Isflamma: Vet inte om jag kommer ordagrant skriva ut den diskussionen, men dess innehåll kommer naturligtvis dyka upp i senare kapitel. Tack för dina kommentarer, jag uppdaterar så ofta jag hinner med. Och här kommer alltså fortsättningen:
.*.
"Jag är glad att vi kommer överens, prins Elohra. Jag skall göra som ni ber mig, jag hade gjort det även utan er förfrågan. " Elrond avslutade ett av de många samtal som han haft under dagen med den rödlätta ungdomen. Ja, för i Elronds ögon var kronprinsen fortfarande spirande ung, även om han var vuxen.
"Även jag är tacksam för att vi kunnat komma fram till flera beslut, min lord." Elohra reste sig samtidigt som Elrond och tog honom stadigt i hand för att binda besluten. Dagen hade gått snabbt, men även om den led mot sitt slut så värmdes dalen fortfarande av en kvällstung solglans. De var bara tre nu. Kronprinsen av Mörkmården, Lord Elrond, och den alltid närvarande Erestor.
"Med alla papper färdiga skulle jag önska att få upplysa unge Legolas om omständigheterna. Han är trots allt min gäst, och jag har ingen önskan att förlora den gnutta förtroende han fortfarande hyser för mig."
Elohra såg visheten i Elronds ord och nickade. Även om han själv talat med sin yngre bror om att han ämnade hålla honom kvar i Imladris, så borde han få det klara beskedet i kväll. De ämnade resa redan morgonen därpå.
De drog sig tillbaka till hallarna där Erestor lämnade dem. Det var när de skulle fortsätta som båda hejdade sig lite förläget, men båda högheterna satt trots allt i samma bryderi. Ingen av dem hade sett till Legolas sedan morgonen nere på gården. Han hade inte dykt upp vid den senare måltiden som de anrättat för att ta en paus i diskussionerna. Elohra tog dem ur funderingarna när han på ett ungdomligt, retligt sätt rynkade på näsan och mumlade:
"Jag misstänker att ni, min lord, vet lika lite som jag vart min så kallade ärade broder befinner sig, men ni kanske vet vart vi kan leta först?"
"Sant, jag har ingen aning. Låt oss söka i hans kammare, eller hos mina söner. Det är ju trots allt meningen att de skall följa honom."
Med det svängde de höger och upp för en trappa. Elohra lite efter lorden så att han kunde tillåta sig att lätt flina. Så typiskt Legolas att dunsta, och han kunde bara hoppas på att Legolas inte gömde sig medvetet, då skulle de aldrig finna honom.
Som de misstänkte stod Legolas kammare tom. När Elrond drog igen dörren på nytt svepte en liten lättnad genom honom. Rummet började se bebott ut i alla fall. Tidigare hade det enda tecknet på att det faktiskt vistades någon i rummet varit de öppna fönstrena. Annars var kammaren klinisk. Nu hade sängen varit lätt obäddad, kläder utspridda på golvet, personliga saker över något bord med spegel och en filt karakteristiskt slängd i en bekväm fotölj.
Utanför dörren igen så kastade Elrond en blick på dörren inte långt ifrån den de nyss lämnat. Misstänksamt gick han mot den och knackade.
"Aye! Inne! Öppna själv!" Otvunget och lättsamt ropade en röst till dem och Elrond skjöt upp dörren.
De stannade i dörren och studerade rummet. Det såg ut som ett slagfält (som vanligt). En av bröderna stod mitt på golvet med den andra på axlarna. Nyfiket studerade de nyanlända hur Elladan (eller var det Elrohir?) balanserade på sin brors axlar och försökte fästa någonting i taket.
"Ehum, jag antar att det är min faderliga plikt att fråga vad ni två håller på med? Får jag också påpeka att denna boningen är tusentals år gammal, och som finaste konst håller den naturligtvis för mycket, men jag vet inte om den verkligen kommer överleva vad ni än har i tankarna just nu."
Den av bröderna som stod underst kunde inte helt se dörren, men Elronds ord nådde honom och han svängde runt på stället. Intill honom stod också Elohra som följde intresserat händelseförloppet. Naturligtvis, det behöver knappast sägas, så fick ynglingens rörelser till följd att hans bror tappade balansen. Några stapplande steg åt höger, den understa snubblade på sina fötter, den övre försökte rädda sig genom att gripa tag i sin brors hår. Efter några öronbedövade sekunder hade båda hamnat i en smärtsam knut på golvet och metervis med rep och krokar hamnade ovanpå dem.
Elrond och Elohra hade inte rört sig en millimeter från dörren. Varken för att störa dem eller hjälpa. När brödernas identiska gröna ögon lyftes mot dem såg de Elrond stå med ett frågande ögonbryn lyft. Till deras förvåning var Elohras ansiktsutryck identiskt med deras fars. Utan att besvara de stumma frågorna så knöt de upp sig från varandra och kom klumpigt på fötter.
"Adar, prins Elohra...vi...ehm..."
Elrond lyfte en hand och tystade dem, han ville verkligen inte höra vad de hade tänkt att hitta på med snören och krokar i mitten av taket.
"Vi söker Legolas. Han är inte med er?" Frågan bakom orden var mer av en vana. Legolas var inte där och de fick också det besvarat.
" Nej, ada. Vi har inte sett honom sedan i morse. Vi har visat Jimlech och Amloth endel saker i Imladris efter deras förfrågan, men Legolas har inte varit med oss."
Elrond drog djupt efter andan. Det var possitivt att hans söner frivilligt och utan att bli frågade visade gästerna tid och uppskattning, han påminde sig själv om att beröma dem senare. Likväl stod de här utan Legolas och lorden la upp armarna i kors över bröstet och studerade tvillingarna som om han väntade sig mer svar.
"Ada... vi har inte..."
"Jag tror er när ni säger att ni inte sett honom. Jag vill bara att ni skall svara på vart han är."
Elohra såg misstänksamt på Elrond, hans förfrågan var orimlig. Elladan och Elrohir skruvade nervöst på sig under sin fars blick och Elohras missnöje.
"Nå? Har ni något svar?" Elladan mötte sin fars blick, sedan såg han på sin bror som ryckte på axlarna.
"Vänta..." Elladan saktade ner sin fars tanke om att leta vidare på egen hand och gav sin bror en nick. På given signal slöt Elrohir ögonen som om han lyssnade till någonting ingen annan kunde höra. Efter en stund öppnade han dem på nytt och såg frågande på sin tvilling.
"I trädgården på baksidan?"
Elladan nickade och mötte så stadigt blickarna från sin far och Elohra. "Vi tror han befinner sig i din trädgård, ada."
Elrond, nöjd med svaret gjorde helt om och lämnade sönerna. Tvillingarna andades ut, men lättnaden över att de undslapp sin fars utfrågningar angående deras lilla 'projekt' blev kortvarig.
Någon grep hårt tag om Elrohirs överarm och ruskade honom. Förvåningen var så överrumplande att ingen av dem kom sig för att protestera. De hade inte hört någonting, de hade känt sig ensamma i rummet, men utan förvarning var Elohra fem meter in och höll sitt grepp av stål om Elrohirs arm. Hans ord var låga, utmanande och hårda, liksom hans penetrerande blick.
