Tvillingarna sov i Legolas kammare den natten. Det hade blivit en vana som ingen av dem reflekterat över. Bröderna Elrondion var bara alltför vana själv vid att sova intill varandra, och Legolas, även om han till en början varit tveksam eftersom det handlade om en säng innomhus, var trots allt van vid patrullen. De sov ofta intill varandra i små sammanhållna läger, eller de små talan som byggts i träden.

Tvillingarna hade fått löfte om svar på frågor, men de lät bli. Även de hade fått nog av kvällens hän delser även om de inte stått, som Legolas, i centrum. Istället hade de, karakteristiskt utan ord, tvättat prinsens sår och tagit ur de förstörda stygnen. Det behövdes inga nya, men de förband såret för att undvika att det gick upp under natten.

Nu var det morgon och de hade vaknat alla tre ganska samtidigt. Bröderna, speciellt Elrohir, hade ingenting emot att ligga en stund till i sängen. De hade vant sig vid att ha glasdörrarna öppna och nu sökte sig tappert de första strålarna av solens ljus in i rummet. Legolas satte sig långsamt upp med stöd av en armbåge och drog den andra handen genom blont, rufsigt hår. Så stelnade han till meddans de blå ögonen genomsökte rummet. Bröderna sökte varandras frågande blickar när Legolas drog in luften genom näsan och slet av sig lakanet. På sekunden var han vaken och nere på golvet.

Bröderna satte sig upp i sängen och studerade den plötsligt pigga lilla krigaren. Morgonrufsigt hår och nakna fötter. Det kom ett uppskattande tjut från honom när han kastade sig ner på knä intill två renslar som låg slängda upp efter ena väggen.

"Legolas? Vad är det?"

Elladan var ikonen av alvisk nyfikenhet meddans han satte sig ordentligare och slängde benen utefter sängkanten. Legolas slet upp ena ränseln och tömde, som ett barn på julafton, ut dess innehåll. Famlande, girigt och överlyckligt rafsade han ut hela innehållet så det täckte flera meter av golvet. Kläder.

Legolas slet åt sig en skjorta och höll upp dem meddans han vände ett strålande ansikte emot Elladans fråga. Det krävdes inga svar, tvillingarna läste all förtjusning deras lilla gäst kände inför detta. De kunde inte annat än flina. Legolas glömde bort dem båda meddans han behandlade den andra ränseln på ett liknande sätt. Mer kläder, små askar, en bunt brev, snyggt ihopknutna med ett grönt band, skärp och...stövlar!

Legolas satt på knä iförd endast nattskjortan och slet till sig ett par plagg och drog in dess doft. Elrohir hade inte ens blivit så lycklig när han hade fått ta emot sin alldeles egna röda springare.

Så spärrade båda upp de gröna ögonen. En liten rodnad spred sig snabbt över deras kinder. Inte alls för att de såg något onormalt i att byta om, de hade själva fått en mycket ogenerad och lätt uppfostran bland Noldor alverna, men Legolas personliga inställning till sin kropp och sin nakenhet påverkade dem. Nu ställde sig nämligen blondinen upp och slet av sig nattskjortan, fullkomligt utan tvekan. Anors kämpande morgonstrålar smekte den krämbleka huden liksomk tvillingarnas förtrollade blickar.

Förtjust slet den lilla kaptenen tag i ett par byxor. De var av mjukt skinn. Mörkt bruna och praktiska, men långt ifrån enkla. Snörningen längs utsidan av benen gjorde att de satt slimmade om hans lår, låga till höften och de finaste broderingarna följde sömmarna. Broderiernas tråd var av samma färg som lädret, men innehöll ett stänk av guldtråd vilket fick mönstrena att synas enbart i solskimret eller om man sökte detaljen.

Nästan dansande framför spegeln betraktade han sig. Elrohir slängde upp sin hand och la den för Elladans mun där fnittret höll på att bryta ut. De var trots allt, om inte bara förvånade, så även imponerade. Legolas var ung, men inte ens någon i hans ålder kunde undvika att se vilken skönhet han var. Ändå, ändå såg inte irrblosset till alv alls till sina blå ögon eller täta ögonfransar som drapperade dem. Han såg inte till de seniga, smidiga musklerna under huden som en dag skulle ge honom en fullvuxen krigares hela smäckerhet. Ingen guldglans i håret eller hudens jämna färg nådde honom. Han var fullkomligt betagen av kläderna. Hur han såg ut i -kläderna-, inte hur han själv såg ut annars eller utan dem.

