Sindacirwen Tack för din kommentar, skall försöka att inte ta det som kritik. Kul att du läser i alla fall.
Angående tiden det tar att färdas mellan Mörkmården och Imladris. Det stämmer helt det du säger. Jag är förvisso urkass på geografi, men jag har dessutom medvetet förkortat resan. Det passade liksom bättre så.
Så till ögonen. Enbart blå? Jag är visserligen ingen Tolkien expert och det var åratal sedan jag läste böckerna, men ingenstans har jag funnit det med att alla alver skall ha blå ögon, eller att de ändrar till brun nyans under upprört tillstånd. Däremot vet jag att Peter Jackson satte blå ögon på alla alver i filmerna. Det stämmer dock säket som du säger att Tolkiens alver Har enbart blå ögon. Här får man kritisera hur mycket man vill ;) Jag vägrar ge alla blå ögon. Kom igen, jag arbetar sådana vansinniga mängder med blickar och språket genom ögonen att det vore mord på karaktärerna att ta bort personlig färg som dessutom passar bättre till deras hårfärg.
Stavning? *skäms en godtycklig portion* Jag vet. Min stavning är lite skral. Jag erkänner mig dessutom urkass på datorer av alla de slag och äger därför inte ens ett rättstavningprogram. Skall skaffa mig det snart. Jag tycker inte heller om stavfel och rättar så noga jag kan. Det blir ändå fel, och allt jag kan göra är att be om ursäkt *bad me*
Historien om Mörkmårdens namn kan jag mycket väl ha missuppfattat, daterat fel och slarvat med. Eryn Lasgalen är ett namn jag upprepade gånger har hört det omnämnas som och drog uppenbarligen förhastade slutsatser. Det passade utmärkt för storyn, så jag erkänner dig ha fullkomligt rätt eftersom jag själv inte har grund nog att säga emot. Jobbig som jag är kommer jag sabba lite Tolkienanda genom att helt enkelt låta det vara kvar i alla fall. Menar på att det inte kan förstöra alltför mycket, det är trots allt bara en fan fiction. Det finns många andra saker som jag ändrat på eller lagt till också.
Till sist; tackar för att du tycker om storyn trots mina misstag. Jag är ingen överdrivet krävande person och det räcker trots allt med en liten kommentar för att jag skall skicka upp ett nytt kapitel. Och här är det:
Isflamma Äger jag inte din gunst längre?
.*.*.*.*.*.*.*.*.
Det fanns inget leende på Legolas läppar där han stod metern från sin äldre och längre bror ute på grusgången. En vakande kyla låg på dödens rand och skvallrade om att våren skulle efterlämna sig den behagligaste sommaren.
"Vi möts innan sommaren är slut, Legolas." Elohra la upp en hand på sin brors axel, men snart lutade han sig fram och la kinden lätt till sin brors. Viskande ord letade sig in i Legolas öron. "Hata mig hur mycket du vill, Las, men kom ihåg att detta inte är Elronds söners fel. Välj dina slagsmål noga. Jag känner adars bud, och du har visst brutit mot dem. Vad gör dig bättre nu? "
Legolas såg förbryllat upp, men när han rörde på sig blixtrade det till i bakhuvudet. Elohra hade lagt handen mot den farligt pulserande bulan han fått kvällen innan. Ett bleknande blåmärke längs käklinjen talade lika tydligt språk som Elladans lilla spricka under näsan och Elrohirs röda märke i pannan. Förvåningen i Legolas blick byttes ut till förskräckelse när det plötsligt gick upp för honom, han hade inte menat det, eller ens tänkt på det, men 'slagsmålet' kvällen innan innebar att han faktiskt brutit mot kung Thranduils skriftliga order. 'Aldrig höja vapen eller hand mot någon alv innanför Imladris gränser'. Legolas stod tom på ord, men inte Elohra som fortsatte viska.
"Det du, käre bror, kallade för högföräderi var min önskan att se fred mellan alver i kommande mörka tider. Detta försöker jag åstakomma genom kryphål i lagarna. Vakta dina ord nästa gång, för jag är i alla fall inte den som bryter mot direkt order. "
Elohra visste precis vart ordens giftpil träffade, och han hade siktat medvetet. Legolas huvud sänktes i skam. Hela hans hållning drogs in i ett skal. Kronprinsen såg tigande på utan att mildra sin yngre brors självanklagan det minsta. Han lät det passera en hel minut under tystnad. Han drog inte heller bort handen från Legolas nacke. Det som såg ut som någonting ömsint var egentligen Elohras smärtsamma påminnande fingrar som masserade den svidande bulan. Så slutade han och la handen på hans axel på nytt:
"Du väljer visst både dina slagsmål och allierade noga, pen-neth. Du har kommit längre i fråga om fred på ett par veckor än jag har på år, lille bror. " Med de orden drog sig Elohra undan.
