Isflamma Anledningen till att jag är senare än vanligt med uppdateringen är för att jag fått nytt jobb och det krävt endel tid.
Legolas stängde in sig av flera orsaker. En av dem är ju att han egentligen fortfarande går under "förhållnings orderna" (även om ingen fullkomligt vet vart han tar vägen ibland). Han var upprörd och betydligt mer skakad än han gav sken av. Han ville upprätthålla iden om att han inte brydde sig och skred därför till sitt rum. Så ville han naturligtvis tvätta sig, och sen hamnade han bara där i uppgivenhet.
Oh, jag tar inte illa upp, jag är ingen riktig författare alls, och vi skall inte ens komma in på Tolkien när det gäller det ämnet.
Och tack för ditt uppenbara intresse för min story. Det är kul att höra någon verkligen läsa och reflektera över det.
.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.
"Legolas, ai lillebror, du lever!"
Legolas andning hade stannat upp, mer av chocken än det hårda famntaget. När han sökte ny luft drog han långsamt in den genom näsan och lät dofterna av Mörkmården från sin brors kläder fylla honom. Omöjligt hade han kunnat föreställa sig att längta hem kunde göra så ont. Mitt framför lord Elronds hov, Elohra var ikonen av perfektion och prins, Legolas hade aldrig kunnat förvänta sig eller ens drömma om ett liknande mottagande. Just nu brydde han sig föga om att folk såg på.
Ögonblicken passerade alltför snabbt, och snart tog den äldre brodern ett hårt tag om Legolas överarmar föt att skjuta honom ifrån sig. De välbekanta ögonen, någon nyans mörkare än Legolas, och innehållandes stänk av grönt, studerade honom ingående på armslängds avstånd. Skuggan av ett snett leende lekte på Legolas läppar, men det dödades snabbt när en hand grep tag om hakan. Greppet var omilt och alltför snabbt för att parrera. Elohras ögon mörknade och kyldes ner skrämmande snabbt meddans han vred Legolas ansikte så han fick en helhetsbild.
Utan att släppa greppet om ynglingen rätade kronprinsen på sig och lyfte ansiktet. Över salen mötte han lord Elronds ögon i en het utmaning, snurrade runt Legolas och vred återigen våldsamt på hans huvud med greppet om hakan.
"De här märkena är för nya, vem understår sig att bära hand på min bror?!" Rösten skar genom salongen. Elrond höjde händerna i en gest att dämpa prinsens våldsamma ilska. Elohra var inte känd för att tappa tålamodet, tvärt om. Legolas kom sig inte för att göra det minsta motstånd, utan fann sig i behandlingen till Elladans och Elrohirs överaskade förvåning.
Glorfindel tog ett steg fram, förekommande Erestor, till sin härskares undsättning. Gav Elohra en djup bugning och tog till orda.
"Ni måste vara trötta efter en hastad resa. Prins Elohra, missunna inte era män vår gästfrihet. Rum står färdiga åt er, och jag skall genast se till att era saker genast skall bäras upp. Lord Elrond tar naturligtvis därefter emot er i sina rådsrum om ni så snart söker samtal. Givetvis kommer ni få alla era frågor besvarade, ärade prins."
Elohra dämpade elden i sina ögon. Sekunderna gick innan han släppte taget om Legolas och besvarade Glorfindels bugning.
"Glorfindel av Gondolin, en ära att mötas på nytt. Era ord är sanna, och vi tar emot er gästfrihet. Besvära er däremot inte med bärare, packningen är lätt och den kan vi själva ta upp. " Glorfindel nickade till svar, han var bättre bekant med Mörkmårdens seder än många, men det faktum att han befann sig i Vattnadal tvingade honom att följa noldors seder och bruk. Han hade däremot inte komprometterat silvianprinsen som såg mot Elrond på nytt.
"Min brådska är endast personlig, min lord. Därför anhåller jag också om ett möte av mer personlig karakär. Före jag besvärar er med allt vi har att dryfta söker jag tillstånd att få möta min bror under mindre officiella förhållanden."
Elohras uppträdande var oklanderligt, men Elrond blev fortfarande lite ställd när Mörkmårdens prins bad om tillåtelse att få träffa sin bror, en sak som han såg som ytterst självklar. Legolas däremot rörde inte en min och såg det hela uppenbart som fullkomligt naturligt.
Elrond fann sig snabbt, godkände båda audienserna och vinkade fram en alv att visa de besökande till sina rum. Legolas vände sig mot sin bror och gav honom en stolt och formell bugning. Elohra besvarade den liknande och de skiljdes åt.
När Legolas återigen befann sig vid tvillingarnas sida, efter mottagningen avslutats, såg de båda förbryllade på honom.
"Vi trodde du skulle följa honom upp..."
"Min plats är inte vid hans sida." Svaret kom enkelt, och Elronds söner försökte spåra tonläget i den unga prinsens röst, men fann det alltför svårt.
.*.
När skymningen började göra sig gällande steg Legolas in i ett bekvämt rum i närheten av biblioteket. Det var varmt, lätt upplyst av några kandelabrar och elden från härden. Inte långt från brasan stod några fåtöljer och när dörren öppnades reste sig de två sittande. De identifierades snabbt som Elohra och Glorfindel. Bägare var uppslagna med vin och av deras ansikten att döma så hade de haft ett minde samtal där de skickligt undvikt alla ämnen av ren politisk härkomst.
Med Legolas in i rummet kom naturligtvis tvillingarna. Elohra lyfte, alltför likt Elrond, på ett ögonbryn, men ifrågasatte det inte. Han hade blivit upplyst om situationen och hade inte haft någonting att invända mot Legolas privata vaktare. Han såg det tvärt om som korrekt handlande, tillomed snudd på stor givmildhet, alltför medveten om att situationen kunnat se drastiskt annorlunda ut.
Legolas stannade till, som i förbifarten och drog handen genom håret. Det dolde för sekunden hans mun när mycket snabba och låga ord uttalades, endast ämnade för tvillingarna:
"El, det är inte ofta, men nu ber jag er; snälla, vad som än händer, vad som än sägs, avbryt inte och lägg er inte i. Måste jag så besvarar jag alla era frågor efteråt, men snälla, jag ber, gå inte emallan vad som än händer." Bröderna stannade till när de nåddes av Legolas framhastade bön.
De förstod den inte, men fick ingen tid till att göra några frågor. Glorfindel hade nämligen backat bort från Elohra till den andra delen av rummet. Där drog han fram en stol vid det runda och snirkligt utformade bordet, men han satte sig inte genast, utan tecknade åt tvillingarna att komma till honom. De följde tigande Glorfindels råd och de satte sig ner. I samma rum, innom hörhåll eftersom kammaren inte var stor.