Stävlarna var liknande, nästan svarta, smidiga och lätta att röra sig i utan avslöjande ljud. Mörkårdens alver bar aldrig förstärkta klackar på sina skodon. Först den ena skjortan, sedan den andra. Han liknade Elohra när han var färdig. Otroligt praktiska kläder som passade honom skrämmande bra. Små, alltför fina detaljer stal alla fördomar, för detta var finaste hantverk. Som om den guldspunna grabben inte kunde hålla sig började han genast kamma håret till silke och fläta det. Han dök ner i högen med kläder på golvet och kom upp med famnen full av askar, brev och andra saker. Han tömde sin börda på det ganska rymliga sminkbordet och satte genast igång med att öppna sakerna. Innom fem minuter hade han prytt krigarflätorna med små pärlor med de minsta och mest utsökta små mönster. Kungaflätorna pryddes med inflätad guldtråd och sattes fast med ett litet, men utsirlat smycke av guld, föreställandes ett löv när man kunde se varenda trådnerv. Det höll även tre pärlor av skimrande vitt pärlemor, föreställandes bären just detta lövs träd höll. Skärpets spänne var mer hållbart och praktiskt, men precis lika detaljerat utsmyckat.

Först nu verkade prinsen ta in att han inte var ensam och spann runt, slängde ut armarna och visade upp sig för bröderna.

"Elrohir! Se, min kaptens utmärkelse!" Han vände sig bestämt till den yngre av bröderna, medveten om hans spirande intresse för historia och kultur. Legolas visade upp spännet i håret och höll därefter upp en liten ring med ett hängsmycke i. Det var av samma sort som hårspänner fast mycket mindre. Inte en enda detalj fattades trots att det inte var större än en lillfingernagel. Ringen var för liten för ett finger och Ellandan som med intresse studerat 'emblemet' gav honom en frågande blick. Det fick ett skratt till svar och den uppsluppna unga alven fäste så ringen högst upp, nära spetsen, av sitt välvda öra. Ingen av bröderna hade lagt märket till det nästan osynliga lilla hål som han nu trädde örhänget genom.

"Elladan se här!" Elladan, liksom Elrohir mördade sina sarkastiska flin. De bara älskade att se den annars så plågade unga alven på detta humöret, men skrattet var pinsamt nära att bryta ut. Legolas strikta personlighet var som färgat, dimmigt glas; omöjligt att se igenom. Ytterst sällan, men det hände, så bleknade dimman och man kunde så svagt igenom hans barriär. Nu däremot, så var denna barriär nästan helt genomskinlig och mycket tunn. Han var lätt att läsa av, lätt att smaka i luften och sinnet tillmötesgående. Bröderna lapade i sig av detta när Elladan visade tydligare intresse för det hemliga facket innanför stövellskaftet, till för en kniv och de osynliga fickorna på sinsidan snörningen. Samma sak fann de på insidan av det förrädiskt stiliga skärpet. Runt dess insida låg tunnaste rep, mer som ett snöre lindat, men alla visste att detta lilla 'snöre' kunde hålla vikten av fem alver och mer. Flertalet lönnfickor kantade även insidan, fullkomligt dolt för betraktaren.

"Legolas..." Elladan flinande ansikte väckte ynglingen en aning.

"Va?...ja."

"Jag bara -måste- ha ett sådant skärp också!"

Legolas lilla tveksamhet splittrades och lämnade plats för ett strålande flin. Så var det Elrohirs tur att komma emellan, men han talade inte om kläderna.

"Legolas... hur hamnade sakerna här inne? "

"Vad menar du?"

"Jo..." Elrohir harklade sig och försökte lägga fram detta små smidigt som möjligt. "Det är så...jag låste faktiskt dörren denna natten." Han tänkte -inte- förklara varför, men Legolas såg inte heller frågande ut. "Och... jag har satt upp 'larm' vid glasdörrarna."

Legolas kastade en blick bort mot de halvöppna dörrarna. Genom att vrida på huvudet kunde han faktiskt se de spindelnätstunna trådarna vandra sicksack över öppningarna. Elrohir vred på sig en aning, besvärad över Legolas kommande frågor om varför han tagit till sådana åtgärder. Det kom inte några frågor. Inte från Legolas, inte från Elladan, som med glädje deltagit i att gillra fällorna. Legolas väntade tålmodigt på att han skulle fortsätta.

"Ja...så... Hur hamnade sakerna här?"

Först nu såg Legolas förvånad ut, sedan brast han i ett svagt, klingande skratt. "Elohra lämnade dem!"

"Hur vet du det? Var du vaken i natt? Du blev ju lika förvånad som vi över att sakerna fanns här."

"Jag visste inte att han lämnat sakerna, men det har han ju."

