolas. En filt hade glidit av honom och han satt med benen i kors som en staty i en lokal pool av sammet. Han hade fått på sig en aningen för stor skjorta, och var klädd, men han hade han badat, för det guldspunna håret gnistrade ikapp med elden som en utmaning det utan tvekan skulle vinna. Den lilla alvens blick var förlorade i lågorna och det alltför söta ansiktet var slutet och bistert.
"Gå."
Bröderna stannade halvvägs in när den stilla figuren talade till dem. Elrohir lyfte en hand och berörde sin brors axel utan uttalade ord. Legolas ansikte var blekare än vanligt, allt utom kinderna som bar en feberliknande, glansartat rodnad, och det fula blåmärket som antagit en lila nyans. De gick vidare. Mjukt som mörka svanar över en stilla sjö, sjönk de ner snett bakom, på varsin sida om alven. Som en staty? De hade haft fel, Legolas axlar genomfors av den svagaste ristning.
"Gå!"
Elladan la upp en hand på Legolas skuldra samtidigt som Elrohir la sin på hans överarm.
"Försvinn sa jag!"
Först nu rörde blondinen på sig. Hastigt knuffade han undan Elrohir och vände sig sedan till Elladan för att göra samma sak med honom. När den äldre av bröderna for baklänges ner i golvet fångades ynglingen in av Elrohirs armar.
"Släpp mig! "
Elladan kom upp i sittande igen och tog även han ett tag om Legolas, höll ner honom, höll still honom under högljudda protester. Den lilla alven började kämpa och försökte slingra sig loss. Bröderna var både äldre, större och starkare. Iskallt och tyst tvingade de honom att sitta kvar på golvet. Skriken blev till böner, skakade av känslor som regerade rösten. Tillslut dog även bönerna ut och ersattes av hopplös resignation. Legolas slappnade av och begravde ansiktet i Elladans bröst, skakande av gråt. Elrohir höll om honom lika intimt som sin bror och greppet gick från tvingande till ömsint.
Efter vad som verkade vara timmar utan ord var bröderna ense om att Legolas sov. Elladan lutade sig fram och nästan tippade bak Legolas trötta kropp ner i Elrohirs famn. Mjukt lyfte han upp honom, bar honom till sängen och klättrade upp i den. Elladan kom efter, men innan vände han sig till glasväggen, drog draperierna åt sidan och öppnade dörrarna. Den svala, men friska natten svepte in och begärde rummet.
.*.
Morgonen var långt skriden och bröderna satt på sängen och studerade en milt sagt irriterad liten prins. Om den tidigare nattens händelser sas inte ett ord. Elronds söner var unga, men snabba att lära sig när de hade vilja, och en sak de förstått mycket snart var att aldrig kompromettera den stolta grabben. Den oviljan de sett dagarna innan över att klä upp sig var nu fullkomligt omvänd. Legolas ryckte och drog i kläder som han snart ratade och kombinerade med annat. De skulle aldrig någonsin förstå sig på denna varelsen!
Efter långa stunder stod tillslut alven framför spegeln iförd mörkt rödbruna byxor, låga skor (det fanns uppebarligen inte ett enda passande par stövlar i hela huset, även om han säkerligen provat alla och tvillingarna, smått fundersamma, hade gått och hämtat sina också för att få Legolas att lugna ner sig. ) och en skjorta med hög krage. Den var broderad med ädelmetall och vek sig upp över den smäckra halsen. Vattnadal hade sin egen syn på finkläder, och den lilla alven hade naturligtvis tvingats välja en överkappa. Den följde mycket smakfullt resten av kläderna med en färg av varmt och mörkt rött. Frukosten hade blivit uppskjuten tills en kvinnlig alv sänts upp med en bricka åt dem.
Bröderna satt på sängen och åt. Legolas hade tänderna i ett äpple, men händerna hade glömt att hjälpa till, för han flätade skickligt men noggrant håret. Krigarflätorna på vardera sidan om ansiktet, och de invecklade små flätorna som han planerade att fästa med varandra i nacken. Han kunde göra det genom att fläta samman dem, men någonting passade honom inte. Argt släppte han allting och slet äpplet ur munnen. Bröderna följde honom med blicken när han kastade sig ut på balkongen och hoppade upp på räcket. Där hejdade han sig, stillade sin upprörda själ och sjönk harmoniskt ner på ett knä.