En perfet illusion av ett privat möte. Illusion, Thranduils och Elronds länder låg i en inofficiell konflikt med varandra. Ett oövervakat möte mellan sönerna till kunongen över skogarna, under Elronds tak, skulle inte synas passande.
Så tog Elohra ett steg bak och gav Legolas en svepande gest, en inbjudan att komma närmare. När han, med ohörbara steg gjorde så, satte sig kronprinsen ner på nytt. Tronade i fåtöljen tills Legolas stod helt tätt intill honom. Där sjönk han ner på knä. Sittandes på golvet som ett barn lysstrar till sagor, tätt intill berättaren.
Elladan och Elrohir kastade blickar på Glorfindel, men deras mentor skakade på huvudet. 'Inga frågor', sa handlingen. Mörkmården var inte Vattnadal, de hade många små seder annorlunda.
Rummet var tyst i flera minuter. Eldens lätta sprakande blev otroligt hörbart. Legolas satt still som en knoppande blomma en vindstilla morgon. Det fanns inte tillstymmelsen till påskyndan eller otålighet i hans tålmodigt väntande varelse. Elohra hade lagt huvudet på sned och studerade lugnt och stilla sin brors form.
Tillslut:
"Mörkmårdens folk sörjer sina fallna krigare."
Inte en känsla avspeglades i Legolas alltför söta ansikte när han lyfte upp det och tilltalade sin bror med största uppriktighet.
"Jag borde stupat med dem."
SMACK!
Elronds söner ryckte till, nära att resa sig men höll på given signal varandra nere och tysta. Även Glorfindel ryckte till och slöt ögonen några sekunder. Legolas hade träffats av Elohras örfil med sådan kraft att den slått ynglingen ur balans. Reflexmässigt hade händerna tagit emot fallet till golvet. Tigande drog han sig upp på nytt. Tvillingarna mottog en brännande sekund en blick från Legolas. Den var klarblå under det blonda håret som fallit fram. Snabbt hettade hans kind röd av slaget och blicken bönföll dem att hålla sig utanför.
Stilla satte han sig på knä igen som innan intill Elohras ben. Blicken sänkt denna gången, och utan svar godtog han på så sätt örfilen. Kronprinsen hade inte rest sig från fåtöjen utan brände bara fast sin bror med blicken. Rösten var låg, men mycket tydlig och anklagande:
"Sådana ord tillkommer dig inte! Fjorton av våra bästa män gav sitt liv, en efter en, för att du skulle kunna leva, vanhedra inte deras minne med sådana ord, Legolas! "
De hade alla som befann sig i rummet lärt sig konsten att läsa av Legolas ansikte, även om han försökte hålla det under kontroll. Hur utryckslöst han än försökte hålla det, så missade ingen skuldkänslan som smekte över de fina dragen. Elohra böjde sig fram och lyfte, med försiktiga fingrar, upp Legolas ansikte så att han kunde se honom i ögonen.
"Mörkmårdens folk, framförallt våra krigare sörjer de döda vid södra gränsen. Mörkmårdens folk, framförallt krigarna, ber till Valar varje dag som går, att jag skall återvända hem till dem med bud om deras vapenbroders och prins liv. Jag bär med mig ett helt folks böner om att finna er vid liv, lilla löv."
Elohra släppte inte Legolas ansikte. Det var inte ett grepp som tidigare under dagen, utan bara två fingrar som vilade mycket lätt under hans haka. Tvingade ynglingen att konstant se sin äldre bror i ögonen.
"Du har erkänts som krigare och kapten och vunnit de mest svårflirtade alvers förtroende." Hur mycket det än lät som det, så log inte Elohra, han menade allvar. "Du är vid liv, Feremor har fostrat dig väl." Smärtan som drog förbi Legolas ansikte var tydlig, men snabb, kronprinsen fäste sig inte vid det. "Rhianol skulle aldrig stannat kvar vid dessa stränder om han tvingades överleva dig utan chans att få ge dig sitt eget liv först."
Denna gången hejdade han sig. Vad som drog förbi Legolas ansikte vid omnämnandet av Rhianol var mer än smärta. Elohra insåg snabbt att inte ens han var kapabel att läsa sin yngre brors innersta. Även om han var skicklig så hade han aldrig kunnat det, men en sak fanns det inget tvivel i; det fanns mer till den här historien än vad han fått reda på av Glorfindel. Legolas gömde någonting.
Grönblå ögon begravde sig i Legolas sjävanklagade blick, men hur han än sökte så fick han inget svar. Legolas sinne var slutet för honom. Han tvingades ge upp och fortsatte. "Ingen hade kunnat, utifrån brödraskap och pliktkänsla, handla annorlunda. De ansåg dig vara värd uppoffringen, hedra dem och bevisa att de inte har fel. Vi alla vet att de inte har det, Mörkmårdens skickliga krigare kommer upprepa detta om de tvingas till det, alla utan ånger eller tvivel."
Legolas ögon var kristallklara när han svarade, lågt och med rösten full av anstormade känslor:
"...så varför känner jag mig som en förrädare?"
SMACK
För andra gången ryckte de tysta åskådarna till. Örfilen ungdomen tog emot var hårdare än den innan och ljudet efter den sved i tvillingarnas öron.
Denna gången tände slaget en låga i Legolas. Långsamt som döden satte han sig upp på nytt i samma ställning som alltid. Glorfindel och tvillingarna hade han helt glömt bort. Den blå blicken isade som en fryst eld när han såg upp på sin tronande bror. Orden han använde sig av därefter var hårda, färgstarka och snärtande:
"Du är precis som adar!"
SMACK!
Rörelsen var så snabb, utförd med sådan pressition att de tre Imladris alverna inte han blinka. Ögonblicket efter att Legolas uttalat orden hade Elohra rest sig och örfilat sin yngre bror för tredje gången med sådan kraft att slaget sände honom rakt ner i golvet. Styrkan som låg bakom handlingen dödade alla försök till att hinna ta emot sig och Legolas slog huvudet i golvet så de halvläkta stygnen vårdslöst slets upp.
Tvillingarna reste sig med panik i blicken och ett plågat ljud undslapp dem. Glorfindel reste sig också, men baraför att slänga ut händerna och gripa bröderna i nacken. De stillade sina handlingar men fann ingen ro att sätta sig igen. De stirrade ogenerat och med skälvande misstro i blicken på scenen. När Glorfindel var säker på att tvillingarna inte skulle lägga sig i tillät han sig själv att sluta ögonen. Han var uråldrig, men det fanns fortfarande vissa saker han tyckte var obehagligt att se på. Detta var en av dessa saker.