Jimlech intog hans plats och gav ett tigande avsked genom att trycka den unga alvens underarm varmt och lätt vidröra hans axel. Amloth snuddade även han vid den kortare ynglingens axel och fick lov att lyfta upp Legolas haka för att se honom i ögonen. Även detta blev ett tyst farväl.
Snart var de till häst. Innan Legolas hunnit bryta sitt förtrollade tillstånd var de redan försvunna bortom åsyn, eskorterade av Glorfindel till gränsen.
.*.
Stämningen var tryckande på ett obehagligt sätt. Elrond fick ingen matro då Legolas slokande axlar och petande i maten var en konstant påminnelse om de sårade blå ögonen. Hans egna söner såg inte heller ut att vara vid bästa vigör. De hade uppenbarligen spenderat hela dagen i den stora, välomskötta trädgården och bortanför den. Där kunde man gå långa sträckor i tätt gräs, mellan utspridda träd, buskar och bäckar. Imladris var en stad, men alverna som bodde här var inte bara skickliga på att smycka sina hus, utan även i att pryda omfattande områden med naturlig skönhet.
Elrond fick nog. Hela hans invanda schema var föresenat flera dagar på grund av besöket från Mörkmården, han hade inte tid att mögla vid ett matbord, så han gjorde sin utgång omgående och informelt.
Direkt när Elrond lämnat salen sjönk Legolas händer ner från bordet. Han hade varit urusel på att äta ända sedan han kom, och det blev inte mycket bättre. Att trippa på tå runt situationer började även gå Elladan och Elrohir på nerverna. De var inte vana vid sådan överdriven finkänslighet och ungt blod i deras ådror skrek efter äventyr.
"Valar" Elladan exploderade. "Jag vet att himlen fallit ner över dig Legolas, men skall du sitta där och tiga så kan vi ta en omgång på rummet istället! Vad som helst, bara jag slipper den där uppsynen."
Legolas slets ur sitt inre skal och klippte med ögonen när han vände ansiktet mot Elladan. Ett mycket oprinslikt mumlande slank ur honom innan han reste sig upp så stolen skrapade i golvet. Passade det inte så skulle de inte heller behöva stå ut med honom. Den lilla blonda alven hade hetare natur än hans strikta uppfostran alltid kunde dölja.
Surt kom bröderna på fötterna de också och stormade efter Legolas som utan att påskynda sina steg, begav sig till sina rum. Elladan kom upp jämsides med honom och gestikulerade medans anklagelserna rann ur honom:
"Brist på empati och humor. Hur kan du vara så torr? Skall jag behöva stå ut med sig i ett helt år..." Elladan la upp handen på dörren till Legolas rum och knuffade upp den mitt i meningen. Legolas stod tätt intill honom med envist slutna läppar och Elrohir strax bakom, uppgivet ruskandes på huvudet. Elladans ord dränktes där och då. Inte bara orden, även alven dränktes. Elrohir och Legolas såg samma sorgliga öde när litervis av iskall vätska rasade ner över dem. Unisont gav de alla tre upp ett kvinnligt skrik i förfäran och överaskning. De fann sig dyblöta i mängder och mängder av grön och ljuslila färg.
Elrohir såg upp mot taket där två hinkar hängde upp och ner från taket, fortfarande droppandes färg ner på dem.
Svordomsramsan som gled över Legolas läppar skall inte upprepas, och hade inte Elladans kinder fläckats av grön färg, så hade rodnad stigit i hans ansikte.
"Förbannelser! Elohra! Och det var inte ens hans tur! Hur kunde han? När jag får tag i honom...." Legolas gjorde allt som stod hans makt för att göra sig kvitt lila och grön färg, men till ingen nytta. Mängder av fotavtryck fläckade golvet när den hysteriska alven började trippa omkring.
"Vad försigår här?!" Erestors skarpa stämma avbröt de tre upprörda ynglingarna. De stannade upp och mötte en vansinnig Erestor.
"Vi..." Elrohir hade inga ord att ge.
"Se till att städa upp här innan Elrond får se vad ni har för er." Det fanns något uppgivet i rådgivarens röst. Som om han var trött, jagad och absolut inte ville ha någonting med grön- och lilafärgade ungar att göra. Elladan noterade dock det väl dolda flinet på hans läppar när han gav sig av på nytt, masserandes sina tinningar.
Bröderna såg först på varandra. Brast i skratt och vände sig sedan till Legolas som gömde sitt eget flin bakom en kladdig hand.
"Förklara, Legolas!"