Elladan såg frågande på Elrohir, men fick en huvudskakning till svar kombinerade med viskande ord: "Fråga inte El, du kan räkna med att han snackar med trädet igen, så låt bara bli..."
Den lilla alven kom snabbt in igen och tvärnitade vid spegeln. Nu fäste han de kungliga flätorna med tre mörkgröna blad och deras ljusa slingerranka. Bröderna flinade som idioter när Legolas ansåg sig färdig, för de hade aldrig sett honom kråma sig förr. Nu tog han ett steg bak, vred sig från höger till vänster, nickade belåtet och tog en stor tugga av äpplet som för att besegla klädseln.
Blåmärket över kinden kunde han inte göra mycket åt. Han hade återfått det mesta om inte all av sin forna styrka, och det läkte snabbt nog, men ännu syntes det som hettande, centrerat rött. Stygnen satt också kvar, men ögonbrynet läkte snabbare än ens Elrond kunnat föreställa sig.
Bröderna återkallade Glorfindels ord från deras utflykt. Hade de haft med Legolas snabba läkandeprocess att göra? Ingen av dem hade någonting emot det om så var fallet.
"Så, Legolas, du ser ut som en verklig prins, nu, kan du vara så snäll och förklara uppståndelsen för oss?" Elladan kunde naturligtvis inte behärska sig längre. Legolas självgoda leende byttes ut till allvar när han vände sig emot dem:
"Mörkmårdens krigare färdas snabbt och utan uppehåll. De kan röra sig genom snårskog och över dimmiga berg snabbare än vinden. Gå till lord Elrond och säg att ni kan vänta er besök redan innan dagen börjar skymma."
"Legolas!" Tvillingarna for upp från sängen. "Elohra kan omöjligt ha nått gränserna av Imladris så snabbt, vad får dig att tro det?"
Legolas bevärdigare tvillingarna med en mycket kritisk blick men talade med självsäkerhet. "Träden bär bud med sig."
Så vände sig den lilla alven mot spegeln igen och studerade mindre nöjt sin klädsel innan han tillade mer i förbifarten; "Dessutom gav sig Elohra av långt innan varken jag eller lord Elrond fick bud om det."
Till en början lät orden mycket nyktra, tills Elrohir upptäckte en bugg i dem. "Legolas! Det är inte möjligt, buden kom med falk och det innebär att även med de snabbaste hästarna skulle Elohra fortfarande befinna sig två eller tre dagar från Imladris om han gav sig av omgående! Och... hur visste du att adar fått bud om..."
Legolas såg på den båda under täta ögonfransar och från bakom gyllne flätor. Blicken sa tillräckligt, han narrades inte. Elladan och Elrohir glömde fullkomligt bort det där med att aldrig släppa Legolas ur sikte. Innom två sekunder var de ute ur rummet. Elladan nerför trapporna för att informera deras far, Elrohir till deras rum efter mer formella kläder.
.*.
Legolas hade inte farit med lögn och varken Elrond eller Glorfindel hade heller betvivlat det. Innan skymningen kom bud in till stora salen om att ryttare anlänt och att de bar Mörkårdens bruna och gröna färger.
Innom kort anmäldes de för att möta lorden av Imladris och dubbeldörrarna slog upp. Salen innehöll inte många alver, men tillräckligt. Bland de närvarande fanns naturligtvis Elrond och hans söner, men också Glorfindel, Erestor och en handfull av de närmsta politikerna. Vattnadal var en fredlig plats, likväl bestod silvian alvernas eskort av tränade krigare. De besökande var endast tre stycken. En tanke for genom Elronds huvud att det var modigt av Thranduil att sända ut sin äldste son med en så mager livvakt. Modigt, politiskt genomtänkt eller fullkomligt idiotiskt. Två av männen stannade genast vid dörren. De bar fullriggad klädsel, enligt skogsalvernas mått mätt. Inte ens bågarna hade tagits ifrån dem. Först av respekt, sedan för att visa att de inte sågs som något hot mot folket i det Sista Välkomnande Huset.