"Svara mig ärligt, Elrondion; vad utövar ni för magi på min bror?"
Elrohir stirrade skräckslaget in i Elohras mördande blick. Kronprinsen var närmare de själva i ålder än deras far, men hans blotta uppenbarelse skänkte såväl respekt som ett visst avståndstagande hos folk. Tvillingarna kunde fortfarande inte säga om de respekterade honom på ett possitivt sätt eller om de vara rent av avskydde honom. Vad än svaret var på den frågan så hade inte Elrohir tankeverksamheten påslagen just nu. Han stod med halvt öppen mun och stirrade in i Silvian prinsens hotande blick som i trance. Det var Elladan som fick andas för sin bror.
"Släpp honom Elohra! Vi utövar ingen magi på Legolas." Elladan ville skrika ut orden, men han gjorde det inte. Situationen kvävde hans röst till samma rappa viskning som Elohra använde sig av.
Som en giftorm vände Elohra ansiktet emot Elladan och naglade fast honoom med den misstänksamma blicken.
"Ljug inte för mig, Peredhil. Jag kände det i luften dagen jag kom, jag läste av det samma kväll och nu 'gissar' ni bara vart han befinner sig? Förklara er, för jag vill inte ångra mitt beslut om att lämna honom här."
Bröderna kände en ilning gå genom deras kroppar. Som om de kände att fel svar i detta läget kunde vara ödestigert. Elladan behärskade sig så gott han kunde och la upp en hand på Elohras för att han skulle släppa det omilda greppet om hans tvilling. Så valde han sina ord med största omsorg.
"Nej, vi 'gissar' inte, Elohra, men vi ljuger inte heller för dig." Elladan famlade i minnet för att slita fram minnet av Glorfindels ord. "Vi... Legolas sinne söker och talar till oss på samma sätt som han knyter upp band till natur och skog. Jag är inte skolad nog för att ge dig den fulla förklaringen, men... Det är inte vi som skapat detta! Det är nog Legolas, även han kanske inte är fullkomligt medveten om hur. Du är ju skogsalv, Elohra, förklara för mig hur ni drar styrkan från skogen?"
Kronprinsen var inte övertygad, men han släppte långsamt greppet om den stela Elrohirs överarm. Han lyssnade uppmärksamt på vad Elladan hade att säga. Även om han visste med sig att han inte var lika skicklig i manövrerandet över naturen som sin yngre bror, så visste han precis hur man sökte svar om riktlinjer, faror och jaktbyten genom att koppla upp sig till sin omgivande natur. Därför nickade han och lät Elladan fortsätta.
"Så, tänk dig att han knyter sådana band med oss? Vi är av helarblod, vi är tvillingar -vi har redan ett telepatiskt band mellan oss. Om Legolas söker helaren i våra ådror och knyter upp sig med den, på samma sätt som jag tror han gör med naturen, så trasslar han oundvikligen in sig i vår telepatiska länk. Och.... "Elladans röst förlorade lite styrka och självsäkerhet. Elohra hade den där blicken som fick en att känna sig mindervärdig, oerfaren och klumpig. Elladan kände sig borttappad och nervös under den uppmanande blicken. Elrohir som kommit ur trancen avslutade meningen för honom.
"...Vi tror att Legolas inte känner det som något obehagligt. Det går sakta, men vi vinner hans förtroende. Det känns som om han slappnar av i vår närvaro..."
Elrohirs ord dränktes av någon som ropade.
"Prins Elohra! Elladan, Elrohir!" Det var Elrond som kom upp för trapporna på nytt. Alla tre stelnade till och Elohra tog långsamt ett steg från bröderna, men innan lorden kom in i rummet såg han till att hinna med några varnande låga ord.
"Detta samtalet är inte slut här, El, och om jag märker, eller ens misstänker att ni missbrukar varesig hans förtroende eller den här länken mellan er så kan det hända att jag låter den här fredspakten jag försöker skapa medvetet glida ur händerna på mig."
Elladan och Elrohir blinkade förvånat, men Elohra hade gjort sig fullkomligt klar. Kronprinsen kunde uppenbarligen vara stenhård mot sin lillebror, men det fanns någonting som beskyddade honom som en tigermamma när det kom till hans förtroende. Uppenbarligen var det här som Legoas svaghet låg. De han inte avsluta tankarna innan Elrond kom in i rummet med en frågande min i ansiktet.
"Så, Elohra, jag hoppas att mina söner uppför sig passande..."
"Förträffligt, min lord, de är inte bara väluppfostrade, utan även kvicka, artiga och ödmjuka. Jag kan känna mig lugn att lämna min förvildade bror hos dem."
Elrond flinade brett. Legolas förvildad? Visst, det kanske stämde att han var mycket egen. Legolas kyliga och sansade yttre lurade praktiskt taget ingen. Varenda mor, bard, krigare eller fiende kunde direkt känna igen en själ av eld och blod som hettande metall mot tungan när de hade den lilla blondinen framför sig. Elohras lättsamma kurtiserande ord var däremot framställda så att de bättre skulle passa in på hans söner. Där hade man vad han själv skulle kalla för "förvildade". Leendet kom sig även över den dos av komplimanger som kronprinsen öste över hans söner, men han tvingade ner mungiporna när han tog till orda.
"Det glädjer mig att ni kommer överens. Elladan..." Lorden drog blicken från Elohra till sin son. " Legolas är inte i min trädgård."
"Det är han visst!" Elrohir höjde rösten och fick Elrond att blinka till.
"Jasså. Men så visa mig då."
Elrohir drog ett djupt andetag och passerade den väntande Elohra. De gick alla fyra nerför trappan och genom matsalen. Tillslut kom de ut på den låga altan som låg framför Elronds lilla privata trädgård. Samma som Glorfindel några dagar tidigare burit Legolas ner till. Den låg i solens sista strålar och levde ut sin egen livliga vår. Två fåglar viskade kärleksord någonstans bland de olika träden och en ljusgrön buske hade nyss gett sina gröna knoppar en nyans av rosa. Blommorna skulle slå ut i mörkt rött närmare sommaren. Området höll däremot ingen liten alvprins.
Elrond sneglade uppfordrande på sina söner, men Elohra tog ett förundrat steg fram. Trollbunden över platsen. Innan han steg ner på gräset så kastade han en frågande blick på Elrond. Lorden av Imladris såg för första gången hinten av kvarlevande ungdom i Elohra. Han påminde sig om hur uråldig han själv var. Log och nickade faderligt i medgivande.
Elohra besvarade leendet med ett eget, lite osäkert, medveten om att han kanske förlorat ansiktet någon sekund, men var tacksam över Elronds oändliga tålamod och förståelse. Han satte ner foten i det täta gräset som ännu inte mörknat till mognad och steg hänförd längre ut. Fötterna gjorde inga märken i gräset han klev på, så varsamt rörde han sig över denna lilla fristad, skyddad från politik och bekymmer. I en rinnande rörelse böjde han sig ner och doppade fingrarna i den lilla bäcken. Riktade uppmärksamheten mot de små vita blommorna intill, klev fram till ett ungt träd och rörde vid det.