Elohra stod över Legolas med våldsam ilska i ansiktet och händerna knutna längs sidorna så hårt att knogarna vitnade. Han bara väntade på att Legolas skulle sätta sig upp igen, och bara våga höja rösten på nytt.
Oändligt långsamt rörde Legolas på sig. Han hade inte hunnit få ur sig ett ljud mellan det att det sista slaget träffat honom och att han kolliderade med golvet. Med en lätt yrsel insåg han att han blödde. Med handflatorna i golvet tryckte han sig upp i en försiktig rörelse. Tillslut satt han återigen på knä, nu framför den stående Elohra. Delar av det blonda håret hade fläckats av blodet som på nytt sipprade nerför tinningen. Han hade även smaken av det i munnen där kronprinsens hand splittrat läppen. Desperat försökte han sitta still utan att svaja och hoppades att yrseln skulle lägga sig snart. Hans tystnad gav Elohra sista ordet och seger i strid mellan viljor.
Elladan och Elrohir såg chockat hur den stolta och envisa alven tog emot misshandeln och erkände den som om han förtjänade det.
Blondinen satt så stilla han kunde med lätt skälvande axlar. Händerna låg i knät, lika hårt slutna som de av sin bror och ansiktet var vänt mot golvet så håret drapperade sig om hans ansikte, dolde det så gott det kunde.
Tystnaden som varade efter denna händelse stannade längre än den de inväntat innan samtalet påbörjats. Ingen av dem rörde sig från sin plats. Det passerade många minuter utan andning i rummet innan någonting hände. En droppe blod hade grävt upp sitt spår från Legolas ögonbryn hela vägen nertill hans käklinje där den samlat sig tung. Elohra blinkade till när droppen föll och dog på en av Legolas hårt slutna händer. Den följdes snabbt av ännu en.
Först då slappnade kronprinsen av och böjde sig fram. Hans hår glödde av koppar i skenet från elden när det föll fram. Med mjuka och broderliga rörelser la han återigen handen under Legolas haka och lyfte upp hans ansikte. Håret gled åt sidan och han tvingades på nytt möta blicken. Ynglingens läppar var lätt särade och färgade klarröda av sprickan. Ögonen skimrade av silverblått, ena kinden hett rodnande och andra kinden blek med två vertikala spår av mörkt blod.
"Är jag?" Elohras röst färgades av sorg. Inte ånger för vad han nyss gjort, utan någonting annat. Legolas läppar darrade tills brodern drog tummen över den undre, fortfarande med resten av fingrarna under hans haka. Den färgades av det utspädda, klara blodet meddans hans bror sökte ord.
"F...förlåt... "
Elohra nickade till svar, han godtog ursäkten. Så lät han den fria handen glida genom Legolas skinande gula hår, så ömt jämfört med de tidigare slagen.
"Du kan inte följa med mig hem."
"Jag vet."
Elohra satte sig ner på nytt. Med en enkel gest fick han Legolas att flytta sig närmare, men han satt fortfarande till knä på golvet, nu tätt intill kronprinsens ena lår. Elohra drog på nytt fingrarna genom Legolas hår, sänkte rösten och började tala förtroligt med honom.
"Såren är djupa, lilla löv, och jag skäms inte för att säga det; även om de sitter i själen så är Imladris helandets sanna hemvist. Nu kan jag med gott samvete föra med mig budskapet hem att deras prins är i goda helande händer. Underskatta aldrig de av noldor, pen-neth; jag vill att du stannar här så länge du kan."
Legolas lyfte frågande på blicken. Mer än någonsin såg han ut som ett vilset barn som bestraffades. Inga slag kunde mäta sig med orden av 'utvisning'. Desperat, tiggande sökte sig Legolas skälvande händer upp och grep tag om byxlädret över Elohras lår.
"Hysch, lilla löv, hysch. De kommer vilja slita dig hem snart nog, skynda inte på det oundvikliga. Se inte vistelsen här som ett straff, se det som en tid för läkande och lugn. Det folk kallar för din 'fångenskap' är det enda jag har att skylla på som orsak till att jag lämnar dig kvar här ytterligare en tid."
"M...men..." Legolas sökte febrilt sin brors blick och skakade misstroget på huvudet. Han ville inte bli lämnad kvar, han ville inte bli lämnad efter!
"Hysch, lyssna på mig, Legolas..." Elohra lät Legolas upprördhet ha sitt eget utspel. Han var tvungen att förstå vissa saker. "Legolas, hela Mörkmården begär dig tillbaka fortare än du tror. Framförallt spillrorna som skall flyttas till den södra gränsen. De vill ha sin kapten närvarande, men du måste lyssna på mig, du måste förstå endel saker, pen-neth."
Legolas lugnade sin upprörda själ, men han grät innombords. Han hade svårt att ta till sig Elohras ord, men tillfällena med honom hade varit så få, det skiljde en livstid mellan dem i både ålder och liv.
"Såja, lilla löv. Thranduil kommer snart begära din närvaro i Mörkmården. Hans stolthet förbjuder annat, men det är även stoltheten som gör att jag kan hålla dig kvar här. Om lord Elrond begär förlängning av din vistelse här. Han har rätt att begära det, som helare och lord över dessa gränser..."
"Elohra, nay!" Legolas skakade på huvudet och bad honom med hela sitt väsen. "Lämna mig inte efter! Jag behöver inte helas mer, lord Elrond har ingen orsak att hålla mig kvar!"
"Lyssna sa jag! Det är min mening att be Elrond förlänga din vistelse. Om jag så skall tvingas böna eller muta honom, lillebror!"
"...men...jag förstår inte..."
Kronprinsen skakade på huvudet och tystade den yngre alven. Så tog han sin egen skjortärm och torkade bort blodet från Legolas kind meddans han fortsatte.
"Nej, du förstår inte, och ändå hoppas jag att du en dag kommer göra det."
"...."
Elohra hejdade honom på nytt. "Lyssna på mig, så kanske du förstår endel." han suckade och drog efter andan som för att lägga fram orden korrekt. Legolas förtjänade en liten förklaring, det var trots allt honom det handlade om. "Du har alltid varit svår att förstå, Legolas, och jag kan inte klandra dig. Du är långt ifrån fri. Kroppen läker snabbt, men jag är inte så lättlurad eller blind att jag inte ser att ditt inre är sårat. Och..." Han stannade upp men hindrade den blågröna blicken att dansa över till de tre lyssnarna för att undvika att Legolas såg det. Den yngre av alverna hade helt glömt bort att de inte var ensamma, och så ville han ha det. "...du har skaffat allierade bland noldor."