"Ja, men... Hur kom han in?" Både Elladan och Elrohir såg buttra ut. Inte det att de inte litade på sina gäster från Mörkården, men de hade faktiskt misstänkt ett nattligt besök och gillrat fällorna. Inte för att skada, absolut inte, det skulle bara inte finnas någonting som var så underhållande som att fånga en skogsalv! Det hade båda kommit överens om. Deras status skulle stiga till skyarna om de lyckades överlista en av silvianalverna med fällor. Det hade misslyckats. -Ingen- kom undan tvillingarnas fällor! Det gjorde dem griniga. Legolas studerade deras ansikten och brast på nytt ut i skratt.

"El! Ni ser ut som om någon lurat er på frukosten! Han kom naturligtvis genom lönndörren!"

Detta var brödernas tur att de förvånade ut. "Vad?!"

Legolas la upp handen för de behagligt välvda läpparna för att inte skratta dem i ansiktet när han korsade rummet. Intill ett hörn, bakom det lilla utkarvade spelbordet stannade han. Ytterst försiktiga fingrar spelade längs kanten och blondinen nickade.

"Ja, han kom denna vägen, försegling är bruten." Som för att förklara sig tog han ett steg åt vänster och drog handens fingrar längs baksidan ramen av en tavla. Där fick han fram en tråd, tunnare än den som tvillingarna använt till att barrikadera dörren med.

"Ser nu, den är bruten." Bruten när lönndörren öppnats, tunn nog att inte ge ljud ifrån sig när den snäppte av och elastisk nog att försvinna utom synhåll in bakom tavlan för att inte märkas av inkräktaren. Legolas ansåg sig själv vara genial när han demonstrerade för bröderna. De såg förvånade och förvirrade nog ut för att ynglingen skulle få lov att känna en kittling av stolthet i kroppen. Han hadse överlistat sin bror! Tvillingarnas reaktion var däremot annorlunda. Båda flög upp från sängen och hamnade på golvet och med ilska i rösten nästan anklagade de Legolas, eftersom han var den enda i närheten som de kunde anklaga:

"Lönndörr? Och varför har ingen berättat för -oss- om den? Hur länge har du vetat om dem?!"

Tvillingarnas unisona skrik fick Legolas ställd, men han sansade sig och svarade meddans han tryckte på listen längs hörnet.

"Fråga inte mig varför ingen berättat, och jag har vetat om den sedan jag kom hit." Därefter släppe han listen och drog i den lilla flik av tapeten som flyttat sig. En dörr, högst en halvmeter bred och en och en halv hög, svängde upp. Legolas gjorde en svepande gest.

"Var så goda, ni kanske skulle vilja byta om innan frukosten?"

Brödernas ilska var lågande men den underblåstes än mer när de insåg att lönndörren gick in till deras -egna- sängkammare! Ilsket gick de in genom dörren. Elladan stannade intill Legolas och satte upp ett finger i ansiktet på den överlägset flinande ungen och ponerade sig.

"Du och jag skall ha ett allvarligt samtal om detta, ditt lilla vårlöv. Efter att jag tagit upp det med adar!"

Så försvann även Elladan in i sitt eget rum, ilskan målade ett rött skynke för hans syn. Varför hade inte Elrond berättat för sina söner om lönndörren? Hur hade Legolas hittat den? Själv stod prinsen kvar med samma leende som han bara inte lyckades skrapa bort från läpparna. Lilla vårlöv? Passande utryckt, men föga en förolämpning.

.*.

Denna morgons frukost var långt ifrån så informell som de tidigare. Elohra var närvarande. Det var också Erestor. Elrond var aningen imponerad över kronprinsens förfinade kurtiserande. Oklanderlig artighet. Han undvek alla former av politik eller ens nämnandet av Thranduils namn, allt så skickligt utfört att det aldrig någonsin uppstod spänning vid bordet. Legolas hade, sekunden han entrade dinneringssalen, iklätt sig en maskerad dräkt av den väluppfostrade yngre prinsen. Tillmötesgående i allt, men inte överglänsandes sin äldre bror. Det fanns ingen tvekan om att detta spelet var en förfinad konst som utspelats mångfaldiga gånger.

Tillslut kom så måltiden till ända och Elohra reste på sig sekunden efter Elrond gjort så.

"En förfrågan om audiens, lord av Imladris." Elohra var artigheternas mästare, men han förringade inte sin status eller possition. Om Elrond hade annat att lägga sin tid på så fick det vänta. Elrond förstod också detta, han varken önskade, eller tog risken att stöta sig med Mörkmårdens krona.

"Beviljas naturligtvis, min prins. Privat?"