På terrassen stod Elladan och himlade med ögonen i en gest som tydligt skrek ut 'Hopplösa Skogsalver!', men han fick en armbåge i sidan av sin bror.
Elohra lämnade ungträdet med ett uppmuntrande leende och gick över till ett annat träd. Det var gammalt och högt. Bar ett infanteri av grenar och lövverk. Som en blyg jungfru la han upp handflatan mot stammen och såg upp mot löven. Trädet bar några för tidiga vårblommor och tvillingarna påminde sig om att det av en av dessa blommor som Legolas satt i håret innan de gett sig ut för att rida.
Mjukt lutade sig den ståtliga kronprinsen fram och la en slät kind emot trädets bark, därefter slöt han ögonen. Elladan bestämde sig genast för att skogsalver var någonting som han aldrig skulle försöka förstå. Elrohir gjorde tvärt om och ville genast ta reda på allt om deras mystiska grannar i stora skogen.
Elohra öppnade ögonen på nytt och såg återigen upp bland kakafonin av blad och grenar. På grund av stillheten i luften så kunde de höra hans ord viskas fram.
"Vakna pen-neth. Är det verkligen passande att sova vid denna tiden på dygnet, lilla löv?"
Inte ett ljud fick han till svar. Elohra tryckte handen hårdare emot trädets stam, men han lät rösten vara lika förvillande svag som innan när han försökte på nytt.
"Vakna Legolas."
Två sekunders tystnad fortskred innan Elohra tog två tillfredställda steg bak och väntade med händerna i kors över bröstet. Han behövde inte vänta länge. Tyst som ett spöke, smidigt som en dryad och lätt som en sylfid föll någonting ner från trädets höga grenar. En meter framför den alltjämt stillastående Elohra slog Legolas ner i marken utan ett ljud. Tvillingarna i bakgrunden drog sig till minnes Glorfindels berättelse om hur han först mött Legolas och förstod nu utrycket 'läskigt tyst'.
Den lilla alven hade sådan kontroll över hoppet från grenarna att tvillingarna flinade fåraktigt när de insåg att Legolas verkligen hade sovit och måste ha vaknat sekunden före att han hoppat, för när den yngsta prinsen rätade på sig dolde han illa en gäspning bakom armen.
"Lord Elrond vill tala med dig så sluta upp att gäspa högheter i ansiktet, Legolas."
Med de orden gjorde kronprinsen helt om och gick tillbaka upp på verandan med en sömndrucken Legolas i hasorna.
Elrond gjorde allt som stod i hans makt för att döda flinet. Han lyckades mycket bättre än sina söner. När han hade en artig, men dödligt trött Legolas precis framför sig påminde han sig om vad han sökt göra och allvaret tog över.
"Prins Legolas. Jag har i samrådan med Prins Elohra kommit fram till att jag ämnar hålla er kvar i Imladris under ytterligare en tid. De utsända med Prins Elohra kommer att återvända under morgonens första strålar och bära med sig bud om er vistelse hos mig. " Elrond studerade Legolas reaktion. Den uteblev. Legolas var inte dum, han hade förstått att detta skulle bli beslutet. Elrond stålsatte sig inför de avgörande orden.
"Jag har begärt minst ett år."
Först nu vaknade Legolas. Sömnen dog som om någon halshuggit den med en skarpslipad yxa. De trötta ögonen spärrades upp och höll en kristallklar ton. Förvåningen byttes alltför snabbt ut emot ilska. De blå ögon skrek ut hur fullkomligt förråd han kände sig. Elrond kände hur någonting i bröstet snörpte ihop sig under den anklagande blicken.
Elladan och Elrohir hade blivit minst lika förvånade över beslutet, men de höll sig intelligent nog på avstånd, Legolas såg ut som han skulle explodera. Som ett anfallande vilddjur spände den lilla alven sina muskler. Elohra tog ett steg fram och la en hand på hans axel. Det var fullkomligt utan stöd, det var en ren order om att han skulle hålla sig till etikettens regler. Legolas fick inte ur sig några ord i sitt upprörda tillstånd eftersom han visste att han skulle börja skrika om han öppnade munnen. Elrond suckade och försökte mildra sitt beslut.
"Du är så ung, Legolas. Ett år kan tyckas mycket för dig, men det är en mycket kort tid. Alltför kort." Lordens erfarna ord var ingen balsam för de brännsår som genast uppstått i Legolas förtroende.
Det syntes på honom att Legolas helst skulle vilja ta till flykten, men två saker hindrade honom. Det första var Elohras stadiga hand på hans axel, det andra var ren stolthet. Tillslut tog Legolas till orda, och då var rösten iskall och lugn:
"Min eviga tacksamhet för ert välmenande och alltför frikostiga beslut, Elrond, lord av Imladris. Anhåller om att få dra mig tillbaka till mina rum. Jag har både ett och flera hälsningar att besvara per brev som måste stå färdiga till det att Kronprins Elohra gör sin avfärd."
Elrond praktiskt taget hörde svordomsramsan som svepte genom Legolas sinne, och han upprepade de mycket passande orden i sitt eget huvud. Legolas hade återigen blivit strikt formell som alltid när saker inte passade honom, och han kunde inget annat göra åt det än att svara med samma mynt för att inte förolämpa honom vidare. Legolas hade troligtvis hittat detta knepet långt innan han mötte lorden av Imladris. Ett alltför effektivt sätt att slippa konfronteras med någon under känslostormar.
"Beviljas naturligtvis, Legolas. "
Den besvikna och vansinniga grabben slet sig från Elohras tag och stormade mot dörren. Där stannade han till och vände sig om till Elronds söner.
"El. Ni har försummat era plikter hela dagen, är det inte ni som skall föreställa mina fångvaktare?"
Elrond kände ytterligare ett styng av ånger när han hörde Legolas ord. Elladan och Elrohir hade däremot helt andra tankar. De vaknade genast ut sin tysta form och följde efter Legolas som fortsatt mot sin kammare med vansinnes fart.
Elohra kastade en blick på Elrond.
"Ni kan inte mena, min lord, som har tre egna barn och tusentals års livserfarenhet, att ni låter er påverkas av en upprorisk unge som försöker ge er skuldkänslor?"
Elrond blinkade till och såg på Elohra. Kronprinsen höll ett snett leende på läpparna.
"Tack. Jag skall inte glömma detta, Noldor."
Elrond gav tillbaka flinet.
"Det behöver ni inte heller, skogsalv. Er far kommer vara alltför villig att komma ihåg det åt er."
.*.
Bröderna El stod och slet efter andan precis innanför dörren till Legolas rum. Språngmarschen dit hade inte varit lång, men hysterisk. Bröderna var längre än Legolas, men hade ändå fått anstränga sig för att hänga med. Den vansinniga blondinen var däremot inte andfådd alls. Han hade bra mycket mer energi att ge och Elladan som förstod sådana känslor bättre än någon annan knuffade snabbt in sin bror i rummet innan han stängde dörren hårt och reglade den. Därefter sprang han rakt genom rummet och började stänga glasdörrarna. Elrohir litade inte på någon och drog i byrån så att lönndörren inte skulle kunna användas.