"Eh..." Legolas försökte krama färg ur det nersölade håret. "Elohra... det var inte hans tur, men..."
"Hans tur?"
"Hans tur att göra någonting i denna stilen. Det var min tur eftersom...eh..." Legolas stirrade förvånat på bröderna som låg och vred sig sv skratt. Ville de inte ha en förklaring? Uppenbarligen inte. Skämt och spratt, det var uppenbarligen någonting som tvillingarna inte behövde få förklarat för sig. De var själva experter och fullkomligt njöt av att de gått rakt i fällan.
Elrohir kom ostadigt på fötter och torkade tårarna ur ögonen med en lila hand.
"Du ser fullkomligt sjuk ut, Legolas! Å Elladans vägar tar jag tillbaka det där med brist på humor."
Elladan lät sina ord tas tillbaka när han själv kom på fötter, drog igen dörren för att dölja katastrofen och slet tag i Legolas arm. "Kom! Vi måste få bort färgen. In i badrummet!"
Legolas lät sig bli medsläpad fortfarande lätt fnissandes. Hur hade han kunnat gå på det så lätt? Det simplaste tricket i tidernas historia? Det var för enkelt och för osannolikt för att han skulle kunna vara beredd. Hade Elohra tappat fantasin? Knappast, bara angripit från en vinkel som han hade oskyddad.
En timma senare var de så rena de kunde bli, liksom golvet. Alla tre låg utslagna i sängen. Återigen reflekterade ingen på att de återigen somnade i samma säng.
.*.
Legolas satte sig upp med ett ryck. Kallsvettig och skälvande. Munnen och läpparna kändes obehagligt torra och ögonen svidande. Sov han? Hade han sovit? Var han alls vaken? Kroppen var het, men huden frös.
"Legolas. Hysch, pen-neth, Legolas lugn."
En drömsk stämma letade sig in i hörselgången. Den kändes mer påtaglig än skriken och slagen. Nästan som om de mjuka låga orden var verkligare än den stillastående striden. Blod. Orchers blod. Hans eget blod. Rhianols blod. Feremors fallande form. Bönen. Tårarna och bönen.
"Legolas! Du drömmer fortfarande! Vakna, liten. Snälla, hysch Legolas..."
Det var inte de orden som han trodde sig skulle komma. Bönen lät annorlunda. Dessa orden han hörde nu var medvetna. Vakna och verkliga som en slägga jämfört med resten av de surrealistiska tankarna som slet i hans sinne. En sval nattbris från öppna fönster kylde ner kallsvetten över hans armar och bröst. Hettan innuti honom avtog och ersattes med kalla ristningar. Så blev han varse varma händer som höll om honom. Lullande och vaggande som om han var ett lindebarn. Legolas kom sig inte ens för att skämmas, utan drevs, drogat, tillbaka till sömn. En lugn, varm och drömlös sömn med skyddande armar om sig och någon som drog upp täcket upp till hans hals.
.*.
Solen slösade med sin skönhet och värme på de tre alverna som satt i gräset intill ett träd. Dess stam var ojämn och sned, men det var trädets natur. Barken grå och det tunga, tropiska lövverket höll tusentals smala mjuka grenar och små, tätt sittande blad, redan mörka av livskraft. Efter att ha övergivit tankarna på en korrekt frukost försökte nu bröderna lura i Legolas några frukter, men med föga resultat. Huvudvärk hörde inte till vanligheterna hos alver, men inte ens de förstfödda var imuna mot denna åkomma. Legolas hade drabbats hårt.
Trött såg han så upp när han hörde en hästs hovar slå i gruset längre bort. Glorfindel kom tillbaka, och han verkade inte vara på bättre humör. Argt viftade han bort alven som kom för att hjälpa honom med hästen. Vresigt klampade han över grusgången och med mordisk blick travade han han över gräset. De gråblå ögonen naglade fast trion. Omedelbart gick Elladan och Elrohir igenom minnena. Desperat på jakt efter vad de gjort. De måste ju ha gjort -någonting-, de kunde inte bara minnas var det var just denna gången. Stramt stannade den vördnadsfulla alven framför dem och såg bistert ner på Legolas. Ynkligt placerad i gräset, ihopsjunken och utsatt för den legendariska krigarens vrede. Iskall röst svävade som en dödsdom från honom.
"Det var -inte- underhållande, prins Legolas." Så simpelt informerande vände den aggressiva alven på klacken och stampade sin väg till huvudentren.
Elladan och Elrohir stirrade chockat på Glorfindels ryggtavla. Deras näsor fångade upp någonting som inte hörde hemma hos den stolta blondinen. Glorfindel hade luktat förfärligt. Surt, beskt och stickande. Starkt så att det nästan tårade sig i ögonen på bröderna. Stanken var så påtaglig att ingen kunnat gå miste om den. Legolas skamsna lilla varelse höll kvar possitionen, men välformade läppar vred sig till ett stort flin.