Allas blickar föll på alven som bröt sig ur gruppen och ensam beträdde golvet. Smäckra och snäva stövlar till knäna. Åtsittande benkläden i smidigt och mörkt brunt läder. En skjorta i grönt med vida och uppslitsade ärmar, broderade, så tunnt och fint med silver att mönstren enbart kunde skönjas korta stunder då de glimmade till. Under den syntes ännu en skjorta, tunnare men lika perfekt kombinerad i praktiskt bruk som den var fin. Utanpå allt en snäv väst som framhävde hela alvens smidiga och vältränade kropp. Armskenor med mörkmårdens emblem, bälte med långdolkar och koger spänt över bröstet trots att den osträngade bågen var lämnad med livvakten. Stegen var säkra, regala och smidiga. Denna alven skred fram med en skrämmande säkerhet och huvudet höjt. Ung som en morgon, men hans ställning i vuxenlivet kunde inte betvivlas. Orophers färger gick igenom, håret höll inte bara, som Legolas, solens färg, utan även glans koppar och rött guld. De kungliga flätorna talade om arv lika mycket som hans glänsande entre.
"Elohra Thranduilion o Mörkmården! En ära att få välkomna er i Imladris." Elrond gav, stående, den ståtliga ungdomen en respektfull bugning. Den besvarades genast, och Elrond missade inte gracen i rörelserna, de som han även uppfattat hos Legolas.
"Lord Elrond Peredhil." hälsningen var tadelfri, om än kort, fullkomligt utan smyckningar.
Legolas orkade inte gå igenom artighetsritualer. Det var inte likt honom, inte alls, men han bröt sig ut från uppställningen och nalkades sin bror. Han höll, liksom sitt äldre syskon, huvudet högt. En kungason lika mycket som Elohra, men ju närmare han kom, desto mindre säkra blev hans steg. De saktade in, och tillslut stod han rakt framför sin bror med huvudet böjt i skam. Han var säkert huvudet kortare. Rummet låg i mördande tystnad meddans kronprinsen kritiskt och ingående studerade sin yngre brors sänkta huvud.
"Jag..." Legolas ord kom trevande och alltför svaga. Två sekunder slöt han sina ögon, bannade sig själv för sin svaghet innan han öppnade dem på nytt och stirrade på golvet och Elohras stövlar. När han gjorde ett nytt försök var rösten stadig och kristallklar:
" Jag har dragit vanära över Orophers ättelinje, Mörkårdens krigare och för det folk jag, fullt av skam, kallas för prins. Inga ord eller handlingar kan ersätta mina misstag, jag kan och vill heller inte därför bönfalla om er eller folkets förlåtelse."
Orden lämnades iskallt kvar i luften. Inget svar bevärdigades dem. Legolas slöt långsamt händerna när han stålsatte sig inför det värsta; tystnaden.
Minuten var dräpande innan någonting hände. Den stolta och iskalla kronprinsen av Mörkmården rörde sig hastigt, kastade sig fram och omfamnade Legolas. Slet honom till sig och höll honom plågande hårt mot sitt bröst.
"Elbereth, lillebror, jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen. Ai Valar,Legolas du lever, du lever lillebror!"
Kom bara ihåg; detta är en fiction, och inte alls Lord of the Ring, jag är inte Tolkien, långt ifrån.
En liten ordlista var det? Jag skall försöka hålla mig kort till de få orden jag använder. Sorry om det inte blir fullkomlit korrekt:
adar: Far (father)
ada :pappa (dad)
Anor :sol
Ithil: måne
daro: Still, stanna, håll upp
saes: snälla (please)
nay: nej
aye: ja
pen-neth: little one (finns ingen bra översättning på snenska för det där)
Eryn Lasgalen: Great Greenwood, den stora grönskoken. Namnet på Mörkården innan ondskan kom dit.
Legolas: Grönlöv (Greenleaf) det är därför jag ibland ger honom smeknamnet 'lilla löv'
Peredhil: Lord Elronds 'efternamn' och betyder halvmänniska. (trots att han egentligen bara är människa till en fjärdedel)
-ion: son av. Elrondion, son av Elrond, på samma sätt som -ien är den feminina benämningen. Elrondien, dotter av Elrond.