Legolas brydde sig föga om tvillingarnas mekaniska säkerhetsåtgärder. Efter att ha stormat in i rummet så sparkade han till högen med kläder. Den isande blå blicken sökte något att kasta, men det fanns inte så mycket. Pjäserna på det fint utkarvade spelbordet rasade i golvet under hans ilska. Två kuddar, stövlarna och en stol följde samma sorgliga öde innan Legolas insåg att allt annat troligtvis skulle gå sönder om han kastade det. Den lilla besinningen var inte långvarig när han tog två steg fram till Elrohir och började skrika på honom.
"Detta är ditt fel, Ro! "
Elrohir såg inte ens förvånad ut. Han visste att det inte var hans fel, men han visste också att Legolas inte skulle kunna skrika på någon annan. Det hade inte behövts mer än Legolas ord om att de skulle följa med. Tvillingarna förstod omedelbart att ynglingen inte skulle få någon fridfull vagga av naturen denna gången, han ville skrika och slå. De ställde villigt upp som offer, Legolas förtroende för dem hade fördubblats när han kände sig förråd av de äldre.
"Hur kan du låta dem hålla mig här? Förbannat! Ett år, Ro, ett år! Han sa -minst- ett år!" Elrohir bara nickade meddans Legolas slängde sin ilska mot Elladan.
"Och du är inte mycket bättre! Att vara -fång-vaktare måste vara det mest spännande ni två kan komma på. Är ni nöjda nu? Är det värt det? Ni skall se att efter ytterligare en vecka så är det inte så förbannat kul att ränna efter en skogsalv, ni kan inte ens hålla jämna steg. Valar, varför Noldor?!" Den hysteriska bönen fick inget svar. Legolas skickade iväg en prydnadskudde på Elrohir innan han vände sig till Elladan på nytt och knuffade honom hårt.
Elrohir tog emot kudden och fick den från ansiktet just i tid för att se sin bror snubbla baklänges, men inte falla. "Inte ansiktet! Inga slag i ansiktet!" Varningen rang i Legolas öron och det arga slaget han just skulle tilldela den snubblande Elladan ändrade riktning från ansiktet till magen. Elladan tappade luften. Elrohir var inte sen att blanda sig i och gav Legolas en hård knuff. Kanske alltför hård, Legolas fördel låg i hur snabb och flexibel han var, inte i rå styrka. Den vansinniga alven stöp i handlöst i golvet.
Elrohir såg till att hans bror skulle återfå andan innan han var tvungen till att hoppa för att inte Legolas skulle fälla honom. När han landade på fötterna igen blev han fälld i alla fall, men från andra hållet. Det var hans tur att falla i golvet. Legolas kom upp på fötter och Elladan hade återfått andan.
Slagsmålet varade i över tio minuter. De hade kunnat skada varandra allvarligt om de velat, men inga slag var måttade för att verkligen göra illa. Tvillingarna insåg att de kunde vara två, men en arg Legolas hade de svårt att få ner. De ville inte ta i alltför hårt när de väl fick tag i honom, men att de över huvud taget någonsin fick fast honom var just på grund av att Legolas tillät det. Han var trots allt inte ute efter att vinna en strid, han ville ha ett handgripligt slagsmål. Enkelt, otvunget och ansträngande.
Efter att Elladan ramlat in i spiselkransen och börjat blöda kraftigt näsblod, så fick Elrohir nog. Han slet tag i Legolas skjorta och smällde in honom i väggen. Han märkte det inte själv, men synen av att Elladan skadat sig gjorde honom arg på riktigt. Ytterligare en gång slog han in Legolas mindre form i väggen och hörde på nytt hans bakhuvud kollidera mot det hårda trät. Argt slet han upp en knuten näve för att utdela ett par passande slag, men Elladans skrik avbröt honom.
"Elrohir, stanna! Stopp, det räcker, han har fått nog, sluta!"
Elrohir blinkade till när broderns röst trängde in i öronen och sinnet. Ilskans förrädiska dimma avtog och han fann att Legolas hade slutat slå tillbaka redan när Elladan slagit in ansiktet i spisen. Den mindre alven var lätt ihopkrupen med ena handen lyft som om han ville lägga den om bakhuvudet, den andra höll han matt upp i ett tappert, men troligen mycket misslyckat, försök att parera ett kommande slag.
Elrohir blinkade en andra gång när han insåg hur disig Legolas blick hade blivit. Ögonfransarna beslöjade irisen nästan helt och det man såg av den var mörkt blå som natthimlen.
"Oj..."
"El, sätt ner honom!"
Elrohir blinkade för tredje gången. Han höll fortfarande ett stadigt tag om Legolas skjorta med alven tryckt mot väggen. Först när han slappnade av insåg han att han hade lyft blondinen flera decimeter från golvet. Förvånat satte han ner honom och släppte taget. Sekunden efter var han tvungen att fånga upp honom på nytt. Legolas knän svek honom.
Elrohir sänkte Legolas till golvet där han tungt satte sig på knä och äntligen fick lägga handen om det värkande bakhuvudet. Elladan kom fram till dem med handen för den blödande näsan.
"Hu' bår han?" Den yngre av tvillingarna såg förvånat upp på sin bror och insåg att blodet hade gjort honom fullkomligt täppt i näsan.
"Åh... Ingen fara. Jag tror han slog i huvudet för hårt bara."
"Tror? El, han kan inde sdå upp, självblart slog han i hubudet fö' hårt."
Elrohir gav sin bror en sned bitter blick innan han vände uppmärksamheten tillbaka till Legolas. Ynglingen hade nu slutit ögonen hårt och höll sig om bakhuvudet, svajandes som om han hade problem med balansen.
"Legolas... Hur är det? Förlåt, hur gick det?" Elrohir tvingade upp Legolas ansikte och alven öppnade långsamt ögonen. De var glasartade, men inte av sorg, utan yrsel. Den lilla alven försökte sig på ett slag mot Elrohir, men det hamnade på axeln utan styrka. Ett andra och tredje slag upprepades till ingen nytta. Kraften bakom dem var så fumlig att det inte ens skulle bli ett litet rött märke. Den mörkhåriga alven skakade på huvudet och la armarna om Legolas. Genast besvarades omfamningen med att ynglingen la kinden mot hans axel.
"Vad försigår där inne?!" Ett högt rop skar genom dörren samtidigt som flertalet hårda knackningar landade på den.
"Eh... inbet Glorbhindel! Vi bara...råka' välta etd bord!"
"Är det du, Elladan? Du låter underligt, lås upp dörren!"
"Eh.. nej, nej. De' är bara ba' med mig. Ingen fara, vi ska' bvara tysta nu. Go' natt!"
Det fick endel muttringar till svar, men Glorfindel avlägsnade sig. Elladan släppte ut andningen igen och såg ner på Elrohir. Hans yngre bror rynkade på näsan åt honom.
"Gå och tvätta av dig."
Elladan löd utan omsvep meddans Elrohir reste sig. Legolas kom ostadigt på fötter och snubblade med bort till sängen där han genast kastade sig ner. Elrohir kontrollerade Legolas bakhuvud innan han tillät honom sova. Troligtvis ingen fara, bara en enorm bula.