.*.
'Så var vi där igen. Hum ti dum di dum. Fina tankar, snälla tankar. Inte mitt fel denna gången....' Elladans tankar spelade ostämd harpa när han tillsammans med Legolas och Elrohir stod utanför sin fars arbetsrum tio minuter senare. Det var inte ovanligt att han stod här, han var flitigare besökare än Elrohir till och med. Även om de alltför ofta tog fel på bröderna, så hade Elladan oturen alltför ofta på sin sida och bli hittat först. Nåväl, han hade inga förklaringar denna gången. Hans andra hälft såg precis lika försvarslös ut. Legolas däremot verkade nervös. Inte van vid att bli inkallad till förhör efter ett spratt? Eller var silvianalven bara nervig för att detta inte var hemma?
Äntligen blev de insläppta. Desto snabbare de kom in, desto snabbare skulle de komma därifrån. Elrond såg bister ut när han vinkade åt dem att komma närmare. De gjorde så och mäster helaren tog till orda.
"Det har...erhm.. kommit till min kännedom att...hum... Glorfindel återkom idag lite... opassande. Vad har ni att säga till ert försvar?"
Bröderna teg. Legolas teg.
"Legolas."
Den tilltalade mötte Elronds blick stadigt.
"Jag är ansvarig, era söner är oskyldiga, men något försvar har jag inte."
"Så..." Elrond drog ut och sög på ordet på det där typiska sättet som bara äldre gör när de njuter av att plåga barn. "På så sätt. nå, ..Glorfindel, han... hade endel att säga. " Elrond bläddrade i några papper som om han avhandlade en brottshandling som blivit nedtecknad. Legolas såg oavbrutet Elrond i ansiktet, men både Elladan och Elrohir upptäkte att papprena deras far bläddrade med var blanka. "Jag skall inte återge alla ord som han hade. Det var ett mycket långt tal som jag har skarpa misstankar om att han nogrant övat in under hela hemresan från gränsen. Mindre passande ord i kombination med ännu mindre passande ord om ni förstår vad jag menar, min prins. Oh..." Elrond fick så upp ett papper som det faktiskt fanns text på, och räckte fram det till Legolas: "Jag höll på att glömma. Glorfindel medförde ett litet brev till er från er högst vördade bror. Uppenbarligen har även han tagit sig tid att nedteckna och formulera mycket väl valda och troligtvis mycket opassande ord. Bara till er, var så god."
Legolas tog strikt och lugnt emot dokumentet, fyllt med sin brors sirliga, konstnärliga handstil. Elrond fortsatte.
"Det jag kunde få ut mellan de, så kallade, opassande orden, var någonting om ...erhm... luktande vätska, eller någonting i den stilen. De hade inte kunnat äta matsäcken och tydligen hade alla närvarande i sällskapet ...erhm...luktat."
Elrond valde sina ord så väl att det blev komiskt. Legolas log inte.
"Av lukten att döma så låg det någonstans mellan skunk och orch, men det är naturligtvis bara min egen uppfattning. Eftersom jag, intet ont anande, släppte in denna stinkbomb i mitt mer hemtrevliga arbetsrum, så var jag tvungen att byta för att kunna överleva. Lukten ligger fortfarande kvar även om jag jagade ut min högst respektabla och ansedda högra hand så fort min näsa kom underfund med situationen. Jag hoppas innerligt att han lyckas skrubba sig ordentligt, för jag har även förbjudit honom att närvara vid måltiden i kväll, medveten om hur inpyrd han var. Legolas, vet du vad straffet för ihjälsvält krigslegend är?"
Legolas skakade på huvudet.
"Lika så gott. Nå, jag ville enbart överräcka brevet till er, min prins. Ni kan gå nu." Bröderna stirrade på varandra, Legolas stirrade på lorden. Så vände de sig om och försökte att inte springa ut ur rummet. Skulle de verkligen komma så lätt undan?
"Hum... jo...." De tre stannade som man trycker på pausknappen. Typiskt! Så enkelt var det aldrig. "Jo, och... ni glömde visst endel misstänksamt gröna och lila fläckar på dörrkarmen under gårdagen. Jag har inte sett dem än, och om ni skyndar er kanske jag aldrig kommer få reda på dem heller."
Fler ord behövdes inte. Tre pojkar kastade sig ut från arbetsrummet och rusade därifrån innan Elrond ångrade sig. Hysteriskt fniss övergick snabbt till öppet skratt. Det mildrades inte heller av att en alvinna rusade förbi dem med ett fång handdukar och extra eteriska, väldoftande oljor, målmedvetet påväg mot Glorfindels kammare.