Elbereth: En av alvernas kvinnliga gudar och hennes namn används ofta i böner om välfärd
Elendil: Har jag naturligtvis stavat fel. Rätt skall vara Ëarendhil, namnet på den klaraste stjärnan som alverna ofta ser till
Melkor: Ondingguden á la Báma! Nej, allbvarligt talat, han är ond och hemsk.
Valar: Namnet alvernas Gudar går under
Hoppas de orden räcker för att du skall få ett bättre sammanhang. Nu, till kapitlet!
.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.
"Stilla nu..." Elronds vänliga ord fick en svag, föga respektfull fnysning till svar. Legolas satt rakryggad på sängkanten, fortfarande med Elrohirs kappa svept om sig då delarna av den forna skjortan inte gav mycket till skydd. Rädslan var utbytt mot missnöje och ett rent förskräckligt humör. Elrond hade inte fått lov att ge den lilla varelsen varken sömnmedel eller bedövande. Legolas var inte van vid den sortens helande örter och tyckte de var ytterst obehagliga.
Elrond hade varnat blondinen för att han skulle bli tvungen att slå två stygn i såret som splittrat ögonbrynet längst mot tinningen. Blodet sipprade nerför hans illa missfärgade kind, men stoiskt och rent av barnsligt surande satt den lilla lintotten till prins med plutande läppar och en rynkad näsa när Elrond drog åt det sista stygnet. Det enda ljud Legolas yttrat under behandlingen var när han sög in kall luft mellan tänderna.
"Legolas..." Elrond sökte allvarligt ungdomens blå ögon. "En sådan här sak skall inte hända. Jag svär, vid min heder att alven skall straffas, och om jag kunnat göra det ogjort... Jag ber om förlåtelse..."
Legolas skakade på huvudet, men ångrade sig snabbt när rörelsen fick det att slita i stygnen. "Nay, Lord Elrond. " ynglingens klarblå ögon mötte värdens med samma allvar, mognare än hans ålder. "En konung kan, hur gärna han än vill, aldrig ta ansvar för enskilda individers handlingar. Om så vore fallet skulle han aldrig ha tid att styra eller belöna de som förtjänar det. Jag är bra nu, inget allvarligt hände."
"Inget allvarligt?!" Elladan, som tillsammans med sin bror stått i bakgrunden, tog ett aggressivt steg fram. Ilskan målade hans ansikte till det av ett anfallande rovdjur och blicken var den av en hök. "Melkor ta den förbannade alven, han försökte..."
"Elladan! Jag vet vad han försökte!" Legolas såg upp från Elrond och mot Elladans ilska.
Elrond såg från den ena till den andra och reste sig försiktigt. Ett gräl nalkades, och han var inte dummare än att förstå att han inte borde vara endel av det. Umgdomarna mätte sin ilska med varandra och märkte knappt när Elrond smälte undan som en skugga längre in i rummet.
Legolas reste sig upp och Elrohirs röda kåpa gled av honom. Delarna av den fullkomligt förstörda skjortan hängde om honom tills Legolas med ilskna fingrar slet tyget av sig och torkade av kinden med det där såret fortfarande läckte små rännilar av blod trots stygnen. Samma sida bar blålila misshandlade märken men den arga lilla alven blinkade inte ens till när han aggressivt gned tyget över det.
Elladan fick stöd av sin bror som också tog ett steg fram. De såg över Legolas bara överkropp. På ena sidan av halsen och ner mot nyckelbenen bar den krämfärgade huden en ilsken rodnad och omisskänliga bitmärken. Överarmarna och huden vid de smala höftbenen och midjan fläckades långsamt av blå fingeravtryck. Byxorna var hela och han bar fortfarande skorna på fötterna.
"Hur naiv tror ni att jag är? Se inte på mig som om ni är tvugna att beskydda mig som en unge, för det är jag inte!"