.*.
"Jag är glad att vi kommer överens, prins Elohra. Jag skall göra som ni ber mig, jag hade gjort det även utan er förfrågan. " Elrond avslutade ett av de många samtal som han haft under dagen med den rödlätta ungdomen. Ja, för i Elronds ögon var kronprinsen fortfarande spirande ung, även om han var vuxen.
"Även jag är tacksam för att vi kunnat komma fram till flera beslut, min lord." Elohra reste sig samtidigt som Elrond och tog honom stadigt i hand för att binda besluten. Dagen hade gått snabbt, men även om den led mot sitt slut så värmdes dalen fortfarande av en kvällstung solglans. De var bara tre nu. Kronprinsen av Mörkmården, Lord Elrond, och den alltid närvarande Erestor.
"Med alla papper färdiga skulle jag önska att få upplysa unge Legolas om omständigheterna. Han är trots allt min gäst, och jag har ingen önskan att förlora den gnutta förtroende han fortfarande hyser för mig."
Elohra såg visheten i Elronds ord och nickade. Även om han själv talat med sin yngre bror om att han ämnade hålla honom kvar i Imladris, så borde han få det klara beskedet i kväll. De ämnade resa redan morgonen därpå.
De drog sig tillbaka till hallarna där Erestor lämnade dem. Det var när de skulle fortsätta som båda hejdade sig lite förläget, men båda högheterna satt trots allt i samma bryderi. Ingen av dem hade sett till Legolas sedan morgonen nere på gården. Han hade inte dykt upp vid den senare måltiden som de anrättat för att ta en paus i diskussionerna. Elohra tog dem ur funderingarna när han på ett ungdomligt, retligt sätt rynkade på näsan och mumlade:
"Jag misstänker att ni, min lord, vet lika lite som jag vart min så kallade ärade broder befinner sig, men ni kanske vet vart vi kan leta först?"
"Sant, jag har ingen aning. Låt oss söka i hans kammare, eller hos mina söner. Det är ju trots allt meningen att de skall följa honom."
Med det svängde de höger och upp för en trappa. Elohra lite efter lorden så att han kunde tillåta sig att lätt flina. Så typiskt Legolas att dunsta, och han kunde bara hoppas på att Legolas inte gömde sig medvetet, då skulle de aldrig finna honom.
Som de misstänkte stod Legolas kammare tom. När Elrond drog igen dörren på nytt svepte en liten lättnad genom honom. Rummet började se bebott ut i alla fall. Tidigare hade det enda tecknet på att det faktiskt vistades någon i rummet varit de öppna fönstrena. Annars var kammaren klinisk. Nu hade sängen varit lätt obäddad, kläder utspridda på golvet, personliga saker över något bord med spegel och en filt karakteristiskt slängd i en bekväm fotölj.
Utanför dörren igen så kastade Elrond en blick på dörren inte långt ifrån den de nyss lämnat. Misstänksamt gick han mot den och knackade.
"Aye! Inne! Öppna själv!" Otvunget och lättsamt ropade en röst till dem och Elrond skjöt upp dörren.
De stannade i dörren och studerade rummet. Det såg ut som ett slagfält (som vanligt). En av bröderna stod mitt på golvet med den andra på axlarna. Nyfiket studerade de nyanlända hur Elladan (eller var det Elrohir?) balanserade på sin brors axlar och försökte fästa någonting i taket.
"Ehum, jag antar att det är min faderliga plikt att fråga vad ni två håller på med? Får jag också påpeka att denna boningen är tusentals år gammal, och som finaste konst håller den naturligtvis för mycket, men jag vet inte om den verkligen kommer överleva vad ni än har i tankarna just nu."
Den av bröderna som stod underst kunde inte helt se dörren, men Elronds ord nådde honom och han svängde runt på stället. Intill honom stod också Elohra som följde intresserat händelseförloppet. Naturligtvis, det behöver knappast sägas, så fick ynglingens rörelser till följd att hans bror tappade balansen. Några stapplande steg åt höger, den understa snubblade på sina fötter, den övre försökte rädda sig genom att gripa tag i sin brors hår. Efter några öronbedövade sekunder hade båda hamnat i en smärtsam knut på golvet och metervis med rep och krokar hamnade ovanpå dem.
Elrond och Elohra hade inte rört sig en millimeter från dörren. Varken för att störa dem eller hjälpa. När brödernas identiska gröna ögon lyftes mot dem såg de Elrond stå med ett frågande ögonbryn lyft. Till deras förvåning var Elohras ansiktsutryck identiskt med deras fars. Utan att besvara de stumma frågorna så knöt de upp sig från varandra och kom klumpigt på fötter.
"Adar, prins Elohra...vi...ehm..."
Elrond lyfte en hand och tystade dem, han ville verkligen inte höra vad de hade tänkt att hitta på med snören och krokar i mitten av taket.
"Vi söker Legolas. Han är inte med er?" Frågan bakom orden var mer av en vana. Legolas var inte där och de fick också det besvarat.
" Nej, ada. Vi har inte sett honom sedan i morse. Vi har visat Jimlech och Amloth endel saker i Imladris efter deras förfrågan, men Legolas har inte varit med oss."
Elrond drog djupt efter andan. Det var possitivt att hans söner frivilligt och utan att bli frågade visade gästerna tid och uppskattning, han påminde sig själv om att beröma dem senare. Likväl stod de här utan Legolas och lorden la upp armarna i kors över bröstet och studerade tvillingarna som om han väntade sig mer svar.
"Ada... vi har inte..."
"Jag tror er när ni säger att ni inte sett honom. Jag vill bara att ni skall svara på vart han är."
Elohra såg misstänksamt på Elrond, hans förfrågan var orimlig. Elladan och Elrohir skruvade nervöst på sig under sin fars blick och Elohras missnöje.
"Nå? Har ni något svar?" Elladan mötte sin fars blick, sedan såg han på sin bror som ryckte på axlarna.
"Vänta..." Elladan saktade ner sin fars tanke om att leta vidare på egen hand och gav sin bror en nick. På given signal slöt Elrohir ögonen som om han lyssnade till någonting ingen annan kunde höra. Efter en stund öppnade han dem på nytt och såg frågande på sin tvilling.
"I trädgården på baksidan?"
Elladan nickade och mötte så stadigt blickarna från sin far och Elohra. "Vi tror han befinner sig i din trädgård, ada."
Elrond, nöjd med svaret gjorde helt om och lämnade sönerna. Tvillingarna andades ut, men lättnaden över att de undslapp sin fars utfrågningar angående deras lilla 'projekt' blev kortvarig.
Någon grep hårt tag om Elrohirs överarm och ruskade honom. Förvåningen var så överrumplande att ingen av dem kom sig för att protestera. De hade inte hört någonting, de hade känt sig ensamma i rummet, men utan förvarning var Elohra fem meter in och höll sitt grepp av stål om Elrohirs arm. Hans ord var låga, utmanande och hårda, liksom hans penetrerande blick.