Snabbt lyfte den rödblonda prinsen en hand för att tysta Legolas självklara protest. "Inga ord sa jag, lär dig lyssna. " Snabbt slöt Legolas munnen igen. Han hade sällan blivit anklagad för att inte lyssna, men han var alltför upprörd just nu.
"Du är uppfostrad att tänka en speciell sak, Legolas. Bygg inte dina grundstenar till livet av fördomar, jag har inte råd med det." Denna gången lyssnade Legolas. Elohra hade sagt att 'han' inte hade råd med det. "Åh, lillebror!" kronprinsen smekte kinden som han torkat fri från blod. "Du blev från första stund utsedd att fostras till strid, ser du inte politiken?"
Legolas skakade på huvudet till en början, men så sjönk det sakta in i honom och pupillerna minskades drastiskt. "Elohra! Det är högföräderi! Kung Thranduil..."
"Ai, Legolas! Ada är förblindad av längesedan bortglömda missförstånd! Se med egna ögon, och se in i framtiden! Jag förstår inte varför de satte dig bland vapen och våld när du har ett huvud skarpare än Erestor!"
De glömda tvillingarna och Glorfindel ryckte till, men flinade i mjugg. De var bara alltför väl medvetena om att Erestors politiska skicklighet var känd långt utanför Imladris gränser. Legolas reagerade inte ens över det, hans tankar var naglade vid de tidigare orden.
"Elohra... kung Thranduil..."
"Tig Legolas! Tänk förbi adar. Förbi högföräderi och silvians envisa stolthet!" Legolas drog efter andan, men Elohras respektlösa ord fortsatte: "Mörkret sluter sig allt närmare om Mörkmården. Silvian är fåtaligare än någonsin. Du kommer inte dö som en människa, tänk på framtiden. Vad händer den dagen vi inte längre kan hålla stånd själva? Vad händer när silvan är för få? Vad har vi för allianser då? Förstår du inte Legolas? Vi har inte -råd- att ligga i fejd med noldor när den tiden kommer! Ett enda felsteg och stridigheter blossar upp på nytt mellan våra riken, ser du inte att vi inte kan riskera det?"
Legolas såg alltför väl. Han hade sett det långt innan och handlat utifrån sina instinkter. Han stod redan i respekt hos flertalet av noldors krigare, inte bara för sin skicklighet, utan även för hans hjälp alver emellan. Han hade bara aldrig trott att hans bror, Elohra, kronprins och arvtagare, skulle ha sådana tankar. Det fanns saker som Legolas ansåg att Elohra inte tagit i beaktning.
"Men Elohra, varför söker du detta av mig? Det är inte min plats att ingå allianser..." Återigen blev han avbruten.
"Jag begär det inte heller, på den fronten har du redan gjort tillräckligt." Legolas såg oförstående ut.
"Lillebror, tro inte att jag inte känner till alla dina ansträgningar. Allt du genomfört i det tysta för att till varje pris undvika att mata de flammor som hotar kommande strid. "
Legolas blinkade förvånat till. Han hade befunnit sig så länge vid gränsen att Elohras växande ställning vid hovet nästan gott honom förbi.
"Men... om du inte begär det av mig... vad begär du då, eftersom du inte vill ha med mig hem?"
Kronprinsen exploderade. Han var trots allt Thranduils son och elden lyste om honom, förstärktes av stänken i håret med samma färg. Han reste sig med hetta och dominerade rummet. Rösten var en blandning av desperation och ilska.
"Elbereth, Legolas! Hem? Förstår du inte? Jag försöker ge dig lite, bara en glimt av den barndom du aldrig fått! Valar, lillebror! -Jag- har varit barn längre än du levt! -Jag- har haft en mor, vilket är mer än man kan säga att du har haft! Jag var stor nog att förstå, se och veta allt, men ägde inte mod nog att säga ifrån! Kasta inte den sista chansen jag har i ansiktet på mig. Förkasta inte de få korta månaderna jag försöker ge dig. Lär dig vara barn, Legolas! Det här är din fristad! Inte ditt fängelse, din fristad! "
Elohras skrik fick Legolas att rycka till. Han stirrade i djup misstro på sin äldre bror. Såg hans liv verkligen ut så? Vad hade han själv gått igenom som hans bror ansåg vara fel?
I hörnet av rummet stod fortfarande Elladan och Elrohir upp med händerna lyftade till läpparna. Tystandes sina egna ord, som ändå aldrig skulle finna sin väg ut. De ångrade att de följt med in, de hade inte velat höra någonting av vad som sas, än mindre bevittna det. Glorfindel satt still och tyst som en bildstod. Vad den återfödda krigaren tänkte angick bara honom.
Över en minut satt Legolas med blicken sänkt till händerna i knät. Han såg ut att explodera vilket sekund som helst. Ett vilt djur som plötsigt insåg att det befann sig i en alltför trånf bur. Trots att Legolas varelse var liten, nästintill spröd om man bara kastade en blick, så var inte det fallet nu. Tvillingarna och Glorfindel räknade med att det när som helst skulle utbryta blodigt slagsmål bröderna emellan, och med en tigande ilska som la sig likt en het dallrande aura om Legolas så fanns det överhängande risk för att den yngre av Thranduils söner skulle stå som vinnare.
Elohra stod still. Det var med en arvtagares stikta uppfostran att aldrig ge efter som fick honom att inte ta ett steg tillbaka när Legolas långsamt böjde på nacken och grävde in blicken i honom.
Så hände någonting annat. Legolas krympte. Återigen sänkte han huvudet och lät det hänga, som om han mottagit en dödsdom han förtjänade:
"Det blir som ni säger, kronprins Elohra. Jag är hedrad över er medvtenhet, och djupt rörd över er oro för mig. "
Legolas såg det inte, han höll huvudet böjt, med åskådarna missade inte den bråkdelen av sekund som Elohra ryckte till. De strikt formella orden från sin brors mun och hur lätt han vänt från personlig till stram. Elohra kunde inte anklaga honom; alltför få gånger hade han alls sett sin yngre bror privat. Alltför ofta dolde han sig bakom plikter, ställning, titlar och dräkter, allt för att framstå korrekt vid Thranduils hov. Elohra insåg att han hade haft fel. Legolas skulle verkligen inte in i politiken. Han skulle vara långt borta från den. Så tog Elohra till orda, Legolas hade uppenbart inte mer att tillägga.
"Vi talar inte mer om denna saken i kväll. I morgon talar jag med Elrond, och det blir som jag sagt."
Med det var Legolas bortvisad, så han reste sig långsamt. Ingen svaghet lät han synas när han gav son bror en bugning och lämnade rummet.