Elohra skakade på huvudet. Det kopparglänsande håret glimmade i skenet från kandelabrarna. Han bar håret fullkomligt utsläppt. inga flätor alls, men det smakfullaste tunna diadem låg på hans hjässa som ersättning för kungaflätorna.

"Jag fick se den behagligaste plats, när jag entrade stadens gränser. En högt belägen terass med utsikt över Imladris skönhet. Närbelägen stallet. En del av er boning som tycktes öppen för allmänheten, min lord. Om ni inte har någonting att invända, jag skulle vilja föra med mig minnet av Imladris skönhet och berfielse hem till det allt mer inträngda Mörkmården som ett ljust minne under mörka stunder."

Glorfindel reste sig med ett leende på läpparna. "Ett utmärkt val, prins Elohra!" Det fanns ingen tvekan i att livsnjutaren Glorfindel fann just den platsen som en av sina favoriter. "Med er tillåtelse, min lord, visar jag gjärna vägen till denna balkong."

Elrond var på väg att ge sitt godkännande när Elohra förkom honom.

"Mer än gjärna, Glorfindel av Gondolin, för jag önskar även er närvaro." En lätt bugning gav han även högste rådgivaren. "För att inte tala om Erestor. Mina ursäkter, men jag har mycket att lära av er."

Erestor harklade sig en aning. Aldrig hade han kunnat föreställa sig att äldsta sonen av Thranduils blod kunde fängsla honom så men blomstrande ord. Båda silvianprinsarna ägde minsan någonting som Thranduil själv brast på; takt, tålamod och artighet. Måste komma från deras mor. Erestor vokabulerade inte sina tankar.

De tre av den yngsta generationen reste sig. Elohra höll upp en hand.

"Elrondion Elladan, Elrohir, önskar ni göra oss sällskap?" Elrond lyfte på ett ögonbryn, men sa inte emot. Hans söner var äldre än Legolas, tydligen ansåg Elohra att de var vuxna nog att delta i politiska angelägenheter. En svag protest växte i hans hals när Elohra fortsatte, mycket van vid att utfärda order, men det gjordes med sådan frågande artighet att det inte kunde ses som en förolämpning.

"I den brännande frågan angående omständigheterna min lilla bror har försatt sig i, så är ni båda ett ytterst välkommet tillskott." tvillingarna studerade honom och sin far. Elohra hade visserligen vänt blicken till Elladan när han sagt Elrohir och tvärt om, men de var vana, inget att ta notis om. Nu frågade de tigande sin far som bakom ryggen på kronprinsen gav dem sin tillåtelse.

"Självklart kommer vi med om vi kan vara till nytta, Elohra." Elrohir svarade för båda och de gjorde sig reda för att gå. Naturligtvis kom de inte mer än tre steg innan kronprinsen hejdade sig på nytt. Med en handrörelse stannade han Legolas mjuka steg.

"Nejdu grabben! Jag har bett om ett möte mellan mig och de styrande alverna för Imladris. Jag kan inte fullkomligt se vart du passar in i den bilden lilla bror."

Legolas tappade hakan. Så stängde han munnen med en smäll, kylan steg omedelbart till hans blå ögon och den svagaste rodnad spred sig över kinderna och den lilla näsryggen. hur kunde hans bror tilltala honom med sådan hånfull disrespekt i närheten av Elrond?

"Kila ut på gården med dig. Se att min häst får den vård den behöver."

Med det var Legolas lämnad efter, avfärdad och utvisad som om han inte hade med detta att göra. Ilskan vred sig i halsen på honom tills det undslapp ett svagt, hotfullt morrande från honom. Ingen hörde, för trots att Elrond inte alls var säker på om han uppskattade Elohras sätt att ta ton, så hade han godkänt mötet och de var påväg bort. tvillingarna vände sig om och kastade en snabb blick på den ilskna lilla alven. De hade aldrig trott att Legolas inte skulle få följa med, därför hade de varit snabba att acceptera själva, eftersom de inte velat lämna hans sida. Försent. De kände sig alla tre lurade.

.*.

"Elohra, ni får ursäkta mig, men var det inte en aning onödigt att avfärda Legolas på det viset?"

De hade nått terassen, och Elohras föraningar hade besannats. Utsikten var förträfflig. Man såg ut över den finaste innerdelen av Vattnadal. Det utstuderade stallet, hästhagen, porten till murarna och även trappstegen till det Sista Välkomnande Huset, Elronds huvudentre. De hade alla slagit sig ner vid ett bord och satt på sirliga, och behagliga stolar. Vin, färska frukter och vindruvor stod framdukat åt dem. Kommentaren hade fällts av Glorfindel. Han hade mött Elohra innan, kanske som hastigast, men han var väl införstådd med deras seder, och Legolas skulle vara rasande förorättad över bortvisningen. Elohra snurrade på kristallglaset med vitt vin så att Anors ljus fångade glaset och kastade gnistrande strålar genom den klara gulskimrande vätskan.