"Svara mig ärligt, Elrondion; vad utövar ni för magi på min bror?"
Elrohir stirrade skräckslaget in i Elohras mördande blick. Kronprinsen var närmare de själva i ålder än deras far, men hans blotta uppenbarelse skänkte såväl respekt som ett visst avståndstagande hos folk. Tvillingarna kunde fortfarande inte säga om de respekterade honom på ett possitivt sätt eller om de vara rent av avskydde honom. Vad än svaret var på den frågan så hade inte Elrohir tankeverksamheten påslagen just nu. Han stod med halvt öppen mun och stirrade in i Silvian prinsens hotande blick som i trance. Det var Elladan som fick andas för sin bror.
"Släpp honom Elohra! Vi utövar ingen magi på Legolas." Elladan ville skrika ut orden, men han gjorde det inte. Situationen kvävde hans röst till samma rappa viskning som Elohra använde sig av.
Som en giftorm vände Elohra ansiktet emot Elladan och naglade fast honoom med den misstänksamma blicken.
"Ljug inte för mig, Peredhil. Jag kände det i luften dagen jag kom, jag läste av det samma kväll och nu 'gissar' ni bara vart han befinner sig? Förklara er, för jag vill inte ångra mitt beslut om att lämna honom här."
Bröderna kände en ilning gå genom deras kroppar. Som om de kände att fel svar i detta läget kunde vara ödestigert. Elladan behärskade sig så gott han kunde och la upp en hand på Elohras för att han skulle släppa det omilda greppet om hans tvilling. Så valde han sina ord med största omsorg.
"Nej, vi 'gissar' inte, Elohra, men vi ljuger inte heller för dig." Elladan famlade i minnet för att slita fram minnet av Glorfindels ord. "Vi... Legolas sinne söker och talar till oss på samma sätt som han knyter upp band till natur och skog. Jag är inte skolad nog för att ge dig den fulla förklaringen, men... Det är inte vi som skapat detta! Det är nog Legolas, även han kanske inte är fullkomligt medveten om hur. Du är ju skogsalv, Elohra, förklara för mig hur ni drar styrkan från skogen?"
Kronprinsen var inte övertygad, men han släppte långsamt greppet om den stela Elrohirs överarm. Han lyssnade uppmärksamt på vad Elladan hade att säga. Även om han visste med sig att han inte var lika skicklig i manövrerandet över naturen som sin yngre bror, så visste han precis hur man sökte svar om riktlinjer, faror och jaktbyten genom att koppla upp sig till sin omgivande natur. Därför nickade han och lät Elladan fortsätta.
"Så, tänk dig att han knyter sådana band med oss? Vi är av helarblod, vi är tvillingar -vi har redan ett telepatiskt band mellan oss. Om Legolas söker helaren i våra ådror och knyter upp sig med den, på samma sätt som jag tror han gör med naturen, så trasslar han oundvikligen in sig i vår telepatiska länk. Och.... "Elladans röst förlorade lite styrka och självsäkerhet. Elohra hade den där blicken som fick en att känna sig mindervärdig, oerfaren och klumpig. Elladan kände sig borttappad och nervös under den uppmanande blicken. Elrohir som kommit ur trancen avslutade meningen för honom.
"...Vi tror att Legolas inte känner det som något obehagligt. Det går sakta, men vi vinner hans förtroende. Det känns som om han slappnar av i vår närvaro..."
Elrohirs ord dränktes av någon som ropade.
"Prins Elohra! Elladan, Elrohir!" Det var Elrond som kom upp för trapporna på nytt. Alla tre stelnade till och Elohra tog långsamt ett steg från bröderna, men innan lorden kom in i rummet såg han till att hinna med några varnande låga ord.
"Detta samtalet är inte slut här, El, och om jag märker, eller ens misstänker att ni missbrukar varesig hans förtroende eller den här länken mellan er så kan det hända att jag låter den här fredspakten jag försöker skapa medvetet glida ur händerna på mig."
Elladan och Elrohir blinkade förvånat, men Elohra hade gjort sig fullkomligt klar. Kronprinsen kunde uppenbarligen vara stenhård mot sin lillebror, men det fanns någonting som beskyddade honom som en tigermamma när det kom till hans förtroende. Uppenbarligen var det här som Legoas svaghet låg. De han inte avsluta tankarna innan Elrond kom in i rummet med en frågande min i ansiktet.
"Så, Elohra, jag hoppas att mina söner uppför sig passande..."
"Förträffligt, min lord, de är inte bara väluppfostrade, utan även kvicka, artiga och ödmjuka. Jag kan känna mig lugn att lämna min förvildade bror hos dem."
Elrond flinade brett. Legolas förvildad? Visst, det kanske stämde att han var mycket egen. Legolas kyliga och sansade yttre lurade praktiskt taget ingen. Varenda mor, bard, krigare eller fiende kunde direkt känna igen en själ av eld och blod som hettande metall mot tungan när de hade den lilla blondinen framför sig. Elohras lättsamma kurtiserande ord var däremot framställda så att de bättre skulle passa in på hans söner. Där hade man vad han själv skulle kalla för "förvildade". Leendet kom sig även över den dos av komplimanger som kronprinsen öste över hans söner, men han tvingade ner mungiporna när han tog till orda.
"Det glädjer mig att ni kommer överens. Elladan..." Lorden drog blicken från Elohra till sin son. " Legolas är inte i min trädgård."
"Det är han visst!" Elrohir höjde rösten och fick Elrond att blinka till.
"Jasså. Men så visa mig då."
Elrohir drog ett djupt andetag och passerade den väntande Elohra. De gick alla fyra nerför trappan och genom matsalen. Tillslut kom de ut på den låga altan som låg framför Elronds lilla privata trädgård. Samma som Glorfindel några dagar tidigare burit Legolas ner till. Den låg i solens sista strålar och levde ut sin egen livliga vår. Två fåglar viskade kärleksord någonstans bland de olika träden och en ljusgrön buske hade nyss gett sina gröna knoppar en nyans av rosa. Blommorna skulle slå ut i mörkt rött närmare sommaren. Området höll däremot ingen liten alvprins.
Elrond sneglade uppfordrande på sina söner, men Elohra tog ett förundrat steg fram. Trollbunden över platsen. Innan han steg ner på gräset så kastade han en frågande blick på Elrond. Lorden av Imladris såg för första gången hinten av kvarlevande ungdom i Elohra. Han påminde sig om hur uråldig han själv var. Log och nickade faderligt i medgivande.
Elohra besvarade leendet med ett eget, lite osäkert, medveten om att han kanske förlorat ansiktet någon sekund, men var tacksam över Elronds oändliga tålamod och förståelse. Han satte ner foten i det täta gräset som ännu inte mörknat till mognad och steg hänförd längre ut. Fötterna gjorde inga märken i gräset han klev på, så varsamt rörde han sig över denna lilla fristad, skyddad från politik och bekymmer. I en rinnande rörelse böjde han sig ner och doppade fingrarna i den lilla bäcken. Riktade uppmärksamheten mot de små vita blommorna intill, klev fram till ett ungt träd och rörde vid det.