Angående tiden det tar att färdas mellan Mörkmården och Imladris. Det stämmer helt det du säger. Jag är förvisso urkass på geografi, men jag har dessutom medvetet förkortat resan. Det passade liksom bättre så.
Så till ögonen. Enbart blå? Jag är visserligen ingen Tolkien expert och det var åratal sedan jag läste böckerna, men ingenstans har jag funnit det med att alla alver skall ha blå ögon, eller att de ändrar till brun nyans under upprört tillstånd. Däremot vet jag att Peter Jackson satte blå ögon på alla alver i filmerna. Det stämmer dock säket som du säger att Tolkiens alver Har enbart blå ögon. Här får man kritisera hur mycket man vill ;) Jag vägrar ge alla blå ögon. Kom igen, jag arbetar sådana vansinniga mängder med blickar och språket genom ögonen att det vore mord på karaktärerna att ta bort personlig färg som dessutom passar bättre till deras hårfärg.
Stavning? *skäms en godtycklig portion* Jag vet. Min stavning är lite skral. Jag erkänner mig dessutom urkass på datorer av alla de slag och äger därför inte ens ett rättstavningprogram. Skall skaffa mig det snart. Jag tycker inte heller om stavfel och rättar så noga jag kan. Det blir ändå fel, och allt jag kan göra är att be om ursäkt *bad me*
Historien om Mörkmårdens namn kan jag mycket väl ha missuppfattat, daterat fel och slarvat med. Eryn Lasgalen är ett namn jag upprepade gånger har hört det omnämnas som och drog uppenbarligen förhastade slutsatser. Det passade utmärkt för storyn, så jag erkänner dig ha fullkomligt rätt eftersom jag själv inte har grund nog att säga emot. Jobbig som jag är kommer jag sabba lite Tolkienanda genom att helt enkelt låta det vara kvar i alla fall. Menar på att det inte kan förstöra alltför mycket, det är trots allt bara en fan fiction. Det finns många andra saker som jag ändrat på eller lagt till också.
Till sist; tackar för att du tycker om storyn trots mina misstag. Jag är ingen överdrivet krävande person och det räcker trots allt med en liten kommentar för att jag skall skicka upp ett nytt kapitel. Och här är det:
Isflamma Äger jag inte din gunst längre?
.*.*.*.*.*.*.*.*.
Det fanns inget leende på Legolas läppar där han stod metern från sin äldre och längre bror ute på grusgången. En vakande kyla låg på dödens rand och skvallrade om att våren skulle efterlämna sig den behagligaste sommaren.
"Vi möts innan sommaren är slut, Legolas." Elohra la upp en hand på sin brors axel, men snart lutade han sig fram och la kinden lätt till sin brors. Viskande ord letade sig in i Legolas öron. "Hata mig hur mycket du vill, Las, men kom ihåg att detta inte är Elronds söners fel. Välj dina slagsmål noga. Jag känner adars bud, och du har visst brutit mot dem. Vad gör dig bättre nu? "
Legolas såg förbryllat upp, men när han rörde på sig blixtrade det till i bakhuvudet. Elohra hade lagt handen mot den farligt pulserande bulan han fått kvällen innan. Ett bleknande blåmärke längs käklinjen talade lika tydligt språk som Elladans lilla spricka under näsan och Elrohirs röda märke i pannan. Förvåningen i Legolas blick byttes ut till förskräckelse när det plötsligt gick upp för honom, han hade inte menat det, eller ens tänkt på det, men 'slagsmålet' kvällen innan innebar att han faktiskt brutit mot kung Thranduils skriftliga order. 'Aldrig höja vapen eller hand mot någon alv innanför Imladris gränser'. Legolas stod tom på ord, men inte Elohra som fortsatte viska.
"Det du, käre bror, kallade för högföräderi var min önskan att se fred mellan alver i kommande mörka tider. Detta försöker jag åstakomma genom kryphål i lagarna. Vakta dina ord nästa gång, för jag är i alla fall inte den som bryter mot direkt order. "
Elohra visste precis vart ordens giftpil träffade, och han hade siktat medvetet. Legolas huvud sänktes i skam. Hela hans hållning drogs in i ett skal. Kronprinsen såg tigande på utan att mildra sin yngre brors självanklagan det minsta. Han lät det passera en hel minut under tystnad. Han drog inte heller bort handen från Legolas nacke. Det som såg ut som någonting ömsint var egentligen Elohras smärtsamma påminnande fingrar som masserade den svidande bulan. Så slutade han och la handen på hans axel på nytt:
"Du väljer visst både dina slagsmål och allierade noga, pen-neth. Du har kommit längre i fråga om fred på ett par veckor än jag har på år, lille bror. " Med de orden drog sig Elohra undan.