"Legolas vet sin plats och jag förbjuder honom att harmas över någonting som han inte har talan i. Dessutom; nej, det var inte onödigt, det var av yttersta nöd."

Elladan och Elrohir sneglade bittert på den självgoda prinsen. Den tidigare kvällens händelser hade gjort att de tänkte ytterst illa om denna såkallade kronprins. De var absolut inte påverkade av hans ställning eller utstrålning. Hans charmanta sätt att gå tillväga var de totalt immuna emot. De misstrodde honom. Tre hårda slag hade han gett sin bror, till synes helt utan ånger, och det kunde de inte förlåta honom. Elrohir la uppmuntrande en hand i ryggen på Elladan för att visa att utbrottet mot kronprinsen tilldelades honom. Inte för att Elrohir ville smita undan, men för att Elladan fångade ilskan lättare.

Uppmuntringen tillmötesgick genast, och trots sin fars förvånade, och lätt nekande blick, så reste sig Elladan upp och slog handflatorna i bordet:

"Av yttersta nöd? Jag misstänker att du anser att slå honom också var av yttersta nöd, då? Du påstår att du bryr dig om honom, men det är fel. Du behandlar honom värre än om han hade varit en undersåte! Du förbjuder honom? Han behöver ingen uppmuntran, han förbjuder sig själv alldeles för mycket och du gör det knappast bättre. Valar, vad fanns det för mening med att skicka iväg honom?!"

"Elrohir!" Elrond reste sig dominerande. Deras far var inte att leka med när han tappade humöret och hans son stod och kastade förolämpningar över hans gäst. Elladan bleknade synbart och satte sig hastigt ner, mumlandes svagt:

"...Elladan."

Elrond skakade på huvudet och viftade undan sin sons sista ord. Han vände sig mot Elohra och antog en min av självankagan och förklarade:

"Förlåt min son, prins Elohra. De har båda fäst sig otroligt vid er yngre bror och verkar försvara honom vad det än gäller. "

Elronds vidare ord fastnade när han såg Elohra sitta precis som innan. Fruktansvärt lugnt och avslappnat, han hade inte tagit illa vid sig det minsta över Elladans utbrott, han hade knappt sett upp. Nu gjorde han det, nickade mot Elrond och såg sedan på hans söner.

"Föregående kvälls möte var privat, det tillkommer er inte att minnas det. Och; det fanns mening med att skicka iväg honom. Legolas har eegna möten, de måste han möta ensam."

Elladan och Elrohir ilsknade till. Vad då, 'inte tillkom dem'? De hindrades av Elohras lugna gest ut över räcket till balkongen. Bittert följde de hans anvisning med blicken. Inget ovanligt. De kunde se stallet. Hagen med hästar och två alver som lutade sig emot dess räcke. Elrohir öppnade munnen, men hans ord svlades när ett svalt och finlemmat finger landade på dem för att tysta honom. Det var Elohras och kronprinsen pekade ytterligare en gång ner emot gården.

Några sekunder gick när de letade efter vad han menade. Så fick de syn på sin lilla skyddsling. En vansinnig Legolas klev över grusgången, bittert sparkandes småsten framför sig då han trodde att han var osynlig för andras ögon. Ansiktet sänkt, men det fanns ingen annan med hår som fångade solljuset och förvandlades till guld.

De studerade honom kliva som vilken arg ungdom som helst över innergården, tills en av alverna vid staketet fick syn på honom och ropade. Den arga ungdomen snäppte upp ansiktet och fick syn på dem. Stannade förvånat till för att sedan sätta fart och rusa fram mot dem.

.*.

"Kapten! Kapten Legolas!"

Den två huvuden kortare ungdomen nådde på rekordfart de två väntande alverna. Legolas hade varit alltför upptagen och sluten under gårdagens möte i hallarna för att se vilka som hade färdats som livvakt med sin bror. Väl framma saktade han in och stannade framför en ståtlig alv. Han var betydligt äldre än honom, äldre än Thranduil. Mörkbrunt hår med stänk av en dold, röd nyans var, av praktiska skäl, bortflätat till ryggen. Bortstruket i samma fläta följde de mindre krigarflätorna som annars skulle ramat in ansiktet. Han var en alv med principer och gamla vanor. Kläderna var använda, men hela.