"Legolas! Han var mycket större än dig, och..." Tvillingarna utförde samma konststycke som alltid när de var upprörda och talade fulländade meningar unisont, men Legolas ilska tystade dem när han höjde rösten, kastade ifrån sig den trasiga skjortan och tog ett utmanande steg mot dem:
"Anser ni mig vara ur stånd att försvara mig själv? El, jag är krigare av femte graden, kapten över södra gränspatrullen. Utbildad i vapenlös kontaktstrid såväl som vapen i när- och distansstrid. Hjerim av Sista Alliansen likväl som mäster Erohim, kapten Lomiendo, Jimlech av Gröna fanan och konung Thranduil själv har varit mina privatlärare längre än ni haft tillstånd att ens hålla i en träningsbåge!" Legolas ålder fördunklades en aning. Hållningen var regal och han iklädde sig rollen av en som var van att åtlydas. Tvillingarna tog ofrivilligt ett steg tillbaka inför Legolas utbrott.
Elrond höll sina ord för sig själv. Även om hans söner hört namnen Legolas uttalade så hade lorden mött alla nämnda personligen. Det var en högst imponerande samling alver.
Bröderna öppnade munnen för att återigen protestera. Legolas klippte av deras luft redan innan de hunnit formulera frågan i sina tankar.
"Nej! Gör inte bort er och underskatta mig, Elrondion av Imladris! " Legolas vrede färgade hans klarblå ögon mörka som en storm till havs. Våldsamt slet han upp ett illa misshandlat pergament ur en osynlig ficka som bröderna kunde svära på aldrig varit där när de själva ägt byxorna ungdomen bar. Han höll demonstrativt upp det och de kände igen det brutna sigillet av Mörkårdens kungahus. "Här döms och beseglas mitt självförsvar! Order utfästa av Kung Thranduil själv förbjuder mig att någonsin höja hand eller vapen mot någon innanför Imladris gränser. Varken i vredesmod eller självförsvar är jag tillåten att skada eller hota någon under min 'ödmjuka' och 'tacksamma' vistelse i denna dal." Det fanns ingen tvekan i att han satiriskt upprepade skrivna ord från det kungliga meddelandet. "Som krigare av Mörkmården är jag bunden att åtlyda mina överordnade och det skall vara en ära för mig att ta emot kungliga förhållningorder, vad de än säger, så slit inte ifrån mig det sista ekot av värdighet jag fortfarande äger, El!"
Bröderna stirrade förstummat på sin 'skyddsling'. Denna sidan av Legolas hade de aldrig tidigare mött men Elrond kände igen den. Här gick blodet i arv och trots skillnad i utseendet såg han Kung Oropher av Eryn Lasgalen skina igenom med all sin kraft.
Utan att skyla sig eller skämmas för sin halvklädda uppenbarelse skred kungasonen rakt förbi bröderna och ut ur sjukrummen till sina egna kammare. Ingen av dem kom sig för att följa efter denna gången.
.*.
Legolas dök inte upp den skymningen till kvällsvarden. Tvillingarna satt ovanligt tysta vid sina platser och åt dåligt. Elrond höll ett tigande öga på dem. Det förvånade honom att någon kunde påverka hans söner till den graden att även Elladan tappade aptiten, och då hade ändå hela dagen gått.
Glorfindel dök däremot upp efter halva måltiden. Hans renskurna ansikte var mörkt och bistert. Denna alven höll för det mesta humöret uppe även i de värsta stunder, men hans nattsvarta uppsyn fick alver i hans väg att backa undan och låta bli att fråga vad som var felet. Sedan de lämnat honom i stallet denna morgonen hade de inte sett skymten av honom. Elrond höjde på ett ögonbryn.
"Fråga inte..."
Elrond skakade på huvudet som för att säga att han inte heller tänkte göra detta. Skulle sanningen fram ville han inte alls veta vad Glorfindel gjort med alven. Erestor tog hand om det mer formella straffet och det skulle inte vara passande om Elrond kände till någonting annat. Gudarna skulle däremot veta att han medvetet avhållt sig från att kalla Glorfindel till sig under dagen, med risk för att 'störa' honom.
Den bistra krigaren vände tillslut blicken mot de slokande bröderna.
"Varför är inte ni hos Legolas?"
Elrohir öppnade munnen för att svara, men inga passande ord kom fram. Elladan smög in med ett svar i hans ställe.
"Han var arg...gick sin väg. Tror han vill vara ensam..."
Glorfindel lade huvudet på sned och den dödliga uppsynen förändrades. Frågan marmorerade de gråblå ögonen tills båda bröderna lyfte blicken för att se på honom.