Jimlech intog hans plats och gav ett tigande avsked genom att trycka den unga alvens underarm varmt och lätt vidröra hans axel. Amloth snuddade även han vid den kortare ynglingens axel och fick lov att lyfta upp Legolas haka för att se honom i ögonen. Även detta blev ett tyst farväl.
Snart var de till häst. Innan Legolas hunnit bryta sitt förtrollade tillstånd var de redan försvunna bortom åsyn, eskorterade av Glorfindel till gränsen.
.*.
Stämningen var tryckande på ett obehagligt sätt. Elrond fick ingen matro då Legolas slokande axlar och petande i maten var en konstant påminnelse om de sårade blå ögonen. Hans egna söner såg inte heller ut att vara vid bästa vigör. De hade uppenbarligen spenderat hela dagen i den stora, välomskötta trädgården och bortanför den. Där kunde man gå långa sträckor i tätt gräs, mellan utspridda träd, buskar och bäckar. Imladris var en stad, men alverna som bodde här var inte bara skickliga på att smycka sina hus, utan även i att pryda omfattande områden med naturlig skönhet.
Elrond fick nog. Hela hans invanda schema var föresenat flera dagar på grund av besöket från Mörkmården, han hade inte tid att mögla vid ett matbord, så han gjorde sin utgång omgående och informelt.
Direkt när Elrond lämnat salen sjönk Legolas händer ner från bordet. Han hade varit urusel på att äta ända sedan han kom, och det blev inte mycket bättre. Att trippa på tå runt situationer började även gå Elladan och Elrohir på nerverna. De var inte vana vid sådan överdriven finkänslighet och ungt blod i deras ådror skrek efter äventyr.
"Valar" Elladan exploderade. "Jag vet att himlen fallit ner över dig Legolas, men skall du sitta där och tiga så kan vi ta en omgång på rummet istället! Vad som helst, bara jag slipper den där uppsynen."
Legolas slets ur sitt inre skal och klippte med ögonen när han vände ansiktet mot Elladan. Ett mycket oprinslikt mumlande slank ur honom innan han reste sig upp så stolen skrapade i golvet. Passade det inte så skulle de inte heller behöva stå ut med honom. Den lilla blonda alven hade hetare natur än hans strikta uppfostran alltid kunde dölja.
Surt kom bröderna på fötterna de också och stormade efter Legolas som utan att påskynda sina steg, begav sig till sina rum. Elladan kom upp jämsides med honom och gestikulerade medans anklagelserna rann ur honom:
"Brist på empati och humor. Hur kan du vara så torr? Skall jag behöva stå ut med sig i ett helt år..." Elladan la upp handen på dörren till Legolas rum och knuffade upp den mitt i meningen. Legolas stod tätt intill honom med envist slutna läppar och Elrohir strax bakom, uppgivet ruskandes på huvudet. Elladans ord dränktes där och då. Inte bara orden, även alven dränktes. Elrohir och Legolas såg samma sorgliga öde när litervis av iskall vätska rasade ner över dem. Unisont gav de alla tre upp ett kvinnligt skrik i förfäran och överaskning. De fann sig dyblöta i mängder och mängder av grön och ljuslila färg.
Elrohir såg upp mot taket där två hinkar hängde upp och ner från taket, fortfarande droppandes färg ner på dem.
Svordomsramsan som gled över Legolas läppar skall inte upprepas, och hade inte Elladans kinder fläckats av grön färg, så hade rodnad stigit i hans ansikte.
"Förbannelser! Elohra! Och det var inte ens hans tur! Hur kunde han? När jag får tag i honom...." Legolas gjorde allt som stod hans makt för att göra sig kvitt lila och grön färg, men till ingen nytta. Mängder av fotavtryck fläckade golvet när den hysteriska alven började trippa omkring.
"Vad försigår här?!" Erestors skarpa stämma avbröt de tre upprörda ynglingarna. De stannade upp och mötte en vansinnig Erestor.
"Vi..." Elrohir hade inga ord att ge.
"Se till att städa upp här innan Elrond får se vad ni har för er." Det fanns något uppgivet i rådgivarens röst. Som om han var trött, jagad och absolut inte ville ha någonting med grön- och lilafärgade ungar att göra. Elladan noterade dock det väl dolda flinet på hans läppar när han gav sig av på nytt, masserandes sina tinningar.
Bröderna såg först på varandra. Brast i skratt och vände sig sedan till Legolas som gömde sitt eget flin bakom en kladdig hand.
"Förklara, Legolas!"
"Eh..." Legolas försökte krama färg ur det nersölade håret. "Elohra... det var inte hans tur, men..."