På terrassen stod Elladan och himlade med ögonen i en gest som tydligt skrek ut 'Hopplösa Skogsalver!', men han fick en armbåge i sidan av sin bror.
Elohra lämnade ungträdet med ett uppmuntrande leende och gick över till ett annat träd. Det var gammalt och högt. Bar ett infanteri av grenar och lövverk. Som en blyg jungfru la han upp handflatan mot stammen och såg upp mot löven. Trädet bar några för tidiga vårblommor och tvillingarna påminde sig om att det av en av dessa blommor som Legolas satt i håret innan de gett sig ut för att rida.
Mjukt lutade sig den ståtliga kronprinsen fram och la en slät kind emot trädets bark, därefter slöt han ögonen. Elladan bestämde sig genast för att skogsalver var någonting som han aldrig skulle försöka förstå. Elrohir gjorde tvärt om och ville genast ta reda på allt om deras mystiska grannar i stora skogen.
Elohra öppnade ögonen på nytt och såg återigen upp bland kakafonin av blad och grenar. På grund av stillheten i luften så kunde de höra hans ord viskas fram.
"Vakna pen-neth. Är det verkligen passande att sova vid denna tiden på dygnet, lilla löv?"
Inte ett ljud fick han till svar. Elohra tryckte handen hårdare emot trädets stam, men han lät rösten vara lika förvillande svag som innan när han försökte på nytt.
"Vakna Legolas."
Två sekunders tystnad fortskred innan Elohra tog två tillfredställda steg bak och väntade med händerna i kors över bröstet. Han behövde inte vänta länge. Tyst som ett spöke, smidigt som en dryad och lätt som en sylfid föll någonting ner från trädets höga grenar. En meter framför den alltjämt stillastående Elohra slog Legolas ner i marken utan ett ljud. Tvillingarna i bakgrunden drog sig till minnes Glorfindels berättelse om hur han först mött Legolas och förstod nu utrycket 'läskigt tyst'.
Den lilla alven hade sådan kontroll över hoppet från grenarna att tvillingarna flinade fåraktigt när de insåg att Legolas verkligen hade sovit och måste ha vaknat sekunden före att han hoppat, för när den yngsta prinsen rätade på sig dolde han illa en gäspning bakom armen.
"Lord Elrond vill tala med dig så sluta upp att gäspa högheter i ansiktet, Legolas."
Med de orden gjorde kronprinsen helt om och gick tillbaka upp på verandan med en sömndrucken Legolas i hasorna.
Elrond gjorde allt som stod i hans makt för att döda flinet. Han lyckades mycket bättre än sina söner. När han hade en artig, men dödligt trött Legolas precis framför sig påminde han sig om vad han sökt göra och allvaret tog över.
"Prins Legolas. Jag har i samrådan med Prins Elohra kommit fram till att jag ämnar hålla er kvar i Imladris under ytterligare en tid. De utsända med Prins Elohra kommer att återvända under morgonens första strålar och bära med sig bud om er vistelse hos mig. " Elrond studerade Legolas reaktion. Den uteblev. Legolas var inte dum, han hade förstått att detta skulle bli beslutet. Elrond stålsatte sig inför de avgörande orden.
"Jag har begärt minst ett år."
Först nu vaknade Legolas. Sömnen dog som om någon halshuggit den med en skarpslipad yxa. De trötta ögonen spärrades upp och höll en kristallklar ton. Förvåningen byttes alltför snabbt ut emot ilska. De blå ögon skrek ut hur fullkomligt förråd han kände sig. Elrond kände hur någonting i bröstet snörpte ihop sig under den anklagande blicken.
Elladan och Elrohir hade blivit minst lika förvånade över beslutet, men de höll sig intelligent nog på avstånd, Legolas såg ut som han skulle explodera. Som ett anfallande vilddjur spände den lilla alven sina muskler. Elohra tog ett steg fram och la en hand på hans axel. Det var fullkomligt utan stöd, det var en ren order om att han skulle hålla sig till etikettens regler. Legolas fick inte ur sig några ord i sitt upprörda tillstånd eftersom han visste att han skulle börja skrika om han öppnade munnen. Elrond suckade och försökte mildra sitt beslut.
"Du är så ung, Legolas. Ett år kan tyckas mycket för dig, men det är en mycket kort tid. Alltför kort." Lordens erfarna ord var ingen balsam för de brännsår som genast uppstått i Legolas förtroende.
Det syntes på honom att Legolas helst skulle vilja ta till flykten, men två saker hindrade honom. Det första var Elohras stadiga hand på hans axel, det andra var ren stolthet. Tillslut tog Legolas till orda, och då var rösten iskall och lugn:
"Min eviga tacksamhet för ert välmenande och alltför frikostiga beslut, Elrond, lord av Imladris. Anhåller om att få dra mig tillbaka till mina rum. Jag har både ett och flera hälsningar att besvara per brev som måste stå färdiga till det att Kronprins Elohra gör sin avfärd."
Elrond praktiskt taget hörde svordomsramsan som svepte genom Legolas sinne, och han upprepade de mycket passande orden i sitt eget huvud. Legolas hade återigen blivit strikt formell som alltid när saker inte passade honom, och han kunde inget annat göra åt det än att svara med samma mynt för att inte förolämpa honom vidare. Legolas hade troligtvis hittat detta knepet långt innan han mötte lorden av Imladris. Ett alltför effektivt sätt att slippa konfronteras med någon under känslostormar.
"Beviljas naturligtvis, Legolas. "
Den besvikna och vansinniga grabben slet sig från Elohras tag och stormade mot dörren. Där stannade han till och vände sig om till Elronds söner.
"El. Ni har försummat era plikter hela dagen, är det inte ni som skall föreställa mina fångvaktare?"
Elrond kände ytterligare ett styng av ånger när han hörde Legolas ord. Elladan och Elrohir hade däremot helt andra tankar. De vaknade genast ut sin tysta form och följde efter Legolas som fortsatt mot sin kammare med vansinnes fart.
Elohra kastade en blick på Elrond.
"Ni kan inte mena, min lord, som har tre egna barn och tusentals års livserfarenhet, att ni låter er påverkas av en upprorisk unge som försöker ge er skuldkänslor?"
Elrond blinkade till och såg på Elohra. Kronprinsen höll ett snett leende på läpparna.
"Tack. Jag skall inte glömma detta, Noldor."
Elrond gav tillbaka flinet.
"Det behöver ni inte heller, skogsalv. Er far kommer vara alltför villig att komma ihåg det åt er."
.*.
Bröderna El stod och slet efter andan precis innanför dörren till Legolas rum. Språngmarschen dit hade inte varit lång, men hysterisk. Bröderna var längre än Legolas, men hade ändå fått anstränga sig för att hänga med. Den vansinniga blondinen var däremot inte andfådd alls. Han hade bra mycket mer energi att ge och Elladan som förstod sådana känslor bättre än någon annan knuffade snabbt in sin bror i rummet innan han stängde dörren hårt och reglade den. Därefter sprang han rakt genom rummet och började stänga glasdörrarna. Elrohir litade inte på någon och drog i byrån så att lönndörren inte skulle kunna användas.