De slog ihop sina händer i en broderlig hälsning, med ett tag strax under armbågen. Legolas vred på nacken och såg upp i sin kamrats bruna ögon.

"Jimlech."

De tystnade som om de inte hade någonting att säga varandra. Legolas lilla leende falnade tillslut, och ett självanklagande allvar tog vid. Jimlech log sällan. Leenden var alltid ovanliga hos denna alven, alltför märkt av årens gång och allt han fått se. Ett krig var aldrig det andra likt, och som odödlig av de förstfödda blev en död av en kamrat aldrig lättare att bära än den av nästa... och nästa.

"Kapten. Du är välbehållen."

"Du också..."

Skuggan av ett sorgset leende dök så upp på Jimlechs läppar när han bröt mot sina egna traditioner och lyfte handen. Med den rufsade han Legolas i håret.

"Ey! Jimlech! Min frissyr!" Legolas strök genast håret på plats med ett flin. Så drogs mungiporna ner på nytt. "Feremor... alla de andra..."

Jimlech höjde en hand mot ungdomen och tystade honom.

"Jag vet Legolas. Du får klara dig utan Feremor nu. Du är fortfarande kapten, min prins."

Legolas ruskade på huvudet, men inte för att neka till påståendet.

"Jimlech, jag kan komma att stanna här en tid. " Den äldre alven öppnade munnen, men Legolas tillät honom inte oponera sig. "Det är inte av fri vilja som jag lämnar södra gränsen åt sitt öde, men det finns ord som väger tyngre än mitt i dessa spörsmålen. Därför, Jimlech av gröna fanan, utser jag härmed dig till min ställföreträdande kapten under min frånvaro. Jag litar på att du kommer upprätthålla ordningen och det faller därmed på dig att förflytta rätt folk till södra gränsen för att ta det gamla kompaniets plats. Jag litar fullkomligt på ditt omdöme och förväntar mig att få presenteras för tränade krigare när jag återvänder."

Legolas ord var nyktra. Det var en order som vilken annan som helst han gav, van att göra det. Jimlech tog ett halvt, förvånat steg tillbaka. Han hade varit krigare den här alvens livstid flertalet gånger om. Rutinerad och van, men aldrig hade han krävt ställning. Han var en kaptens dröm som soldat.

"Kapten! " Han skulle till att föreslå någon annan när det slog honom. Alla andra var borta. Så han rätade på sig och fann sig snabbt under som överordnades order. "Kapten, det är mig en ära. Helst hade jag sett din omedelbara återkomst, men det blir som du säger. Närhelst du återvänder kommer jag stolt lämna över en nytränad patrull som du, närhelst det passar, kan ta kommandot över. "

Allt avslutades med en kort bugning. Överallt innom Mörkmårdens gränser tilltalades den lilla prinsen med 'ni', men inte innom gardet. Brödraskapet var tätt, hållningen strikt, men kamratskapen blandades med titlar eftersom de spenderade så mycket tid och så många faror tillsammans. Det var under formella förhör och träningar som formaliteter tog över. Allt för att det skulle präntas in till grunden.

Hastigt gick Jimlech ner på ett knä, och lika hastigt rörde Legolas vid hans axel. Ingen stor cermoni, bara ett beseglande. jimlech var härmed kapten till hans återkomst.

Lika hastigt kom krigsveteranen upp på fötterna igen och sökte ner i Legolas blå ögon. Den yngre alven kände det och bröt ögonkontakten genom att sänka ansiktet mot marken. De tidigare orden var nödvändiga men det betydde inte att han hade glömt vad som varit. Mjukt och lågt rann orden ur hans mun:

"Jag sörjer mina män, Jimlech, men jag vet att vi snarast måste ha en ny gränspatrull..."

Den åldriga alven la huvudet på sned och gick för miljonte gången igenom svårigheten att handskas med ungt blod och dess svängiga och känsliga natur. Så lyfte han handen och la den på sin prins axel.

"Alla sörjer vi våra kamrater, kapten. Alla. Mödrar som förorat sina söner. Älskade som förlorat en livspartner. Barn som förlorat sina fäder." Legolas spände sig vid dessa orden, men Jimlech lyfte upp hans haka och fortsatte. "Alla, men ingen, inte ens dessa, betvivlar att du bär sorgens tyngsta mantel denna gången. Du har förlorat fjorton av dina närmsta. Inte bara dina mannar, fjorton av dina vänner, det finns ingen som nekar dig sorg, ingen som anklagar dig för vad som hände. Den enda strimman av ljus är att du fortfarande är i livet, son kapten över södra gränsen och prins. "

Legolas såg upp i hans ögon när hans egna tårades, men han fällde dem inte, bara lät dem demonstrera hans sorg och tacksamhet över Jimlechs ord.