"Hans tur?"
"Hans tur att göra någonting i denna stilen. Det var min tur eftersom...eh..." Legolas stirrade förvånat på bröderna som låg och vred sig sv skratt. Ville de inte ha en förklaring? Uppenbarligen inte. Skämt och spratt, det var uppenbarligen någonting som tvillingarna inte behövde få förklarat för sig. De var själva experter och fullkomligt njöt av att de gått rakt i fällan.
Elrohir kom ostadigt på fötter och torkade tårarna ur ögonen med en lila hand.
"Du ser fullkomligt sjuk ut, Legolas! Å Elladans vägar tar jag tillbaka det där med brist på humor."
Elladan lät sina ord tas tillbaka när han själv kom på fötter, drog igen dörren för att dölja katastrofen och slet tag i Legolas arm. "Kom! Vi måste få bort färgen. In i badrummet!"
Legolas lät sig bli medsläpad fortfarande lätt fnissandes. Hur hade han kunnat gå på det så lätt? Det simplaste tricket i tidernas historia? Det var för enkelt och för osannolikt för att han skulle kunna vara beredd. Hade Elohra tappat fantasin? Knappast, bara angripit från en vinkel som han hade oskyddad.
En timma senare var de så rena de kunde bli, liksom golvet. Alla tre låg utslagna i sängen. Återigen reflekterade ingen på att de återigen somnade i samma säng.
.*.
Legolas satte sig upp med ett ryck. Kallsvettig och skälvande. Munnen och läpparna kändes obehagligt torra och ögonen svidande. Sov han? Hade han sovit? Var han alls vaken? Kroppen var het, men huden frös.
"Legolas. Hysch, pen-neth, Legolas lugn."
En drömsk stämma letade sig in i hörselgången. Den kändes mer påtaglig än skriken och slagen. Nästan som om de mjuka låga orden var verkligare än den stillastående striden. Blod. Orchers blod. Hans eget blod. Rhianols blod. Feremors fallande form. Bönen. Tårarna och bönen.
"Legolas! Du drömmer fortfarande! Vakna, liten. Snälla, hysch Legolas..."
Det var inte de orden som han trodde sig skulle komma. Bönen lät annorlunda. Dessa orden han hörde nu var medvetna. Vakna och verkliga som en slägga jämfört med resten av de surrealistiska tankarna som slet i hans sinne. En sval nattbris från öppna fönster kylde ner kallsvetten över hans armar och bröst. Hettan innuti honom avtog och ersattes med kalla ristningar. Så blev han varse varma händer som höll om honom. Lullande och vaggande som om han var ett lindebarn. Legolas kom sig inte ens för att skämmas, utan drevs, drogat, tillbaka till sömn. En lugn, varm och drömlös sömn med skyddande armar om sig och någon som drog upp täcket upp till hans hals.
.*.
Solen slösade med sin skönhet och värme på de tre alverna som satt i gräset intill ett träd. Dess stam var ojämn och sned, men det var trädets natur. Barken grå och det tunga, tropiska lövverket höll tusentals smala mjuka grenar och små, tätt sittande blad, redan mörka av livskraft. Efter att ha övergivit tankarna på en korrekt frukost försökte nu bröderna lura i Legolas några frukter, men med föga resultat. Huvudvärk hörde inte till vanligheterna hos alver, men inte ens de förstfödda var imuna mot denna åkomma. Legolas hade drabbats hårt.
Trött såg han så upp när han hörde en hästs hovar slå i gruset längre bort. Glorfindel kom tillbaka, och han verkade inte vara på bättre humör. Argt viftade han bort alven som kom för att hjälpa honom med hästen. Vresigt klampade han över grusgången och med mordisk blick travade han han över gräset. De gråblå ögonen naglade fast trion. Omedelbart gick Elladan och Elrohir igenom minnena. Desperat på jakt efter vad de gjort. De måste ju ha gjort -någonting-, de kunde inte bara minnas var det var just denna gången. Stramt stannade den vördnadsfulla alven framför dem och såg bistert ner på Legolas. Ynkligt placerad i gräset, ihopsjunken och utsatt för den legendariska krigarens vrede. Iskall röst svävade som en dödsdom från honom.
"Det var -inte- underhållande, prins Legolas." Så simpelt informerande vände den aggressiva alven på klacken och stampade sin väg till huvudentren.
Elladan och Elrohir stirrade chockat på Glorfindels ryggtavla. Deras näsor fångade upp någonting som inte hörde hemma hos den stolta blondinen. Glorfindel hade luktat förfärligt. Surt, beskt och stickande. Starkt så att det nästan tårade sig i ögonen på bröderna. Stanken var så påtaglig att ingen kunnat gå miste om den. Legolas skamsna lilla varelse höll kvar possitionen, men välformade läppar vred sig till ett stort flin.