Legolas stängde in sig av flera orsaker. En av dem är ju att han egentligen fortfarande går under "förhållnings orderna" (även om ingen fullkomligt vet vart han tar vägen ibland). Han var upprörd och betydligt mer skakad än han gav sken av. Han ville upprätthålla iden om att han inte brydde sig och skred därför till sitt rum. Så ville han naturligtvis tvätta sig, och sen hamnade han bara där i uppgivenhet.
Oh, jag tar inte illa upp, jag är ingen riktig författare alls, och vi skall inte ens komma in på Tolkien när det gäller det ämnet.
Och tack för ditt uppenbara intresse för min story. Det är kul att höra någon verkligen läsa och reflektera över det.
.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.*.
"Legolas, ai lillebror, du lever!"
Legolas andning hade stannat upp, mer av chocken än det hårda famntaget. När han sökte ny luft drog han långsamt in den genom näsan och lät dofterna av Mörkmården från sin brors kläder fylla honom. Omöjligt hade han kunnat föreställa sig att längta hem kunde göra så ont. Mitt framför lord Elronds hov, Elohra var ikonen av perfektion och prins, Legolas hade aldrig kunnat förvänta sig eller ens drömma om ett liknande mottagande. Just nu brydde han sig föga om att folk såg på.
Ögonblicken passerade alltför snabbt, och snart tog den äldre brodern ett hårt tag om Legolas överarmar föt att skjuta honom ifrån sig. De välbekanta ögonen, någon nyans mörkare än Legolas, och innehållandes stänk av grönt, studerade honom ingående på armslängds avstånd. Skuggan av ett snett leende lekte på Legolas läppar, men det dödades snabbt när en hand grep tag om hakan. Greppet var omilt och alltför snabbt för att parrera. Elohras ögon mörknade och kyldes ner skrämmande snabbt meddans han vred Legolas ansikte så han fick en helhetsbild.
Utan att släppa greppet om ynglingen rätade kronprinsen på sig och lyfte ansiktet. Över salen mötte han lord Elronds ögon i en het utmaning, snurrade runt Legolas och vred återigen våldsamt på hans huvud med greppet om hakan.
"De här märkena är för nya, vem understår sig att bära hand på min bror?!" Rösten skar genom salongen. Elrond höjde händerna i en gest att dämpa prinsens våldsamma ilska. Elohra var inte känd för att tappa tålamodet, tvärt om. Legolas kom sig inte för att göra det minsta motstånd, utan fann sig i behandlingen till Elladans och Elrohirs överaskade förvåning.
Glorfindel tog ett steg fram, förekommande Erestor, till sin härskares undsättning. Gav Elohra en djup bugning och tog till orda.
"Ni måste vara trötta efter en hastad resa. Prins Elohra, missunna inte era män vår gästfrihet. Rum står färdiga åt er, och jag skall genast se till att era saker genast skall bäras upp. Lord Elrond tar naturligtvis därefter emot er i sina rådsrum om ni så snart söker samtal. Givetvis kommer ni få alla era frågor besvarade, ärade prins."
Elohra dämpade elden i sina ögon. Sekunderna gick innan han släppte taget om Legolas och besvarade Glorfindels bugning.
"Glorfindel av Gondolin, en ära att mötas på nytt. Era ord är sanna, och vi tar emot er gästfrihet. Besvära er däremot inte med bärare, packningen är lätt och den kan vi själva ta upp. " Glorfindel nickade till svar, han var bättre bekant med Mörkmårdens seder än många, men det faktum att han befann sig i Vattnadal tvingade honom att följa noldors seder och bruk. Han hade däremot inte komprometterat silvianprinsen som såg mot Elrond på nytt.
"Min brådska är endast personlig, min lord. Därför anhåller jag också om ett möte av mer personlig karakär. Före jag besvärar er med allt vi har att dryfta söker jag tillstånd att få möta min bror under mindre officiella förhållanden."
Elohras uppträdande var oklanderligt, men Elrond blev fortfarande lite ställd när Mörkmårdens prins bad om tillåtelse att få träffa sin bror, en sak som han såg som ytterst självklar. Legolas däremot rörde inte en min och såg det hela uppenbart som fullkomligt naturligt.
Elrond fann sig snabbt, godkände båda audienserna och vinkade fram en alv att visa de besökande till sina rum. Legolas vände sig mot sin bror och gav honom en stolt och formell bugning. Elohra besvarade den liknande och de skiljdes åt.
När Legolas återigen befann sig vid tvillingarnas sida, efter mottagningen avslutats, såg de båda förbryllade på honom.
"Vi trodde du skulle följa honom upp..."
"Min plats är inte vid hans sida." Svaret kom enkelt, och Elronds söner försökte spåra tonläget i den unga prinsens röst, men fann det alltför svårt.
.*.
När skymningen började göra sig gällande steg Legolas in i ett bekvämt rum i närheten av biblioteket. Det var varmt, lätt upplyst av några kandelabrar och elden från härden. Inte långt från brasan stod några fåtöljer och när dörren öppnades reste sig de två sittande. De identifierades snabbt som Elohra och Glorfindel. Bägare var uppslagna med vin och av deras ansikten att döma så hade de haft ett minde samtal där de skickligt undvikt alla ämnen av ren politisk härkomst.
Med Legolas in i rummet kom naturligtvis tvillingarna. Elohra lyfte, alltför likt Elrond, på ett ögonbryn, men ifrågasatte det inte. Han hade blivit upplyst om situationen och hade inte haft någonting att invända mot Legolas privata vaktare. Han såg det tvärt om som korrekt handlande, tillomed snudd på stor givmildhet, alltför medveten om att situationen kunnat se drastiskt annorlunda ut.
Legolas stannade till, som i förbifarten och drog handen genom håret. Det dolde för sekunden hans mun när mycket snabba och låga ord uttalades, endast ämnade för tvillingarna:
"El, det är inte ofta, men nu ber jag er; snälla, vad som än händer, vad som än sägs, avbryt inte och lägg er inte i. Måste jag så besvarar jag alla era frågor efteråt, men snälla, jag ber, gå inte emallan vad som än händer." Bröderna stannade till när de nåddes av Legolas framhastade bön.
De förstod den inte, men fick ingen tid till att göra några frågor. Glorfindel hade nämligen backat bort från Elohra till den andra delen av rummet. Där drog han fram en stol vid det runda och snirkligt utformade bordet, men han satte sig inte genast, utan tecknade åt tvillingarna att komma till honom. De följde tigande Glorfindels råd och de satte sig ner. I samma rum, innom hörhåll eftersom kammaren inte var stor.