"Ensam? Tror ni det...?" En underkuvad lavin av känslor färgade de låga och mycket menande orden. Elladan och Elrohir tvekade. Den förvirrade och disorienterade känslan i deras magar ändrade sakta karaktär tills den sved som en klump i halsen. Då reste de sig båda och, utan ord, lämnade bordet.
.*.
Elladan knackade på dörren till Legolas kammare. Inget svar. De väntade en stund innan Elrohir upprepade förfrågningen men återigen besvarades det med tystnad.
"Tror du han sover, El?"
Elrohir skakade på huvudet, inte heller Elladan gick med på det så han la handen mot dörren och tryckte långsamt upp den. Rummet de kom in i låg i ett mystiskt dunkel. Gardiner var fördragna de stora stängda glasdörrarna. Sängen var tom, men lakanen var i oordning som om någon legat i den. Skuggorna från möblerna dansade en spöklik hymn när det enda ljuset kom från eldstaden. Små, rödbrännade lågor vred sig i sin personliga, men ovanligt tysta plåga. Framför elden, på golvet, satt Legolas. En filt hade glidit av honom och han satt med benen i kors som en staty i en lokal pool av sammet. Han hade fått på sig en aningen för stor skjorta, och var klädd, men han hade han badat, för det guldspunna håret gnistrade ikapp med elden som en utmaning det utan tvekan skulle vinna. Den lilla alvens blick var förlorade i lågorna och det alltför söta ansiktet var slutet och bistert.
"Gå."
Bröderna stannade halvvägs in när den stilla figuren talade till dem. Elrohir lyfte en hand och berörde sin brors axel utan uttalade ord. Legolas ansikte var blekare än vanligt, allt utom kinderna som bar en feberliknande, glansartat rodnad, och det fula blåmärket som antagit en lila nyans. De gick vidare. Mjukt som mörka svanar över en stilla sjö, sjönk de ner snett bakom, på varsin sida om alven. Som en staty? De hade haft fel, Legolas axlar genomfors av den svagaste ristning.
"Gå!"
Elladan la upp en hand på Legolas skuldra samtidigt som Elrohir la sin på hans överarm.
"Försvinn sa jag!"
Först nu rörde blondinen på sig. Hastigt knuffade han undan Elrohir och vände sig sedan till Elladan för att göra samma sak med honom. När den äldre av bröderna for baklänges ner i golvet fångades ynglingen in av Elrohirs armar.
"Släpp mig! "
Elladan kom upp i sittande igen och tog även han ett tag om Legolas, höll ner honom, höll still honom under högljudda protester. Den lilla alven började kämpa och försökte slingra sig loss. Bröderna var både äldre, större och starkare. Iskallt och tyst tvingade de honom att sitta kvar på golvet. Skriken blev till böner, skakade av känslor som regerade rösten. Tillslut dog även bönerna ut och ersattes av hopplös resignation. Legolas slappnade av och begravde ansiktet i Elladans bröst, skakande av gråt. Elrohir höll om honom lika intimt som sin bror och greppet gick från tvingande till ömsint.
Efter vad som verkade vara timmar utan ord var bröderna ense om att Legolas sov. Elladan lutade sig fram och nästan tippade bak Legolas trötta kropp ner i Elrohirs famn. Mjukt lyfte han upp honom, bar honom till sängen och klättrade upp i den. Elladan kom efter, men innan vände han sig till glasväggen, drog draperierna åt sidan och öppnade dörrarna. Den svala, men friska natten svepte in och begärde rummet.
.*.
Morgonen var långt skriden och bröderna satt på sängen och studerade en milt sagt irriterad liten prins. Om den tidigare nattens händelser sas inte ett ord. Elronds söner var unga, men snabba att lära sig när de hade vilja, och en sak de förstått mycket snart var att aldrig kompromettera den stolta grabben. Den oviljan de sett dagarna innan över att klä upp sig var nu fullkomligt omvänd. Legolas ryckte och drog i kläder som han snart ratade och kombinerade med annat. De skulle aldrig någonsin förstå sig på denna varelsen!