Legolas brydde sig föga om tvillingarnas mekaniska säkerhetsåtgärder. Efter att ha stormat in i rummet så sparkade han till högen med kläder. Den isande blå blicken sökte något att kasta, men det fanns inte så mycket. Pjäserna på det fint utkarvade spelbordet rasade i golvet under hans ilska. Två kuddar, stövlarna och en stol följde samma sorgliga öde innan Legolas insåg att allt annat troligtvis skulle gå sönder om han kastade det. Den lilla besinningen var inte långvarig när han tog två steg fram till Elrohir och började skrika på honom.
"Detta är ditt fel, Ro! "
Elrohir såg inte ens förvånad ut. Han visste att det inte var hans fel, men han visste också att Legolas inte skulle kunna skrika på någon annan. Det hade inte behövts mer än Legolas ord om att de skulle följa med. Tvillingarna förstod omedelbart att ynglingen inte skulle få någon fridfull vagga av naturen denna gången, han ville skrika och slå. De ställde villigt upp som offer, Legolas förtroende för dem hade fördubblats när han kände sig förråd av de äldre.
"Hur kan du låta dem hålla mig här? Förbannat! Ett år, Ro, ett år! Han sa -minst- ett år!" Elrohir bara nickade meddans Legolas slängde sin ilska mot Elladan.
"Och du är inte mycket bättre! Att vara -fång-vaktare måste vara det mest spännande ni två kan komma på. Är ni nöjda nu? Är det värt det? Ni skall se att efter ytterligare en vecka så är det inte så förbannat kul att ränna efter en skogsalv, ni kan inte ens hålla jämna steg. Valar, varför Noldor?!" Den hysteriska bönen fick inget svar. Legolas skickade iväg en prydnadskudde på Elrohir innan han vände sig till Elladan på nytt och knuffade honom hårt.
Elrohir tog emot kudden och fick den från ansiktet just i tid för att se sin bror snubbla baklänges, men inte falla. "Inte ansiktet! Inga slag i ansiktet!" Varningen rang i Legolas öron och det arga slaget han just skulle tilldela den snubblande Elladan ändrade riktning från ansiktet till magen. Elladan tappade luften. Elrohir var inte sen att blanda sig i och gav Legolas en hård knuff. Kanske alltför hård, Legolas fördel låg i hur snabb och flexibel han var, inte i rå styrka. Den vansinniga alven stöp i handlöst i golvet.
Elrohir såg till att hans bror skulle återfå andan innan han var tvungen till att hoppa för att inte Legolas skulle fälla honom. När han landade på fötterna igen blev han fälld i alla fall, men från andra hållet. Det var hans tur att falla i golvet. Legolas kom upp på fötter och Elladan hade återfått andan.
Slagsmålet varade i över tio minuter. De hade kunnat skada varandra allvarligt om de velat, men inga slag var måttade för att verkligen göra illa. Tvillingarna insåg att de kunde vara två, men en arg Legolas hade de svårt att få ner. De ville inte ta i alltför hårt när de väl fick tag i honom, men att de över huvud taget någonsin fick fast honom var just på grund av att Legolas tillät det. Han var trots allt inte ute efter att vinna en strid, han ville ha ett handgripligt slagsmål. Enkelt, otvunget och ansträngande.
Efter att Elladan ramlat in i spiselkransen och börjat blöda kraftigt näsblod, så fick Elrohir nog. Han slet tag i Legolas skjorta och smällde in honom i väggen. Han märkte det inte själv, men synen av att Elladan skadat sig gjorde honom arg på riktigt. Ytterligare en gång slog han in Legolas mindre form i väggen och hörde på nytt hans bakhuvud kollidera mot det hårda trät. Argt slet han upp en knuten näve för att utdela ett par passande slag, men Elladans skrik avbröt honom.
"Elrohir, stanna! Stopp, det räcker, han har fått nog, sluta!"
Elrohir blinkade till när broderns röst trängde in i öronen och sinnet. Ilskans förrädiska dimma avtog och han fann att Legolas hade slutat slå tillbaka redan när Elladan slagit in ansiktet i spisen. Den mindre alven var lätt ihopkrupen med ena handen lyft som om han ville lägga den om bakhuvudet, den andra höll han matt upp i ett tappert, men troligen mycket misslyckat, försök att parera ett kommande slag.
Elrohir blinkade en andra gång när han insåg hur disig Legolas blick hade blivit. Ögonfransarna beslöjade irisen nästan helt och det man såg av den var mörkt blå som natthimlen.
"Oj..."
"El, sätt ner honom!"
Elrohir blinkade för tredje gången. Han höll fortfarande ett stadigt tag om Legolas skjorta med alven tryckt mot väggen. Först när han slappnade av insåg han att han hade lyft blondinen flera decimeter från golvet. Förvånat satte han ner honom och släppte taget. Sekunden efter var han tvungen att fånga upp honom på nytt. Legolas knän svek honom.
Elrohir sänkte Legolas till golvet där han tungt satte sig på knä och äntligen fick lägga handen om det värkande bakhuvudet. Elladan kom fram till dem med handen för den blödande näsan.
"Hu' bår han?" Den yngre av tvillingarna såg förvånat upp på sin bror och insåg att blodet hade gjort honom fullkomligt täppt i näsan.
"Åh... Ingen fara. Jag tror han slog i huvudet för hårt bara."
"Tror? El, han kan inde sdå upp, självblart slog han i hubudet fö' hårt."
Elrohir gav sin bror en sned bitter blick innan han vände uppmärksamheten tillbaka till Legolas. Ynglingen hade nu slutit ögonen hårt och höll sig om bakhuvudet, svajandes som om han hade problem med balansen.
"Legolas... Hur är det? Förlåt, hur gick det?" Elrohir tvingade upp Legolas ansikte och alven öppnade långsamt ögonen. De var glasartade, men inte av sorg, utan yrsel. Den lilla alven försökte sig på ett slag mot Elrohir, men det hamnade på axeln utan styrka. Ett andra och tredje slag upprepades till ingen nytta. Kraften bakom dem var så fumlig att det inte ens skulle bli ett litet rött märke. Den mörkhåriga alven skakade på huvudet och la armarna om Legolas. Genast besvarades omfamningen med att ynglingen la kinden mot hans axel.
"Vad försigår där inne?!" Ett högt rop skar genom dörren samtidigt som flertalet hårda knackningar landade på den.
"Eh... inbet Glorbhindel! Vi bara...råka' välta etd bord!"
"Är det du, Elladan? Du låter underligt, lås upp dörren!"
"Eh.. nej, nej. De' är bara ba' med mig. Ingen fara, vi ska' bvara tysta nu. Go' natt!"
Det fick endel muttringar till svar, men Glorfindel avlägsnade sig. Elladan släppte ut andningen igen och såg ner på Elrohir. Hans yngre bror rynkade på näsan åt honom.
"Gå och tvätta av dig."
Elladan löd utan omsvep meddans Elrohir reste sig. Legolas kom ostadigt på fötter och snubblade med bort till sängen där han genast kastade sig ner. Elrohir kontrollerade Legolas bakhuvud innan han tillät honom sova. Troligtvis ingen fara, bara en enorm bula.