.*.

Elohra nickade för sig själv när han såg sin bror hälsa på sin vapenbroder. Elrohir hade rest sig samman med sin bror och båda stod nu över räcket för att kunna se. Även de andra, äldre alverna vände blicken ut mot gården. De kunde omöjligt höra ordbytet. Elohra log, men det var inte ett leende av glädje.

"Jimlech av gröna fanan. Ni har mött honom innan Glorfindel, och även ni, lord Elrond. Han var deltagande i Sista Alliansen."

Elrond nickade bistert. "Jag känner till Jimlech. Hans skicklighet, och snabbhet med dolkar var legendarisk redan på den tiden. Legolas nämnde att han blivit tränad av honom." Elohra slet sig från scenen och studerade Elrond någon sekund innan han svarade.

"Det är sanning, men han har aldrig varit hans utnämnda lärare. Jimlech är en bakåtsträvare. En alv med blicken till det förflutna och följer alla traditioner slaviskt. Det tog år för honom att acceptera Legolas."

Elladan sneglade på Elohra, men bara någon sekund. Jimlech, som de sa att han hette hade nämligen rufsat till Legolas hår som prinsen kammat så omsorgsfullt denna morgonen. Det såg inte ut att finnas annat än djup kamratskap mellan dem. Elohra mer kände frågan i ryggen än såg den.

"Legolas är, även för oss, alltför ung för att utnämnas till kapten. Det var naturligtvis aldrig tanken att Feremor skulle försvinna ur bilden, nu står Legolas utan handledare, men fortfarande med titel och plikter. Det kan ingen annan än Thranduil själv ta ifrån honom. Jag känner inte till alla förhållanden, men... jag misstänker att Jimlech var den som sist av alla godtog att ta order från ett barn."

Glorfindel nickade. Detta förstod de alla, han skulle inte själv ha så lätt för det.

"Vad hände?" Elrohirs oskylldiga fråga fick en axelryckning till svar.

"Jag vet inte. Under lång tid fanns det slitningar i södra patrullen på grund av detta. Det ändrades abrupt. Plötsligt var det någonting som hände, jag tror inte att några andra än de i patrullen vet vad, och nu bara Jimlech och Legolas, som vet vad, men Jimlech ändrade inställning från ena stunden jag mötte honom till den andra. Nu följer han troget Legolas, trognare än han följt någon annan."

Elohra sneglade ut mot scenen på nytt och såg Jimlech snudda marken med sitt ena knä. Han misstänkte vad som pågick, men lät det bero.

.*.

Jimlech drog så bort handen från Legolas axel.

"Mina ursäkter, kapten, jag måste ordna för vår avfärd. Alla är inte lediga som du." Han gav Legolas en blinkning, men inget leende. Det hade tagit lite tid, men när ynglingen väl förstått Jimlechs underliga humor så hade det blivit enklare att hantera honom. Själv log han brett och nickade. Gröna fanan avlägsnade sig. Inte för att han var tvungen till att ordna med någon avresa, det hade varit ren takt, och de var de båda medvetena om.

När han försvunnit utom synhåll vände sig den unga prinsen om till den andra av alverna på plats. Leendet dog och det var med allvarlig sog som han bemötte nästa person.

"Amloth..."

Amloth, en finlemmad alv. Utsökta händer och lätt på foten. Han bar inte den typiska dräkten för krigare och håret var fullkomligt utsläppt. Glansigt, ljusbrunt samman med gråbruna ögon som bar djup nog att kvälja en. Hans smala och nätta uppenbarelse sa att han inte var krigare, men han bar trots det bågon över axeln. Alla kunde använda det vapnet. Legolas hade svårt att möta de alltför bekanta ögonen och slog mycket snart ner blicken. Modet svek honom när han inte fick svar och började stamma.

"Amloth...j..jag är ledsen. Jag m..menade inte... jag menar... Feremor. Rhianol... de... Jag menade inte att lämna dem. j...jag..."

"Hysch...." Amloth höjde handen och tog ett mjukt steg fram. En bra bit länge än Legolas, och betydligt äldre. Ändå var han bara snäppet äldre än Elohra. Med evig sorg skriven i ansiktet, men utan anklagan la han upp handen på Legolas axeln. Därefter drog han honom till sig och slöt honom i en skälvande omfamning.

.*.

Bröderna studerade händelseförloppet. De önskade att de kunnat höra vad som sas och vem alven var som höll om Legolas. Som om Elohra hört deras tanker sänkte han bägaren från läpparna. Lugnt och utryckslöst tog han till orda.