Efter långa stunder stod tillslut alven framför spegeln iförd mörkt rödbruna byxor, låga skor (det fanns uppebarligen inte ett enda passande par stövlar i hela huset, även om han säkerligen provat alla och tvillingarna, smått fundersamma, hade gått och hämtat sina också för att få Legolas att lugna ner sig. ) och en skjorta med hög krage. Den var broderad med ädelmetall och vek sig upp över den smäckra halsen. Vattnadal hade sin egen syn på finkläder, och den lilla alven hade naturligtvis tvingats välja en överkappa. Den följde mycket smakfullt resten av kläderna med en färg av varmt och mörkt rött. Frukosten hade blivit uppskjuten tills en kvinnlig alv sänts upp med en bricka åt dem.
Bröderna satt på sängen och åt. Legolas hade tänderna i ett äpple, men händerna hade glömt att hjälpa till, för han flätade skickligt men noggrant håret. Krigarflätorna på vardera sidan om ansiktet, och de invecklade små flätorna som han planerade att fästa med varandra i nacken. Han kunde göra det genom att fläta samman dem, men någonting passade honom inte. Argt släppte han allting och slet äpplet ur munnen. Bröderna följde honom med blicken när han kastade sig ut på balkongen och hoppade upp på räcket. Där hejdade han sig, stillade sin upprörda själ och sjönk harmoniskt ner på ett knä.
Elladan såg frågande på Elrohir, men fick en huvudskakning till svar kombinerade med viskande ord: "Fråga inte El, du kan räkna med att han snackar med trädet igen, så låt bara bli..."
Den lilla alven kom snabbt in igen och tvärnitade vid spegeln. Nu fäste han de kungliga flätorna med tre mörkgröna blad och deras ljusa slingerranka. Bröderna flinade som idioter när Legolas ansåg sig färdig, för de hade aldrig sett honom kråma sig förr. Nu tog han ett steg bak, vred sig från höger till vänster, nickade belåtet och tog en stor tugga av äpplet som för att besegla klädseln.
Blåmärket över kinden kunde han inte göra mycket åt. Han hade återfått det mesta om inte all av sin forna styrka, och det läkte snabbt nog, men ännu syntes det som hettande, centrerat rött. Stygnen satt också kvar, men ögonbrynet läkte snabbare än ens Elrond kunnat föreställa sig.
Bröderna återkallade Glorfindels ord från deras utflykt. Hade de haft med Legolas snabba läkandeprocess att göra? Ingen av dem hade någonting emot det om så var fallet.
"Så, Legolas, du ser ut som en verklig prins, nu, kan du vara så snäll och förklara uppståndelsen för oss?" Elladan kunde naturligtvis inte behärska sig längre. Legolas självgoda leende byttes ut till allvar när han vände sig emot dem:
"Mörkmårdens krigare färdas snabbt och utan uppehåll. De kan röra sig genom snårskog och över dimmiga berg snabbare än vinden. Gå till lord Elrond och säg att ni kan vänta er besök redan innan dagen börjar skymma."
"Legolas!" Tvillingarna for upp från sängen. "Elohra kan omöjligt ha nått gränserna av Imladris så snabbt, vad får dig att tro det?"
Legolas bevärdigare tvillingarna med en mycket kritisk blick men talade med självsäkerhet. "Träden bär bud med sig."
Så vände sig den lilla alven mot spegeln igen och studerade mindre nöjt sin klädsel innan han tillade mer i förbifarten; "Dessutom gav sig Elohra av långt innan varken jag eller lord Elrond fick bud om det."
Till en början lät orden mycket nyktra, tills Elrohir upptäckte en bugg i dem. "Legolas! Det är inte möjligt, buden kom med falk och det innebär att även med de snabbaste hästarna skulle Elohra fortfarande befinna sig två eller tre dagar från Imladris om han gav sig av omgående! Och... hur visste du att adar fått bud om..."
Legolas såg på den båda under täta ögonfransar och från bakom gyllne flätor. Blicken sa tillräckligt, han narrades inte. Elladan och Elrohir glömde fullkomligt bort det där med att aldrig släppa Legolas ur sikte. Innom två sekunder var de ute ur rummet. Elladan nerför trapporna för att informera deras far, Elrohir till deras rum efter mer formella kläder.
.*.