En perfet illusion av ett privat möte. Illusion, Thranduils och Elronds länder låg i en inofficiell konflikt med varandra. Ett oövervakat möte mellan sönerna till kunongen över skogarna, under Elronds tak, skulle inte synas passande.
Så tog Elohra ett steg bak och gav Legolas en svepande gest, en inbjudan att komma närmare. När han, med ohörbara steg gjorde så, satte sig kronprinsen ner på nytt. Tronade i fåtöljen tills Legolas stod helt tätt intill honom. Där sjönk han ner på knä. Sittandes på golvet som ett barn lysstrar till sagor, tätt intill berättaren.
Elladan och Elrohir kastade blickar på Glorfindel, men deras mentor skakade på huvudet. 'Inga frågor', sa handlingen. Mörkmården var inte Vattnadal, de hade många små seder annorlunda.
Rummet var tyst i flera minuter. Eldens lätta sprakande blev otroligt hörbart. Legolas satt still som en knoppande blomma en vindstilla morgon. Det fanns inte tillstymmelsen till påskyndan eller otålighet i hans tålmodigt väntande varelse. Elohra hade lagt huvudet på sned och studerade lugnt och stilla sin brors form.
Tillslut:
"Mörkmårdens folk sörjer sina fallna krigare."
Inte en känsla avspeglades i Legolas alltför söta ansikte när han lyfte upp det och tilltalade sin bror med största uppriktighet.
"Jag borde stupat med dem."
SMACK!
Elronds söner ryckte till, nära att resa sig men höll på given signal varandra nere och tysta. Även Glorfindel ryckte till och slöt ögonen några sekunder. Legolas hade träffats av Elohras örfil med sådan kraft att den slått ynglingen ur balans. Reflexmässigt hade händerna tagit emot fallet till golvet. Tigande drog han sig upp på nytt. Tvillingarna mottog en brännande sekund en blick från Legolas. Den var klarblå under det blonda håret som fallit fram. Snabbt hettade hans kind röd av slaget och blicken bönföll dem att hålla sig utanför.
Stilla satte han sig på knä igen som innan intill Elohras ben. Blicken sänkt denna gången, och utan svar godtog han på så sätt örfilen. Kronprinsen hade inte rest sig från fåtöjen utan brände bara fast sin bror med blicken. Rösten var låg, men mycket tydlig och anklagande:
"Sådana ord tillkommer dig inte! Fjorton av våra bästa män gav sitt liv, en efter en, för att du skulle kunna leva, vanhedra inte deras minne med sådana ord, Legolas! "
De hade alla som befann sig i rummet lärt sig konsten att läsa av Legolas ansikte, även om han försökte hålla det under kontroll. Hur utryckslöst han än försökte hålla det, så missade ingen skuldkänslan som smekte över de fina dragen. Elohra böjde sig fram och lyfte, med försiktiga fingrar, upp Legolas ansikte så att han kunde se honom i ögonen.
"Mörkmårdens folk, framförallt våra krigare sörjer de döda vid södra gränsen. Mörkmårdens folk, framförallt krigarna, ber till Valar varje dag som går, att jag skall återvända hem till dem med bud om deras vapenbroders och prins liv. Jag bär med mig ett helt folks böner om att finna er vid liv, lilla löv."
Elohra släppte inte Legolas ansikte. Det var inte ett grepp som tidigare under dagen, utan bara två fingrar som vilade mycket lätt under hans haka. Tvingade ynglingen att konstant se sin äldre bror i ögonen.
"Du har erkänts som krigare och kapten och vunnit de mest svårflirtade alvers förtroende." Hur mycket det än lät som det, så log inte Elohra, han menade allvar. "Du är vid liv, Feremor har fostrat dig väl." Smärtan som drog förbi Legolas ansikte var tydlig, men snabb, kronprinsen fäste sig inte vid det. "Rhianol skulle aldrig stannat kvar vid dessa stränder om han tvingades överleva dig utan chans att få ge dig sitt eget liv först."
Denna gången hejdade han sig. Vad som drog förbi Legolas ansikte vid omnämnandet av Rhianol var mer än smärta. Elohra insåg snabbt att inte ens han var kapabel att läsa sin yngre brors innersta. Även om han var skicklig så hade han aldrig kunnat det, men en sak fanns det inget tvivel i; det fanns mer till den här historien än vad han fått reda på av Glorfindel. Legolas gömde någonting.
Grönblå ögon begravde sig i Legolas sjävanklagade blick, men hur han än sökte så fick han inget svar. Legolas sinne var slutet för honom. Han tvingades ge upp och fortsatte. "Ingen hade kunnat, utifrån brödraskap och pliktkänsla, handla annorlunda. De ansåg dig vara värd uppoffringen, hedra dem och bevisa att de inte har fel. Vi alla vet att de inte har det, Mörkmårdens skickliga krigare kommer upprepa detta om de tvingas till det, alla utan ånger eller tvivel."
Legolas ögon var kristallklara när han svarade, lågt och med rösten full av anstormade känslor:
"...så varför känner jag mig som en förrädare?"
SMACK
För andra gången ryckte de tysta åskådarna till. Örfilen ungdomen tog emot var hårdare än den innan och ljudet efter den sved i tvillingarnas öron.
Denna gången tände slaget en låga i Legolas. Långsamt som döden satte han sig upp på nytt i samma ställning som alltid. Glorfindel och tvillingarna hade han helt glömt bort. Den blå blicken isade som en fryst eld när han såg upp på sin tronande bror. Orden han använde sig av därefter var hårda, färgstarka och snärtande:
"Du är precis som adar!"
SMACK!
Rörelsen var så snabb, utförd med sådan pressition att de tre Imladris alverna inte han blinka. Ögonblicket efter att Legolas uttalat orden hade Elohra rest sig och örfilat sin yngre bror för tredje gången med sådan kraft att slaget sände honom rakt ner i golvet. Styrkan som låg bakom handlingen dödade alla försök till att hinna ta emot sig och Legolas slog huvudet i golvet så de halvläkta stygnen vårdslöst slets upp.
Tvillingarna reste sig med panik i blicken och ett plågat ljud undslapp dem. Glorfindel reste sig också, men baraför att slänga ut händerna och gripa bröderna i nacken. De stillade sina handlingar men fann ingen ro att sätta sig igen. De stirrade ogenerat och med skälvande misstro i blicken på scenen. När Glorfindel var säker på att tvillingarna inte skulle lägga sig i tillät han sig själv att sluta ögonen. Han var uråldrig, men det fanns fortfarande vissa saker han tyckte var obehagligt att se på. Detta var en av dessa saker.