.*.
'Så var vi där igen. Hum ti dum di dum. Fina tankar, snälla tankar. Inte mitt fel denna gången....' Elladans tankar spelade ostämd harpa när han tillsammans med Legolas och Elrohir stod utanför sin fars arbetsrum tio minuter senare. Det var inte ovanligt att han stod här, han var flitigare besökare än Elrohir till och med. Även om de alltför ofta tog fel på bröderna, så hade Elladan oturen alltför ofta på sin sida och bli hittat först. Nåväl, han hade inga förklaringar denna gången. Hans andra hälft såg precis lika försvarslös ut. Legolas däremot verkade nervös. Inte van vid att bli inkallad till förhör efter ett spratt? Eller var silvianalven bara nervig för att detta inte var hemma?
Äntligen blev de insläppta. Desto snabbare de kom in, desto snabbare skulle de komma därifrån. Elrond såg bister ut när han vinkade åt dem att komma närmare. De gjorde så och mäster helaren tog till orda.
"Det har...erhm.. kommit till min kännedom att...hum... Glorfindel återkom idag lite... opassande. Vad har ni att säga till ert försvar?"
Bröderna teg. Legolas teg.
"Legolas."
Den tilltalade mötte Elronds blick stadigt.
"Jag är ansvarig, era söner är oskyldiga, men något försvar har jag inte."
"Så..." Elrond drog ut och sög på ordet på det där typiska sättet som bara äldre gör när de njuter av att plåga barn. "På så sätt. nå, ..Glorfindel, han... hade endel att säga. " Elrond bläddrade i några papper som om han avhandlade en brottshandling som blivit nedtecknad. Legolas såg oavbrutet Elrond i ansiktet, men både Elladan och Elrohir upptäkte att papprena deras far bläddrade med var blanka. "Jag skall inte återge alla ord som han hade. Det var ett mycket långt tal som jag har skarpa misstankar om att han nogrant övat in under hela hemresan från gränsen. Mindre passande ord i kombination med ännu mindre passande ord om ni förstår vad jag menar, min prins. Oh..." Elrond fick så upp ett papper som det faktiskt fanns text på, och räckte fram det till Legolas: "Jag höll på att glömma. Glorfindel medförde ett litet brev till er från er högst vördade bror. Uppenbarligen har även han tagit sig tid att nedteckna och formulera mycket väl valda och troligtvis mycket opassande ord. Bara till er, var så god."
Legolas tog strikt och lugnt emot dokumentet, fyllt med sin brors sirliga, konstnärliga handstil. Elrond fortsatte.
"Det jag kunde få ut mellan de, så kallade, opassande orden, var någonting om ...erhm... luktande vätska, eller någonting i den stilen. De hade inte kunnat äta matsäcken och tydligen hade alla närvarande i sällskapet ...erhm...luktat."
Elrond valde sina ord så väl att det blev komiskt. Legolas log inte.
"Av lukten att döma så låg det någonstans mellan skunk och orch, men det är naturligtvis bara min egen uppfattning. Eftersom jag, intet ont anande, släppte in denna stinkbomb i mitt mer hemtrevliga arbetsrum, så var jag tvungen att byta för att kunna överleva. Lukten ligger fortfarande kvar även om jag jagade ut min högst respektabla och ansedda högra hand så fort min näsa kom underfund med situationen. Jag hoppas innerligt att han lyckas skrubba sig ordentligt, för jag har även förbjudit honom att närvara vid måltiden i kväll, medveten om hur inpyrd han var. Legolas, vet du vad straffet för ihjälsvält krigslegend är?"
Legolas skakade på huvudet.
"Lika så gott. Nå, jag ville enbart överräcka brevet till er, min prins. Ni kan gå nu." Bröderna stirrade på varandra, Legolas stirrade på lorden. Så vände de sig om och försökte att inte springa ut ur rummet. Skulle de verkligen komma så lätt undan?
"Hum... jo...." De tre stannade som man trycker på pausknappen. Typiskt! Så enkelt var det aldrig. "Jo, och... ni glömde visst endel misstänksamt gröna och lila fläckar på dörrkarmen under gårdagen. Jag har inte sett dem än, och om ni skyndar er kanske jag aldrig kommer få reda på dem heller."
Fler ord behövdes inte. Tre pojkar kastade sig ut från arbetsrummet och rusade därifrån innan Elrond ångrade sig. Hysteriskt fniss övergick snabbt till öppet skratt. Det mildrades inte heller av att en alvinna rusade förbi dem med ett fång handdukar och extra eteriska, väldoftande oljor, målmedvetet påväg mot Glorfindels kammare.