Legolas hade inte farit med lögn och varken Elrond eller Glorfindel hade heller betvivlat det. Innan skymningen kom bud in till stora salen om att ryttare anlänt och att de bar Mörkårdens bruna och gröna färger.
Innom kort anmäldes de för att möta lorden av Imladris och dubbeldörrarna slog upp. Salen innehöll inte många alver, men tillräckligt. Bland de närvarande fanns naturligtvis Elrond och hans söner, men också Glorfindel, Erestor och en handfull av de närmsta politikerna. Vattnadal var en fredlig plats, likväl bestod silvian alvernas eskort av tränade krigare. De besökande var endast tre stycken. En tanke for genom Elronds huvud att det var modigt av Thranduil att sända ut sin äldste son med en så mager livvakt. Modigt, politiskt genomtänkt eller fullkomligt idiotiskt. Två av männen stannade genast vid dörren. De bar fullriggad klädsel, enligt skogsalvernas mått mätt. Inte ens bågarna hade tagits ifrån dem. Först av respekt, sedan för att visa att de inte sågs som något hot mot folket i det Sista Välkomnande Huset.
Allas blickar föll på alven som bröt sig ur gruppen och ensam beträdde golvet. Smäckra och snäva stövlar till knäna. Åtsittande benkläden i smidigt och mörkt brunt läder. En skjorta i grönt med vida och uppslitsade ärmar, broderade, så tunnt och fint med silver att mönstren enbart kunde skönjas korta stunder då de glimmade till. Under den syntes ännu en skjorta, tunnare men lika perfekt kombinerad i praktiskt bruk som den var fin. Utanpå allt en snäv väst som framhävde hela alvens smidiga och vältränade kropp. Armskenor med mörkmårdens emblem, bälte med långdolkar och koger spänt över bröstet trots att den osträngade bågen var lämnad med livvakten. Stegen var säkra, regala och smidiga. Denna alven skred fram med en skrämmande säkerhet och huvudet höjt. Ung som en morgon, men hans ställning i vuxenlivet kunde inte betvivlas. Orophers färger gick igenom, håret höll inte bara, som Legolas, solens färg, utan även glans koppar och rött guld. De kungliga flätorna talade om arv lika mycket som hans glänsande entre.
"Elohra Thranduilion o Mörkmården! En ära att få välkomna er i Imladris." Elrond gav, stående, den ståtliga ungdomen en respektfull bugning. Den besvarades genast, och Elrond missade inte gracen i rörelserna, de som han även uppfattat hos Legolas.
"Lord Elrond Peredhil." hälsningen var tadelfri, om än kort, fullkomligt utan smyckningar.
Legolas orkade inte gå igenom artighetsritualer. Det var inte likt honom, inte alls, men han bröt sig ut från uppställningen och nalkades sin bror. Han höll, liksom sitt äldre syskon, huvudet högt. En kungason lika mycket som Elohra, men ju närmare han kom, desto mindre säkra blev hans steg. De saktade in, och tillslut stod han rakt framför sin bror med huvudet böjt i skam. Han var säkert huvudet kortare. Rummet låg i mördande tystnad meddans kronprinsen kritiskt och ingående studerade sin yngre brors sänkta huvud.
"Jag..." Legolas ord kom trevande och alltför svaga. Två sekunder slöt han sina ögon, bannade sig själv för sin svaghet innan han öppnade dem på nytt och stirrade på golvet och Elohras stövlar. När han gjorde ett nytt försök var rösten stadig och kristallklar:
" Jag har dragit vanära över Orophers ättelinje, Mörkårdens krigare och för det folk jag, fullt av skam, kallas för prins. Inga ord eller handlingar kan ersätta mina misstag, jag kan och vill heller inte därför bönfalla om er eller folkets förlåtelse."
Orden lämnades iskallt kvar i luften. Inget svar bevärdigades dem. Legolas slöt långsamt händerna när han stålsatte sig inför det värsta; tystnaden.
Minuten var dräpande innan någonting hände. Den stolta och iskalla kronprinsen av Mörkmården rörde sig hastigt, kastade sig fram och omfamnade Legolas. Slet honom till sig och höll honom plågande hårt mot sitt bröst.
"Elbereth, lillebror, jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen. Ai Valar,Legolas du lever, du lever lillebror!"