Elohra stod över Legolas med våldsam ilska i ansiktet och händerna knutna längs sidorna så hårt att knogarna vitnade. Han bara väntade på att Legolas skulle sätta sig upp igen, och bara våga höja rösten på nytt.
Oändligt långsamt rörde Legolas på sig. Han hade inte hunnit få ur sig ett ljud mellan det att det sista slaget träffat honom och att han kolliderade med golvet. Med en lätt yrsel insåg han att han blödde. Med handflatorna i golvet tryckte han sig upp i en försiktig rörelse. Tillslut satt han återigen på knä, nu framför den stående Elohra. Delar av det blonda håret hade fläckats av blodet som på nytt sipprade nerför tinningen. Han hade även smaken av det i munnen där kronprinsens hand splittrat läppen. Desperat försökte han sitta still utan att svaja och hoppades att yrseln skulle lägga sig snart. Hans tystnad gav Elohra sista ordet och seger i strid mellan viljor.
Elladan och Elrohir såg chockat hur den stolta och envisa alven tog emot misshandeln och erkände den som om han förtjänade det.
Blondinen satt så stilla han kunde med lätt skälvande axlar. Händerna låg i knät, lika hårt slutna som de av sin bror och ansiktet var vänt mot golvet så håret drapperade sig om hans ansikte, dolde det så gott det kunde.
Tystnaden som varade efter denna händelse stannade längre än den de inväntat innan samtalet påbörjats. Ingen av dem rörde sig från sin plats. Det passerade många minuter utan andning i rummet innan någonting hände. En droppe blod hade grävt upp sitt spår från Legolas ögonbryn hela vägen nertill hans käklinje där den samlat sig tung. Elohra blinkade till när droppen föll och dog på en av Legolas hårt slutna händer. Den följdes snabbt av ännu en.
Först då slappnade kronprinsen av och böjde sig fram. Hans hår glödde av koppar i skenet från elden när det föll fram. Med mjuka och broderliga rörelser la han återigen handen under Legolas haka och lyfte upp hans ansikte. Håret gled åt sidan och han tvingades på nytt möta blicken. Ynglingens läppar var lätt särade och färgade klarröda av sprickan. Ögonen skimrade av silverblått, ena kinden hett rodnande och andra kinden blek med två vertikala spår av mörkt blod.
"Är jag?" Elohras röst färgades av sorg. Inte ånger för vad han nyss gjort, utan någonting annat. Legolas läppar darrade tills brodern drog tummen över den undre, fortfarande med resten av fingrarna under hans haka. Den färgades av det utspädda, klara blodet meddans hans bror sökte ord.
"F...förlåt... "
Elohra nickade till svar, han godtog ursäkten. Så lät han den fria handen glida genom Legolas skinande gula hår, så ömt jämfört med de tidigare slagen.
"Du kan inte följa med mig hem."
"Jag vet."
Elohra satte sig ner på nytt. Med en enkel gest fick han Legolas att flytta sig närmare, men han satt fortfarande till knä på golvet, nu tätt intill kronprinsens ena lår. Elohra drog på nytt fingrarna genom Legolas hår, sänkte rösten och började tala förtroligt med honom.
"Såren är djupa, lilla löv, och jag skäms inte för att säga det; även om de sitter i själen så är Imladris helandets sanna hemvist. Nu kan jag med gott samvete föra med mig budskapet hem att deras prins är i goda helande händer. Underskatta aldrig de av noldor, pen-neth; jag vill att du stannar här så länge du kan."
Legolas lyfte frågande på blicken. Mer än någonsin såg han ut som ett vilset barn som bestraffades. Inga slag kunde mäta sig med orden av 'utvisning'. Desperat, tiggande sökte sig Legolas skälvande händer upp och grep tag om byxlädret över Elohras lår.
"Hysch, lilla löv, hysch. De kommer vilja slita dig hem snart nog, skynda inte på det oundvikliga. Se inte vistelsen här som ett straff, se det som en tid för läkande och lugn. Det folk kallar för din 'fångenskap' är det enda jag har att skylla på som orsak till att jag lämnar dig kvar här ytterligare en tid."
"M...men..." Legolas sökte febrilt sin brors blick och skakade misstroget på huvudet. Han ville inte bli lämnad kvar, han ville inte bli lämnad efter!
"Hysch, lyssna på mig, Legolas..." Elohra lät Legolas upprördhet ha sitt eget utspel. Han var tvungen att förstå vissa saker. "Legolas, hela Mörkmården begär dig tillbaka fortare än du tror. Framförallt spillrorna som skall flyttas till den södra gränsen. De vill ha sin kapten närvarande, men du måste lyssna på mig, du måste förstå endel saker, pen-neth."
Legolas lugnade sin upprörda själ, men han grät innombords. Han hade svårt att ta till sig Elohras ord, men tillfällena med honom hade varit så få, det skiljde en livstid mellan dem i både ålder och liv.
"Såja, lilla löv. Thranduil kommer snart begära din närvaro i Mörkmården. Hans stolthet förbjuder annat, men det är även stoltheten som gör att jag kan hålla dig kvar här. Om lord Elrond begär förlängning av din vistelse här. Han har rätt att begära det, som helare och lord över dessa gränser..."
"Elohra, nay!" Legolas skakade på huvudet och bad honom med hela sitt väsen. "Lämna mig inte efter! Jag behöver inte helas mer, lord Elrond har ingen orsak att hålla mig kvar!"
"Lyssna sa jag! Det är min mening att be Elrond förlänga din vistelse. Om jag så skall tvingas böna eller muta honom, lillebror!"
"...men...jag förstår inte..."
Kronprinsen skakade på huvudet och tystade den yngre alven. Så tog han sin egen skjortärm och torkade bort blodet från Legolas kind meddans han fortsatte.
"Nej, du förstår inte, och ändå hoppas jag att du en dag kommer göra det."
"...."
Elohra hejdade honom på nytt. "Lyssna på mig, så kanske du förstår endel." han suckade och drog efter andan som för att lägga fram orden korrekt. Legolas förtjänade en liten förklaring, det var trots allt honom det handlade om. "Du har alltid varit svår att förstå, Legolas, och jag kan inte klandra dig. Du är långt ifrån fri. Kroppen läker snabbt, men jag är inte så lättlurad eller blind att jag inte ser att ditt inre är sårat. Och..." Han stannade upp men hindrade den blågröna blicken att dansa över till de tre lyssnarna för att undvika att Legolas såg det. Den yngre av alverna hade helt glömt bort att de inte var ensamma, och så ville han ha det. "...du har skaffat allierade bland noldor."