"Amloth är bard och dansare. Hans förföresler kan trollbinda hundratals till fullkomlig tystnad. Se min inte röra, Amloth för en uråldrig tradition vidare." Kronprinsen smakade av vinet på nytt innan han fortsatte. "Amloth, äldste sonen till Feremor och äldre bror till Rhianol."

Det hördet ett ilande ljud när fem alver sög in luft mellan tänderna. Elladan och Elrohir slet blicken från de två nere på gården och såg ihärdigt på Elohras allvarliga profil, uppmanade honom att fortsätta:

"Ni har rätt, Elrondion, kanske jag ägnar alltför lite tid åt min bror. Det är inte som er, mellan oss skiljer en livstid, men jag står fortfarande fast vid att detta var av yttersta nöd. Jag behöver bara Jimlech med mig genom Mörkmårdens skog och över de dimmiga bergen. Amloth kan hjälpligt hålla i en båge, jag har bett hoonom följa med på grund av detta möte."

Tvillingarna skämdes en aning för sitt tidiga utbrott. Även om det var Elladan som yttrat orden så var Elrohir lika skyldig. De sex alverna studerade länge Amloths och Legolas omfamning. Så hände någonting. Legolas bröt sig fri, backade undan och de kunde se att han sökte en mängd ord som han öste ur sig. Amloth försökte nå den upprörda ynglingen, men han backade undan och lät sig inte bröras. oavsett ljudnivå skulle de på terassen aldrig höra.

Till tvillingarnas bestörtning såg de Legolas brista i grått. En hejdlös, hysterisk gråt meddans han fortsatte som monolog. Först backade Amloth, uppenbarligen för vad som sas, sedan nalkades han den hysteriska ynglingen på nytt. Inte heller nu fick han tillåtelse. Legolas gjorde ingenting för att dölja sina tårar, han trodde trots allt att ingen annan såg. Plötsligt sjönk han ner på knä framför Amloth som en brottsling inför sin dommare. Tystade sin ordström med skakande axlar och huvudet sänkt i skam.

Även Erestor rynkade på ögonbrynen inför den gripande scenen och fördömde att han inte kunde höra. Däremot nåddes hans öron av Elohras mumlande.

"Som jag trodde... det finns mer här som vi inte vet..."

Elrond nickade utan förvåning, och utan att se bort. Lång tid tog det innan Amloth nalkades Legolas skakande form. Sakta, tveksamt la Feremors son handen på Legolas böjda nacke, begravde fingrarna i hans guldspunna hår och lyfte den andra handen till ansiktet för att ta bort de hotande tårarna. Legolas reste inte på sig. Det slutade med att Amloth grep tag om ungdomens axlar och tvingade honom på fötter, och inte ens då såg Legolas honom i ögonen. Amloth talade till honom. Strök upprepade gånger händerna över de tårdränkta kinderna och försökte få Legolas att se honom i ögonen, till ingen nytta.

Tillslut rörde dansaren på sig och fick upp någonting från bältet. Tack vare alvernas finslipade syn såg de att det var en liten ask som erbjöds prinsen. Legolas nekade omedelbart, med följd av fler tårar och hysteriska hickande snyftningar. Amloth grep resolut tag om Legolas hand och tryckte ner asken i handen på honom, hela tiden talandes. Legolas såg ner på gåvan i sin hand, hela hans lilla varelse skakade.

Elohra drog blicken från händelserna och ställde ner sin bägare.

"Så, till de mer brännande frågorna, Lord Elrond; jag önskar dryfta Legolas vistelse innanför Imladris. Glorfindel..." Kronprinsen vände ansiktet från lorden till blondinen. Elrond tvingades bli imponerad över Elohras iskalla sätt att gå in på samtalet. Kanske var han slugare än han räknat med. Elohra ansåg uppenbart att legolas inte behövde mer smygtittare och fortsatte. "...Glorfindel, jag skulle önska få en mer detaljerad beskrivning av händelserna under er ankomst till stridigheterna. Elladan, Elrohir... " Denna gången undvek Elohra att se direkt på den när han tilltalade tvillingarna, det fanns alltför stor risk för att ta fel. "Naturligtvis är era åsikter och betraktelser av största vikt, och er inblandning i allt vi kommer diskkutera nu är fullkomligt välkommet."

Bröderna såg förvånat på varandra när de väl kunde slita blicken från det dramatiska utspelet nere på gården. Elohra bjöd in dem som en viktig och uppskattad del i ett samtal som de visste handlade om ett farligt annalkande krig.