Snabbt lyfte den rödblonda prinsen en hand för att tysta Legolas självklara protest. "Inga ord sa jag, lär dig lyssna. " Snabbt slöt Legolas munnen igen. Han hade sällan blivit anklagad för att inte lyssna, men han var alltför upprörd just nu.
"Du är uppfostrad att tänka en speciell sak, Legolas. Bygg inte dina grundstenar till livet av fördomar, jag har inte råd med det." Denna gången lyssnade Legolas. Elohra hade sagt att 'han' inte hade råd med det. "Åh, lillebror!" kronprinsen smekte kinden som han torkat fri från blod. "Du blev från första stund utsedd att fostras till strid, ser du inte politiken?"
Legolas skakade på huvudet till en början, men så sjönk det sakta in i honom och pupillerna minskades drastiskt. "Elohra! Det är högföräderi! Kung Thranduil..."
"Ai, Legolas! Ada är förblindad av längesedan bortglömda missförstånd! Se med egna ögon, och se in i framtiden! Jag förstår inte varför de satte dig bland vapen och våld när du har ett huvud skarpare än Erestor!"
De glömda tvillingarna och Glorfindel ryckte till, men flinade i mjugg. De var bara alltför väl medvetena om att Erestors politiska skicklighet var känd långt utanför Imladris gränser. Legolas reagerade inte ens över det, hans tankar var naglade vid de tidigare orden.
"Elohra... kung Thranduil..."
"Tig Legolas! Tänk förbi adar. Förbi högföräderi och silvians envisa stolthet!" Legolas drog efter andan, men Elohras respektlösa ord fortsatte: "Mörkret sluter sig allt närmare om Mörkmården. Silvian är fåtaligare än någonsin. Du kommer inte dö som en människa, tänk på framtiden. Vad händer den dagen vi inte längre kan hålla stånd själva? Vad händer när silvan är för få? Vad har vi för allianser då? Förstår du inte Legolas? Vi har inte -råd- att ligga i fejd med noldor när den tiden kommer! Ett enda felsteg och stridigheter blossar upp på nytt mellan våra riken, ser du inte att vi inte kan riskera det?"
Legolas såg alltför väl. Han hade sett det långt innan och handlat utifrån sina instinkter. Han stod redan i respekt hos flertalet av noldors krigare, inte bara för sin skicklighet, utan även för hans hjälp alver emellan. Han hade bara aldrig trott att hans bror, Elohra, kronprins och arvtagare, skulle ha sådana tankar. Det fanns saker som Legolas ansåg att Elohra inte tagit i beaktning.
"Men Elohra, varför söker du detta av mig? Det är inte min plats att ingå allianser..." Återigen blev han avbruten.
"Jag begär det inte heller, på den fronten har du redan gjort tillräckligt." Legolas såg oförstående ut.
"Lillebror, tro inte att jag inte känner till alla dina ansträgningar. Allt du genomfört i det tysta för att till varje pris undvika att mata de flammor som hotar kommande strid. "
Legolas blinkade förvånat till. Han hade befunnit sig så länge vid gränsen att Elohras växande ställning vid hovet nästan gott honom förbi.
"Men... om du inte begär det av mig... vad begär du då, eftersom du inte vill ha med mig hem?"
Kronprinsen exploderade. Han var trots allt Thranduils son och elden lyste om honom, förstärktes av stänken i håret med samma färg. Han reste sig med hetta och dominerade rummet. Rösten var en blandning av desperation och ilska.
"Elbereth, Legolas! Hem? Förstår du inte? Jag försöker ge dig lite, bara en glimt av den barndom du aldrig fått! Valar, lillebror! -Jag- har varit barn längre än du levt! -Jag- har haft en mor, vilket är mer än man kan säga att du har haft! Jag var stor nog att förstå, se och veta allt, men ägde inte mod nog att säga ifrån! Kasta inte den sista chansen jag har i ansiktet på mig. Förkasta inte de få korta månaderna jag försöker ge dig. Lär dig vara barn, Legolas! Det här är din fristad! Inte ditt fängelse, din fristad! "
Elohras skrik fick Legolas att rycka till. Han stirrade i djup misstro på sin äldre bror. Såg hans liv verkligen ut så? Vad hade han själv gått igenom som hans bror ansåg vara fel?
I hörnet av rummet stod fortfarande Elladan och Elrohir upp med händerna lyftade till läpparna. Tystandes sina egna ord, som ändå aldrig skulle finna sin väg ut. De ångrade att de följt med in, de hade inte velat höra någonting av vad som sas, än mindre bevittna det. Glorfindel satt still och tyst som en bildstod. Vad den återfödda krigaren tänkte angick bara honom.
Över en minut satt Legolas med blicken sänkt till händerna i knät. Han såg ut att explodera vilket sekund som helst. Ett vilt djur som plötsigt insåg att det befann sig i en alltför trånf bur. Trots att Legolas varelse var liten, nästintill spröd om man bara kastade en blick, så var inte det fallet nu. Tvillingarna och Glorfindel räknade med att det när som helst skulle utbryta blodigt slagsmål bröderna emellan, och med en tigande ilska som la sig likt en het dallrande aura om Legolas så fanns det överhängande risk för att den yngre av Thranduils söner skulle stå som vinnare.
Elohra stod still. Det var med en arvtagares stikta uppfostran att aldrig ge efter som fick honom att inte ta ett steg tillbaka när Legolas långsamt böjde på nacken och grävde in blicken i honom.
Så hände någonting annat. Legolas krympte. Återigen sänkte han huvudet och lät det hänga, som om han mottagit en dödsdom han förtjänade:
"Det blir som ni säger, kronprins Elohra. Jag är hedrad över er medvtenhet, och djupt rörd över er oro för mig. "
Legolas såg det inte, han höll huvudet böjt, med åskådarna missade inte den bråkdelen av sekund som Elohra ryckte till. De strikt formella orden från sin brors mun och hur lätt han vänt från personlig till stram. Elohra kunde inte anklaga honom; alltför få gånger hade han alls sett sin yngre bror privat. Alltför ofta dolde han sig bakom plikter, ställning, titlar och dräkter, allt för att framstå korrekt vid Thranduils hov. Elohra insåg att han hade haft fel. Legolas skulle verkligen inte in i politiken. Han skulle vara långt borta från den. Så tog Elohra till orda, Legolas hade uppenbart inte mer att tillägga.
"Vi talar inte mer om denna saken i kväll. I morgon talar jag med Elrond, och det blir som jag sagt."
Med det var Legolas bortvisad, så han reste sig långsamt. Ingen svaghet lät han synas när han gav son bror en bugning och lämnade rummet.